Fonografen i munt- lighetens tjänst. I SvJT 1951 s. 657 har häradshövdingen EINAR HOLM på ett mycket intresseväckande sätt behandlat protokollföringen vid huvudförhandling i underrätt. H. fördömer användningen av den fonetiska metoden i stort utom i vissa undantagsfall som anses vara mycket sällsynta. Eftersom jag, trots en måhända beklaglig brist på intresse för tekniska ting, varit och genom ganska ingående erfarenhet blivit en allt mer varm anhängare av den fonetiska metoden, känner jag mig uppkallad att ge skäl för denna uppfattning och taga »den själlösa fonografen» i försvar.
    En av mina norska juristvänner ruskade betänksamt på huvudet när han här i Östersund fick se vår fonografapparatur. När jag emellertid redogjort för skälen till att vi använde den, konstaterade han att vi på det sättet kunde glädjas åt en mer renodlad muntlighet vid huvudförhandlingen än t. o. m. i den norska processen, där utsaga dock skall protokollföras under vissa omständigheter, vilket sker skriftligen under förhandlingen. Ja, just så förhåller det sig. Jag använder nämligen icke fonografen i syfte att få en ordagrann uppteckning av utsagan — vare det mig fjärran! Vi skriva icke ut fonogrammen förrän domen meddelats, det hinns vanligen icke med, och vi stödja alltså icke domen på fonogrammen. Endast i något enstaka fall, då det rått delade meningar inom domstolen om nyanser i en utsaga, har ett

 

litet avsnitt avlyssnats eller utskrivits för kontroll. Den fonetiska metoden använda vi uteslutande för att på ett av lagen anvisat sätt göra oss fria från olägenheten av det avsteg från muntligheten som protokollföring av utsagor innebär. Man må gärna kalla det bekvämlighet, om man blott därmed avser strävan att i dömandets tjänst kunna avlyssna utsagorna utan att den alltid starkt spända uppmärksamheten störs och splittras av protokollföring och vad därmed sammanhänger.
    Man kan säga, att RB medger två former för anteckning av utsagor, nämligen: 1) protokollföring utan granskning = den fonetiska metoden och 2) protokollföring med granskning = varje annan uppteckningsmetod (självständig protokollföring, diktamen till diktafon eller protokollförare, stenogram). Beroende på vilken metod som användes blir förhandlingen vad man för åskådlighetens och korthetens skull här kan kalla resp. 1) förhandling utan protokoll och 2) förhandling med protokoll. Den förra är helt muntlig, den senare muntlig-skriftlig (i nu avhandlad bemärkelse). Anser man att muntligheten är något att sträva efter, bör den förra metoden ges företräde om den icke är behäftad med sådana brister att metoden måste utdömas. Det gäller ju icke att få muntlighet till varje pris; rättssäkerheten går före. Jag återkommer strax härtill.
    Med den uppfattning och användning av den fonetiska metoden som skildrats här ovan är det självfallet att domstolen måste göra en del minnesanteckningar om utsagorna (liksom om sakframställningar och plädering) i mål av någon omfattning. Så sker ju överallt där muntligheten är helt genomförd. Vid härvarande rådhusrätt antecknas relevanta delar av utsagan mycket kortfattat av protokollföraren. Anteckningarna ha ibland varit till gott stöd för minnet och därför till nytta, trots att vi överlägga och taga ställning i målet strax efter huvudförhandlingen. I bevisfrågor avgränsas därvid det avgörande i utsagorna. Finmejslingen kommer i domskälen, dit ju protokollet s. a. s. flyttat in. För parterna och de hörda finnas kontrollmöjligheterna alltid kvar i fonogrammen.
    Om den fonetiska metoden må först i allmänhet sägas, att man icke får bli slav under maskinen. Förhöret måste ledas och övervakas ungefär på samma sätt som om protokollet fördes självständigt av en sekreterare. Om man kan förvänta att utsagan blir kort och koncentrerad eller av perifer art, är det ofta lättvindigast att låta protokollföraren anteckna och uppläsa de få rader som då vanligen behövs; likaså i vissa ofta berörda specialfall (hänvisning till skisser, räkenskaper etc.).
    H. anför (s. 669, mitten) vissa skäl mot den fonetiska metoden. Mot dessa skäl vill jag utifrån ovan angivna synpunkter göra gällande, att det saknar praktisk betydelse för de vid underrätten agerande om metoden skulle ge ett falskt sken av vederhäftighet (vilket den enligt min mening icke med nödvändighet gör) samt att metoden icke inverkar nämnvärt störande på huvudförhandlingen. Skötseln av apparaten är ju för en något van ordförande helt automatisk, och de

 

10—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

hörda glömma så gott som ögonblickligen att de tala i en mikrofon. Långt mera störande och splittrande är för visso en ordförandes diktamen till diktafon eller protokollförare samt föredragning av protokollsanteckningar eller långrandiga stenogram, vilkas uppläsning och justering ofta tager längre tid i anspråk än själva förhöret. Blotta tanken därpå tycks också för många advokater framstå som en mardröm av svårare slag. Att fonogrammen ofta erbjuda en ohanterlig och föga njutbar lektyr är nog riktigt, men för underrätten saknar också detta betydelse. Överrätterna få väl söka göra det bästa möjliga därav och göra det också. För en uppmärksam läsare kunna dock fonogrammen på ett förvånande nyansrikt och levande sätt spegla den hördes pålitlighet eller opålitlighet, graden av säkerhet, försök att slingra sig under ett korsförhör o. s. v., vilket svårligen kan finna uttryck i en under förhandlingens press snabbt sammanfattad utsaga (men väl i domskälen). H. finner också att den fonetiska metoden påtagligt frestar till användning i onödan. Av vad ovan antytts framgår, att detta är en frestelse som man i eget intresse icke borde ha svårt att motstå, men som f. ö. eljest icke medför någon nämnvärd skada. Medges skall, till sist, att utskriften av fonogrammen är tidsödande och dyrbar. Emellertid torde vi, om jag är riktigt underrättad, inom en ganska nära framtid bli befriade från skyldigheten att utskriva fonogrammen tills det visar sig att talan föres i högre rätt. Det blir en väldig besvärs- och kostnadsminskning. När så skett, blir alltså den som använder den fonetiska metoden på sätt vi och många andra gör, i själva verket befriad från all protokollföring av utsagor i det storaflertalet mål. Är inte det värt en mässa för den själlösa fonografen? I vilken riktning nästa reformsteg kommer att gå, torde det icke vara svårt att sia om. H:s lagändringsförslag i vad det avser inskränkning i protokollförings- och granskningsskyldigheten, vartill jag gärna vill ansluta mig, ger en fingervisning därom.
    I fyra punkter (s. 675, nedtill) anger H., allmänneligen och ur synpunkten av säkerhet hos rättegångsförfarandet, i vilka avseenden erforderlig kontroll bör skapas genom granskning av utsagor. Härom må blott anföras att det, allmänt talat, torde höra till god ordning att en sammanfattad utsaga granskas i bl. a. de nämnda avseendena, så att det blir klart för alla den omstuvade utsagan icke är missvisande därutinnan. Men det är att skjuta betydligt över målet, om man i likhet med H. vill hävda att en fonetiskt registrerad utsaga vanligen år av ringa värde, därför att fonogrammet icke återger domstolens intryck av utsagan och den hördes uppfattning om detta intryck. H. har måhända i tankarna t. ex. ett sådant fall, då vittnet efter uppläsning av en rätt uppfattad och rätt sammanfattad utsaga säger, att han icke menat »riktigt så», ehuru han verkligen sagt så. Detta kan ge anledning till ett förtydligande som alltså icke skulle skett vid fonetiskupptagning. Men hur ofta kan det icke å andra sidan också inträffa att ett ja-betonat vittne — och det bli de ju gärna inför domstolsprocedurens allvar och den ovana situationen — eller ett vittne som

 

helt enkelt icke fattar innebörden i den upplästa, omstuvade utsagan, likväl godkänner en oriktig återgivning av en kanske t. o. m. oriktigt uppfattad utsaga, en malheur som icke drabbar fonogrammet. Alla protokollföringsmetoder ha sina brister. Min erfarenhet ger bestämt vid handen att ett förfarande, där domaren (vid sidan av fonografen) utan störning av protokollföring, uppläsning och justering registrerar i sitt medvetande vad som omedelbart frambragts inför honom, är det säkraste. H:s argumentering har f. ö. ingalunda förmått rubba min till synes självklart riktiga uppfattning, att ett fonogram över ett rätt skött förhör i regel på det mest adekvata sätt och säkrare än andra metoder återger utsagan.
    En advokat med mycket stor erfarenhet från huvudförhandlingar i stora mål vid vitt skilda domstolar, även vid denna rådhusrätt, utbrister: »Det är hemskt med dessa friserade utsagor, utom kanske, jag säger kanske, när det göres av en mycket kvalificerad protokollförare.» I valet mellan fonetisk uppteckning och en sammanfattande protokollföringsmetod väljer en annan erfaren advokat utan tvekanden fonetiska metoden. En tredje advokat: »Handläggning med användande av den fonetiska metoden är vida överlägsen varje annan handläggningsform.» Att jag själv kommit till samma åsikt efter att ha prövat de flesta upptänkliga metoder, behöver icke ytterligare understrykas. Huvudförhandling med fonografens hjälp kommer idealet så nära som möjligt är och befriar oss från alla de protokollföringsbekymmer, varav H:s artikel är uppfylld och som icke lära bli stillade i brådrasket. Jag närmast beklagar dem som av olika anledningar, inre eller yttre, fördomar eller lokala svårigheter, icke få glädjen erfara den lugna atmosfär och jämna rytm vari en huvudförhandling utan protokoll flyter fram, dömandet till fromma.
    Såsom förut antytts syftar H:s framställning bl. a. till en uppmjukning av protokollförings- och granskningsskyldigheten. Emellertid bör, enligt H., den sammanfattande protokollföringsmetoden bl. a. såtillvida ytterligare utvecklas, att juristernas studietid bör inrymma bibringandet av någon teoretisk och praktisk kunskap i den kvalificerade protokollföringens konst, varjämte de efter notarietid och en kortare hovrättstjänstgöring böra få sin grundläggande utbildning som protokollförare i underrätt. Härtill må sägas, att man icke kan undgå att bli ytterst betänksam inför möjligheten av en dylik utveckling. Genom den nya processen har protokollskrivningen s. a. s. satts på plats. Det har icke skett utan vånda; mångenstädes har det ännu icke lyckats. H. erinrar om att JO i sin ämbetsberättelse 1950 (s. 223) uttalat, att »en stor del av den möda, som för närvarande på sina håll nedlägges på protokollen, synes i stället med fördel kunna ägnas åt andra uppgifter, framförallt utformandet av domarna». Uttalandet kan mycket väl tjäna också som program för de unga juristernas formella skolning (i riktning från protokollet till domen). JO tillägger, att »om protokollen sålunda icke behöva vara utförliga, få de förden skull icke vara ofullständiga eller slarvigt förda». Det är ju en

 

rimlig fordran. Betänkligt vore om man nu åter, t. o. m. genom särskilda åtgärder för utbildning i »den kvalificerade protokollskrívningens konst» skulle överbetona protokollets betydelse i den muntliga processen och dessutom, såsom H. föreslår, inskränka området för de ordagranna uppteckningarna »till sitt rätta mått», vad nu det kan innebära. Protokollet har gjort god tjänst i många avseenden i den gamla processen och med rätta blivit väl omhuldat av domarna. Men nu har dess storhetstid definitivt gått i graven. Frid över dess minne.
    Av det ovan sagda framgår, hoppas jag, att skälet för mitt övervinnande i detta fall av det bristande sinnet för maskiner är just detsamma, märkligt nog, som H. i slutet av sin uppsats anför mot maskinen, nämligen att kunna ostört och omedelbart få avlyssna och iakttaga »en levande varelse som kan tänka, känna och minnas».

Iwan Wikström.