De s. k. slavkontrakten — ett bemötande. ren I SvJT 1951 s. 321 ff har revisionssekretera CARL SVENNEGÅRD under rubriken »Tolkningen av 21 § femte stycket hyreslagen» skrivit en artikel, som tilldrager sig läsarens uppmärksamhet lika mycket genom sin polemiskaton som genom sitt innehåll. I artikeln beröres en fråga av närmast socialpolitisk karaktär, som det finns skäl att se även ur annan synvinkel än förf:s. De rent juridiska problemen skall jag däremot lämna åsido, även om de ibland inbjuda till diskussion.
    Inledningsvis riktar förf. uppmärksamheten på de fall, då industriföretag till anställda arbetare upplåta bostäder och därvid på något sätt sammankoppla rätten till bostaden med anställningen. Med utnyttjande av bostadsbristen ha företagen enligt förf. i stor utsträckning lyckats hindra att arbetstagare genom flyttning mellan olika orter eller företag fullt tillgodogöra sig de goda konjunkturerna på arbetsmarknaden. Då man kallar denna företeelse den moderna livegenskapen, innebär detta enligt förf. en överdrift. I fråga om verkningarna råder emellertid, fortsätter han, en påtaglig likhet mellan vissa bostadsupplåtelser inom den nutida industrin samt de anordningar (i Skandinavien ex. vornedskab och stavnsbaand) varmed godsägarna under gångna århundraden sökte trygga sin tillgång tillarbetskraft oberoende av de arbetsvillkor som erbjödos. Det framhålles såsom obestridligt, att avsikten med åtskilliga bestämmelser i hyreskontrakt och liknande avtal just är att förhindra att arbetarna lämna företaget för att fritt välja sin motpart i arbetsförhållandet.
    Om läsaren ej absorberas av det historiska perspektiv, som ett studium av stavnsbaand i våra dagars industrisverige öppnar, väntar han sig ett förkrossande bevismaterial mot den industri, som i sin politikmot de anställda ej frigjort sig från livegenskapens idéer.
    Förf. berör till en början i samband med behandlingen av det rubricerade ämnet åtskilliga exempel på kontrakt, som av innehållet att döma icke alls eller endast i sällsynta undantagsfall kunna påträffas inom industrin. Han kommer emellertid så småningom över till olika kontraktstyper, som onekligen förekomma inom industrin. Mot vissa av dessa, exempelvis de som stadga, att hyresförhållandet skall upphöra i samma ögonblick anställningen upphör, kunna berättigade anmärkningar riktas. (Detta borde dock icke hindrat ett omnämnande av att arbetarna inom arbetsgivareföreningens och landsorganisationens gemensamma verksamhetsområde vanligen åtnjuta en eller två veckors uppsägningstid, vartill regelmässigt kommer den i huvudavtalet stadgade varseltiden om fjorton dagar.) Mot andra former av bostadsupplåtelser återigen, exempelvis den av Industriens Bostadsför

 

ening rekommenderade, synas några erinringar som drabba arbetsgivarna icke kunna riktas.
    Det är anmärkningsvärt, att förf. icke sökt siffermässigt belysa i vilken utsträckning de olika kontraktsformerna förekomma. Jag inser, att en fullständig utredning skulle blivit alltför tidsödande. Någon uppfattning om de olika avtalstypernas frekvens inom industrini dess helhet är dock nödvändig, om artikeln skall ha bevisvärde. Läsaren svävar nu i ovisshet om huruvida de olika exemplen avse ett eller etthundra eller ettusen upplåtelser och om huru många procent av industrins arbetare som beröras av den ena eller andra bestämmelsen. Jag skall därför här inskränka mig till några allmänna reflexioner.
    Förf. säger att företagen genom de ifrågavarande klausulerna i hyreskontrakten syfta att draga till sig arbetskraft. Det skall icke förnekas, att detta i många fall kan vara ett viktigt motiv. Förf. förbiser emellertid, att det också kan finnas andra bevekelsegrunder. Sålunda bortser han från att det inom svensk industri finnes något sådantsom sociala välfärdsanordningar och ansvarskänsla gentemot de vid företaget anställda. Jag skall emellertid icke uppehålla mig härvidutan återgå till den mera materialistiska synpunkten, företagens önskan att skaffa sig arbetskraft. Utan att förringa betydelsen av en fast arbetarstam vågar man påstå, att arbetsgivarens intresse icke är att binda den enskilde arbetaren vid företaget utan att, om han skulle sluta sin anställning, få hans bostad tillgänglig för en annan arbetare vid företaget.
    Därest den arbetare som innehar lägenheten skall flytta till en annan ort för att taga anställning där, är han icke mycket sämre ställd, om han bor i sin arbetsgivares bostad än om han hyr bostad på den fria marknaden. Därest han återigen vill flytta till ett annat företag påsamma ort, kan arrangemanget med bostad hos arbetsgivaren vara en olägenhet. Många av de företag, som ha industribostäder, äro emellertid bruk belägna på platser, där det knappast finnes annan industri. Bortsett härifrån hade arbetaren, den gång han tog sin med bostadförenade anställning, åtminstone teoretiskt en möjlighet att i stället hyra bostad i öppna marknaden. Om han ej kunnat uppbringa någon sådan, hade han ju, därest han icke erbjudits bostad hos arbetsgivaren, ej heller kunnat taga anställningen, vilken han tydligen då fann fördelaktig. För den situation, vari arbetaren kommit, kan arbetsgivaren icke lastas. Den beror, såsom förf. också vidrört, på bostadsbristen. I den mån arbetsgivaren låtit bygga (eller förbättra) bostäder har han tvärtom bidragit till att minska svårigheterna.
    Oavsett att avtalsfrihet mellan parterna i princip råder och oavsett graden av de olägenheter arbetarna vållas kan det sägas, att företagen visserligen må ordna bostäder om de så önska, men att dessa likväl icke genom en sammankoppling med arbetsavtal skola reserveras förde vid företaget anställda. Det återstår att se, i vad mån det genom denna sammankoppling föreligger en moraliskt underhaltig handling,

 

som berättigar att man såsom författaren talar om »s. k. slavkontrakt», som man ofta »får nöja sig med att söka hyfsa». Att företag, som investerat stora belopp i sina anläggningar, ordna bostäder åt de anställda för att öka möjligheterna till en full och jämn produktion —jag bortser alltså fortfarande från synpunkten sociala välfärdsanordningar — synes mig icke förkastligt. Det framstår ej heller såsom klandervärt, att företagen vanligen icke kunna i detta syfte nedlägga betydande kostnader på bostäder och sedan utan invändning låta dem bebos av arbetare, anställda hos andra arbetsgivare, under det att företaget självt blir urståndsatt att skaffa arbetskraft, enär bostäder icke stå att få. Bland de företag, som under de senare åren med då rådande brist på arbetskraft i större utsträckning byggt eller moderniserat arbetarebostäder, torde finnas exportföretag, som just på grundav sin export erhållit byggnadstillstånd i liberalare utsträckning än som eljest skulle varit fallet. Dessa byggnadstillstånd lära icke ha meddelats för att bereda bostäder åt andra arbetare än de vid företagen anställda. Det synes mig som om förf. i stället för att göra den rådande bostadsbristen till syndabock avleder vreden över denna mot arbetsgivarna.
    Förf. säger, att ifrågavarande kontrakt på längre sikt måste påverka löner och arbetsvillkor på ett för arbetskraften oförmånligt sätt. Försiktigtvis ha orden »på längre sikt» inskjutits. De nuvarande förhållandena giva icke något belägg för hypotesen, som framkastats utan bevis. Är det icke ett alltför komplicerat problem för att det skall kunna avfärdas så enkelt?
    Efter artikelns inledning kunde man väntat ett mera preciserat och siffermässigt belyst material, som stött de av författaren framförda synpunkterna. Han erkänner (s. 335) på några rader, att man först då uppsägningsfristen sättes alltför kort kan tala om missbruk av avtalsfriheten. Men hur stor del av kontrakten medgiver ett missbrukenligt förf:s måttstock och i hur stor utsträckning missbrukas avtalsfriheten i praktiken? Förf. invänder måhända, att så snart missförhållanden kunna påvisas skall man söka få en bättring till stånd, antingen missförhållandena ha stor eller liten omfattning. I så fall instämmer jag. Men jag har kanske delvis en annan uppfattning om vad som är missförhållanden, och jag har alldeles uppenbart en annan uppfattning om sättet att bekämpa dem. En allsidig belysning av problemen och därefter en kritik, när skäl därtill finnes, torde vara ej blott ärligare utan även mera svarande mot det förmodade syftet med artikeln än en generell anklagelse mot industrin. Förf. säger emellertid kanske som Voltaire: »Konsten att tråka ut är att omtala allt.»

Gunnar Lindström.