CARL JACOB ARNHOLM. Sammensatte avtaler. Grundt Tanum. Oslo 1952. 171 s. Nkr. 15,00, inb. 17,50.
Med föreliggande arbete har prof. ARNHOLM på ett förnämligt sätt fullbordat den behandling av avtalsläran, som så framgångsrikt inleddes med det år 1949 utgivna arbetet Alminnelig avtalerett (rec. i SvJT 1950 s. 280 ff). Den nyuppfunna titeln Sammensatte avtaler säger icke mycket för en svensk jurist — och kanske icke heller för en norsk, eftersom förf. själv tillråder att »spytte og håbe på vanens magt». För den nyfikne läsaren må alltså genast avslöjas, att boken handlar om fullmakt, kommission och tredjemansavtal (inklusive övertagande av gäld). Förf. meddelar sin avsikt att låta dessa ämnesområden ingå såsom ett sista kapitel i en kommande upplaga av hela avtalsrätten. Vid den tidpunkten kommer väl knappast finnas anledning bibehålla rubriken Sammensatte avtaler, som ju visserligen syftar på den sammansatta partsställningen men som dock lika gärna för tanken till sådana speciella kontraktstyper som växel, kollektivavtal eller varför icke sublokation. Förf. har i varje fall icke ansett mödan värt att anföra annan motivering för nybildningen än att boken behövde ett namn.
I andra sammanhang behandlar förf. de terminologiska problemen mera ingående och detta med allt skäl. Både fullmaktsläran och tredjemansavtalet uppvisar en rik flora av oftast mindre vällyckade namnuppfinningar och en enhetlig skandinavisk terminologi synes trots den gemensamma avtalslagen höra till framtidsdrömmarna. Alltsedan anm. första gången sökte tillägna sig den juridiska encyklopedien har den språkligt fullkomligt intetsägande skillnaden mellan behörighet och befogenhet varit honom en källa till förargelse. »Man kan nog känna skillnad på tvillingarna men man vet aldrig vem som är vem.» De norska och danska avtalslagarna ha visserligen upptagit ordet beføielse (§ 10:2), men i rättslitteraturen användes det sparsamt och någon ordbildning motsvarande behörighet förekommer överhuvud icke. Arnholm redovisar åtskilliga framkomna alternativ men bestämmer sig själv för att tala om fullmäktigens »evne eller legitimasjon til å opptre for fullmaktsgiveren» (s. 20), medan befogenheten behandlas under beteckningen instruksen eller opdraget (s. 21). Sådana klara verba äro enligt min mening att föredraga, men så länge vår lagtext laborerar med behörighet och befogenhet, får vi väl dras med dem. De tillgodose i varje fall önskemålen i studenternas spexvisa »Håll det hemligt, håll det hemligt, låt det inte sippra ut, se till att juridiken ej blir populär.» Samma funktion fyller väl ock den i vårt land gångbara termen »muntlig fullmakt» för en fullmakt, som i vissa fall kan vara fixerad i skrift eller rentav bero på en »tyst viljeförklaring». USSING kallar den »§ 18-fuldmagt» — vilket ju icke heller är begripligt för den oinvigde — under det att Arnholm lanserar den betydligt mera upplysande benämningen »opdragsfullmakt».
Vad hittills sagts får icke framklla intrycket av att Arnholm vid behandlingen utav fullmaktsläran gärna skulle förlora sig i mera omfattande terminologidiskussioner. Huvudsyftet har uppenbarligen varit att giva en för studiebruk tillrättalagd framställning av rådande lag och praxis. Arnholms livliga, medryckande stil och fyndiga exemplifiering firar här nya triumfer. Vilken student fångas icke av den lilla bild, varmed förf. — mycket välmotiverat — vill varna för att taga på orden rekommendationen i avtalslagens motiv att vid återkallande av fullmakt anlita samma väg som vid meddelandet av densamma: »Om man får sin tro puddel til å bringe fullmakten frem, følger ikke dermed at loven trøstig kan gi anvisning på puddelveien når det gjelder tilbakekallet» (s. 75).
Debattinlägg med vetenskaplig tyngd saknas ej heller. Ett avslutande kapitel i fullmaktsläran ägnas åt fullmaktsbegreppet (s. 90 ff) och särskilt åt den gamla stridsfrågan, huruvida fullmakten — såsom STANG, ALMÉN, LASSEN m. fl. hävdat — bör karakteriseras såsom en viljeförklaring, riktad till tredje man. Här ansluter sig Arnholm efter tämligen ingående diskussion till Ussings kritik av den äldre åskådningen. Uppenbarligen har Arnholm icke blivit övertygad av HULTS motkritik i Civilrättsliga spörsmål. Sin egen fullmaktsdefinition föredrar Arnholm att formulera via representationsbegreppet: »Representasjon foreligger når én har evnen til å stifte rett og plikt umiddelbart for en annen ved sine rettslige disposisjoner eller ved rettslige disposisjoner som tredjemann foretar overfor ham. Fullmakt foreligger når denne evne er gitt ham av den han skal representere» (s. 101). Må det tillåtas en fullmaktsrättslig outsider att undra, om icke hela stridsfrågan givits orimliga proportioner. Givetvis ha Ussing och Arnholm rätt uti att det bär emot att tala om viljeförklaring till tredjeman i vissa fall av ställningsfullmakt och »opdragsfullmakt».1 Men om man ändå är på det klara med, att rättshandlingen åsyftar en »evne» för fullmäktigen att direkt förplikta fullmaktsgivaren gentemot tredjeman, blir väl skillnaden icke så stor. Faran för att man i konkreta rättssituationer skulle draga oriktiga slutsatser ur den ena eller andra fullmaktsdefinitionen får väl numera betraktas såsom minimal. Men givetvis bör fördenskull icke betydelsen av klara begrepp i vetenskapliga framställningar undervärderas.
Fullmaktsläran, som även belyses genom instruktiva sammanställningar av norska rättsfall, upptager drygt två tredjedelar av bokens utrymme. Åt kommission ägnas allenast inemot tjugo sidor, men förf. har använt dessa sidor så väl, att icke blott en redogörelse för de viktigaste lagreglerna utan även en introduktion till några inom litteraturen debatterade specialproblem kommit med.
Lika högt ställda krav fyller den avslutande framställningen om tredjemansavtal och gäldsövertagande. Avsevärt utrymme ägnas där åt en diskussion kring övertagande av personligt betalningsansvar för
intecknad gäld vid fastighetsöverlåtelse (s. 147 ff). Norsk praxis laborerar ju här — i olikhet mot dansk och svensk rätt — med en presumtion för att köparens övertagande av gälden gentemot säljaren även medför en självständig fordringsrätt för inteckningshavaren gentemot köparen personligen. Däremot saknas en regel av samma innehåll som den svenska inteckningsförordningens 28 §, att säljaren blir fri då köparen övertagit det personliga betalningsansvaret. Den norske säljaren har därigenom intet verksamt påtryckningsmedel på inteckningshavaren att medgiva friskrivning efter överlåtelsen. Denna brist har kritiserats, bl. a. av Stang, men Arnholm drager frejdigt en lans för den bestående ordningen. Vad han anför om fastighetsvärdenas relativa stabilitet och fastighetsomsättningens retardering i Norge på senare tid har anm. svårt att tillmäta betydelse. Ingen kan förutse den fastighetsekonomiska utvecklingen och rättsordningen bör självfallet alltid vara beredd på ett omslag av samma art som förf. finner ha förekommit i sekelskiftets Norge. Att söka bekämpa den oförtjänta värdestegringen genom att medvetet öka risken för att en gång realiserad värdestegring vid en framtida värdenedgång måste betalas igen, kan väl icke på allvar rekommenderas. Det skulle innebära en särdeles villkorlig dellösning på en mycket liten sektor av värdestegringsproblemet. Innerst gäller väl den av Arnholm diskuterade frågan, huruvida fastighetskreditväsendet, för att kunna fungera väl, verkligen behöver det tillskott i personlig ansvarighet, som den norska regeln ger. Ett dylikt tillskott frestar ju samtidigt till en pantsättning utöver vad sund ekonomi tillstädjer. Givetvis har Arnholm rätt uti att folk måste lära sig inse, att personligt betalningsansvar är en realitet. Men frågan gäller om man från samhällsekonomisk synpunkt har bruk för den realiteten i den utsträckning norsk rätt medgiver; och däri gå nog anm:s värderingar i annan riktning än förf:s.
Prof. Arnholms nya arbete är betydelsefullt icke bara för hans eget land. Så länge vi i Sverige sakna en modern, systematisk lärobok i avtalsrätten, äro de svenska juristerna hänvisade att för mera omfattande upplysningar lita till Ussings och Arnholms verk. Såsom sista länk i kedjan erbjuder Sammensatte avtaler en läsning, där nytta och nöje på ett idealiskt sätt förenas.
Seve Ljungman