TYGE HAARLØV. Administrative opdragelsessanktioner. (Doktorafhandling.) Kbhvn 1952. G. E. C. Gad. 364 s.
Arbetet betecknas av förf. som ett bidrag till »vurdering av de til gennemførelsen af børne- og ungdomsforsorg tilladte indgreb i retsforholdet mellem forældre og børn og i unges ret til selv at treffe bestemmelse om deres personlige forhold». Att sådana ingrepp av »opdragelsesmæssig karakter», av förf. betecknade såsom administrativa sanktioner, äro nära besläktade med de ingrepp i form av »Administrativ frihedsberøvelse», för vilka förf. redogjort i en skrift, avsedd som förberedelse till 1948 års nordiska juristmöte (jfr anm. i SvJT 1948 s. 576), har varit en av anledningarna till att förf. till närmare behandling upptagit de förstnämnda ingreppen.
Förf. anger inledningsvis sin undersöknings bakgrund och föremål. När ett barn ej får den vård, fostran och utbildning, som beredes i en normal familj, eller när ett barn eller en ung person (underårig) beter sig på sätt, som ej kan tolereras av samhället, måste detta gripa in och försöka åstadkomma rättelse. Även om förutsättning för ingreppet alltså är, att föräldrarna ej kunna eller ej vilja fullgöra sin rätt och plikt att sörja för samt bestämma över barnet — en åt dem överlåten social funktion, enligt förf. — eller att den underårige missbrukar sin (begränsade) självbestämmanderätt, måste ingreppet dock ofta föranleda konflikt med vad föräldrarna eller den underårige fattar som sin rätt. Dessa konfliktsituationer betecknas såsom undersökningens huvudföremål, och dennas syfte anges vara att klarlägga: vilka ingrepp kan samhället företa gentemot underåriga och deras föräldrar, under vilka betingelser, genom vilka organ, genom vilket förfarande och med vilka rättsverkningar?
Ingreppens syfte är, anför förf., »at sikre» den underåriges »forsvarlige opdragelse», och de kunna enligt förf:s mening rättsligen karakteriseras med utgångspunkt däri att de förutsätta beteende från föräldrarnas eller den underåriges sida, som »bringer dem i konflikt med de normer, som forudsætningsvis er indeholdt i selve bestemmelserne om ingreb, og hvortil for foreldrenes vedkommende slutter sig forskellige lovbestemmelser, som direkte normerer de pligter, som påhviler dem over for et barn». Utan att beteendenas rättsstridighet behöver uppställas som villkor för ingreppen, kunna dessa enligt förf. »betegnes som sanktioner, idet der herved forstås foranstaltninger, som bringes til anvendelse på grund af adfærd, hvorved en retsregel tilsidesættes». Härtill knytes upplysningen, att i beteckningen sanktion enligt dansk rättsterminologi icke behöver inläggas klander mot eller ogillande av »den skyldige» för något som kan läggas honom till last. Tydligen avser förf. med opdragelsessanktioner endast sådana ingrepp, som kunna genomföras utan stöd av överenskommelse med berörda personer (jfr s. 78 nederst).
Enligt anm:s uppfattning är opdragelsessanktion knappast någon
riktigt lycklig beteckning på sådant ingrepp, varom här är fråga, och det förefaller föga troligt, att termen i översättning skulle bli rätt fattad och mera allmänt brukad här i landet. Av mindre betydelse är väl den skugga av ogillande, som nog i alla fall vidlåder ordet sanktion — naturligt nog med hänsyn till straff- och skadeståndssanktionerna — och som självfallet ej bör falla t. ex. på föräldrar, som sakna möjlighet att ge tillfredsställande vård eller fostran, eller på barn, som sakna förmåga att på egen hand rätta och anpassa sig. Anm:s kritiska inställning har framkallats främst av det anförda huvudskälet för förf:s terminologi, nämligen att samhällsingreppet har sin grund i ett sådant beteende från föräldrarnas eller den underåriges sida, varigenom en (förutsatt) primär rättsregel åsidosättes. Den för den underåriges del förutsatta regeln skulle tydligen vara, att han, i den mån han bestämmer över sitt handlande och sina förhållanden, skall anpassa sig efter samhällets regler och seder. Vad som sker är väl emellertid helt enkelt, att samhället, som vill bereda alla barn och unga personer tillfredsställande vård, fostran och utbildning samt åvägabringa deras anpassning inom samhället, griper in för att genomföra detta, om nödigt med tvång, därest målet ej nås på den väg som anvisats såsom för normala fall bäst, nämligen genom föräldrarnas vårdnad och de ungas egen (begränsade) handlingsfrihet. Att beteckna ett sådant supplerande ingrepp som sanktion låter sig naturligtvis göra, om man använder sig av ett tillräckligt »brett» sanktionsbegrepp, men förefaller knappast ägnat att underlätta förståelsen.
Härtill kommer, att man väl i begreppet sanktion i vart fall brukar lägga in, att dess ändamål eller åtminstone huvudsyfte är att garantera den primära regeln. När ingreppet föranletts av något sådant förhållande från underårigs sida, som denne kan tänkas rätta och i fortsättningen avhålla sig från, är det omedelbara syftet naturligtvis sådan rättelse. Men eljest — och i vart fall om ett föräldrarnas beteende gett anledning till ingreppet — är rättelse i det enskilda fallet, där sådan ej t. o. m. är utesluten eller utom fråga, icke huvudändamål för ingreppet. Ej heller torde man ha anledning att tillägga reglerna om samhällsingreppen eller ingreppsbesluten och deras verkställande något huvudsyfte att allmänt förebygga åsidosättande av de (förutsatta) primära rättsreglerna. Det förefaller därför som om sanktionstermen även ur sist berörda synpunkter vore mindre väl motiverad. Anm. har ej heller kunnat finna, att förf:s rättsliga karakterisering av ingreppen medfört några fördelar för undersökningen och framställningen, vilka f. ö. i ej ringa mån röra sådant, som ej faller inom begreppet opdragelsessanktion.
Förf. framhåller som motivering för sin undersökning barnavårdsåtgärdernas med domstolsavgöranden jämförliga betydelse för föräldrar och barn, barnavårdsärendenas mycket stora antal samt det förhållandet, att behovet av analys och systematisk genomgång av lag och praxis på detta viktiga rättsområde är föga tillgodosett. Undersökningen vill ge utgångspunkter för överväganden om samspelet mellan kriminal- och socialrättsliga opdragelsessanktioner och om eventuell utbyggnad av det senare slaget av ingripanden. Andra spörsmål av principiellt intresse, vilka förf. räknar till arbetets väsentliga motiv, äro följande: Kan gällande ordning för iverksättande och vidmakt
hållande av de socialrättsliga sanktionerna anses vara sådan, att ingrepp sker i den omfattning, lagen avser, men ej heller därutöver? Råder tillfredsställande balans mellan samhällets krav på effektivitet och den enskildes anspråk på integritet?
Undersökningens första två avsnitt ge en omfattande översikt över nordisk (utom dansk) samt främmande rätt med avseende å organisationen för ingripande beträffande unga lagöverträdare samt barn och ungdom i övrigt, som behöva erhålla vård, fostran och utbildning från samhällets sida, olika arter av ingrepp och betingelser därför, förfarandet och rättsverkningarna. Även den historiska utvecklingen har beaktats, för Nordens del utförligt skildrats, liksom vissa framlagda reformförslag. Dessa avsnitt, bakom vilka måste ligga krävande studier och bearbetning, äro av stort intresse genom den överblick och de jämförelser, som möjliggöras. Redogörelsen för gällande svensk rätt synes ge anledning till ett par erinringar, vilka dock ej röra mera väsentliga uppgifter och här må förbigås.
Framställningen inriktas i det följande tredje avsnittet på dansk rätt rörande samhällets barn- och ungdomsvård, inbegripet vad som särskilt gäller unga lagöverträdare. Efter en utförlig redogörelse för den historiska utvecklingen ända från landskapslagarna — vilken givetvis ej i alla detaljer men väl i sina huvuddrag är av intresse för en icke dansk läsare — ägnas avsnittet åt gällande lag, främst förstås lagen d. 20 maj 1933 om offentlig forsorg (OF), samt aktuell praxis. I två följande avsnitt behandlar förf. rättsliga garantier mot oberättigade opdragelsessanktioner och ingår i bedömning av dansk rätt i fråga om sådana sanktioner samt framlägger reformförslag. Dessa presenteras ytterligare i en kort resumé de lege ferenda. Slutligen omfattar framställningen en sammanfattning på engelska, vari ges dels en kort introduktion i det danska systemet — d. v. s. kriminalrättens innehåll i fråga om unga lagöverträdare samt den socialrättsliga barn- och ungdomsvården — dels ock en resumé motsvarande den nyssnämnda.
Redogörelsen för gällande dansk rätt är utformad på ett sätt som väl främjar inträngandet i ämnet. Till redogörelsen fogar förf. här och var kritiska betraktelser, som belysa vissa problem och olika, möjliga lösningar.
Avsnittet om de rättsliga garantierna inleds med redogörelse för engelsk och amerikansk rätt, som dels förbehåller åt domstolar att vidta sådana tvångsåtgärder som opdragelsessanktioner, dels ock ställer adminstrationens åtgöranden under mer eller mindre vittgående domstolskontroll. I Norden har ju, såsom förf. utvecklar, valts ett helt annat system med kommunala socialvårdsorgan i centrum, utrustade med vidsträckta befogenheter. Endast i Norge är domare städse ledamot av det kommunala barnavårdsorganet, samtidigt som dess åtgöranden, åtminstone i princip, äro ställda under de allmänna domstolarnas direkta och obegränsade laglighetskontroll. OF föreskriver en begränsad domarmedverkan i børneværnsudvalget — underrättsdomare skall ta del i fjernelseärendes behandling, dock ej i avgörandet — och de allmänna domstolarna ha en, tydligen praktiskt betydelselös, möjlighet till begränsad kontroll. Rättssäkerhetsgarantierna sökas eljest
— i övriga Norden uteslutande — dels i »förebyggande» bestämmelser om de primärt beslutande organens sammansättning, beslutmässighet, etc., samt om ingreppsvillkor och förfarande, dels ock i efterföljande administrativ kontroll. Förf:s i detta avsnitt upptagna jämförande studier och därtill anknutna uttalanden erbjuda mycket av intresse.
I det avslutande avsnittet uttalar förf., att den rättsliga beskrivningen av de förhållanden, som påkalla opdragelsessanktioner, ej bör ändras i sina huvuddrag. Han framhåller — med rätta, synes det — att rättssäkerhetsgarantierna i allt väsentligt böra sökas i betryggande organisation och förfarande, ej i stela och stränga villkor för ingripande. Emellertid bör möjlighet tillskapas att — i ungefärlig överensstämmelse med vad som gäller i Sverige efter år 1934 — indra, om nödigt tvångsvis, under »ungdomsforsorg» ungdom i åldern 18—21 år samt utsträcka denna vård till dess vederbörande fyllt 24 år. Vidare föreslås vidgad samhällelig omvårdnad beträffande »sinker», väsentligen på frivillig bas.
Beträffande unga lagöverträdare stannar förf. vid att generell höjning av »den kriminelle lavalder» (15 år) ej kan rekommenderas, enär bötesstraff i många fall är en lämplig reaktionsform även beträffande tonåringar samt någon form av förvaring erforderlig för vissa undantagsfall. I »luckan» mellan dessa reaktionsformer böra de kriminal- och socialrättsliga opdragelsessanktionerna anlitas, och till främjande härav föreslås vissa ändringar.
Särskild uppmärksamhet ägnar förf. åt frågan om ändringar i barn- och ungdomsvårdens organisation och förfarande. I anslutning till vissa år 1949 av dåvarande socialministern JOHAN STRØM anförda synpunkter hävdar förf., att det ej kan komma i fråga att frångå denna vårds anknytning till de folkvalda kommunala organen och den nordiska linjen över huvud taget, som låter befolkningen på varje ort ta ansvar för de därvarande barnens välfärd. Men vissa förändringar i systemet befinnas önskvärda.
Sålunda borde udvalgens arbete underlättas och resultaten förbättras genom förstärkt tillgång till rådgivande psykologisk och psykiatrisk sakkunskap och genom tillsättande av särskilda amtskonsulenter med uppgift att biträda udvalgen och vara förbindelseled mellan dessa och »omhändertagna» barn. — I arbetet borde överenskommelse om möjligt läggas till grund för ingripande även i fall, där tvång vore berättigat. Vid samtycke från föräldrarnas sida till fjernelse borde sådan åtgärd liksom nu kunna beslutas av udvalget, i vars sakbehandling amtskonsulenten skulle ha tagit del i stället för — såsom nu — domaren. (Om domaren heter det i ett återgivet uttalande, att en del udvalg »helst går udenom» honom, medan det i ett annat yttrande, som tydligen har förf:s gillande, sägs, att domarens medverkan gott kan undvaras. Jfr den inledningsvis nämnda anmälan s. 579 vid 1!) Samtycket borde kunna när som helst återkallas. Vid återkallelse liksom ock i fjernelse-saker, där samtycke vägrats, borde avgörandet gå till nytt, högre kvalificerat organ, en för en eller flera amtskretsar inrättad børne- og ungdomsnævn. Denna skulle som ordförande ha en särskilt lämplig, för visst antal år tillsatt domare och som ledamöter i övrigt en psykiater och en pedagog eller skolpsykolog samt
två medlemmar av det udvalg, som saken rörde. Nämnden borde vid behov kunna ta upp en sak på eget initiativ. Förklaringar borde få avges muntligen inför nämnden, vilken vid behov borde sammanträda i udvalgets kommun. Nämnden skulle även ha att träffa alla avgöranden angående »omhändertagande» av personer i åldern 18—21 år samt besluta i vissa fall, där åtal eftergivits under villkor. I övrigt skulle beslutanderätten i första instans fortfarande tillkomma udvalget — således beträffande förebyggande åtgärder, förlängning av »omhändertagande» samt »utskrivning».
Vad angår landsnævnet for børneforsorg — överinstans i fråga om, bl. a., fjernelse-beslut — föreslås, att psykiater, möjligen också en pedagogiskt-psykologiskt sakkunnig, alltid skall finnas bland ledamöterna samt att klagande städse skall äga framställa sin sak muntligt för denna nämnd, eller, om klaganden medger det, inför en nämndens representant.
Beträffande förfarandet i allmänhet är vidare att nämna, att förf. yrkar på sådan ändring, att utredningsförfarandet i fråga om unga lagöverträdare göres enklare och snabbare, eventuellt genom inrättande av särskilda avdelningar för ändamålet hos domstolarna och polisen, vilka skulle intimt samarbeta med barnavårdsorganisationen. I samband härmed uppmärksammas behovet av särskilda anordningar för kvarhållande och undersökning av ifrågavarande unga. Vidare föreslås i detta sammanhang, under hänvisning till det svenska s. k. Perstorps-fallet, en lagbestämmelse om rätt att, när särskilt allmänt intresse kräver det, med eller utan samband med barnavårdsfråga, få ett spörsmål om »faktisk skyld» prövat av allmän domstol.
Slutligen upptar förf. till behandling frågan om föräldramaktens (vårdnadens) innehav och utövning efter »omhändertagande». Enligt OF övergår sagda myndighet utan vidare till udvalget, vilket äger — men ej behöver — bemyndiga person, institution eller erkänd förening att utöva myndigheten. Beträffande dem som intagits i uppfostringshem eller i institution för särskild vård skall dock utövningen tillkomma vederbörande föreståndare. (Ang. problemets lösning i sv. rätt, jfr 37 § BvL samt UNDÉN, Föräldrar och barn, 2 uppl. s. 68; kritik, se BJÖRLING i SvJT 1922 s. 185.) I polemik mot BORUM (Festskrift för Schlyter s. 74 ff) hävdar förf., att det ej möter hinder eller betänklighet att udvalget — beträffande »omhändertagna» i allmänhet — både innehar och utövar föräldramyndigheten, med rätt men utan plikt att uppdra utövningen åt annan. Men förf. finner det lämpligt, att endast rätten att utöva föräldramyndigheten (och att ev. upplåta utövningen), ej innehavet, övergår från föräldrarna till udvalget, därest fjernelsen skett på grundval av överenskommelse.
Här skall icke göras något försök från min sida att bedöma förf:s olika förslag, en bedömning som tydligen borde gälla deras värde för det svenska arbetet på social- och kriminalvårdens fält. Uppenbart är, att viktiga förutsättningar, särskilt på det organisatoriska området, äro mycket väsentligt olika i Danmark och Sverige samt att dessa skillnader måste antas bli bestående och beröva åtskilliga av förf:s förslag omedelbart intresse för svensk del. Andra av förslagen gå ut på anslutning eller närmande till vad som redan gäller i Sverige; detta
utesluter dock ej att förf:s skäl för och emot kunna ha betydelse för den svenska diskussionen. Sammanfattningsvis torde om Haarløvs omfattande och omsorgsfulla arbete kunna sägas, att man har all anledning att sätta värde på de utblickar, överväganden och idéer som därigenom ställts till deras tjänst, som äro sysselsatta inom social- och kriminalvården, såväl på vårdfältet som ock med förberedande avlagstiftning.
R. Nyman