Ny schweizisk medborgarskapslag.
Den 1 januari 1953 trädde i Schweiz i kraft en lag av den 29 september 1952 angående förvärv och förlust av schweiziskt medborgarskap. Denna lagstiftningsakt måste betecknas som en anmärkningsvärd händelse i den schweiziska medborgarlagstiftningens utveckling, enär den i ämnet hittills gällande rätten vilat både på en mångfald spridda, vid olika tider och i olika sammanhang tillkomna bestämmelser och på sedvanerätt med därav följande svåröverskådlighet och oklarhet.1
Ett schweiziskt medborgarskap i egentlig mening tillkom (om man bortser från ett mellanspel under Helvetiska republikens korta tid) först i och med Schweiz' år 1848 skedda ombildning från statsförbund till förbundsstat. Dessförinnan voro landets inbyggare i första hand kantonmedborgare med bestämd hemortsrätt i viss kommun inom kantonen, och endast genom detta kantonmedborgarskap voro de medborgare i statsförbundet Schweiz. Denna treenighet — oskiljaktig och samtidig — har sedan århundraden satt sin prägel på schweizisk medborgarrätt och är alltjämt en betydelsefull realitet. En annan för
Schweiz utmärkande egenhet är grundsatsen om det schweiziska medborgarskapets beständighet. Förlust av schweiziskt medborgarskap på annat sätt än genom kvinnas äktenskap med utlänning var i princip okänd i Schweiz intill 1941, och utvandrade schweizare behöllo generation efter generation i obegränsad följd sitt medborgarskap. Detta är ett uttryck för ett typiskt schweiziskt nationaldrag: schweizarnas gamla lust att vid unga år söka sin utkomst i främmande land och på ålderns dagar återvända hem. Den starka samhörigheten mellan schweizarna hemma och de schweiziska utlandskolonierna är också omvittnad.
Frånsett här antydda särdrag ger en genomläsning av det schweiziska förbundsrådets proposition1 till förbundsförsamlingen med förslaget till den nya lagen — vartill den slutliga texten med förtjänstfull snabbhet (7 mån.) utarbetats av en sakkunnigkommitté om 26 medlemmar under ordförandeskap av förbundsdomaren F. Häberlin i Lausanne — vid handen, att kommittén haft att ägna särskild uppmärksamhet åt problem, som i stort sett varit likartade med dem, vilka nordiska delegerade för utarbetandet av de nya svenska, danska och norska medborgarskapslagarna konfronterats med, d. v. s. spörsmålen om undvikande av dubbelt medborgarskap, den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning och bevarandet av familjens enhet samt medborgarskapsförvärv genom skenäktenskap. Det sätt, på vilket de schweiziska myndigheterna sökt komma till rätta med dessa problem, torde berättiga till påståendet, att den nya schweiziska lagen, för vars huvudprinciper en redogörelse lämnas här nedan,2 väl uthärdar en jämförelse med de nya nordiska medborgarskapslagarna.
Schweizisk medborgarskapsrätt bygger liksom svensk på ius-sanguinisprincipen. Schweiziskt medborgarskap förvärvas således vid födelsen av barn i äktenskap, vars fader är schweizisk medborgare, och av barn utom äktenskap, vars moder är schweizisk medborgare (art. 1). Även barn i äktenskap till utländsk fader och schweizisk moder blir vid födelsen schweizisk medborgare, därest barnet icke redan från födelsen kan förvärva annat medborgarskap (art. 5). Till skillnad från motsvarande svenska regel förutsättes icke, att barnet fötts i Schweiz; å andra sidan inträder icke medborgarskapsförvärv, därest föräldrarna underlåtit att vidtaga sådana åtgärder, som må vara föreskrivna såsom villkor för erhållande av samma medborgarskap som fadern. Skulle barnet under sin minderårighet på ena eller andra sättet erhålla detta medborgarskap, förlorar barnet automatiskt det schweiziska medborgarskapet (art. 5 andra stycket) — även detta en skiljaktighet vid jämförelse med den svenska lagen.
Barn utom äktenskap till utländsk moder och schweizisk fader får schweiziskt medborgarskap, förutom genom legitimation, även då faderskapet fastställts genom dom och barnet enligt vissa i civillagbo
ken närmare angivna förutsättningar skall erhålla faderns kommunala hemortsrätt, ävensom då barnet under sin minderårighet erkännes av fader eller farfader (art. 2).
Intressant är att lägga märke till den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning.1 Den förutvarande regeln har bibehållits i fråga om utländsk kvinna, som ingår äktenskap med schweizisk man: giftermålet medför automatiskt och utan undantag att kvinnan blir delaktig i mannens medborgarskap (art. 3). För att komma till rätta med befarade skenäktenskap (»Bürgerrechtsehe») har man slagit in på den vägen att — genom tillägg till civillagboken — bemyndiga och åläggade kantonala myndigheterna att väcka talan om återgång i ett äktenskap, som för kvinnans vidkommande icke varit avsett grunda en äktenskaplig samlevnad utan haft till syfte att kringgå bestämmelserna om naturalisation. Det korresponderande stadgandet i medborgarskapslagen återfinnes i art. 5 andra stycket, som innehåller den regeln, att om det dömes till återgång i ett äktenskap mellan en utländsk kvinna och en schweizisk man, behåller kvinnan det genom äktenskapet förvärvade medborgarskapet endast om hon vid dess ingående varit i god tro.
För en schweiziska, som gifter sig med en utlänning, har införts en optionsrätt. Innehar kvinnan redan samma medborgarskap som mannen eller förvärvar hon medborgarskap i mannens hemland genom giftermålet, tappar hon sitt schweiziska medborgarskap, såvida hon ej senast vid vigseln avgiver en förklaring om sin önskan att ha kvar detta senare medborgarskap (art. 9). De schweiziska lysnings- och vigselmyndigheterna ha erhållit särskilda instruktioner att fästa en schweizisk kvinnas uppmärksamhet på detta förhållande, innan hon viges vid en utländsk man. Schweiziskfödd kvinna, som till följd av tidigare gällande lag förlorat sitt medborgarskap genom äktenskap med en utlänning, kan på ansökan före 1953 års utgång återupptagas till schweizisk medborgare (art. 58). Ehuru man icke såsom i 18 § i den nya svenska medborgarskapslagen ansett en blott och bar anmälan vara tillräcklig, synes avsikten emellertid ha varit att dylika ansökningar regelmässigt skola bifallas. Det har dock uttryckligen föreskrivits i lagen, att ansökan från kvinna, som genom sitt uppförande eller eljest visat sig ovärdig denna förmån, skall avslås. Andra förlustgrunder äro legitimation av barn i äktenskap mellan schweizisk moder och utländsk fader (art. 8) samt befrielse från schweiziskt medborgarskap efter ansökan. Förutsättningarna för bifall till sådan ansökan är att sökanden icke har hemvist i Schweiz, att sökanden är minst 20 år gammal samt redan innehar främmande medborgarskap eller med säkerhet kommer att erhålla sådant (art. 42).
Alltsedan 1848 har schweizisk medborgarskapsrätt, som ovan antytts, saknat institutet preskription. Schweiziskt medborgarskap övergick sålunda även hos utlandsschweizarna i obruten följd generation efter generation från fader till barn. Samhörigheten med det ursprungliga hemlandet hade dock för många till namnet schweiziska utlandsfamiljer väsentligt uttunnats och i synnerhet var detta fallet, då de i
utlandet födda generationerna samtidigt kommit att inneha medborgarskap i vistelselandet. Då sådana i många fall helt »denationaliserade» utlandsschweizare i tider av nöd sökte sig tillbaka till Schweiz för skydd och för ekonomiskt bistånd, blevo de ofta en kännbar börda för de lokala understödsmyndigheterna. Nu har man dragit konsekvenserna härav genom en regel om automatisk förlust av schweiziskt medborgarskap. Sådant går nu förlorat under följande förutsättningar: (1) födsel i utlandet, (2) fadern, eller modern, om barnet följer hennes medborgarskap, likaledes född i utlandet, (3) innehav av medborgarskap även i annan stat, samt (4) anmälan om önskan att bibehålla det schweiziska medborgarskapet icke avgivits före uppnådd ålder av 22 år, då förlusten eljest inträder. Anmälan kan göras icke blott av berörda person själv utan må även avlämnas av släkting eller vän; liksom är fallet hos oss har myndighet, till vilken anmälan är riktad, icke rätt att av ena eller andra skälet vägra mottaga densamma.
Den ovan nämnda treenigheten, d. v. s. tillhörighet till stat, kanton och kommun, gör sig gällande även vid en naturalisation. En utlänning upptages till medborgare i en bestämd kanton och en bestämd kommun, men denna naturalisation måste föregås av ett bemyndigande från de federala myndigheternas sida. Villkor för upptagande till schweizisk medborgare är — förutom hedrande vandel — hemvist i Schweiz under 12 år, varav tre skola ha infallit under de senaste fem åren före ansökningens ingivande (art. 15). I fråga om tidsberäkningen lägger man märke till en säregenhet: en viss tidrymd kan i vissa fall få räknas tillgodo såsom dubbel kvalifikationstid. Så är förhållandet med en vistelse i Schweiz efter fyllda 10 men före fyllda 20 år, hemvist där tillsammans med en schweizisk hustru samt, för adoptivbarn eller för barn, som bor i Schweiz tillsammans med sin utländska moder och sin schweiziske fader, vistelse i landet före tioårsåldern. För tydlighets skull har i art. 16 sagts ifrån att en utnämning till hedersborgare i en kanton eller kommun icke medför rätt till schweiziskt medborgarskap!
För den som förut ägt schweiziskt medborgarskap äro lättnader i naturalisationsvillkoren föreskrivna. Likartat är förhållandet för barn, vars moder är schweizisk medborgare och vilket bott viss tid i Schweiz före 22 års ålder (art. 27 och 28). Anmärkningsvärd och generös är regeln i art. 29, som ger en utlänning en särskilt förmånlig behandling i naturalisationshänseende i fall då denne under mer än fem år har levat i den övertygelsen att han varit schweizisk medborgare och i verkligheten också behandlats såsom sådan av kantonal eller kommunal myndighet.1 Han får hemortsrätt i den kanton, vars
myndigheter äro ansvariga för misstaget. Har utlänningen därtill gjort tjänst i den schweiziska armén, bortfaller t. o. m. kravet på viss minsta kvalifikationstid.
Gift kvinna kan icke naturaliseras annorledes än tillsammans med maken. Utom i det fall att makar erhållit hemskillnad eller leva åtskils sedan minst 3 år, medför naturalisation av en gift man ovillkorligen medborgarskapsförvärv även för hustruns vidkommande (art. 32). Denna regel upprätthålles så strängt, att mannens naturalisationsansökan i regel avslås, om ej hustrun skriftligen lämnat sitt samtycke till naturalisationen.
Slutligen är att nämna, att lagen ger möjlighet till återkallande av en naturalisation, därest den naturaliserades personliga förhållande i märklig mån är menligt för Schweiz' intressen eller goda anseende, dock att återkallelse endast kan ifrågakomma beträffande person, som har medborgarskap jämväl i annan stat (art. 48).1
Folke Persson