KNUD ILLUM. Dansk Tingsret. I—II 1951—1952. Nytt Nordiskt Forlag Arnold Busck. 432 s., 274 s. Dkr. 48,50, inb. 57,50.

 

    Professor ILLUM har som bekant tidigare i flera stora arbeten utforskat olika delar av sakrätten med inriktning särskilt på fast egendom

och han har nu utgivit en omfångsrik handbok, som täcker hela sakrätten med undantag för panträtt, avkomsträtt och retentionsrätt.
    I ett inledande avsnitt diskuteras sakrätten såsom ett led i den juridiska systematiken och här ges en motivering för arbetets uppläggning och titel. Förf. ger en instruktiv översikt av den i dansk doktrinförda diskussionen om sakrättsbegreppet. Detta har i dansk rätt använts huvudsakligen i teorien — i lagstiftningen förekommer termen sakrätt endast på ett ställe. Tonvikten lägges därvid särskilt på de insatser som gjorts av VINDING KRUSE och Ross och som äro väl kända även för svenska jurister. Illum menar att det icke är uteslutet att använda beteckningen sakrätt om en rätt till ett individuellt bestämt föremål, såvida rätten i större eller mindre utsträckning åtnjuter det för dessa rättigheter säregna skydd som kännetecknas av att dess innehavare ställes utanför den allmänna konkurrensen mellan kreditorerna eller att hans rätt helt eller delvis är oberoende av överlåtarens eller besittarens dispositioner över föremålet. Med hänsyn till att uttrycken sakrätt och obligationsrätt äro ärftligt belastade med ytterligare begreppsinnehåll säger sig förf. dock ej vilja använda beteckningarna i sin framställning. Denna försiktighet, som, även bortsett från arbetetstitel, ej iakttages fullt konsekvent¹ synes något överdriven. Med »Tingsret» i titeln avser förf. sakrätt i traditionell mening. Begränsningen härtill motiveras bl. a. med ämnesindelningen i Danmark och behovet av ett komplement till USSINGS obligationsrättsliga arbeten.
    Den första delen av arbetet innehåller i de tre begynnelsekapitlen en redogörelse för vissa grundläggande regler om fast egendom, särskilt om fastighetsbegreppet. I 4 kap. ges sedan en allmän bestämning av äganderättens innehåll och gränser. Äganderätten bestämmer Illum som rätten att allmänt råda över ett visst föremål i överensstämmelse med bestående lagstiftning och i den utsträckning, vari rådigheten icke är begränsad genom särskilda över föremålet stiftade, begränsade rättigheter. Detta kapitel bildar den naturliga utgångspunkten för en värdefull och intressant översikt i de följande tio kapitlen av de viktigaste inskränkningarna enligt dansk rätt i ägarens rådighet över fast egendom, inefattande en redogörelse bl. a. för byggnadsrätt och stadsplanelagstiftning, vägrätt och vattenrätt. I 16 kap. och 17 kap. behandlas därefter grannelagsrätt respektive samäganderätt.
    I 18 kap. kommer förf. in på problemet om äganderättens övergång och skildrar de viktigaste utvecklingslinjerna i dansk rätt. ØRSTED införde en distinktion mellan två led i köpet. Genom blotta avtalet om köp ansågs endast ett obligationsrättsligt förhållande mellan parterna uppkomma. För köpets fullbordran fordrades en senare viljeförklaring av säljaren, som efter Ørsted kallades »Overdragelseretshandel». Denna lära motiverades sakligt bl. a. med att köparens rätt, så snart köpeskillingen erlagts, borde, även om tradition ej skett, vara oberoende av säljarens insolvens. Man borde m. a. o. antaga att säljaren efter betalningen utövade besittningen å köparens vägnar. Traditionen skulle, såvitt avsåge köpets verkan mot tredje man, jämställas med en — enligt senare forskningar fingerad — förklaring av säljaren, att köparen skul-

 

¹ Se t. ex. I s. 387 och II rubr. kap. 11, s. 194. s. 197 (på tre ställen!), s. 202, 205 och 207.

le vara ägare och att säljaren för hans räkning skulle ha köpeföremålet i sin vård. Denna dubbla konstruktion av köpeavtalet — som för övrigt fortfarande lever i tysk rätt — fick stor betydelse i dansk teori och rättspraxis. I doktrinen var det först ERNST MØLLER som angrep konstruktionen.¹ Senare ha problemen angripits av TORP, Vinding Kruse samt slutligen av Ross i det välkända arbetet »Ejendomsret og Ejendomsovergang». Att dansk rätt tidigare byggt på fiktionen om säljarens vilja som avgörande för äganderättsövergången synes således ha inciterat de danska forskarna att göra den banbrytande insatsen, att grundlägga den moderna synen på frågan. Illum själv refererar endast utvecklingslinjerna i stort och avstår från att själv taga ställning till problemet i hela dess vidd. Han tager i de fyra återstående kapitlen av den första delen upp vissa huvudfrågor av särskilt stor praktisk betydelse.
    Frågan om lösöreköparens rättsskydd mot säljarens borgenärer behandlas i 19 kap. I detta avseende gälla i dansk rätt andra regler än i svensk. Vid överlåtelse av bestämt föremål blir köparen nämligen som regel redan genom blotta avtalet skyddad mot säljarens borgenärer och vid leveransavtal blir egendomens individualisering avgörande. För stiftande av handpanträtt till lösöre fordras däremot i dansk rätt att panten traderas till panthavaren. Man måste därför göra vissa inskränkningar i den nyssnämnda regeln vid köp dels för sådana avtal som äro ingångna pro forma och i verkligheten avse panträtt och dels för sådana avtal som äro allvarligt menade köp men med hänsyn till omständigheterna böra jämställas med pantsättning. Det är icke svårt att förstå, att det anses tvivelaktigt huru långt man skall gå i detta avseende och att några klara linjer ej finnas i rättspraxis. Ross har de lege ferenda uttalat sig för upprätthållande av traditionskravet också vid köp, under det att Vinding Kruse har förkastat det. Illum synes liksom den senare anse den princip som gäller i dansk rätt vara att föredraga ur ändamålssynpunkt, trots de uppenbara rättstekniska svårigheterna.
    I 20 kap. redogöres för äganderättsförvärv, som äro beroende av köpeskillingens erläggande, med betoning av frågan om ägareförbehålls giltighet och verkningar. Förf. övergår därefter i 21 kap. till de i vårt land så omdebatterade frågorna om villkorligt fastighetsköp. Det erbjuder åtskilligt av intresse för en svensk jurist att studera läget i dansk rätt, där det ej finns någon motsvarighet till villkorsförbudet i JB 1: 2 2 st. Distinktionen mellan suspensiva och resolutiva villkor avvisar Illum kategoriskt såsom utan värde. I dansk rätt uppställes en annan skillnad. Såväl köpekontrakt som »Skøde» (köpebrev) kan bli föremål för inskrivning (»Tinglysning»), och därigenom vinna skydd mot tredje man. Varje handling, varigenom äganderätt överlåtes betecknas som »Skøde», såvitt överlåtelsen ej är anknuten till ett villkor, vars betydelse kan avgöras först sedan en obestämd tid förflutit. Som »Adkomst» kan »Skødet» endast noteras om det ej innehåller andra villkor än att köpeskillingen skall erläggas inom en närmare angiven frist. Köpet — även förköps- eller återköpsrätt — noteras eljest i »Byrde- og Servitutrubrikken» som en belastning av fastigheten. Vid vill-

 

¹ I »Forudsætninger», 1894, ett arbete rikt på stora och självständiga idéer, tyvärr tämligen slarvigt och retsamt framförda.

korligt köp är förhållandet mellan parterna enligt Illum att uppfatta så, att det föreligger samtidig äganderätt för överlåtaren och förvärvaren, men förhållandet påverkas av vem som enligt avtalet skall ha den aktuella besittningen av egendomen. Normalt skall säljaren blott få återstoden av köpeskillingen och hans rätt uppfattas då som en säkerhetsrätt för ett penningbelopp med prioritet före de av köparen stiftade rättigheterna till egendomen. Utfärdande av »Skøde» innebär att säljaren avstår från rätten att häva köpet på grund av köparens mora solvendi. Om säljaren har medgivit köparen kredit utan säkerhet i fastigheten kan han emellertid i analogi med stoppningsrätten vid köp av lös egendom vägra att utgiva »Skøde», om köparen befunnits vara insolvent. Även om »Skødet» är undertecknat men ännu icke inskrivet kan säljaren enligt Illum troligen också hindra dess utlämnande till köparen och därefter häva köpet.¹ Säljaren kan möjligen också häva köpet på grund av anteciperad mora, så länge »Skødet» icke är inskrivet. Säljaren kan här alltså få ett starkare skydd i dansk rätt än i svensk, där köpebrevets utfärdande ju i och för sig definitivt avskär säljarens hävningsrätt på grund av kontraktsbrott. Det synes följdriktigt med hänsyn till den starkare verkan överlag av inskrivningen i Danmark, om hävningsrätt kan utövas tills inskrivning faktiskt skett. Vad sedan angår parternas rättsställning så länge villkoret är svävande, följa vissa inskränkningar i dispositionsrätten över fastigheten, närmare beroende på villkorets innehåll. Har fastighetsägare förpliktat sig att under vissa villkor avstå egendom till visst pris, får han ej företaga något som kan minska egendomens värde, exempelvis nedriva byggnader, och han kan ådraga sig skadeståndsskyldighet om han försummar vården av fastigheten. Om köparen blott har erhållit en förköpsrätt eller annan rätt att förvärva egendom till ett pris, som skall fastställas efter förhållandena vid det slutliga förvärvet, kan ägarens rådighet över egendomen sträcka sig längre men är dock icke helt fri. Det kan bli fråga om inskränkningar både i rätten att bebygga fastigheten och att nedriva byggnader. Man skall företaga en avvägning av hänsynen till den aktuella ägarens rörelsefrihet och den eventuella ägarens intresse av förvärv av egendomen i ett bestämt skick. Om återköpsrätt är betingad kan den aktuella ägaren relativt fritt disponera över egendomen men hans rätt är dock ej oinskränkt. Vardera parten kan överlåta den rätt som tillkommer honom enligt avtal av om nämndaarten och sådan rätt kan också bli föremål för exekution, vilket vållar svåra problem. Tolkningen av avtal om förköpsrätt, köprätt och återköpsrätt vålla särskilda svårigheter. Illum anser att man vid lösningen av dessa med hänsyn till det tryck sådana avtal utöva på ägarens rådighet över fastigheten och till att de förhållanden som på sin tid bildade bakgrunden till avtalen ofta förändrat sig, skall taga som utgångspunkt att rättigheterna icke skola ha ett vidsträcktare innehåll än med säkerhet framgår av avtalen, och utvecklar denna synpunkt närmare med hänsyn till olika tolkningsfall. Illums framställning visar att villkorliga fastighetsköp kunna ge upphov till många svårigheter och synes ge stöd för uppfattningen, att en viss inskränkning i avtalsfriheten är

 

¹ Denna situation synes något oklar; måhända förutsättes att säljarens viljeförklaring dock är avgiven enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

till fördel för jordäganderätten. Därav följer dock ej att man behöver gå så långt som i gällande svensk rätt.
    Den första delen avslutas med en framställning (22 kap.) av reglerna om vindikation av lösöre från förvärvare i god tro. Dessa regler äro i dansk rätt mera liberala mot den rätte ägaren än i vår rätt. Vindikation av stulet gods kan således utan vidare företagas även från godtroende förvärvare av äganderätt. Detsamma gäller t. ex. av ägaren borttappat gods, gods som av ägaren anförtrotts i annans vård såsom lån eller pant, som huvudregel gods försålt under ägareförbehåll, när köparen olovligt förfogat över detsamma, samt gods obehörigen sålt av en omyndig. Illum menar att de legislativa övervägandena icke ge avgörande hållpunkter för att vindikationsrättens utsträckning har avgörande betydelse för det ekonomiska livets trivsel utan att man kan klara sig ungefär lika väl med ett utpräglat vindikationssystem som med en vittgående exstinktionsregel.
    Den andra delen av arbetet inledes med ett kapitel om ockupation av äganderätt, där liknande regler gälla i dansk rätt som i svensk. I 2 kap. behandlas reglerna om specifikation, ett institut som att döma av rättsfallsfloran är mera levande i Danmark än i Sverige. I ett rättsfall, UfR 1935 s. 686, blev med tillämpning av dessa regler en person som enligt ogiltigt köp försålt en tomt till en annan, eftersom köparen å tomten uppfört värdefulla byggnader och anläggningar, förpliktad att utgiva köpebrev å tomten enligt ett pris, som sattes något högre än det tidigare avtalade. Detta resultat synes ur svensk synpunkt något chockerande. 3 kap. handlar om hävd och preskription med betoning på det förra institutet. I dansk rätt gäller som huvudregel en tjuguårig hävdetid beträffande fast egendom, och liksom i svensk rätt kan hävd tillämpas också i fråga om andra rättigheter än äganderätt. Läget kompliceras emellertid av att det samtidigt finns andra hävderegler, vilkas förhållande till huvudregeln är oklart. Illums utläggningar av de invecklade hävdereglerna vila på djupgående forskning och torde vara av storbetydelse för dansk positiv rätt.
    Efter ett kortare kapitel (4) om ägares rättsmedel mot inkräktare, om besittningsskydd och ägares rätt till surrogat och avkastning övergår Illum till att ge en översikt av servitutsrätten i sex kapitel. Denna framställning är mycket intressant och njutbar. Det är tydligt att det här är en specialist på ämnet som för pennan. Koncentrationen av framställningen visar hans behärskning av ämnet. Här användes också komparativt material — bl. a. svensk rätt — rikligare än eljest.
    Framställningen avslutas med ett kortare kapitel (11) om nyttjanderätt och vissa andra tidigare icke behandlade rättigheter som kunna vinna sakrättsligt skydd. Vad angår fast egendom må nämnas att i dansk rätt i princip vilket avtal som helst genom »Tinglysning» kan uppnå fullt rättsskydd såväl mot senare förvärvare av rätt till fastigheten som mot ägarens borgenärer.
    Illums arbete präglas av en massivitet och vederhäftighet i framställningen som är jämförlig med Ussings. Det fyller trots Vinding Kruses stora verk inom samma område ett stort behov för den som närmare vill lära känna den danska rättens regler. Dels är det värdefullt att få frågorna behandlade av olika författare och dels är det stora

 

21—547004. Svensk Juristtidning 1954.

skillnader mellan uppläggningen av Vinding Kruses »Ejendomsretten» och av Illums här anmälda verk. Den förre förf. behandlar ju i sitt brett upplagda arbete åtskilliga frågor också inom avtalsrätt, obligationsrätt och immaterialrätt och gör vida utblickar över rättstillståndet i främmande länder och förgångna tider. Med denna stora räckvidd följer givetvis en mindre specialisering på de olika sakrättsliga problem som upptagas till behandling. Illum tager mera snävt sikte på den positiva danska rätten och anmälaren har en viss känsla av att Illum också strängare än Vinding Kruse skiljer mellan uttalanden de lege lata och synpunkter de lege ferenda. En svensk jurist skulle möjligen kunnat önska sig flera paralleller med svensk rätt i Illums arbete, men sakrätten är ju mera nationellt bunden än exempelvis obligationsrätten och sådana jämförelser rymmas måhända ej så ofta inom ramen för en handbok. Arbetets tyngdpunkt ligger inom fastighetsrätten och med det behov av reformer som här gör sig gällande i vårt land finns det särskild anledning även för svenska jurister att välkomna en så värdefull och inträngande undersökning av den danska rättens regler som Illums.

Lennart Vahlén