SVANTE BERGSTRÖM. Om semesterlön och provision. Uppsala universitets årsskrift 1954: 6. Uppsala 1954. Lundequistska bokhandeln. 163 s. (jämte en sammanfattning på tyska s. 164—170). Kr. 13,50.

 

    Ett problem som berett lagstiftaren och domstolarna många svårígheter är frågan hur semesterlön på provision skall beräknas. Problemet är av icke ringa ekonomisk betydelse. Om man gör en mycket grov uppskattning, kan man antaga att semesterlön på provisionsinkomst årligen uppgår till sex à åtta miljoner kronor. Det är om dessa miljoner striden stått mellan försäljarna och arbetsgivarna under de sista åren.
    Semesterlagstiftningen vilar på två grundprinciper, rekreationsprincipen och intjäningsprincipen. Semesterlagstiftningen syftar i första hand till att arbetstagarna skall erhålla viss tids ledighet för rekreation.Detta är rekreationsprincipen. Under semestern skall arbetstagaren behålla sin lön; eljest kan han ej utnyttja semestern för avsett ändamål. För att erhålla denna lön under semester måste emellertid arbetstagaren utföra arbete för arbetsgivaren under viss tid. Semesterledigheten intjänas alltså genom arbete och detta är intjäningsprincipen.
    Vad speciellt gäller semesterlönen har lagstiftarna vid utformande av reglerna för denna haft att välja mellan två andra principer. Den ena att semesterlönen skall utgå med samma lön under semestern somom arbetstagaren varit i arbete (»sammalönsprincipen»). Den andra att semesterlönen skall beräknas på genomsnittsinkomsten under kvalifikationsåret ( »genomsnittsprincipen»).
    Lagstiftarna har vid valet mellan dessa båda principer sökt finna en praktisk lösning. I lagen har fastställts att arbetstagare som är avlönad med tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet »äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen». För dessa arbetstagare tillämpas alltså sammalönsprincipen. Annan arbetstagare (och hit hör den som är avlönad med provision) skall ha semesterlön beräknad efter genomsnittsprincipen.
    Lagtexten är här fullt klar och det kan icke vid en på ordalydelsen baserad lagtolkning råda något tvivel om att en provisionsavlönad arbetstagare skall ha semesterlön efter genomsnittsprincipen. Trots detta har ett flertal rättegångar i denna fråga förts under åren 1947—1951 (Esseltemålen m. fl.). I dessa har AD respektive HD gång på gång fastställt att genomsnittsprincipen skall tillämpas.
    På arbetsgivarhåll har man varit missnöjd med denna lagtillämpning särskilt när försäljarnas arbete är säsongbetonat. Arbetsgivarna har funnit det i högsta grad orättvist att semesterlön skall utgå på provisionsinkomst när semesterledigheten uttages under lågsäsong och de har sökt efter möjligheter att undkomma denna konsekvens av lagbestämmelserna. Det är särskilt denna fråga som docenten SVANTE BERGSTRÖM uppehåller sig vid sitt ovan angivna arbete.
    Bergström uppställer som utgångspunkt för sin undersökning tesen

 

LENNART GEIJER 177att i vissa fall uppkommer en spänning mellan sammalönsprincipen och genomsnittsprincipen »som kan sätta lagens grundvalar i gungning — och som troligen inte var förutsedd av lagstiftarna» (s. 7) och han anger som det centrala för undersökningen »hur man skall kunna utjämna spänningen mellan de båda principerna för semesterlönens beräkning» (s. 11).
    Bergström framhåller på s. 71 att en tillämpning av lagens beräkningssätt i enlighet med domstolarnas tolkning lett till att det vanligen uppkommit ett tillskott i försäljarens löneinkomst, som »rubbat kalkylerna för priset på den försålda varan, särskilt när företaget t. ex. rört sig med snäva vinstmarginaler och en stor försäljning.» Därför har det »självfallet» i åtskilliga fall varit aktuellt att söka motverka konsekvenserna av domarna i de fyra målen. Denna slutsats är ej invändningsfri.
    En tillämpning av semesterlagen medför en utgiftsökning för alla arbetsgivare. Detta gäller oavsett om fast lön utgår eller provision. För andra arbetstagargrupper har man ej hört talas om att arbetsgivarna försökt »motverka» konsekvenserna av semesterlagen i vidare mån än att man naturligtvis sökt att genom rationalisering och andra sådana åtgärder öka produktionen.
    Om nu arbetsgivarna från början feltolkat lagen beträffande provisionsavlönad personal, så uppstår visserligen en omställningsperiod, då de av Bergström antydda konsekvenserna kan uppstå i enskilda fall, men det blir ej några konsekvenser i det långa loppet, eftersom man i fortsättningen har att beakta att särskild semesterlön skall utgå på provisionsinkomst lika väl som man vid lagens tillkomst har haft denna utgiftsökning att beakta för övriga arbetstagargrupper. Bergström medger visserligen detta på s. 131 men uppger att om man på denna väg vill »nå en bestämd och jämn inkomst för försäljaren», så tvingas man till ganska omständliga räkneoperationer. Gentemot detta måste sägas att när man bestämt sig för löneformen provision, har man just lämnat tanken på en bestämd och jämn inkomst och i stället velat ställa i utsikt en ökad inkomst med provisionen som sporre härtill. Provisionen är ju riskinkomst. Vill man ha en »bestämd och jämn inkomst», så avtalar man om fast lön.
    På vad sätt vill Bergström söka motverka konsekvenserna av semesterlönebestämmelserna?
    a) Ett sätt är enligt Bergström att en försäljare avlönas enbart med fast lön under dödsäsong och under resten av året med fast lön och provision. Om då semestern förlägges till dödsäsongen, behöver endast den fasta lönen utgå. För att denna lösning skall kunna användas måste enligt Bergström anställningsavtalet innehålla förbud mot försäljningar under dödsäsongen. Bergström stöder sin tes på AD nr 17/1948 och nr 42/1949. I dessa domar förklaras att det utslagsgivande är »vilket lönesystem som gäller för arbetstagaren vid semestertillfället» (kurs. här). En närmare granskning av dessa rättsfall ger vid handen, att man ej utan vidare kan applicera dem på det av Bergström konstruerade fallet. I det ena fallet gällde det en form av tidlön (skifttillägg) som på grund av bristande arbetstillgång ej utgick vid semestertillfället. I det andra fallet hade arbetstagaren visserligen under olika perioder tidlön och

 

12—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

178 LENNART GEIJERresultatlön (ackord) men vid semestertillfället, då tidlön utgick, visste man inte att arbetstagaren senare på året skulle komma att få ackordsarbete, vilket blev fallet.
    I nu omdiskuterade fall vet man att — även om möjligheterna att sälja under dödsäsong kan vara små — så skall arbetstagaren senare under året återupptaga försäljningsarbetet. Man måste därför fråga sig, vilket syfte en arbetsgivare haft då han lagt om lönesystemet från fast lön och provision till endast fast lön under viss tid av året. Då något annat godtagbart skäl i allmänhet ej kan visas, torde det räcka om arbetstagaren gör sannolikt att »lönesystemet» ändrats för att kringgå semesterlagen och att det alltså är frågan om ett skenavtal.
    I praktiken kan arbetsgivarna knappast vara intresserade av Bergströms förslag. Varför skulle en arbetsgivare träffa ett avtal, som förbjöd försäljaren att sälja under en viss period? Denna lösning — om den nu är juridiskt hållbar — kan därför såsom rent teoretisk avföras ur diskussionen.
    b) Bergströms andra förslag är att semesterlönen utbetalas successivt samtidigt som provisionen utgår. Den skall därvid på förhand fastställas till viss procent av provisionen. Förutsättning för hållbarheten av denna metod är dels att semesterlönen kan klart skiljas från annan lön och dels att semesterlagen tillåter att semesterlön utbetalas successivt i förskott.
    Bergström anser att domsformuleringen i ett av Esseltemålen medger ett inkluderande av semesterlönen i provision under vissa förutsättningar (s. 58). Vidare hänvisar han till NJA 1950 s. 341. Bergström anser med stöd av dessa rättsfall samt de s. k. feriefallen att förskottsbetalning enligt rättspraxis är tillåten. Han påstår vidare att varken lagmotiv eller lagtext lägger några hinder i vägen för sådan förskottsbetalning. Slutligen framhåller han att det kan vara en fördel för arbetstagaren att undan för undan få ut semesterlön för den händelse arbetsgivaren sedermera skulle bli insolvent (s. 138—139).
    Gentemot Bergströms ståndpunkt kan följande anföras. Otvivelaktigt har lagstiftarnas tanke varit att semesterlön skall utbetalas vid samma tidpunkt som semesterledigheten. Uttrycklig bestämmelse härom finnes ej i själva lagtexten, ehuru formuleringen i § 3 att »under semester skall lön utgå» stöder det angivna påståendet. Bergström vill rent språkligt tolka denna bestämmelse så att »för semester skall lön utgå». För tolkningen att semesterlön skall utbetalas samtidigt med ledigheten talar många naturliga skäl. Semester är ej enbart ledighet utan ledighet med bibehållen inkomst. Om semesterlön finge utbetalas successivt i samband med den vanliga löneutbetalningen, är risken stor att arbetstagaren vid semestertillfället förbrukat de medel, som skulle användas under semesterledigheten. Vidare: om semesterlönen kan utbetalas i förskott vid provision, måste den även kunna utbetalas i förskott vid annan löneform. Alltså skulle det även vara tillåtet att en månadsavlönad arbetstagare anställdes på villkor att viss del av månadslönen skulle utgöra semesterlön och att under semestertiden ingen lön skulle utgå. En sådan lagtillämpning har lagstiftarna med säkerhet stått främmande för.
    1936 års semestersakkunniga uttalade på s. 105 (jfr s. 110) att arbets-

 

ANM. AV SVANTE BERGSTRÖM: OM SEMESTERLÖN OCH PROVISION 179tagarens rätt att uppbära lön för semestertiden »ansetts vara en så given sak, att ordet semester numera rent språkligt sett betyder icke blott viss tids ledighet utan ledighet med bibehållande av avlöning efter i huvudsak enahanda grunder som under den tid då arbete utföres». Denna semesterrätt, fortsätter de sakkunniga, »intjänas successivt genom anställning under viss tid och det därunder utförda arbetet. Semesterlönen är med andra ord att betrakta som en uppskjuten del av lönen för den gångna tidens arbete.» Uttrycken »uppskjuten» stöder den tolkning, som här framförts. På samma sätt förhåller det sig enligt modern uppfattning med t. ex. pension som numera betraktas som intjänad men uppskjuten lön; likaså rätten till sjuklön och lön vid havandeskap. Den allvarligaste invändningen mot Bergströms framställning är att han ej tillräckligt beaktat intjäningsprincipens konsekvenser i detta sammanhang.
    Med Bergströms metod bleve semesterlönen i praktiken en ren lönefyllnad, vilket lagstiftarna på allt sätt sökt undvika.
    Även andra lagutskottet har på tal om semesterkassesystem vid korttidsanställning (utlåtande nr 59 vid 1945 års riksdag, s. 45) framhållit att »det lär icke kunna bestridas att, därest arbetstagaren då och då såsom semesterersättning får ett mindre belopp, risk förefinnes att de uppburna beloppen förbrukas för annat än avsett ändamål och att därigenom syftet med semesterersättningen — att bereda arbetstagaren tillfälle att skaffa sig samma rekreation som semesterledigheten avser att skänka dem som arbetar i längre fortlöpande anställning — kommer att förfelas».
    I de av Bergström åberopade HDmålen har förklarats att en särskild avtalsbestämmelse om semesterlönens inräknande i arbetslönen var ogiltig därför att man ej kunde klart fastställa semesterlönens storlek. Frågan är då om bestämmelsen skulle vara giltig, därest man klart kunde skilja på lön och semesterlön och den sistnämndas storlek vore i och för sig godtagbar. Bergström anser detta. Emellertid torde man ej kunna draga en sådan slutsats av HD:s uttalanden. I de båda målen gjordes nämligen ingen invändning mot att semesterlönen utbetalades successivt i förskott och denna fråga har alltså icke prövats.
    Vidare åberopar Bergström de s. k. feriefallen, som dock gäller en egenartad anställningsform. När man har en löneform, där det ej möter några svårigheter att utbetala semesterlön vid semestertillfället, vilket är fallet med semesterlön på provision, måste man fråga sig vad syftet skall vara med semesterlönens inarbetande i arbetslönen. Om arbetstagaren kan göra sannolikt att denna löneform valts för att kringgå semesterlagens semesterlönebestämmelser, bör uppgörelsen vara ogiltig.
    Därtill kommer att den bergströmska metoden är synnerligen opraktisk och besvärlig att tillämpa. På s. 137 har Bergström ett exempel, som icke är riktigt uträknat. Om provisionen under kvalifikationsåret t. ex. är 12 000 kronor och semestern en månad, får man först uträkna genomsnittliga dagsinkomsten under kvalifikationsåret. Man får då en semesterlön på 1 090 kronor (12 000 X 25/275) i stället för Bergströms 1 000 kronor. Skulle emellertid arbetstagaren under kvalifikationsåret

 

180 ANM. AV SVANTE BERGSTRÖM: OM SEMESTERLÖN OCH PROVISIONvara borta någon tid på grund av sjukdom, värnplikt el. dyl., förryckes hela uträkningen och beloppet blir ett helt annat. Man måste alltså alltid göra en »efterkalkyl».
    Bergströms synpunkt om fördelen med att utfå semesterlön i förskott, därest arbetsgivaren blir insolvent, är ej så bärande med hänsyn till den goda förmånsrätt som finns för semesterlön i arbetsgivarens konkurs.
    Bergströms uppfattning om tillåtligheten av betalning av semesterlön i förskott delas av CONRADI (SvJT 1952 s. 381) som dock anser att avtal om semesterlönens inräkning i arbetslön i regel synes vålla trassel och därför böra undvikas. HESSELGREN och SAMUELSSON uttalar endast att det synes ovisst, huruvida semesterlön i andra fall än då arbetstagaren åtnjuter ferier får bestämmas att utgå successivt i den mån arbete utföres.1SÖLVÉN intar däremot den ståndpunkten att det icke torde vara förenligt med grunderna för semesterlagstiftningen att inkludera semesterlön i arbetslön och han framhåller att hittillsvarande rättspraxis icke ger någon säger ledning.2 Liknande uppfattning har anmälaren tidigare framfört.3
    Sammanfattningsvis vill jag framhålla att frågan om det tillåtliga i semesterlönens utbetalning i förskott vid provisionsinkomst ej blivit prövad av domstol och att det bäst stämmer med semesterlagens grundtanke om semesterlön som intjänad men uppskjuten lön att hävda att dylik rätt ej föreligger.
    Till slut skall framhållas att Bergström har gjort en grundlig inventering av förarbetena. Han ger en fyllig redogörelse för hithörande rättsfall,4 han har berikat terminologien med bl a. de lyckade uttrycken sammalönsprincip och genomsnittsprincip och hans försök till systematisering är det första rent vetenskapliga arbetet på semesterlagens område.

Lennart Geijer