Förslag om delning av Södertörns domsaga. I en d. 28 febr. dagtecknad promemoria (stenc.) har rev.sekr. L. af Klintberg i egenskap av tillkallad utredningsman (se SvJT 1954 s. 696) förordat en uppdelning av Södertörns domsaga — i fråga om såväl invånarantal som arbetsbörda rikets f. n. största domsaga — så snart lämpligen kan ske. Om man samtidigt beaktar önskemålet att Södra Roslags domsagas nuvarande omfattning nedbringas, kan enligt utredningsmannen en lämplig domsagoindelning vinnas genom att till en domsaga, benämnd »Nacka och Värmdö domsaga», sammanföra Djurö, Värmdö, Gustavsbergs och Boo landskommuner inom Södra Roslags domsaga med Nacka stad och Saltsjöbadens köping i Södertörns domsaga samt att uppdela återstoden av Södertörns domsaga på två nya domsagor. Den ena av dessa, »Svartlösa domsaga», skulle bestå av Huddinge och Botkyrka landskommuner och den andra — vilken antingen kunde behålla namnet »Södertörns domsaga» eller benämnas »Sotholms och Öknebo domsaga» — av Nynäshamns, Haninge och Öknebo landsfiskalsdistrikt jämte Salems och Grödinge landskommuner av Svartlösa landsfiskalsdistrikt. Såsom tings och kansliorter för de nya domsagorna föreslås resp. Nacka, Huddinge och Stockholm. Varje domsaga bör utgöra eget tingshusbyggnadsdistrikt.
    De nya domsagorna bör enligt utredningsmannen placeras i lönegrupp IV. För »Svartlösa domsaga» föreslås tingssekreterare som biträdande domare, i de båda andra tingsdomare. Den särskilda inskrivningsavdelningen inom nuvarande Södertörns domsaga avskaffas.
    Den planerade domsagoregleringen förutsättes skola träda i kraft så snart erforderliga byggnadsåtgärder vidtagits, vilket beräknas kunna vara fallet tidigast d. 1 jan. 1958. Om hinder möter mot att i ett sammanhang genomföra hela nyindelningen, förordas att som en första etapp »Svartlösa domsaga» utbrytes ur den nuvarande Södertörnsdomsagan.

S. R.

 

    Juristutbildningen. I slutet av december 1954 avgav universitetskanslern utlåtande över juristutbildningskommitténs betänkande om den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen (SOU 1953:15, 16; jfr SvJT 1953 s. 737). Därmed avslutades remissbehandlingen av nämnda betänkande. Av universitetskanslerns utlåtande framgår, att kanslern under hand beretts tillfälle taga del av de tidigare direkt till K. M:t inkomna yttrandena. Kanslern, som företagit en ganska omfattande överarbetning av kommittéförslaget, har alltså vid denna kunnat beakta jämväl synpunkter som framförts av andra remissmyndigheter.
    I universitetskanslerns utlåtande beröres först behovet av olika slags rätts och samhällsvetenskaplig utbildning. Enligt kommittén erfordrades för att detta behov skulle kunna tillgodoses tre examina, nämligen juris kandidatexamen, juris politices magisterexamen och politices magisterexamen. Den senare examen, vilken enligt kanslern bör erhålla en i jämförelse med kommittéförslaget avsevärt förändrad utformning, förlägges till filosofisk fakultet och består av främst samhällsvetenskapliga ämnen. I detta sammanhang skall därför denna examen ej närmare beröras. Juris kandidatexamen har av kommittén organiserats främst med tanke på blivande domare, högre åklagare och advokater; examen skall samtidigt — liksom hittills — ge behörighet till ett stort antal befattningar inom förvaltningen. Juris politices

 

magisterexamen, vilken enligt kommittéförslaget skall vara en till juridisk fakultet förlagd examen, anses av kommittén motiverad för att tillgodose förvaltningens behov av tjänstemän med såväl juridisk som samhällsvetenskaplig utbildning.
    Universitetskanslern delar kommitténs uppfattning, att förvaltningen har behov av tjänstemän med icke blott juridisk utan även samhällsvetenskaplig utbildning. I likhet med flertalet övriga remissmyndigheter ställer sig kanslern emellertid avvisande till förslaget om inrättande av en juris politices magisterexamen. Ett genomförande av detta förslag skulle i realiteten innebära en differentiering av den juridiska utbildningen på en domstols- och en förvaltningslinje. En sådan differentiering är enligt kanslern icke motiverad med hänsyn till det på arbetsmarknaden föreliggande behovet av befattningshavare med juridisk utbildning och skulle, om den genomfördes, komma att medföra svårigheter vid övergång från ett verksamhetsområde till ett annat. Härtill kommer att de senaste decenniernas djupgående förändringar i samhället ha medfört, att icke endast de som inom förvaltningen till väsentlig del äro sysselsatta med rättstillämpning utan även de som ha sin verksamhet inom rättskipningen numera måste äga större mått av kunskaper om samhällets faktiska struktur samt av insikter i samhällsvetenskaplig metod. Den samhällsvetenskapliga utbildning, som flertalet domare, högre åklagare och advokater har behov av, skiljer sig enligt kanslern icke i någon mera avsevärd grad från den samhällsvetenskapliga utbildning, som förvaltningstjänstemännen i allmänhet behöva. Man bör alltså kunna utforma juriskandidatexamen så att juris politices magisterexamen blir i stort sett obehövlig.
    I fråga om den nuvarande juridiska utbildningen finner kanslern, att denna är behäftad med påtagliga brister. Den främsta orsaken härtill är den otillräckliga tillgång på lärare, som sedan en längre tid förelegat inom de juridiska fakulteterna. En avsevärd förstärkning av dessa fakulteters resurser är därför oundgängligen nödvändig. De nuvarande bristerna sammanhänga dock icke enbart med den knappa lärartillgången. En omläggning av juris kadidatexamen måste enligt kanslern dessutom ske, så att studierna för denna examen leda till en utbildning, som bättre motsvarar dagens krav på juristernas kunskaper och förmåga. Härvid ansluter sig kanslern i princip till den av kommittén angivna målsättningen för de juridiska studierna, nämligen att i högre grad inrikta dessa studier på träning i metodisk och principiell behärskning av rättsligt material. I likhet med vad kommttén föreslagit böra kraven på minneskunskaper minskas för att plats skall kunna beredas för detta ökade inslag av juridisk problematik. Då det gäller själva studieordningen framlägger emellertid kanslern vissa ändringsförslag, vilka leda till att examens utformning blir i stort sett följande. Den sammanlagda studietiden är oförändrad eller nio terminer.
    Under det första studieåret inhämtas dels den propedeutiska kursen, dels ämnena rättshistoria — i vilket ämne även den romerska rätten skall ingå — och nationalekonomi. För det sistnämnda ämnet beräknas en studietid av 1 termin. Härefter följa de tre civilrättsämnena med en sammanlagd studietid av 2 1/2 terminer samt 1/2 termin finansrätt. Ämnet internationell privaträtt bör bibehållas som särskilt examensämne; normalt skola studierna häri förläggas till den termin, som i övrigt skall ägnas åt straffrätt jämte vissa till juridiken hörande hjälpvetenskaper. Den sjunde terminen anslås åt

 

dels processrätt, dels det nya ämnet allmän rättslära. För sistnämnda ämne beräknas en fjärdedels studietermin eller omkring 6 veckor. Härefter kommer ämnet offentlig rätt, vilket skall innefatta de nuvarande ämnena statsrätt med folkrätt och förvaltningsrätt. Den sista terminen skall ägnas åt tilllämpade studier, vilka normalt böra bedrivas i civilrätt. Fakulteten skall emellertid kunna medgiva, att tillämpade studier i civilrätt utbytas mot tilllämpade studier i annat juridiskt ämne eller mot studier i naionalekonomi eller vissa andra, främst samhällsvetenskapliga ämnen.
    En synnerligen angelägen uppgift är enligt kanslern inrättandet av nya lärarbefattningar vid de juridiska fakulteterna. I likhet med vad kommittén föreslagit bör man härvid sträva efter att få till stånd dels vissa nya professurer — så att bl. a. nuvarande professurer i två examensämnen kunna avskaffas — dels andra ordinarie lärarbefattningar, vilkas innehavare skola kunna biträda professorerna vid undervisningen och examinationen. Av de av kommittén föreslagna professurerna tillstyrker kanslern inrättandet av två nya sådana befattningar vid vartdera universiteten i Uppsala och Lund samt fem vid Stockholms högskola. Härjämte finner kanslern behov föreligga av sammanlagt tretton preceptorstjänster, nämligen fyra vid vartdera universiteten och fem vid Stockholms högskola. Av dessa tjänster äro emellertid en vid varje lärosäte avsedd för den juridiska utbildning, som enligt kanslerns förslag bör ingå i den till filosofisk fakultet förlagda politices magisterexamen. Kanslern har dessutom bl. a. tillstyrkt sådana höjningar av fakulteternas kursanslag, att praktiker i ökad utsträckning skola kunna anlitas vid undervisningen inom de juridiska fakulteterna.

Nils-Otto Witting