GLANVILLE L. WILLIAMS. Criminal Law. The General Part. London 1953. Stevens. XLIV + 736 s. £ 3.3.

 

    I rättsordningarna på den europeiska kontinenten har man sedan början av 1800-talet vant sig att i ett sammanhang reglera de problem, som äro gemensamma för alla eller vissa grupper av brott, och att sammanföra dessa regler i en straffrättens allmänna del. Förutsättningen för ett effektivt genomförande av en dylik likformig reglering är en systematisk kodifikation. I England, där straffrätten utbildats genom sedvanerätt och osystematiska partiella lagstiftningsåtgärder, saknas denna förutsättning, och det är därför naturligt, att gemensamma allmänna principer endast med svårighet utbildats, i synnerhet som konstruktiv rättsvetenskap — i den mån sådan funnits på straffrättens område — har ringa förmåga att påverka rättsbildningen. I den straffrättsliga litteraturen har detta satt spår därutinnan att redogörelser för allmänna principer taga upp förhållandevis ringa utrymme och att vad vi betrakta såsom allmänstraffrättsliga frågor i stor utsträckning behandlas i samband med framställningen av de särskilda brotten. Detta gäller även de hittills mest ingående moderna straffrättsliga arbetena, TURNERS editioner av RUSSELLS handbok (1950) och av KENNYS lärobok (1952). (Se SvJT 1953 s. 109 ff.) Mot denna bakgrund framstår förevarande arbete av prof. GLANVILLE WILLIAMS såsom en märklig prestation. Det utgör nämligen en ingående, instruktiv och skarpsinnig framställning av flertalet av de ämnen, som på kontinenten bruka hänföras till den allmänna straffrätten, såsom handlingsbegreppet, det subjektiva rekvisitet (inklusive frågorna om verkan av psykisk abnormitet och rus samt om rättsvillfarelse och strikt ansvar), medverkan till brott, försök, objektiva straffrihetsgrunder, särregler om unga brottslingar och juridiska personer samt legalitetsprincipen i straffrätten. I Amerika synes Williams' verk närmast motsvaras av JEROME HALLS General Principles of Criminal Law (1947), medan man i England torde få gå tillbaka till Sir JAMES STEPHENS klassiska History of the Criminal Law of England (1883) för att finna en motsvarighet.
    Framställningen präglas av ett i engelsk positivrättslig straffrättslitteratur ovanligt intresse för psykologi, kriminologi och kriminalpolitik (vilket i tongivande kretsar bland praktiska jurister säkerligen betraktas som ett av uttrycken för en professors harmlösa excentricitet). Detta yttrar sig särskilt i en kritisk granskning av praxis och lagstiftning med hänsyn till deras sociala verkningar. Av särskilt intresse i detta hänseende är förf:s analys av reglerna om straffrihet vid psykisk abnormitet, de bekanta McNaghten rules (s. 290 ff), och framställningen av ungdomsbrottsligheten och dess behandling (s. 641 ff). I motsats till vad fallet brukar vara i kontinentala framställningar av den allmänna straffrätten saknas emellertid redogörelser för straffteorier och för det straffrättsliga påföljdssystemet. Det framgår dock klart, att förf. hyl-

 

lar en preventiv (allmänpreventiv och i någon mån individualpreventiv) straffteori.
    Vid läsningen av detta arbete frapperas man, såsom alltid vid studiet av engelsk straffrätt, av strängheten i denna rättsordning och av svårigheterna att skapa klara och konsekventa regler i ett av rättspraxis dominerat system.
    I förstnämnda hänseende tänker anm. icke så mycket på de höga straffmaxima och strängheten av de straff, som domstolarna utmäta, utan på brottsrekvisitens utformning. Detta kan illustreras med ett exempel från det brott, som i England alltid står i centrum för det allmänna intresset, nämligen mord. För detta brott fordras icke alltid uppsåt att döda utan det räcker stundom med vad vi skulle kalla objektivt överskott. Mord föreligger nämligen bl. a. då någon dödas till följd av våld, som tillgripits för att genomföra ett grovt våldsbrott (»a felony of violence») eller såsom motstånd mot arrestering. I ett i diskussionen om dödsstraffets avskaffande mycket uppmärksammat fall, R. v. Craig and Bentley (1952), hade den ene svaranden, sextonåringen Craig, öppnat eld med en revolver för att undgå arrestering för inbrott. Då en polisman dödats till följd av skottlossningen, dömdes Craig till livstids frihetsstraff (han var för ung att hängas) utan att det behövde styrkas, att han haft uppsåt att döda eller skada någon. Den andre svaranden, den nittonårige Bentley, hade deltagit i inbrottet och hade — sedan han själv arresterats — genom ett tillrop uppmanat Craig att börja skottlossningen. Ehuru denna uppmaning måste ha avsett motstånd mot en annan polisman än den sedermera dödade, vilken först senare uppträdde på skådeplatsen, och trots att det icke kunde utrönas huruvida Bentleys tillrop påverkat Craig, dömdes Bentley med tillämpning av reglerna om medverkan såsom »principal in the second degree» till döden för mord på den dödade polismannen. En annan motivering för dödsdomen kan ha varit att Bentley, med vetskap om att Craig var beväpnad med en revolver, i förväg tillsammans med denne beslutat att möta en eventuell arrestering med våld (beslutet behövde därvid icke ha gått ut på att döda eller skada någon).
    Trots sin allmänt kritiska inställning synes förf., när han analyserar dessa (s. 45 ff och 175 ff) och liknande regler, icke finna dem speciellt hårda. Vid behandlingen av försök till brott intager han f. ö. själv en strängare ståndpunkt än den i detta hänseende vacklande praxis, som han kritiserar, och hävdar, att straff för försök till mordbrand bör ådömas, då någon beväpnat sig med en tändsticksask och begivit sig på väg mot en plats, där han är fast besluten att anlägga eld (s. 478). Enligt svensk rätt torde i ett sådant fall ej ens straffbar förberedelse föreligga.
    Däremot påtalar förf. (s. 441 ff) det praktiskt och rättsideologiskt betänkliga i att brottsbeskrivningarna i engelsk rätt äro högeligen osäkra och svårtillgängliga för medborgarna och förordar kodifikation för att principen nulla poena sine lege skall kunna hävdas effektivt. Med denna utgångspunkt är det klart, att förf. ansluter sig till kritiken mot den uppmärksammade domen i R. v. Manley (1933), varigenom domstolarna under namn av »public mischief» straffbelade en dittills såsom tillåten ansedd gärningstyp. Visserligen har the Court of Criminal Appeal i ett

 

senare avgörande, R. v. Newland [1954] 1 Q. B. 158, vilket förf. icke haft tillfälle att beakta, tagit avstånd från 1933 års fall, men detta avgörande torde icke göra förf:s kritik överflödig, så länge ingen effektiv spärr satts mot att rättspraxis skapar nya brottsbeskrivningar. Det bör nämligen beaktas, att en strikt tillämpning av legalitetsprincipen strider mot engelska traditioner, emedan den skulle innebära, att man förklarade utvecklingen av common law avslutad inom straffrätten och att man helt frånkände domstolarna deras ännu vid 1800-talets början öppet proklamerade rätt och plikt att såsom nationens »custodes morum» straffa omoraliska handlingar.

Hans Thornstedt