ERFARENHETER OCH RESULTAT

FRÅN DET INTERNATIONELLA

RÄTTSARBETET

 

AV F. D. JUSTITIERÅDET JUR. DR H. C. ALGOT BAGGE

 

Den del av det internationella rättsarbetet, däri jag deltagit och alltjämt deltar med ett alldeles särskilt stort intresse, är vid sidan av sjörätten regleringen av köprätten och denna närstående rättsområden, främst slutandet av avtal genom brev och telegram, fullmakt, handelskommission, spedition, vidare de delar av transporträtten, som äro av särskild betydelse för internationella köp (avtal om fraktande av gods till sjöss och på inrikes farvatten samt till lands), och slutligen den för den internationella köpenskapen så utomordentligt viktiga internationella skiljedomsverksamheten.
    För den som anser att internationella rättsregler kunna vara till avsevärd hjälp för den internationella handel, som mer än någonting annat binder folken tillsammans, måste det framstå som ett betydelsefullt mål att just på nu nämnda rättsområden åstadkomma internationell enighet och klarhet. Främst naturligtvis, i den utsträckning det är möjligt, genom internationella uniforma regler, som för den internationella handeln ersätta den för varje fall eljest tillämpliga nationella rätten, men därjämte för de fall, där enighet om sådana internationella uniforma regler ej kan åstadkommas eller dessa brista i fullständighet, genom internationella regler rörande den nationella interna lag, som i dylika fall skall tillämpas (internationellt privaträttsliga eller »Conflict of laws» regler).
    I den internationella köpenskapen är för den, som blir utsatt för kontraktsbrott från den andra partens sida, ställningen av naturliga skäl i regel mera besvärlig än inom inrikes handeln. Flertalet internationella affärstvister uppgöras därför i godo. Men även vid sådana uppgörelser är, om tvistefrågan ej gäller enbart en tolkning av kontraktets bestämmelser, konstaterandet av vilken av kontrahenterna, som enligt tillämplig lag har den juridiska rätten på sin sida, av stor betydelse, både vid parternas första ställningstaganden och vid de följande förhandlingarna och den slutliga uppgörelsen. Går tvisten till domstol eller skiljedom kan självfallet den juridiska frågan få ännu större betydelse.
    Behovet av internationellt gällande, uniforma lättbegripliga rättsregler gör sig här starkt gällande. Ett inom affärsvärlden ofta förekommande yttrande är: ge oss vilka internationella rättsregler ni vill, men ge oss säkerhet, så att vi vet var vi stå.
    En fullständig säkerhet i fråga om tillämplig lags innehåll kan nås endast genom allmänt accepterade uniforma rättsregler. Detta är dock självfallet en utopi. Ett uppnåeligt mål kan ej sträcka sig längre än till uniformitet inom så stora kretsar av länder som möjligt samt att för dessa olika kretsar få till stånd gemensamma internationellt privaträttsliga regler, som bestämma vilken rättskrets' uniforma regler som skall tillämpas.

 

    Att uppnå en sådan enighet möter på det internationella kommersiella området ej samma hinder som t. ex. en reglering av äktenskapets rättsverkningar i protestantiska, katolska och andra religioners äktenskap eller av olika länders kriminella och sociala rättsliga förhållanden, för att inte tala om enhetliga regler på folkrättsområdet, där staters vitala intressen kunna stå i den skarpaste motsats mot varandra.
    Men trettio års erfarenheter av det internationella rättsarbetet på det kommersiella området ha visat mig, hur svårarbetat även detta fält kan vara.
    En av de största svårigheterna är den anglo-sachsiska rättskretsens negativa inställning. Värdefulla insatser i arbetet ha gjorts och göras av enstaka engelska jurister men de kretsar i England, som till sist ha avgörandet i sin hand, äro i grunden icke intresserade av de rättsliga unifieringssträvandena. Anledningen därtill är deras förkärlek för »case-made law» och deras motvilja mot att binda sig genom annan »statute law» än sådan som överensstämmer med engelsk praxis.
    Uti U.S.A. är intresset större. När likväl även där en viss försiktighet gör sig förnimbar mot att engagera sig alltför djupt i unifieringsarbetet, torde detta ej bero på att dess jurister äro lika övertygande som de engelska att en avvikelse från deras egen materiella rätt betyder en försämring, som ej uppväges av de fördelar, som en unifiering erbjuder, utan snarare på vissa farhågor för att därigenom skulle kunna riskeras den unifiering av rätten i U.S.A. med alla dess stater, som endast med svårighet vunnits, samt på de konstitutionella och politiska svårigheter som möta vid försök att åstadkomma en ny federal lagstiftning på detta område. På senare tid ha dock i samband med framkomna förslag till en ny köprätt, som i vissa avseenden skiljer sig från den engelska, ett större intresse visat sig för det internationella arbetet.
    Av stor betydelse för unifieringsarbetet är självfallet den samordning av rätten som även på det kommersiella området redan föreligger mellan vissa stater. Ett berömt exempel därpå är den nordiska lagstiftningen. Likaså unifieringen inom Benelux. Andra längre bort i tiden liggande exempel är det inflytande som den napoleonska lagstiftningen utövat på latinska och även andra länders rätt och den spanska rättens inflytande på sydamerikansk lagstiftning. Och slutligen rättssamhörigheten inom tyskinfluerade och inom anglosachsiska rättsområden.
    Att finna en kompromiss som tillfredsställer alla eller flertalet intresserade är som synes av vad tidigare sagts om den engelska inställningen ingen lätt uppgift. Om varje stat eller varje rättskrets i allt vidhåller sin egen lag, ställer den sig dock själv utanför det internationella unifieringsarbetet. Där fråga är om detaljer, som ej beröra själva grunderna för den nationella rättsordningen, måste varje land vara berett till eftergifter. Eljest blir samarbetet omöjligt.
    Lyckligtvis har, på det nu ifrågavarande kommersiella rättsområdet, köpmännens praxis sedan långt tillbaka skapat en viss uniformitet, som icke grundar sig uteslutande på någon viss nationell lag utan på den internationella köpenskapens behov. Det har gällt att tillvarataga och komplettera denna »lex mercatoria» på ett sätt som kan vinna gillande inom den kommersiella världen.
    Då en universell uniform reglering dock ej kan uppnås — och detta

 

måste som sagt förutsättas — bör som förut nämnts den internationella privaträtten träda in och avgöra vilken av de olika rättskretsarnas rätt, som skall tillämpas. Utan detta internationella bindemedel stå rättskretsarna isolerade och den intresserade parten är hänvisad till en undersökning ej blott av varje lands interna lag utan även av landets internationella privaträtt.
    När för trettio år sedan ett arbete av ifrågavarande beskaffenhet sysselsatte mina tankar stod det klart för mig, att arbetet borde omfatta parallellt både uniforma och internationellt privaträttsliga regler. Under den därefter följande tiden, då jag fick förmånen att vara medlem av styrelserna för de internationella organisationer, som sysslade med dylika ämnen, kunde ett samordnande åstadkommas ifråga om fördelningen av arbetet dem emellan på nu nämnda områden.
    Det internationella institutet för internationell unifiering av privaträtten (Rominstitutet) övertog förberedandet av konventionsförslag på den uniforma rättens område och International Law Association samt, på sistone, Internationella sjörättsföreningen ha förberett konventionsförslag behandlande den internationella privaträtten.
    Utarbetade konventionsförslag ha överlämnats till de statliga konferenserna för uniform rätt och för internationell privaträtt i Haag samt till Förenta nationernas kommitté i Genève (C. E. E.) för bearbetning och godkännande av statliga delegerade.

 

    Arbetet på den centrala punkten, köprätten, började år 1930, då Rominstitutet, vars president då var den berömde italienske juristen Scialoja, tillsatte en kommitté bestående av Sir Cecil Hurst, sedermera president för Haagdomstolen, professor Capitant, en av den tidens främsta franska civilister, professor Hamel, en framstående fransk expert på den kommersiella rätten, professor Gutteridge, Englands stora auktoritet på komparativ rätt, professor Ernst Rabel, den kände romanisten och dåvarande chefen för Kaiser Wilhelm Institutet, samt undertecknad. Därjämte deltog professor Martin Fehr i de två sista av de elva sammanträdena.
    Visserligen en smula förberedd genom åtskilliga års internationellt kommitté- och konferensarbete samt mina föreläsningar vid Academie de Droit international i Haag och mina två år som president i engelsk-tyska skiljedomstolen i London, kände jag mig dock till en början som en »Spurv i Tranedans» i denna krets av Europas främsta internationalister på området. Här blev emellertid för mig den svenska köplagen ett verkligt styrkebälte. Rabel var på den tiden en varm anhängare av Bürgerliches Gesetzbuch och Handelsgesetzbuch. För engelsmännen var den tyska lagstiftningens Lehrbuchkaraktär en styggelse. När striden stod som värst mellan den tyska och den engelska uppfattningen, blev det dock icke den föråldrade Code Napoléon, som gav lösningen, utan ej sällan den svenska köplagen. Dess bestämmelser tilltalade ofta både engelsmännens krav på praktiska kasuella regler och det tyska behovet av teoretiskt sammanhang.
    Sedan förslaget färdigställts år 1934, inhämtade Nationernas Förbund, under vars egid Rominstitutet arbetade, förbundsstaternas yttranden över förslaget. Tjugufyra regeringar yttrade sig och de flesta ställde sig välvilliga. Särskilt var detta fallet med de skandinaviska rege

 

ringarna. På grundval av dessa yttranden överarbetades förslaget av en kommitté, bestående av Rabel, Hamel och undertecknad. Detta lagförslag godkändes av Rominstitutet år 1939.
    Kriget kom sedan emellan. Först år 1951 togs förslaget upp på nytt, denna gång av den då på Nederländska regeringens initiativ sammanträdda Haagkonferensen för uniform rätt. Kritiken var påfallande mild och en kommission tillsattes för att genomgå förslaget på grundval av de vid konferensen framkomna anmärkningarna.
    Kommissionen avslutade i oktober 1954 efter fem sammanträden sitt arbete, men tillsatte en redaktionskommitté på tre medlemmar, Hamel, professor Riese och undertecknad, för att slutföra arbetet. Förslaget beräknas bli slutligt färdigt under år 1955. Det skall därefter tillställas Nederländska regeringen, som torde komma att inhämta regeringarnas yttranden före förslagets behandling vid nästa Haagkonferens år 1957.

 

    Förslaget består av omkring etthundra paragrafer, av vilka de, som icke föranledas av förslagets internationella karaktär eller innehålla allmänna bestämmelser, i huvudsak behandla säljarens skyldighet att avlämna det sålda godset å rätt tid och plats, köparens rätt till hävning och skadestånd om detta ej sker, bestämmelser om gillt gods och köparens rätt till hävning och skadestånd om godset ej är gillt, godsets undersökning och anmärknings framställande, säljarens hemulsskyldighet, köparens skyldighet att mottaga och betala godset och säljarens rätt till hävning och skadestånd, om så ej sker, samt stoppage in transitu. Vidare vissa regler som äro gemensamma för säljarens och köparens skyldigheter, bl. a. anteciperad mora, frihet från ansvar vid oförutsebart och oöverstigligt hinder, hävandets verkningar på fullgjorda prestationer, skadeståndets beräknande, skyldighet för den skadelidande att minska skadan, vårdnaden av gods, som icke avhämtats eller som avlämnats men avvisas, samt regler om farans övergång.
    I det ursprungliga förslaget hade intagits även några stadganden om F. O. B., C. F. och C. A. F., men dessa ha fått utgå med hänsyn till olämpligheten att låsa fast tolkningen av sådana handelstermer i en internationell lag. Bestämmelserna rörande betydelsen av dessa och andra handelstermer i Internationella Handelskammarens Incoterms av år 1936 ha redan efter 15 år blivit föremål för revision.

 

    Av den lämnade redogörelsen framgår att lagens uppställning och innehåll visar en viss släktskap med den svenska köplagen. En internationell lag, som ifråga om internationella köpavtal skall ersätta de nationella köplagarna, har dock självfallet måst göras mera utförlig än den svenska lagen.
    Parterna ha frihet att avtala att i stället för den internationella köplagen viss nationell lag skall tillämpas. De kunna ock i kontraktet införa regler, som avvika från den uniforma lagen.
    Stater som ha samma eller näraliggande köpavtalsregler — t. ex. de nordiska staterna — ha beretts tillfälle att om de så önska från konventionen undantaga köpeavtal, som slutas mellan parter som höra hemma i dessa stater.
    Parallellt med Rominstitutets arbete på uniforma köprättsregler utarbetades en konvention på det internationellt privaträttsliga köprättsområdet. Den antogs vid Haagkonferensen för internationell privaträtt år 1951. Denna konvention har i huvudsak samma innehåll som ett förslag, vilket redan år 1926 utarbetades av en av International Law Association tillsatt Conflict of Laws kommitté, vars ordförande jag då var och alltjämt är. Däri gåvos, i överensstämmelse med den kommersiella

 

världens önskningar, några få kortfattade och lättbegripliga »hard and fast rules» — säljarens resp., för uttryckligen angivna undantagsfall, köparens lag — som skulle gälla för den händelse parterna ej uttryckligen reglerat frågan annorlunda.
    De av Conflict of Laws kommittén föreslagna reglerna diskuterades vid 1928 års Haagkonferens för internationell privaträtt och undergingo på grundval härav år 1931 en överarbetning, utförd av representanter för vissa regeringar, bland dem den svenska. Detta överarbetade förslag antogs så gott som oförändrat av Haagkonferensen 1951 (se redogörelse av DENNEMARK och NIAL i SvJT 1955 s. 97 ff).
    För den som sålunda deltagit i arbetet på denna konvention från dess början år 1924 till konferensen 1951, var dess antagande synnerligen glädjande. Men ännu återstår konventionens ratificering, innan förslaget är i hamn.
    Conflict of Laws kommittén har framlagt två tilläggsförslag, rörande internationellt privaträttsliga regler på köprättsområdet, det ena angående äganderättens övergång vid köp av lös egendom och det andra angående forum vid tvister angående sådana köp.
    Det första förslaget föranleddes därav att alla äro ense om omöjligheten att genomföra uniforma regler i fråga om äganderättens övergång. De olika länderna ha, åtminstone gruppvis, så olika och så envist fasthållna principer härutinnan, att den enda internationella reglering, som här kan komma i fråga, är den internationellt privaträttsliga.
    Internationella regler rörande forum i köpavtalstvister är av stor betydelse, ej endast för att få enhet och klarhet i frågan, var en talan utomlands skall anhängiggöras, utan även på grund av det skydd mot upptagandet av samma tvist vid olika länders domstolar, som sådana regler kunna erbjuda, samt på grund av deras nära sammanhang med en önskvärd reglering av verkställigheten av utländska statliga domar.
    Båda förslagen ha av Nederländska regeringen framlagts för 1951 års internationellt privaträttsliga konferens, som överlämnat dem för revision av därför tillsatta kommittéer. Sverige är representerat i dessa kommittéer, i den ena av lagbyråchefen Dennemark och i den andra av professor Nial. Dessa förslag skola behandlas vid den konferens för internationell privaträtt, som skall sammanträda i Haag år 1956.

 

    Uniforma internationella regler rörande själva köpeavtalets avslutande ha dessutom ansetts påkallade.
    Det internationella köpeavtalet ingås vanligen mellan personer, som ej befinna sig i samma land. Avtalet slutes därför i regel genom korrespondens eller genom ombud.
    Den svenska lagen om avtal innehåller i kap. 1 och 2 stadganden som äro av särskilt intresse härutinnan. Detsamma är förhållandet med den svenska lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande.
    En komplettering av föreslagna uniforma internationella köprättsregler med uniforma regler motsvarande innehållet i denna svenska lagstiftning, anpassad efter den internationella samfärdseln, föreföll lämplig. Rominstitutet tillsatte därför till att börja med en kommitté för utarbetandet av en konvention rörande slutande av avtal genom korrespondens (brev och elegram). Svårigheter mötte dock genast på grund

 

av engelsmännens obevekliga fasthållande vid expeditionsprincipen, även på punkter där denna princip uppenbarligen leder till praktiskt icke önskvärda resultat. Efter fruktlösa försök att nå enighet på dessa punkter utarbetade den framstående nederländske medlemmen av kommittén, professor E. M. Meijers, som tyvärr numera är avliden, år 1936 ett kompromissförslag, som godkändes av Rominstitutet. Kompromissen rönte dock ej anslutning och förslaget blev vilande.
    Lyckligtvis har, i fråga om själva avtalets slutande, frågan om tilllämplig lag vad köpet angår lösts genom 1951 års internationellt privaträttsliga konvention. Av denna framgår att konventionens regler angående tillämplig lag gälla även i fråga om köpeavtalets slutande.
    Skulle enighet rörande uniforma regler i fråga om slutandet av avtal genom korrespondens kunna uppnås endast inom den kontinentala rättskretsen, men 1951 års konvention ratificeras även av dem som tillhöra den anglosachsiska rättskretsen, skulle alltså internationellt privaträttsliga regler föreligga, som förbinda de båda rättskretsarna på detta område. I England synes dock intresset härför ganska svalt.
    I samband med Haagkonferensens behandling år 1951 av förslaget till en uniform köplag togs emellertid frågan om uniforma regler rörande avtals slutande upp på nytt. Den då för revision av köplagsförslaget tillsatta kommissionen fick i uppdrag att jämväl söka att komma till något resultat beträffande uniforma regler om slutande av avtal. Efter att ha diskuterat frågan vid sina möten och även formulerat några preliminära förslag, tillsatte kommissionen vid senaste sammanträde i oktober 1954 en kommitté, bestående av Hamel, professor Wortley och mig, med uppdrag att utarbeta ett definitivt förslag. Vi skola även undersöka möjligheten att internationellt reglera verkan av tvång, förledande, misstag m. m. vid slutande av köpeavtal.
    Sedan Rominstitutet år 1936 hade avslutat sitt arbete på den del av avtalsområdet som motsvarar den svenska avtalslagens första kapitel, upptogs arbetet på internationella uniforma regler motsvarande kap. 2 i svenska avtalslagen (om fullmakt). En kommitté tillsattes år 1937 men dess arbete avbröts av kriget. Arbetet återupptogs emellertid år 1946 och resultatet föreligger i ett förslag med motiver av år 1951.

 

    Förslaget överensstämmer i stort sett med den svenska lagen. Fullmakten, som i förslaget kallas »habilitation», betecknar den fullmaktgivarens viljeförklaring, varigenom fullmäktigen förlänas behörighet att företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren eller att företräda denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande till honom. (Jfr ALMÉN, Lgen om avtal s. 59.) Rättshandlingen skall företagas i fullmaktsgivarens namn. Ställningsfullmakt är reglerad på samma sätt som i den svenska lagen. Likaså verkan av fullmäktigens överskridande av sin behörighet.
    Förslaget har dock, i olikhet mot den svenska lagen, uttryckligen stadgat att om fullmäktigen uppenbarligen handlar i annans namn men icke nämner detta namn och detta ej heller framgår av omständigheterna, så betraktas fullmäktigen såsom representant för en person, som han senare skall angiva; sker ej detta inom skälig tid, uppstår intet rättsförhållande mellan tredjeman och fullmaktsgivaren (jfr ALMÉN, a. a. s. 65).
    Förslaget innehåller, i likhet med den svenska lagen, regler om fullmakts återkallande och upphörande i övrigt.
    Liksom fallet är med den svenska lagen reglerar förslaget ej rättsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen utom i den mån tredjemans rätt är ifråga. Härom säges endast, att detta förhållande regleras av partsavtalet självt och därå tillämplig lag.

 

    Förslaget, som godkänts av Rominstitutet, har ännu ej överlämnats till granskning av de olika staternas regeringar. Anledningen härtill är att Institutet tagit ännu ett steg på samma väg som den svenska lagstiftningen. Samma kommité, som utarbetat förslaget till »représentation» (fullmakt), har upptagit arbetet på uniforma materiella regler rörande handelskommission. Den svenska lagens bestämmelser ha i viss utsträckning lagts till grund för utredningen, men något definitivt förslag föreligger ännu ej. Det har ansetts lämpligt att samtidigt framlägga förslagen till »représentation» (fullmakt) och »commission d'achat et de vente» (handelskommisison) till granskning av ländernas regeringar.
    Det ovan nämnda konventionsförslaget rörande uniforma regler ifråga om fullmakt, vilka förutsätter att avtalet slutes i principalens namn, reglerar, i likhet med den svenska lagen, icke rättsförhållandet mellan uppdragsgivaren och uppdragstagaren (le représenté et le représentant). Då uniforma internationella rättsregler helt saknas på detta område, har nämnda rättsförhållande, tillika med »le représenté»-s och »le représentant»-s rättsförhållande till tredje man, blivit föremål för en internationellt privaträttslig reglering, utförd av International Law Association's Conflict of Laws kommitté i ett år 1952 avlämnat förslag till konvention.
    Detta förslag avser de fall, då »le représentant» handlar för »le représenté»-s räkning, vare sig det sker i eget eller »le représenté»-s namn. Vi ha där i fråga om rättsförhållandet mellan »le représenté» och »le représentant» föreslagit att parterna skola ha full frihet att avtala om därå tillämplig lag. Om parterna ej begagnat sig därav, skall å rättsförhållandet dem emellan tillämpas lagen i det land där »le représenté» har sitt hemvist, dock med det undantaget att om »le représentant» har till yrke att driva verksamhet som »représentant» och han ej är i tjänst hos »le représenté», å rättsförhållandet dem emellan skall tilämpas lagen i det land där »le représentant» har sitt hemvist eller där hans kontor, genom vilket han mottagit uppdraget, är beläget.
    Vid ställningsfullmakt, som utgör ett accessorium till ett annat kontrakt, tillämpas å rättsförhållandet mellan »le représenté» och »le représentant» den lag som är tillämplig å huvudkontraktet.
    Beträffande sättet för fullgörandet av »le représentant»-s skyldigheter mot »le représenté» tillämpas lagen å den plats, där skyldigheten skall fullgöras, om ej avtal eller fullmakt bestämmer annorlunda.
    Vad angår förhållandet mellan »le représenté» och »le tiers» regleras detta, av lagen å den plats där »l'acte de représentation» fullgjorts. Däri ingår även de fall då »le représentant» överskridit den kompetens som tilldelats honom.
    Det ansvar, som »le représentant», vilken handlat i »le représenté»-s namn, ådrar sig gent emot »le tiers», om han överskrider sin befogenhet, regleras av lagen i det land, där överskridandet ägt rum.
    Den fråga som vi självfallet mycket ingående diskuterat, har varit huruvida å rättsförhållandet mellan »le représenté» och »le représentant» borde tillämpas lagen i det land, där »le représentant» eller lagen i det land där »le représenté» har sitt hemvist. Likaså huruvida i förhållandet mellan »le représenté» och »le tiers» skulle tillämpas lagen i det land där handlandet ägt rum. Vi ha trott att i praktiken de valda lösningarna skulle vara de bästa. Men en viss tvekan har därutinnan gjort sig gällande.
    Som förut nämnts avser förslaget endast köpeavtal. Med hänsyn till osannolikheten av ett universellt antagande av de uniforma regler, som äro under utarbetning beträffande »les commissionaires de transport», varom mera nedan, kan dock ifrågasättas om det ej vore lämpligt att utvidga de internationellt privaträttsliga reglerna rörande »représentation» vid köp till att avse även »représentation» vid slutande av avtal om fraktande av gods.

 

    Conflict of Laws kommitténs förslag har av International Law Association överlämnats till Nederländska regeringen med begäran att det måtte föreläggas nästkommande Haagkonferens för internationell privaträtt.
    De nu nämnda köprätten närstående regleringarna (regler rörande köpeavtalets slutande genom brev eller telegram, samt fullmakt och annan representation) avse det internationella köpeavtalets tillkomst.
    För fullgörande av det internationella köpeavtalet äro avtalen om de internationella transporterna av särskilt stor betydelse. Innan en redogörelse lämnas för det internationella rättsarbetet på detta område, skall emellertid med några ord omnämnas ett nyligen påbörjat arbete, som berör det transportavtalet närstående speditionsavtalet. Detta rättsområde har i Tyskland huvudsakligen reglerats med tyngdpunkten lagd på vanlig spedition och i Frankrike med tyngdpunkten på vad som kallas »commission de transport», vilket i verkligheten är en förening av spedition och transport. Sverige saknar lagstiftning i ämnet.
    På speditionens för det internationella köpet så utomordentligt viktiga område härskar för närvarande en stor förvirring, ej blott internationellt utan även nationellt. Det har därför förefallit i hög grad önskvärt att en uniform internationell reglering här komme till stånd.
    Rominstitutet tillsatte därför år 1953 en kommitté för att studera denna svårlösta fråga. Vid ett första sammanträde, där även representanter för den internationella speditionssammanslutningen voro närvarande, enade vi oss om vissa allmänna riktlinjer. Frågorna ha ingående behandlats vid ett sammanträde innevarande vår på grundval av ett av mig utarbetat konventionsförslag. Arbetet fortsätter.
    En uniform internationell reglering av speditionsavtalet och de olika slagen av transportavtal har en utomordentlig betydelse för det internationella köpet. Utan transporter kunna de flesta internationella köp ej fullgöras. Vare sig det ankommer på säljaren eller köparen att ombesörja transporten är denna lika nödvändig för köpets fullgörande.
    Den internationella transporten är en invecklad procedur. Den börjar med en del förberedande åtgärder av avsändaren eller, vanligen, hans representant speditören, som innebära slutandet av transportavtal, godsets framförande till transportören eller transportmedlet, med iakttagande, före inlastningen, av en mängd administrativa föreskrifter, och slutligen, eventuellt, åtgärder vid inlastningen.
    Skall transporten sedan gå genom flera länder och med användande av olika transportmedel kräver godsets framförande till bestämmelseorten omlastning och omhändertagande av godset mellan transporterna. Slutligen, vid framkomsten, skall godset passera tull- och andra importmyndigheter, innan det når fram till mottagaren. När godset icke är i transportörens vård måste mellanhänder anlitas för dess omhändertagande. Hela denna procedur kommer in under den internationella regleringen av speditions- och transportavtalen.
    Vad sjötransportavtalet beträffar har det internationella köpeavtalets fullgörande i hög grad underlättats genom konossementet. Med bankernas hjälp fullgör säljaren och köparen sina skyldigheter ifråga om konossementets tillhandahållande och betalningen av köpeskillingen med all den snabbhet, som den internationella handeln kräver.

 

    Det har länge förefallit mig — jag tog upp frågan redan år 1928 i N. F:s Permanent Juridical Committee i transportsektionen — att ett konossementsliknande dokument borde införas jämväl för de fall, där godsets framförande till mottagaren krävde anlitande av olika trafikmedel, till lands, till sjöss och på inrikes farvatten och i luften, under förutsättning naturligtvis att säljaren resp. köparen kunde med den första transportören sluta ett transportavtal, som täckte hela denna av samarbetande transportörer utförda transport. Därmed borde då följa rätt för innehavaren av denna »titre de transport combiné» att, såsom fallet är med innehavaren av sjökonossementet, förfoga över godset samt vid dess ankomst vid resans slut, i händelse av brister i något avseende i transportavtalets fullgörande, kräva skadestånd av första eller sista transportören. Det till köparen i händelse av brist i fullgörandet utgivna skadeståndet borde bäras av den, under vars transport skadan inträffat, eller, i brist på utredning härom, gemensamt av de samarbetande transportörerna. Ett sådant negotiabelt dokument skulle kunna i den mondiala trafiken spela samma roll som konossementet i sjöfarten.
    Som ordförande i en av Internationella Handelskammaren tillsatt kommitté har jag utarbetat ett förslag till konvention i denna riktning. För att underlätta dess antagande har däri föreslagits, att konventionen skulle tillämpas endast för det fall att överenskommelse om konventionens tillämpning träffats av parterna. Således en konvention som träder i kraft endast om parterna så önska. Det oaktat avvisades förslaget med bestämdhet av de engelska redarna med den motiveringen, att de transportörer, som icke medgåvo att konventionen tillämpades, skulle därigenom framkalla missnöje hos sina klienter i handelsvärlden. Konventionen skulle alltså de facto kunna bli tvingande. Mitt svar har självfallet varit att en sådan farhåga närmast visar, att förslagets genomförande skulle bli till stor nytta för den internationella handeln — ett argument som dock ej synes ha gjort något större intryck.
    Frågan om en »titre de transport combiné» har emellertid diskuterats även inom kommittén för utarbetande av internationella regler rörande speditionsavtalet. Därvid har visat sig att de stora speditionsföretagen, som syssla med internationella transporter, anse det ligga i deras intresse att kunna tillhandahålla sina klienter ett dokument som omfattar åtagande att svara för godsets forsling »from ware-house to warehouse» och att de icke dela redarnas uppfattning att utfärdarna av ett dylikt dokument omöjligen kan åtaga sig ansvaret för transporter som han ej själv utför. Oftast är ju speditören ej själv transportör. De franska speditörerna t. ex. ha det oaktat enligt lag ansvaret för transportavtalets fullgörande; deras uppgift är ej enbart att sluta transportavtalet.
    Självfallet är att om en speditör skall åläggas ett sådant ansvar, detta ej kan bli större än det han själv kan utkräva av den transportör, med vilken han sluter avtal om transportens utförande. Från denna synpunkt sett är det av stor betydelse att uniforma internationella regler finnas för de olika slagen av transportavtal.
    Men även frånsett deras betydelse för »le titre de transport combiné» är det av största vikt för det internationella köpet att uniforma regler

 

finnas för de transportavtal som utgöra en del av det internationella köpeavtalet.
    Uniforma internationella regler rörande luft-, järnvägs- och sjötransporterna finns i Warschaukonventionen, C. I. M. och Haagreglerna. Däremot saknas hittills internationella regler rörande avtal om transport av gods med lastbil och på inrikes farvatten.
    Den luckan är emellertid på väg att fyllas. Två kommittéer, tillsatta av Rominstitutet under samarbete med Internationella Handelskammaren, och därjämte, vad landsvägstransporterna beträffar, Internationella förbundet för landtransporter, samt, vad flodtransporterna beträffar, Internationella unionen för flodtransporter och Centralkommissionen för sjöfarten å Rhen, ha under mitt ordförandeskap utarbetat förslag till internationella konventioner rörande fraktavtal på dessa områden.
    Konventionsförslagen ha överlämnats till Förenta Nationernas »Commission Economique pour l'Europe», som med stort intresse följt dessa arbeten. Dess »Division des Transport» har på sitt arbetsprogram ej blott behandlingen av dessa konventionsförslag utan även mitt ovan omnämnda förslag om en »titre de transport combiné» för transportörer.
    Internationella uniforma regler torde alltså, får man hoppas, snart komma att finnas ifråga om transportavtalet på samtliga nämnda områden, luft, järnväg, sjö, inrikes farvatten och landsväg. Men luckor komma tyvärr att föreligga även inom en sådan uniform lagstiftning. Sålunda innehålla Haagreglerna och konventionsförslagen rörande inrikes farvatten och landsväg endast regler rörande transportdokumenten och ansvaret för godset. Att komma längre på uniformitetens väg har, åtminstone för närvarande, ansetts icke möjligt.
    Comité Maritime International, som förbereder de lagförslag på sjörättens område, som behandlas å Brysselkonferensen, har därför tillsatt en kommitté för utarbetande av internationellt privaträttsliga regler rörande fraktavtalet till sjöss. Denna kommitté har just behandlat ett av mig utarbetat konventionsförslag som, så långt det varit möjligt, godtagit regeln om flaggans lag. Ett samtidigt av mig utarbetat alternativt förslag har upptagit lastningsortens lag såsom huvudprincip, med undantag naturligtvis för de förpliktelser som parterna skola fullgöra å lossningsorten. Den ovan nämnda luckan skulle kunna i viss mån fyllas genom antagandet av sist nämnda internationellt privaträttsliga regler även för lastbils- och flodtrafiken. För den internationella järnvägstrafiken synas internationellt privaträttsliga regler ej behövliga.

 

    Allt detta arbete har ett och samma syfte: att ge den internationella handeln önskad säkerhet ifråga om de rättsregler som en exportör eller en importör kan göra gällande såsom tillämpliga å köpeavtal och vissa viktiga i sammanhang därmed träffade avtal.
    Tidigare har framhållits hurusom kännedom om dessa regler är av betydelse ej blott vid uppgörelser i godo utan än mer vid tvisters hänskjutande till domstol eller skiljedom.
    Tyvärr äro möjligheterna att genom hänvändelse till utländsk domstol få snabb och effektiv hjälp för närvarande tämligen begränsade. Den internationella processrättens regler äro vad angår forum, litis

 

pendens och verkställighet av dom på grund av bristande förtroende staterna emellan ännu i hög grad bristfälliga. Detta, i förening med den statliga rättsskipningens långsamhet och kostbarhet, har medfört, att skiljedomsförfarandet kommit att spela en allt större roll i tvister på grund av internationella köpeavtal. Det är i stort sett snabbt och billigt, och framför allt äro möjligheterna till verkställighet av meddelad dom på grund av Genévekonventionerna av 1923 och 1927 ojämförligt större än när fråga är om utländska statliga domar.
    Tio års erfarenhet såsom ordförande i Internationella Handelskammarens skiljedomstol har givit mig den uppfattningen, att det internationellt reglerade skiljedomsförfarandet är ett oumbärligt komplement till den internationella regleringen av köprätten och därmed sammanhängande rättsområden. Internationellt godkända regler för själva det processuella skiljemannaförfarandet — ett förslag därom finnes utarbetat av Rominstitutet — och förbättrade och mera effektiva verkställighetsregler äro dock erforderliga för ett fullt utnyttjande av skiljedomsförfarandets möjligheter. På begäran av Internationella Handelskammaren har Förenta Nationerna upptagit verkställighetsfrågan till behandling. Rominstitutet har föreslagit Conseil de l'Europe att till behandling upptaga dess procedurförslag.
    Vid en konferens, som år 1946 hölls i Paris med representanter för europeiska — även ryska — och amerikanska skiljedomsorganisationer, fick jag tillfälle, i egenskap av konferensens ordförande, att understryka, att den permanenta skiljedomstolen i Haag, som tillkommit på ryskt initiativ men som numera sedan länge sover en Törnrosasömn, borde kunna uppväckas och dess kompetens utvidgas till att avgöra även avtalstvister mellan stater och enskilda parter. För den enskilde, som sluter ett avtal med en främmande stat, vore av stor betydelse att vid tvist ej vara hänvisad till den främmande statens egna domstolar.
    Förslaget vann anklang, och Rominstitutet har sedermera tillsatt en kommitté för utarbetande av ett konventionsförslag. Självfallet är dock att under nuvarande politiska förhållanden svårigheter föreligga för den enhällighet, som kräves för en ändring av den permanenta skiljedomstolens statuter. Det har dock försports att numera ett ganska stort intresse givit sig tillkänna för skiljedom mellan stater och enskilda i avtalstvister, och att Internationella Handelskammarens skiljedomstol, som därvid legat nära tillhands, ej på alla håll ansetts lämpad härför. Lösningen av denna viktiga fråga kan då alltjämt måhända ligga i en ombildning av permanenta skiljedomstolen i Haag.
    Som synes av den ovan givna redogörelsen återstår ännu mycket arbete, innan byggnaden — en internationell reglering av köprätten och densamma närstående rättsområden samt skiljemannaverksamheten — är färdig. Många år komma att förgå, innan den internationella köpenskapen får tillräckligt skydd under dess tak. Men början är gjord, och praktiska nyttosynpunkter måste dock till sist segra. Därmed tas jämväl ett steg i riktning mot den större förståelse folken emellan och den hänsyn till andras berättigade intressen som är det slutliga, det stora målet för allt internationellt rättsarbete.