ENRICO ALTAVILLA, Rättspsykologi. Sthm 1954, Natur och Kultur. 228 s. Kr. 15,50, inb. 20,00.
Ett ofrånkomligt samband råder mellan den rättspsykologiska vetenskapens allmänna utveckling och svensk lagstiftning. Avskaffandet av legala bevisregler i RB, dess ordningsföreskrifter rörande förhör och hela systemet av samhällets skyddsåtgärder för brottslighetens bekämpande förutsätter tillämpning av den moderna rättspsykologiska vetenskapens rön och landvinningar. Att tillämpad rättspsykologisk kunskap hittills icke vunnit tillräcklig grogrund inom rättspraxis måste dock tillstås. Alltjämt florerar flerstädes hos domstolar och myndigheter av juridisk kompetens den gamla misstron mot psykologi som rättskälla och ej mindre avoghet mot åberopande och användande av psykologiska erfarenheter och metoder för kontrollering, respektive värdering av bevismedel eller rättsfakta i allmänhet. Okunnighet i sistnämnda hänseende hos domare, åklagare och advokater är flerstädes stor, större än som kan försvaras med hänsyn till rättssäkerhetens krav. 1949 års kommitterade för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen ha i beaktande härav i sitt betänkande (SOU 1953: 15) framhållit angelägenheten av att i juristutbildningen må ingå obligatorisk undervisning i den juridiska hjälpvetenskap, som benämnes rättspsykologi och skulle avse »de delar av psykologien, som mera omedelbart äro av betydelse inom rättslivet».
Allmänt tillgänglig svensk litteratur av rättspsykologiskt innehåll är av relativt ringa omfattning. Grundläggande pionjärarbeten av Olof Kinberg — kriminalpsykologiens grand old man här i landet — och av Arvid Wachtmeister; den förebildligt praktiska »Förhör i brottmål» av Leche och Hagelberg; uppsatser av Valdemar Fellenius, Gustav Jonsson, Nils Fahlander, Axel Hemming-Sjöberg m. fl. i Kriminologisk handbok, utgiven av Karl Schlyter, se där i huvudsak vad som på svenskt språk finnes att tillgå för den kunskapssökande, vart för sig värdefulla bidrag till rättspsykologisk vägledning på speciella, praktiskt betydelsefulla områden. En systematisk handbok i rättspsykologi och jämväl i psykologins vetenskapliga grundelement, ägnad som lärobok för jurister, saknas dock alltjämt. Alltjämt synes Friedreichs »Systematisk handbok i juridiska psychologien för läkare ocli jurister», i svensk översättning utgiven år 1839, vara den anmälaren veterligen enda, för sin tid förträffliga handboken av detta slag.
ENRICO ALTAVILLAS sedan någon tid i svensk översättning förelig-
gande arbete »Rättspsykologi» fyller icke denna lucka. Med sina 222 sidor text (inklusive kasuistik) utgör boken, enligt förklaring av prof. Per Olof Ekelöf i dennes företal, en starkt beskuren och förhållandevis fri översättning av den kände italienske vetenskapsmannen och advokaten Altavillas år 1927 utgivna, omfattande arbete »Psicologia giudiziaria», i dess 3:e upplaga av år 1949 på närmare 900 sidor. Dess svenska utgåva har genom denna kraftiga beskärning blivit ett rätt oöverskådligt styckeverk eller, måhända, en torso, som i vart fall röjer, att originalets mästare ej är någon stympare. I föreliggande skick saknar verket systematisk ryggrad, definitioner, sammanfattande regler eller rättsnormer, vilket väl sammanhänger därmed, att de inledande kapitlen i originalet av teoretiskt innehåll helt enkelt uteslutits. Vad författaren avser med »rättspsykologi» säges först på s. 194: »Rättspsykologien har till uppgift att vara en hjälpvetenskap åt straffrätten», något som dock ej överensstämmer med övlig terminologi, enligt vilken rättspsykologin är tillämplig även å andra rättsområden. — De fackliga termerna i boken äro merendels besynnerliga, och översättaren hade försiktigtvis här ha bort anlita en fackman, liksom i fråga om de för praktiskt bruk mestadels otjänliga litteraturhänvisningarna. Kasuistiken i form av korta, ofta uddlösa rättsfall, mest ur italiensk praxis, avser till stor del mord, våldtäkt, sedlighetsförbrytelser såsom lustmord (av översättaren utan täckning i referatet kallat ritualmord, som ju är något annat!) och crimes passionels, vartill i allmänhet saknas jämförelse i svensk kriminalitet. Utom ramen för bokens titel falla två hela kapitel, det ena ägnat åt falska handlingar, grafologi och skriftexpertis, sålunda kriminaltekniska problem, det andra åt självmordets psykologi, ett specialämne, som faller utanför det svenska rättsgebitet, och åt vilket författaren annorstädes ägnat en särskild monografi.
Trots dessa kritiska anmärkningar, som rättvisligen ej kunnat förbigås, kan boken livligt rekommenderas såsom instruktiv och på det hela välskriven, med ett rikt material av för rättsskipningen betydelsefulla synpunkter på vad som är att iakttaga för undvikande av psykologiskt relevanta misstag, särskilt vid förhör med den tilltalade i brottmål, med målsägare och »åklagare» (översättaren skriver åklagare, men menar angivare), men framför allt med vittnen. Framställningens ofta skarpsinniga formuleringar framträda särskilt i bokens slutkapitel om domarens psykologi, förhörsmetoder och hithörande, i vilket kapitel den lärde och tillika i rättspraxis erfarne författaren åadagalägger ett kraftfullt personligt engagement. Enbart detta kapitel gör boken till ett betydelsefullt bidrag till svensk rättspsykologi och såsom sådant till ett led i spridandet av den övertygelse, åt vilken J. B. Friedreich i förord år 1835 till sin förenämnda handbok ger uttryck, nämligen »att psykologien utgör den sanna ledstjärnan i alla grenar av mänskliga vetandet — — — och att fullständiga psykologiska kunskaper äro alldeles oumbärliga såväl för lagstiftaren och domaren — denne senare må verka inom civil- eller kriminallagstiftningens område — som för den medicinske juristen och den anklagades sakförare (defensor), så framt alla dessa skola kunna uppfylla sina höga och för mänskligheten så viktiga åligganden».
Även om vetenskapens utveckling ej medger »fulla psykologiska kunskaper» i vår tid, torde den gamle Friedreichs maningsord alltjämt ha sin fulla giltighet i en tid, då den mänskliga faktorn är så nödlidande som nu.
Walter Klein