NÅDEN I NÖD?

 

REFLEXIONER KRING TRE

RIKSDAGSÄRENDEN ANGÅENDE

NÅDEINSTITUTET

 

AV PROFESSOR ALVAR NELSON

 

Vid 1955 års vårriksdag förekommo tre ärenden rörande nådeprerogativet och dess användning. Justitieministerns äskande om anslag till inrättande av en befattning såsom byråchef för beredning och föredragning av nådeärenden blev i så måtto bifallet, att riksdagen beviljade medel till en sådan tjänst i Cs 13.¹ Folkpartimotionerna i båda kamrarna om en allsidig utredning angående nådeinstitutet och dess uppgifter, dess handhavande och en redovisning för riksdagen av nådegivningen föranledde riksdagen att hemställa om överväganden inom justitiedepartementet i åtskilliga av sammansatt konstitutions- och första lagutskott anmärkta hänseenden.² Samma resultat uppnåddes i fråga om motionen i II kamm. av ledamöter från olika partier om en utredning, om och under vilka förutsättningar en rådgivande nämnd med lekmannainslag kunde tillskapas med uppgift att till K. M:t avgiva yttranden i nådeärenden.³ I den nu föreliggande situationen har jag frestats att knyta några reflexioner till de av riksdagen behandlade ärendena.
    Justitieministerns utförliga besvarande d. 14 maj 1954⁴ av andra kammarledamoten herr Svenssons i Ljungskile interpellation angående utövandet av benådningsrätten bragte icke debatten om hans nådepolitik att upphöra. I en statsrättslig undersökning påvisade GUSTAF PETRÉN med beaktande av förskjutningar i justitieministerns åsikter från 1947 till 1954, att nådeinstitutet numera fått en ny uppgift som ett självständigt led i kriminalvården.⁵ En sådan omläggning av nådeinstitutets uppgift borde enligt folkpartiet icke genomföras i administrativ väg, utan ett samlat övervägande i fråga om nådeinstitutets ställning i straffrättskipningen borde komma till stånd, innan nådeinstitutet sloge in på nya vägar, och resultatet av dessa överväganden borde föreläggas riksdagen. Folkpartiets ståndpunkt vann såtillvida utskottets och riksdagens gehör, som riksdagen hemställde om vissa överväganden inom departementet. Särskild betydelse för nådeinstitutets kommande utveckling få därvid de principiella uttalanden om nådeinstitutets uppgift, som förekomma i utskottets utlåtande.
    Utskottet konstaterar, att det knappast torde råda delade meningar om

 

¹ Statsverksprop. bil. 4 andra huvudtiteln, folkpartimotionerna I: 214 och II: 262, statsutskottets utl. nr 140, riksdagens prot. I: 20 s. 74—77 och II: 20 s. 70—78 samt riksdagens skr. nr 300.

² Folkpartimotionerna I: 213 och II: 212, sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utl. nr 3, riksdagens prot. I: 18 s. 34 och 117 och II: 18 s. 183 samt riksdagens skr. nr 278.

³ Motion II: 436. Se i övrigt hänvisningarna i not 2.

⁴ Riksdagens prot. 1954 II: 20 s. 7—14.

⁵ Statsvet. tidskr. 1954 s. 391—99 och 510—14.

 

värdet av nådeinstitutet som ett komplement till straffrättskipningen. Därefter angiver utskottet de viktigaste skälen till benådning, fördelade mellan omständigheter, som framkommit efter det domstolens dom vunnit laga kraft, och omständigheter, som föreligga redan när målet är anhängigt vid domstol. Utskottet anför härom följande:
    Framför allt har institutet en viktig funktion att fylla när nya omständigheter framkommit efter det domstolens dom vunnit laga kraft. Dylika omständigheter kunna i vissa fall föranleda, att resning beviljas, men när fråga är om den dömdes personliga förhållanden, kan resning i regel icke komma i fråga, utan ändring av straffet måste ske genom benådning. Det kan emellertid förekomma att jämväl vissa omständigheter, som föreligga redan när målet är anhängigt vid domstol, icke kunna beaktas annat än i nådeväg. Straffrättskipningen måste nämligen bindas av relativt preciserade normer, men lagstiftaren kan icke skapa sådana för alla de situationer, som kunna uppkomma. Det lär vidare vara en vedertagen uppfattning, att domstolarna måste taga stor hänsyn till den allmänna laglydnaden, medan K. M:t vid prövningen av nådeansökningar är något mindre bunden i detta hänseende. Det kan därför förekomma, att högsta domstolen, samtidigt som den dömer till straff, tillstyrker, att K. M:t på ett eller annat sätt beviljar nåd.
    När dömande myndighet i första instans funnit den tilltalade saker till brottet samt valt och utmätt brottspåföljden, står den dömde inför valet om han skall nöjas härmed eller söka ändring. Menar han sig icke vara skyldig till lagöverträdelsen, stå de i rättegångsbalken angivna rättsmedlen honom till buds för att vinna ändring. Menar han sig åter vara skyldig till lagöverträdelsen men är missnöjd med valet av påföljd eller med straffmätningen, kan han välja mellan att överklaga domen eller söka nåd. Låt oss se, huru det valet utfaller.
    Antalet år 1952 till hovrätterna inkomna vädjade brottmål utgjorde 2 558 och antalet personer, vilka samma år sökt lindring av nåd i ett av dömande myndighet i första instans ådömt straff, uppgick till 840. Även bortsett därifrån, att den ena uppgiften avser mål och den andra personer, kunna talen icke utan vidare jämföras med varandra. Man måste hålla i minnet, att endast straffet, icke skulden, prövas i nådeväg. För att nå jämförbara siffror måste man sålunda reducera antalet vädjade mål med antalet av de mål, där överklagandet avser skuldfrågan. En sådan reduktion låter sig emellertid icke företaga på basis av de statistiska uppgifterna. Om man löst gissar, att ungefär två tredjedelar av de vädjade brottmålen överklagats på grund av valet av påföljd eller straffmätningen, finner man, att justitieministern omprövar ungefär hälften så många påföljder som våra sex hovrätter tillsammans. Det kan sålunda icke förnekas, att K. M:t i statsrådet numera i viss utsträckning blivit en ersättning för en domstolsinstans i brottmål.
    Emellertid skall det strax framhållas, att den brottslige icke alltid har fritt val mellan att överklaga domen eller söka nåd. Ett sådant val föreligger blott, när de åberopade omständigheterna framkommit, innan domen vunnit laga kraft. Tillgängliga statistiska upgifter lämna icke upplysningar i sådant hänseende. Det är emellertid otvivelaktigt, att många av de nådeansökningar, vari ändring sökes av den i första instans ådömda påföljden, jämte annat åberopa omständigheter, som framkommit efter det domen vunnit laga kraft. I många andra nådeansökningar ligger dock tyngdpunkten på omständigheter, som redan dessförinnan framkommit. Varför väljer den brottslige i dessa fall nådevägen?

 

    Utskottet har i sitt citerade uttalande hänvisat till två särskilda förhållanden, där högre instans icke lätt kan ändra underrättens dom, nämligen i fråga om undantagssituationer, som icke beaktats av lagstiftaren, och beträffande avsteg från hänsynen till den allmänna laglydnaden. Det kan vara av värde att närmare granska de fall, som kunna tänkas vara åsyftade med utskottets uttalande.
    Efter min mening är det endast sällan, som lagstiftaren medvetet företagit en mera vittgående kriminalisering än han i verkligheten åsyftat. Så är emellertid fallet med s. k. barmhärtighetsdödande under säregna omständigheter. Oftare förekommer det, att lagens språkdräkt icke helt passar till den åsyftade intresseavvägningen. Vanligast är emellertid, att resultatet av en vid lagstiftningens tillkomst företagen intresseavvägning icke längre finnes fullt ut motsvara samhällets nuvarande straffanspråk. I alla de tre nu nämnda fallen är förhållandet det, att kriminaliseringens räckvidd icke finnes helt motsvara samhällets aktuella behov. Nådeansökningar avseende sådana förhållanden äro emellertid sällsynta, och kritik har icke riktats mot benådningsrättens utövning.
    Annorlunda ligger det till, när kritiken icke riktas mot kriminaliseringen som sådan utan endast mot dess intensitet. Man finner de i straffstadgandena givna föreskrifterna om valet av påföljd och om straffskalorna i vissa situationer, som lagstiftaren icke beaktat eller bedömt annorlunda, giva upphov till alltför stränga straff. Sådan kritik har riktats mot straffskalorna för sedlighetsbrotten, vilka nu stå inför sin omgestaltning. Det är känt, att K. M:t — i medvetet föregripande av den kommande lagstiftningen — i rätt betydlig omfattning med högsta domstolens tillstyrkan av nåd förkortar strafftiden, vanligen dock inom ramen för straffskalan. Någon kritik mot detta förfaringssätt, som kanske kan diskuteras ur statsrättslig synpunkt, har icke försports.
    Vidare kunna fall förekomma, där de allmänna föreskrifterna rörande de olika påföljdernas omfattning eller intensitet eller principen om en enda påföljd kännas hämmande för kriminalvården. Det händer sålunda någon gång, att K. M:t av nåd bestämmer påföljden till 12 års straffarbete i stället för ådömd livstid eller medgiver villkorligt anstånd med ådömt ovillkorligt straff av 2 års straffarbete. Slutligen har K. M:t i nådeväg i några tillfällen föreskrivit en kombination av påföljder av innebörd, att den dömde ålagts att avtjäna en del av det ådömda frihetsstraffet men fått villkorligt anstånd med verkställigheten av återstoden.¹ Justitieministern har i dessa nådeärenden ofta saknat stöd i högsta domstolens yttranden, och kritik har riktats mot nådebesluten. Såvitt jag förstår, finnes det emellertid icke saklig grund för en principiell kritik av nådegivningen, ty K. M:t är icke bunden vid den för olika påföljder givna eller antagna regleringen.
    Slutligen har man tidigare kunnat rikta kritik i olika hänseenden mot reglerna om avräkning av häktningstid, verkställighet av frihetsstraff och bötesförvandling. Länge kunde man blott nådevägen uppnå uppskov med verkställigheten av frihetsstraff eller undgå bötesförvandling, men de nya verkställighetsreglerna ha avskaffat anledningarna till så-

 

¹ Interpellationssvaret, s. 11 f.

 

dana nådeansökningar. Däremot händer det ännu, att K. M:t av nåd medgiver mera vittgående avräkningar av häktningstid, än domstolarna enligt stabiliserad praxis göra. Strafflagberedningen har emellertid föreslagit viss uppmjukning av avräkningssystemet, bl. a. för att minska anledningarna till nådeansökningar.¹ Man kan konstatera, att K. M:t i de här nämnda tre typerna av nådeärenden ——ofta i enlighet med högsta domstolens yttranden — nådevägen föregripit lagreformer, utan att detta föranlett kritik, ehuru också här vissa statsrättsliga betänkligheter skulle kunna anföras.
    Långt svårare är det att belysa utskottets uttalande om avsteg från hänsynen till den allmänna laglydnaden, i vilket hänsende utskottet anmärkt, att K. M:t är något mindre bunden än domstolarna. Man frågar sig, huruvida utskottet därmed avsett att markera, att K. M:t endast i undantagsfall vid särskilt ömmande omständigheter skulle kunna frigöra sig från allmänpreventionens krav eller om utskottet velat sanktionera, att K. M:t mera generellt kunde tränga straffet i bakgrunden genom benådning, både när behandlingsbehov kunde påvisas och när straffets verkställande syntes onödigt.
    Det är uppenbart, att icke all strafflagstiftning för sin existens kräver samma rigorösa tillämpning. På rättsområden, där straffbudet i mindre grad verkar brottsförhindrande än på andra, kan man lättare acceptera, att dess tillämpning i det enskilda fallet åsidosättes genom en benådningsakt. På andra rättsområden, t. ex. dem som regleras av vissa delar av strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten, rattfyllerilagstiftningen och skatte- och avgiftslagstiftningen, blir det lätt farligt att sätta straffbudet helt eller delvis ur funktion.
    Vid ett studium av förekommande nådeärenden skall man finna att K. M:t endast med varsamhet och i rätt markerade undantagsfall — dock ofta mot högsta domstolens hemställan — av nåd mildrar straffet för överträdelser, där hänsynen till den allmänna laglydnaden är mest nödvändig. Även om man kunde kritisera enskilda avgöranden, torde någon principiell kritik näppeligen härutinnan kunna riktas mot nådegivaren.
    Annorlunda ligger det till på rättsområden, där hänsynen till den allmänna laglydnaden icke träder så bjärt i dagen. Här finner man, att justitieministern gärna försöker att tillgodose ett förefintligt behandlingsbehov, som icke täckes av det ådömda straffet. Här kan man konstatera en viss brytning med det mera traditionella betraktelsesättet, efter vilket behandlingsbehovet måste tillgodoses inom ramen för det utmätta straffet. Emellertid kan det till förmån för justitieministerns uppfattning anföras, att det traditionella betraktelsesättet alltmera tränges tillbaka också i rättstillämpningen inom ramen för domstolarnas handlingsfrihet.
    Det förtjänar dock i detta sammanhang att uppmärksammas, att flertalet ovillkorliga frihetsstraff — och kanske särskilt de korta — icke ådömas ur behandlingssynpunkt utan ur synpunkten av avskräckning i förening med hänsyn till allmänpreventionen. Mången gång föreligger alls icke något uttalat behandlingsbehov, andra gånger kan behandlings-

 

¹ SOU 1953: 17 s. 139—41.

 

behovet täckas under straffverkställigheten, några gånger endast genom mera långvarig behandling och ofta saknar man verkligt botemedel.¹
    Det händer icke sällan, att straffets verkställande ter sig ändamålslöst, om man icke har mycket fast tilltro till betydelsen av den allmänna laglydnadens upprätthållande.² Likväl kan man icke beskylla justitieministern för att i större omfattning giva efter för sådana tvivel. Det sker endast sällan, att det ådömda straffet i dess helhet eftergives.
    Beträffande många nådeansökningar är det å ena sidan svårt att påvisa ett förfördelat behandlingsbehov och å andra sidan vanskligt att hävda att straffets verkställande vore ändamålslöst. I fråga om dessa nådeärenden kan man iakttaga, att justitieministern — icke minst när det gäller unga lagöverträdare — gärna undviker frihetsstraff och föredrager villkorlig dom, vanligen med övervakning och ibland även med annan behandling. Både den tanke, som ligger bakom denna del av nådepolitiken, och den omfattning, som sådan benådning fått, har givit anledning till kritik. Även om sådana anmärkningar ur andra synpunkter, till vilka jag återkommer, äro berättigade, synes det mig knappast finnas anledning att kritisera den sålunda förda nådepolitiken under hänvisning till allmänpreventionens vikt.
    Vad utskottet anför därom, att högsta domstolen, samtidigt som den dömer till straff, stundom tillstyrker benådning, är efter processreformen näppeligen värt större uppmärksamhet, eftersom så få brottmål med tillhörande nådeansökningar prövas av domstolen. Sålunda förekommo under åren 1950—1952 inalles 53 nådeansökningar avseende en av högsta domstolen bestämd påföljd. Av dem blevo 19 bifallna, därav dock endast 8 på tillstyrkan av domstolen.
    Om vi nu återvända till den brottslige, som fått sin dom och står i valet mellan att överklaga den eller söka nåd, ha vi icke svårt att förstå, att han ofta väljer nådevägen. Här finner man den för honom fördelaktigaste möjligheten att få påföljden av brottet bestämd. Därtill kommer, att nådevägen är både snabbare och billigare.
    Såsom utskottet så riktigt anmärker, står valet mellan att ingiva vadeinlaga eller söka nåd icke honom till buds, som önskar att åberopa sig på omständigheter, vilka framkommit efter det domen vunnit laga kraft. Här gäller valet resning eller nåd. Eftersom de i RB 58: 2 givna förutsättningarna för resning till den brottsliges förmån sällan öppna möjlighet till resning, finnes i det stora flertalet fall avseende den dömdes personliga förhållanden icke något val. Han måste söka sin lycka nådevägen. Det är här, som nådeinstitutet enligt utskottets mening framför allt har en viktig funktion att fylla.
    Spörsmålet om relationen mellan instituten resning och nåd har icke tillvunnit sig det intresse, problemställningen förtjänar. I förarbetena till rättegångsbalken beröres frågan endast av processkommissionen, och det blott i förbigående,³ och det omnämnes icke i vår senaste handbok i straffprocess.⁴ Det kan icke ifrågakomma att här behandla pro-

 

¹ KAREN BERNTSEN og KARL O. CHRISTIANSEN, Mandlige arresthusfanger i Kobenhavns fængsler (Kbhvn 1955) förbise den förstnämnda synpunkten men lämna en värdefull framställning av behandlingsmöjligheter vid kortvariga frihetsstraff.

² Se härom senast V. AUBERT, Om straffens sosiale funksjon (Oslo 1954) s. 220 f.

³ SOU 1926: 32 s. 238.

⁴ KARL OLIVECRONA, Rättegången i brottmål enligt RB (Sthm 1953).

 

blemet i dess helhet, men några tänkbara utvecklingslinjer skola dock antydas.
    Det är bekant, att många nådesökande åberopa sig på omständigheter, vilka framkommit efter domen, men man vet icke, huru stor andel sådana ansökningar ha av hela antalet nådeansökningar.¹ Det är mycket vanskligt att löst uppskatta vanligheten av deras förekomst, eftersom nådesökanden ofta till stöd för sin ansökan åberopar en mängd olika omständigheter, bland vilka några hänföra sig till tiden före domen och andra till tiden därefter. Däremot kan det vara anledning att särskilja olika typer av omständigheter, som framkommit efter domen,
    I många nådeansökningar åberopas omständigheter, vilka framkommit efter en dom till frihetsstraff före dess verkställande. Att detta över huvud kan förekomma beror på tre särskilda förhållanden, nämligen att det regelmässigt förflyter ganska lång tid mellan dom och verkställighet, att uppskov med straffverkställigheten icke sällan beviljas samt att själva ingivandet av en nådeansökan första gången medför uppskov med straffverkställigheten i avbidan på beslut i nådeärendet.
    I nådeförfarandet ställes man inför den dubbla uppgiften att kontrollera, huruvida den åberopade omständigheten verkligen föreligger, och att bedöma, om dess förekomst skall medföra ändring av domstolens påföljdsbeslut. I det förra hänseendet har utskottet — liksom motionärerna — känt tveksamhet, huruvida förfarandet för närvarande fyller rimliga krav på rättssäkerhet, och yttrar härom:
    Uskottet vill — — — framhålla angelägenheten av att det nya materialet i nådeärendena blir allsidigt belyst. Det torde därför vara lämpligt att i detta syfte mera regelmässigt låta offentlig myndighet eller enskild person med närmare kännedom om den dömdes personliga förhållanden yttra sig över utredning som icke förelegat i brottmålsprocessen.
    Svårigheten att bedöma de åberopade nya omständigheternas betydelse för nådeärendets avgörande är ofta kännbar. Bedömningen blir nämligen alltför osäker, om prövningen inskränkes till en punktundersökning avseende de åberopade omständigheterna. Nådebeslutet bör i stället vila på en totalbedömning av nådeärendet i dess helhet. Vid ett studium av nådeärenden skall man därför finna, att domstolarnas misstro till möjligheten av resocialisering hos nådegivaren förbytes till en långt mera optimistisk bedömning. I vilken mån den ena eller andra uppfattningen varit riktig undersökes icke, och den kommer heller icke att efterforskas.² Kritiken mot nådepolitiken saknar därför fast mark under fötterna, men det vore förhastat att avvisa den såsom helt ovederhäftig.
    I många andra nådeundersökningar åberopas omständigheter som framkommit under verkställigheten av frihetsstraff. Dessa avse i allmänhet fångens hälsotillstånd, hans psykiska tillstånd under anstaltsvistelsen och hans möjligheter att före strafftidens slut få anställning. Vad anstaltsnämnderna i dessa och liknande fall anföra är synnerligen värdefullt för bedömningen av nådeansökningen. Även om man kan iakttaga, att K. M:t visar större generositet än högsta domstolen tillstyrker, kan man efter min mening näppeligen här rikta någon principiell kritik

 

¹ Det är heller icke avsett, att uppgifter härom skola insamlas enligt förslaget till ny nådestatistik. Se SOU 1954: 35，s. 124—30.

² Kriminalstatistikutredningen avvisar tanken på särskild återfallsstatistik beträffande benådade. Se SOU 1954: 35 s. 129. 

mot nådegivningen. Däremot kunde man önska, att verkställighetsmyndigheterna finge befogenhet att företaga smärre avkortningar av strafftiden på egen hand.
    Tidigare avsågo många nådeansökningar befrielse från eller uppskov med verkställigheten av bötesstraff på grund av förhållanden, som inträffat efter domen. De senast år 1952 reviderade verkställighetsreglerna ha emellertid gjort många sådana nådeansökningar överflödiga.¹ Ännu finner man emellertid rätt många ansökningar från försumliga bötfällda, vilka önska få avbetalningsfristerna förlängda eller slippa förvandlingsfängelse. I dessa fall visar justitieministern — ofta i motsättning till högsta domstolen — stor välvilja mot bötfällda i betalningssvårigheter av sådan natur, att saken icke kunnat ordnas i administrativ ordning. Här finnes det möjligen något utrymme för kritik mot nådepolitiken, men det är svårt att uppmobilisera tillräcklig entusiasm för en sådan uppgift.
    Återvändande till frågan om relationen mellan resning och nåd finner man, att de nådeärenden, som avse omständigheter, vilka framkommit före frihetsstraffs verkställande, möjligen skulle kunna tänkas handlagda i annan ordning än nådevägen, nämligen genom återställande av försutten tid för ingivande av vadeinlaga eller genom återförvisning till domstol, som sist dömt i målet, övriga ärenden däremot synas alls icke ägnade för sådan handläggning. Även beträffande de förstnämnda ärendena måste man emellertid erkänna, att de skisserade lösningarna icke äro idealiska av skäl, som strax skola utvecklas.
    Jag har annorstädes² påvisat, att det föreligger stora skillnader mellan det judiciella skön, som domstol visar vid bestämmandet av påföljden av brott och den prövning efter rätt och billighet, som har varit och är karakteristisk för nådeförfarandet. De omständigheter, vilka ingå i nådegivarens med fritt skön genomförda totalvärdering av nådeärendet, äro flera och delvis andra än de, som lagligen eller enligt domstolstraditionen utgöra premisserna till domslutet. Nådesökanden skulle aldrig med användande av ett extraordinärt rättsmedel kunna uppnå en prövning, motsvarande prövningen av ett nådeärende.
    Billighetssynpunkternas inflytande på avgörandet av nådeärenden innebär en latent fara för uppkomsten av en alltmera vidgad omprövning nådevägen av ådömda påföljder. När de anknyta till säregna omständigheter, som sällan föreligga, är faran ringa. Ju vanligare de omständigheter förekomma, som föranleda bifallsbeslut, desto mera växer faran. Till slut kan man icke längre tydligt skilja mellan nådefall och andra fall. Så långt ha vi dock ännu icke kommit. Det synes mig emellertid icke vara oberättigat att framhålla, att man ur hopen av dömda, som icke sökt nåd, kunde leta fram många, som i lika mån vore förtjänta av nåd som de nådesökande. Man har i verkligheten ingen garanti för, att de, som behöva nåd, alltid söka nåd. Tvärtom kan man konstatera, att allt fler okynnesansökningar förekomma. I absoluta tal stiger antalet

 

¹ Det skall här anmärkas, att den relativt högsta bifallsprocenten avseende alla nådeansökningar förekommer åren 1917, 1920，1932—38 och 1949—51，under vilka år antalet bötesärenden varit ovanligt stort. Jfr härtill SVERKER GROTH i Statsvet. tidskr. 1955 s. 209 f. Om utvecklingen åren 1948—52 se tab. nedan i texten.

² Brott och nåd (Kbhvn 1953) s. 100—105.

 

nådesökande och uppgick år 1954 till 1 528 personer. Bifallsbesluten åter äro i sjunkande både absolut och relativt i förhållande till antalet nådesökande.
    I interpellationssvaret framhöll justitieministern med rätta, att till ett socialt reformerat samhälle hör en kriminalvård, som så långt som möjligen arbetar på att taga vara på människorna. I detta samhälle får nådeinstitutet den dubbla uppgiften av högsta samvete och yttersta förnuft. Emellertid får man icke glömma, att vår rättsordning icke är uppbyggd på tanken, att alla skola hos K. M:t i statsrådet få brottspåföljden bestämd efter rätt och billighet. Rättsvården måste bygga på förnuftiga avgöranden i första instans. Därför böra nådeansökningarna av justitiedepartementet uppfattas också såsom varningssignaler, som ge upplysning om lagens och rättskipningens brister. Det är att hoppas, att innehavaren av befattningen för förberedande och föredragning av nådeärendena skall få tid att studera nådeärendena över ur denna synpunkt. Man skall icke glömma, att nådevägen är en nödfallsutväg.
    I folkpartimotionerna göres det gällande, att man inom justitiedepartementet är i färd med att giva nådeinstitutet mera vittgående uppgifter, och motionärerna påyrka därför, att ett samlat övervägande i fråga om nådeinstitutets ställning i straffrättskipningen borde komma till stånd, innan nådeinstitutet sloge in på nya vägar, och att resultatet av dessa överväganden borde föreläggas riksdagen. Låt oss därför se, om man av tillgängliga statistiska uppgifter om nådeinstitutet kan få stöd för motionärernas misstanke. Med utgångspunkt från en uppdelning av nådesökandena efter den ådömda straffarten har jag för åren 1948—52 och 1954 i % angivit andelen av bifallsbeslut och högsta domstolens tillstyrkande eller avstyrkande yttranden.

 

Nådesökande	1948	1949	1950	1951	1952	1954
Straffarbete: Benådade därav med hd därav mot hd	19,9 8,5 11,4	22,4 9,1 13,3	24,8 8,8 16,0	29,0 7,1 21,9	26,4 7,9 18,5	22,1 8,7 13,4
Fängelse: BENÅDADE DÄRAV MED HD DÄRAV MOT HD	37,7 20,9 16,8	35,3 11,9 23,4	27,3 14,3 13,0	25,9 10,1 15,8	21,2 9,0 12,2	21,7 9,2 12,5
Böter och viten: BENÅDADE DÄRAV MED HD DÄRAV MOT HD	79,8 75,0 4,8	86,8 76,6 10,2	82,0 72,2 9,8	75,3 64,0 11,3	64,5 51,6 12,9	42,1 30,1 12,0
Alla påföljder: BENÅDADE DÄRAV MED HD DÄRAV MOT HD	34,8 22,4 12,4	41,9 29,3 12,6	42,6 27,9 14,7	39,3 19,8 19,5	32,3 16,3 16,0	27,0 12,6 14,4

 

 

    Med avseende å straffarbete och fängelse, i båda fallen nästan uteslutande ovillkorliga straff, utvisar tabellen, att andelen av bifallsbeslut varit i avtagande under de allra sista åren. Minskningen är emellertid

 

delvis uppvägd av det procentuellt större antalet nådesökande av personer ådömda nyssnämnda straff. I fråga om böter och viten ser man verkningarna av de systematiska benådningsaktioner, vilka föregrepo den senaste reformen av bötesverkställigheten, vilken trädde i kraft den 1 juli 1952. Förhållandet mellan högsta domstolens yttranden och K. M:ts beslut har utvecklats i den riktningen, att högsta domstolen blivit alltmera restriktiv i sin bedömning av nådeärenden, medan K. M:ts politik, som också i det hela taget blivit mera återhållsam, varierar mellan de olika påföljderna. År 1954 fattades mera än hälften av K. M:ts bifallsbeslut mot högsta domstolens avstyrkan.
    Den bristande överensstämmelsen mellan högsta domstolens yttranden och K. M:ts bifallsbeslut kan i viss utsträckning förklaras av, att justitieministern införskaffat ytterligare utredning, sedan yttrandet avgivits. Detta har utskottet funnit vara mindre lämpligt, och utskottet förordar därför, att högsta domstolen skall beredas tillfälle att yttra sig över all utredning i nådeärendet. Därigenom har utskottet tillkännagivit, att utskottet önskar bibehålla högsta domstolen som en effektiv broms på nådepolitiken.
    De påtalade, betydande skillnaderna i åsikter mellan högsta domstolen och justitieministern ha tagits till utgångspunkt för reformförslag avseende antingen att ersätta högsta domstolens granskning med yttrande av en rådgivande nämnd med lekmannainslag eller stärka justitieministerns position med att under bibehållande av högsta domstolens granskning inrätta en sådan nämnd såsom rådgivare till justitieministern. Mot sådana förslag har utskottet uttalat betänkligheter med avseende å de praktiska möjligheterna att göra nämnden arbetsduglig. Därtill komma principiella betänkligheter av samma art som KNUD ILLUM anfört mot ett liknande förslag i Danmark.¹
    Enligt min uppfattning kommer riksdagens hemställan till K. M:t om överväganden rörande nådeinstitutets uppgift och nådeförfarandet i ett lägligt ögonblick. Justitieministerns nådepolitik befinner sig i ett någorlunda stabilt läge, men det finnes en klar motsättning mellan högsta domstolens uppfattning om nådeinstitutets uppgift och justitieministerns. Nådeärendenas växande antal har successivt ökat justitiedepartementets arbetsbörda och skapat behov av en mera ändamålsenlig organisation. Man står fritt i valet mellan att låta nådeinstitutet utvecklas, att giva domstolarna ännu bättre möjligheter att bestämma den riktiga påföljden eller att låta särskilda verkställighetsmyndigheter övertaga uppgiften att bestämma påföljden av det brott, till vilket domstolen funnit den tilltalade skyldig. Man kan också utan reformer i övrigt resa krav på en mindre generös nådepolitik.
    Situationen gör det lämpligt att nu företaga ett i större sammanhang insatt övervägande av nådeinstitutets ställning i straffrättskipningen. När så skett, må det ankomma på regering och riksdag att avgöra, om justitiedepartementet skall förvandlas till ett ministero di grazia e gustizia, där nåden går före rätten.

 

¹ Uttalandet återgivet av mig i SvJT 1955 s. 344.