En professur i civilrätt vid Uppsala universitet har sökts av docenterna  Svante Bergström, Kurt Grönfors, Henrik; Hessler och Lennart Vahlén. Justitierådet Hjalmar Karlgren och professorerna Phillips Hult och Håkan Nial, vilka utsetts att såsom sakkunniga avge utlåtanden över de sökande, ha funnat att alla till fullo styrkt sin kompetens till professuren. För de sakkunniga har det uppenbarligen framstått såsom en vansklig uppgift att bestämma det inbördes företrädet mellan sökandena. Samtliga sätta dock Hessler i främsta rummet. Karlgren och Nial placera övriga sökande i ordningen Vahlén, Grönfors, Bergström medan Hult finner Bergström böra sättas före Vahlén och Grönfors. Ur de sakkunnigas utlåtanden må följande återges.
    Karlgren uttalar om Bergströms huvudspecimen i befordringsärendet, »Uteslutande rätt att förfoga över verket» (anmält i SvJT 1955 s. 245 ff), att Bergström med detta arbete gjort en insats av betydenhet. Den skarpsinniga, fint tänkta och elegant utförda analys av auktorsrättens grundbegrepp, som återfinnes i boken, överbevisar läsaren om att det röjningsarbete förf. utfört är, om icke direkt »matnyttigt», så dock välbehövligt och fruktbart, vilket ju är det viktiga. Mot förf:s resultat framför emellertid Karlgren en invändning:

    Frågeställningen i arbetet är ju närmast den, huruvida man vid auktorsrättigheter har att göra med rättsobjekt i samma mening som när man talar om saker som objekt för äganderätt (s. 48, 52, 58). I arbetet utvecklas, att det »inre» verket av en författare, en konstnär o. s. v. är oåtkomligt och därför icke kan vara rättsobjekt; vad rättsordningen har att taga befattning med är blott de yttre manifestationerna därav (»medierna»). Så långt är allt gott och väl. Det är en rimlig tanke, om jag får uttrycka saken så, att man med det inre verket som princip kommer fram till vissa yttre företeelser, till vilka rättsregler och rättsskydd kunna ankytas. Att sammanfatta de yttre manifestationerna till ett immateriellt eller »ideellt» objekt synes, såsom förf. understryker, vara meningslöst; för egen del har jag ock svårt att därmed förbinda någon fattbar föreställning. Men utgöra dessa yttre företeelser också rättsobjekt i den sakrättsliga bemärkelse som nyss angavs? Ja, så kan givetvis vara förhållandet, nämligen när rättsskydd undantagsvis anknytes till redan färdiga exemplar av ett »verk». Men vid auktorsrättigheter omfattar den berättigades monopol företrädesvis, på sätt förf. skildrar, dels en ensamrätt att »framställa» exemplar av verket dels en ensamrätt att producera vad som i arbetet kallas »obeständiga medier», d. v. s. utåt förnimbara ljus- och ljudfenomen, såsom tal, musik, ljusbilder etc. Vad den förra ensamrätten beträffar kan man väl visserligen tala om objekt, men jämförelsen med objekt vid obligationsrättigheter, och icke sakrättigheter, är mera näraliggande (jfr åtagande att tillverka en bil av standardmärke). Och vad obligationsrättigheter angår är det ingalunda erkänt, att föremål som framdeles skola tillverkas böra betraktas som rättigheternas objekt. Tveksamt är huruvida det överhuvud för obligationsrättigheters del har samma intresse som vid sakrättigheter att fastställa vad som är rättsobjekt. Beträffande åter ensamrättigheter med »obeständiga medier» som objekt, är det tydligt, att man varker inom sakrätten eller inom obligationsrätten (jfr åtagande av en sångare att medverka vid en konsert) har för vana, eller behov av, att som objekt uppfatta »utåt förnimbara ljud- och ljusfenomen». En närmare undersökning av vilken praktisk funktion rättsobjektsbegreppet fullföljer på olika rättsområden hade, såvitt jag förstår, varit värdefull; de få anmärkningarna härom s. 55 ff synas icke visa mycket.

 

    Om Bergströms provföreläsningar — Sakrättsliga spörsmål rörande byggnad å annans grund och Begreppet äganderätt i fastighetsrätten¹ — yttrar Karlgren att de voro av hög kvalitet och överlägsna dem som höllos av de medsökande.
    Av Grönfors' avhandling »Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden (anmäld i SvJT 1954 s. 38 ff) säger sig Karlgren ha ett verkligt gynnsamt intryck. Särskilt berömvärd är den realistiska blick hos förf., som städse ger sig tillkänna. Hans resultat torde till alldeles övervägande del vara välgrundade. Intressant och i det hela träffsäkert förefaller i synnerhet vara vad som utvecklas i det parti av arbetet, där tesen om »farlig verksamhet» som grund för strikt skadeståndsansvar analyseras och hårdhänt kritiseras. Även Grönfors' arbete »Skadelidandes medverkan» (anmält i SvJT 1954 s. 448 ff) finner Karlgren förtjäna lovord i många avseenden, ehuru det inte på alla punkter verkar övertygande. Det s. k. identifikationsspörsmålet har t. ex. knappast behandlats med den allsidighet och fördjupning som detsamma krävt; förf:s mening har ej heller efter arbetets publicerande vunnit efterföljd i rättspraxis.
    Om Hesslers avhandling »Om stiftelser. Studier över stiftelseinstitutet i svensk rätt» uttalar Karlgren, att arbetet, enligt hans mening är en av de förnämligaste juridiska doktorsavhandlingar som publicerats i Sverige under de senaste årtiondena. Karlgren anmärker dock att en del invändningar säkerligen kunna resas mot de principiella ställningstaganden i avhandlingen, somavse själva stiftelsebegreppet, samt att förf. med en viss ensidighet behandlar spörsmålet om möjligheten att återkalla eller ändra stiftelseförordnanden. I övrigt hänvisar Karlgren till sina uttalanden om avhandlingen i SvJT 1953s. 339 ff.
    Även Hesslers uppsats »Staten som rättssubjekt» (Förvaltningsrättslig tid¬skrift 1952 s. 303 ff) har enligt Karlgren ett obestridligt värde. Karlgren yttrar:
    Den hävdade tesen — att olika statsmyndigheter åtminstone i vissa hänseenden äro att behandla i analogi med särskilda rättssubjekt — förtjänar gillande. Men det är självklart, att frågan måste undersökas mera ingående — och kanske mera radikalt — än i uppsatsen skett. Man är här ute på »farlig» mark, där det torde krävas gedigen förvaltningsrättslig vägledning, om man ej skall råka vilse. På flera punkter bör nog sättas frågetecken för resultaten (så beträffande kvittningsresonemangen s. 311 f). Och diskussionen s. 323 ff synes lida av att förf. knappast klart skiljer mellan frågan, huruvida en förmögenhetsuppdelning av där avsedda slag uppkommit genom lag eller på administrativ väg, och frågan, huruvida dess bibehållande är säkrat i den ena eller andra ordningen. Det är väl på det senare, och icke på det förra ,det bör komma an.
    Beträffande V a h1éns arbeten erinrar Karlgren om de berömmande ord — men även den kritik — som lian i SvJT 1952 s. 783 ff uttalat om Vahléns doktorsavhandling »Om formkravet vid fastighetsköp, särskilt dess inverkan på regler om förutsättningar och fel». Karlgren tillägger att avhandlingen redan visat sig äga betydelse i det praktiska rättslivet.
    Nial uttalar beträffande Bergströms författarskap ganska stark kritik mot dennes båda första arbeten, »Kollektivavtalslagen. Studier över dess huvudprinciper» och »Arbetsrättsliga spörsmål I» (anmälda i SvJT 1949 s. 

 

¹ Den förra föreläsningen har publicerats i SvJT 1955 s. 369 ff, den senare kommer att inflyta i SvJT inom kort.

241 ff — jfr s. 494 ff och 507 ff — och 1951 s. 356 ff). Kritiken avser särskilt Bergströms rättsfallsanalys. Bergströms bok »Om semesterlön och provision» finner Nial däremot ha påtagliga förtjänster. Nial yttrar:
    Med anledning av vissa formuleringar i en mot förf:s resonemang riktad kritik (SvJT 1955 s. 176 ff; jfr 1952 s. 381) må framhållas, att det icke är fråga om anvisande av utvägar att kringgå semesterlagens bestämmelser. Överkompenseringen — d. v. s. det förhållandet att enligt semesterlagen 14 § andra stycket, sådan den tillämpas av domstolarna, en arbetstagare kan erhålla mer än full kompensation för inkomstbortfall under semester — kan icke sägas vara ett av lagen åsyftat resultat utan blott en följd av en schematiserande lagstiftningsteknik. Att genom avtalsdispositioner försöka åstadkomma en justering i detta hänseende är därför icke något otillbörligt, och det är en fullt tillåten vetenskaplig uppgift att undersöka hur långt man i sådant avseende kan gå utan att komma i konflikt med lagen och dess grunder. Emellertid är förf:s undersökning av frågan knapphändig och föga djupgående. Först och främst vill man ifrågasätta huruvida icke problemen lämpligen hade bort diskuteras med utgångspunkt från en närmare undersökning av det säregna förhållandet att semesterlagens bestämmelser rörande relationen mellan semesterlön och arbetslön äro tvingande, medan full avtalsfrihet råder beträffande arbetslönens storlek. De synpunkter lagstiftaren haft när han med öppna ögon applicerat en så begränsad tvingande regel i ett eljest på avtalsfrihet byggt system, eller de rationella synpunkter som kunna läggas på en sådan reglering, kunde måhända vara av betydelse när det gäller att bedöma innebörden och räckvidden av de tvingande bestämmelserna om semesterlönen. Vad särskilt angår den omdiskuterade frågan huruvida avtal om semesterlönens successiva inräknande i arbetslönen har mot förf:s mening riktats den invändningen, att lagstiftarens tanke otvivelaktigt varit att semesterlönen skulle utbetalas vid semesterledigheten och att det alltså vore stridande mot lagen att successivt utbetala semesterlönen samtidigt med arbetslönen. Förf. kunde haft anledning att närmare analysera innebörden av denna uppfattning. Han torde då ha kunnat påvisa att genomförandet därav skulle förorsaka en hel del problem. Man kan ju tänka sig många fall som ligga emellan semesterlönens successiva utbetalning i samband med arbetslönens och semesterlönens utbetalning »vid» semestern, man kunde ha diskuterat verkningarna av förskottsbetalning av semesterlön utan stöd i avtalet etc.
    Bergströms senaste bok, »Uteslutande rätt att förfoga över verket», utgör enligt Nials åsikt en med stor energi och tankeskärpa genomförd undersökning, som är att betrakta som en betydande vetenskaplig prestation. De vunna resultaten finner Nial utan tvivel vara värda noggrant beaktande för lagstiftning och framtida forskning.
    Om Grönfors' arbete »Skadelidandes medverkan» yttrar Nial, att undersökningen av den rättsliga betydelsen av att en person, som utsatts för skadegörelse, själv medverkat till skadan har stort teoretiskt och praktiskt intresse. Det är betydelsefullt att frågan här för första gången i svensk rättsvetenskap blivit föremål för en monografisk undersökning. Värdet därav är så mycket större som undersökningen är genomförd med kunnighet, omsorg och intelligens. Metoden synes säkrare, resonemangen stramare än i gradualavhandlingen. Även om naturligtvis icke alla uppställda problem blivit fullständigt genomdiskuterade eller slutgiltigt lösta kan arbetet sålunda betraktas såsom en framstående rättsvetenskaplig insats.
    Grönfors' provföreläsningar — Bulvanköp av fast egendom och Ogiltighetspåföljden enligt jordförvärvslagen¹ — stodo enligt Nials åsikt båda på ett

 

¹ Den förra föreläsningen kommer att publiceras i SvJT, den senare har införtsi årg. 1955 s. 449 ff.

 

högt plan såväl med hänsyn till innehållet som — särskilt — beträffande framförandet, vilket var ledigt och elegant.
    Hesslers gradualavhandling »Om stiftelser» finner Nial vara en av de bästa juridiska doktorsavhandlingar som ventilerats här i landet. Nial erinrar om att avhandlingen blivit föremål för mycket erkännsamma recensioner av Karlgren i SvJT 1953 s. 339 ff och Arnholm i TfR 1953 s. 102 ff samt fortsätter:
    Att i dessa recensioner på en del punkter anmälts meningar som avvikafrån de i avhandlingen uttalade är helt naturligt. I ett avseende riktar Karlgren en i formen ganska skarp kritik mot Hesslers framställning, nämligen beträffande frågan om möjligheten att återkalla eller ändra ett stiftarförordnande. I recensionen heter det att författaren här åberopar »högst skruvade skäl», att hans synpunkter ge intryck av att vara »infekterade av numera förlegade rättighetsföreställningar», att man icke kan så »smalspårigt» och »enkelt» avfärda en sådan rättsfråga som den ifrågavarande. Med full förståelse för att olika uppfattningar i den diskuterade frågan kunna försvaras med beaktansvärda skäl kan jag icke underlåta att såsom min åsikt uttala, att den sålunda mot Hessler riktade kritiken är överdriven. Hesslers resonemang i frågan synes mig — här såsom i allmänhet — kloka och realistiska, och för min del finner jag de av honom utvecklade skälen vara mindre ensidiga och formalistiska än de argument som anförts för den motsatta ståndpunkten. Arnholm säger också i sin recension att »Hesslers utförliga dryftande av dessa spörsmål hör till de mycket värdefulla delarna av hans arbete», och beträffande sådana ändringar av stiftarförordnande som Hessler anser böra tillåtas säger Arnholm, att man i praxis (d. v. s. norsk) i det avseendet sannolikt går ganska långt, att man därvid icke har någon känsla av att vara i utkanten av det tillåtna och att detta är »utslag av en sund instinkt».
    Vah1éns doktorsavhandling om »Formkravet vid fastighetsköp» är enligt Nials åsikt ett förtjänstfullt och betydande rättsvetenskapligt arbete. Nial yttrar vidare:
    Att förf. icke överallt kommit till slutgiltiga resultat är med hänsyn till undersökningens innebörd ganska självfallet. Hans teorier te sig ibland diskutabla, framför allt så till vida att de äro svåra att applicera i vår rätt, sådan den faktiskt utvecklats och tillämpats. Mot förf:s tolkning av det mycket omfattande rättsfallsmaterialet har också i några punkter riktats kritik i en inträngande recension av justitierådet Karlgren i SvJT 1952 s. 783 ff. Till förf:s försvar i viss utsträckning måste dock sägas, att domstolarna, ställda inför den delvis olösliga uppgiften att på ett med rättskänslan och ändamålsenlighetens krav förenligt sätt begränsa formkravets räckvidd, ofta i sina domar använt mer än lovligt gåtfulla lokutioner. Den »inside information» tack vare vilken recensenten kunnat dechiffrera några dylika lokutioner stå tyvärr icke en gradualavhandlings författare — och för övrigt icke en rättsvetenskapsman i gemen — till buds.
    Hult erinrar rörande Bergströms arbete »Semesterlön och provision» att förf:s resultat beträffande frågan om möjligheten att inräkna semesterlön i arbetstagares provision kritiserats av Geijer (SvJT 1955 s. 178 ff), men Hult säger sig icke ha blivit övertygad, att Bergströms försiktigt formulerade åsikt i frågan därigenom blivit vederlagd (jfr Conradi i SvJT 1952 s. 381). En annan sak är att den mening Bergström gjort gällande, så omgärdad med svårrealiserbara förutsättningar och förbehåll som den är, sannolikt icke har någon större praktisk betydelse. Detta hindrar dock icke Hult från att bedöma undersökningen som ett väsentligt tillskott till Bergströms arbetsrättsliga produktion. Om Bergströms arbete »Uteslutande rätt att förfoga över verket» säger Hult, att förf. genomför en djupträngande analys av sitt undersöknings-

 

objekt och framlägger resultaten därav i en framställning med stor klarhet och skärpa. Hult fortsätter:
    I detta fall har förf:s stundom kritiserade benägenhet att åsätta av honom behandlade rättsliga företeelser särskilda, ofta nya benämningar varit honom till stort gagn; endast genom att förf. utbildat och konsekvent tillämpat en klargörande terminologi har det varit möjligt att ge framställningen den finslipade skärpa och den klarhet, som nu utmärker den. Utan att vilja taga ståndpunkt i de svåra frågor förf. behandlat vill jag som slutomdöme om denna avhandling uttala, att den enligt min uppfattning utgör en förnämlig intellektuell prestation och ett betydande verk. Förf. har därmed erövrat sig en tätplats bland de nordiska rättsvetenskapsmän, som ägnat sig åt immaterialrättens problem.
    Hults totalintryck av Grönfors' doktorsavhandling »Om trafikskadeansvar» är att denna utgör ett förtjänstfullt, intresseväckande arbete, som ådagalägger förf:s förmåga att behärska ett stort material och att skänka detta en klargörande belysning. Hult uttalar emellertid i vissa hänseenden kritik mot avhandlingen och anför sålunda bl. a. att förf. i sina värderingar anlägger ett något ensidigt betraktelsesätt. Särskilt framträder vid behandlingen av automobilskadelagen en omisskännlig tendens att betrakta förekommande tolkningsspörsmål med bilistens ögon. Hult yttrar vidare:
    Ur en mera principiell synpunkt kan mot rättsfallsanalyserna vidare och framför allt riktas den invändningen, att förf. synes förhålla sig onödigt passiv till rättspraxis och de i denna framträdande utvecklingstendenserna. I den mån förf. inskränker sig till att blott registrera vad som sker på rättstillämpningens område och till att påpeka utvecklingstendenser i praxis, kan naturligen ingen anmärkning riktas mot hans framställning. Men då han såsom uttryck för gällande rätt utan kritik godtager även sådana avgöranden i praxis, ofta träffade efter starka meningsmotsättningar inom domstolarna och dem emellan, vilka med fog kunna diskuteras och kritiseras, synes hans framställning mindre ägnad att giva all den upplysning som är önskvärd. Ty vilken uppfattning man än må hava om rättsvetenskapens uppgift, så vitt angår dess förhållande till rättspraxis, bör det dock stå fast, att en lagtolkning, som ej kan logiskt och sakligt förenas med en given lag, icke blir för framtiden prejudicerande beträffande innehållet av »gällande rätt» allenast därför, att HD i ett enstaka avgörande adopterat tolkningen i fråga. Ur nu nämnda synpunkt må nämnas t. ex. rättsfallet NJA 1949 s. 195 (omnämnt s. 225, 231, 240 och 313), vilket trots det däri framträdande besynnerliga tolkningsresultatet (därom se min uppsats Lagens bokstav och lagens andemening s. 59) av förf. godtages som bevis för att »bilar i rörelse, även tämligen obetydlig sådan, regelmässigt måste anses befinna sig i trafik» i lagens mening och att den, som försatt bilen i rörelse, är att anse som »förare» av bilen, även om han saknat avsikt att köra.
    Om Grönfors' uppsats »Ur det svenska militära rättegångsväsendets historia» (i Rättshistoriska studier I. Lund 1951; anmäld i SvJT 1953 s. 731) — en uppsats som Karlgren säger sig läsa med nöje och behållning — yttrar Hult, att förf. trots sin goda framställningsförmåga inte lyckats fånga läsarens intresse. Att göra en dylik framställning njutbar torde emellertid överstiga mänsklig förmåga. En sak visar dock skriften — energi att genomföra även föga fascinerande arbetsuppgifter.
    Hesslers avhandling »Om stiftelser» finner Hult utgöra ett stort och förnämligt verk, vittnande om vetenskaplig fantasi och tankekraft samt om ett moget omdöme. Den teleologiska metod som Hessler använt föranleder emellertid Hult till vissa principiella reflexioner:
    En teleologisk metod är givetvis den enda del: är försvarligt att begagna, så vitt angår rena rättstillämpningsfrågor. Den innebär i dylika frågor un-

 

derstundom, att man nödgas gå utanför lagorden för att uppnå ett resultat, som är rationellt och uppbäres av lagens grund. I den mån man vid rättstillämpningen rör sig på ett område, där varken lag eller rättspraxis erbjuder mycken ledning, blir resultatet av en sådan ändamålsbestämd rättstillämpning ofta, att det som ett resultat av de rättsliga avgörandena framväxer en mängd regler, vilka till slut bliva ytterst svåröverskådliga och ofta än mera svårgenomskådliga. När sedan i dylika fall rättsreglerna inom de ifrågavarande områdena skola framställas systematiskt, blir konsekvensen av den ifrågavarande metodens tillämpning, att framställningen utformas som ett system av regler med undantag och med undantag från undantagen o. s. v. Ju finare analysen av materialet ur lagstiftning och rättspraxis är, desto mera komplicerad blir systematiken, och till sist kan hela systemet i brist på verkliga huvudgrundsatser komma att te sig tämligen sammanhangslöst, och läsaren får svårt att leta fram några klara ledtrådar. Detta är det pris som måste betalas för den förfinade analysen.
    Hesslers avhandling är ägnad att belysa ännu en sida av det problem som nu antytts. Då den teleologiska metoden tillämpas å systematiken i ett rättsvetenskapligt arbete, kommer den icke blott att få nyss antydda konsekvenser utan kommer också att gå ut över de traditionella juridiska begreppen. Den radikalt ändamålsbestämda analysen verkar upplösande på även de allra äldsta och fastaste juridiska begrepp. Och principiellt är det svårt att rikta någon allvarlig invändning häremot. Alla erkänna, att upplösningen av det enkla, odifferentierade äganderättsbegrepp, man hade i sikte, då man förr talade om »äganderättens övergång» från säljare till köpare, var ett verkligt framsteg. Men när denna metod drives mycket radikalt, för den med sig konsekvenser av ungefär det slag, som nyss antyddes. När de gamla fasta begrepp, varmed juristen är förtrogen, upplösas, träda nya, mer eller mindre diffusa begreppsbildningar i stället. Ju längre analysen drives, dess mera fortskrider denna begreppens upplösning och desto vanskligare blir det att ur framställningen utvinna några fasta hållpunkter.
    Om Hesslers båda provföreläsningar — Om betalningsansvaret för en förfalskad check och Jämkning av familjerättsliga avtal — yttrar Hult, att de på ett utmärkt sätt bestyrkte Hesslers pedagogiska skicklighet.
    Vah1éns doktorsavhandling »Formkravet vid fastighetsköp» finner Hult utgöra ett mycket värdefullt bidrag till belysning av ett i många avseenden särdeles vanskligt ämne. Den redogörelse för gällande rätt som lämnas i det inledande avsnittet synes Hult väl avpassad för sitt ändamål och i allt väsentligt korrekt. På en punkt vill emellertid Hult ifrågasätta riktigheten av förf:s uttalanden:
    Något tvivelaktigt är nämligen påståendet (s. 72), att enligt gällande rätt något rättsligt bindande köpeavtal icke föreligger, innan köpehandling utfärdats. Sant är att en sådan sats måste sägas vara icke blott i och för sig rimlig utan även på ett avgörande sätt motiverad av formkravets funktion. Men emot satsen i fråga tala de båda med varandra sammanhängande rättsfallen NJA 1935 s. 157 och 1938 s. 35. Dessa rättsfall, som förf. väl borde omnämnt åtminstone i en not redan å s. 72, behandlar han utförligt s. 75 ff. Samtidigt som han därvid påpekar, att avgörandena innefatta ett avsteg från den av honom hävdade regeln, bagatelliserar han deras betydelse. Även om dessa avgöranden, genom vilka högsta domstolen synes i vår rätt introducera ett haltande formalavtal, måste förefalla egendomliga, få de dock antagas vara tillkomna efter moget övervägande, och det torde därför vara försiktigast att åtminstone tills vidare utgå från att enligt högsta domstolens mening bundenhet för köparen — som blott skall prestera ett penningbelopp — kan inträda oberoende av att säljaren icke blivit bunden.
    Hult anför också några reservationer beträffande Vahléns diskussion av den s. k. förutsättningsläran:
    Det synes mig för det första mycket tvivelaktigt om, såsom förf. menar, den s. k. objektiva förutsättningsläran, som utvecklats särskilt av Ussing,

 

verkligen i vår rättspraxis segrat över den subjektiva. Ehuruväl man icke minst i rättssäkerhetens intresse har alla skäl att önska, att den objektiva förutsättningsläran skall segra, nödgas man nog betvivla, att domstolarna ännu mera allmänt övervunnit sin i och för sig naturliga benägenhet att bygga sina avgöranden på kontraktsparternas vilja, även när man icke har annat än en hypotetisk, d. v. s. rent fiktiv vilja att hänvisa till. En stark anledning till skepsis i detta avseende utgör bl. a. Harry Guldbergs artikel Om bristande förutsättningar vid avtal (SvJT 1953 s. 1 ff).
    En viss reservation synes mig vidare motiverad beträffande förf:s kritik av Ussings förutsättningslära. Jag är visserligen ense med förf. i hans åsikt, att man från förutsättningsbegreppet bör utesluta s. k. typförutsättningar, och jag anser likaså, att förutsättningsbegreppet åtminstone i allmänhet icke är erforderligt för att åstadkomma en lämplig utformning av rättsreglerna om verkningarna av efter avtalets ingående inträffande ändringar i förhållandena. Detta hindrar mig dock icke från att anse, att det kan vara berättigat att i en framställning av förutsättningsläran vidröra båda dessa slag av regler. För ett sådant förfarande synes kunna anföras pedagogiska skäl. Det ger nämligen tillfälle att klargöra det skeende, ur vilket småningom en objektiv rättsregel utvecklas ur vad som ursprungligen framstod som ett hänsynstagande till en avtalsparts naturliga förutsättning. Förf. invänder (s. 215), att det rättshistoriskt sett icke är berättigat att använda sig av förutsättningskonstruktionen i fråga om rättsregler, som vunnit hävd långt före förutsättningslärornas tid. Detta är onekligen en beaktansvärd invändning — en viss anakronism ligger det i ett sådant förfaringssätt, som nyss antytts. Men invändningen bör icke överbetonas, ty förutsättningsresonemanget har säkerligen så att säga legat i luften långt innan Windscheid uppställde sin förutsättninglära, och för övrigt finns det riittsområden, där så gott som hela rättsutvecklingen försiggått i tiden efter förutsättningslärornas första framträdande.
    En reservation vill jag vidare göra även beträffande förf:s framställning (s. 216 ff) angående förutsättningslärans frikcpplande från regler om påföljder av kontraktsmässiga åtagandens eller utfästelsers bristande fullgörande och över huvud från regler om för särskilda avtalstyper utformade naturalia negotii. I denna del synes mig framställningen alltför abstrakt för att jag skulle våga att taga definitiv ståndpunkt till den. Jag är icke klar på i vad mån förf. här har i sikte något annat än typförutsättningar. Det skulle varit önskvärt, att förf. belyst sina teser med konkreta exempel.
    Den goda framställningsförmåga som Vahlén givit bevis på i sina skrifter kom enligt Hults åsikt icke till uttryck i provföreläsningarna (Servitutsinstitutet i belysning av nyare praxis och Om skadebringande egenskaper). Om det sakliga innehållet i den senare föreläsningen (numera publicerad i Festskrift tillägnad Nils Herlitz) yttrar Hult:
    Av intresse var särskilt diskussionen av rättsfallet NJA 1945 s. 676 (köp av alunpulver vid vilket kunden erhöll blysocker). Föreläsaren anslöt sig i det väsentliga till de synpunkter på detta fall, som jag tidigare utvecklat (i Juridisk debatt s. 201 ff). Han vände sig emellertid så till vida emot dessa synpunkter, som han förklarade min tolkning av fallet, enligt vilken högsta domstolen förmodats hava tillämpat köplagens regler, icke trolig, enär man genom en sådan tolkning skulle komma i strid med den regel högsta domstolen tidigare följt, särskilt i rättsfallet NJA 1918 s. 156. I stället borde man enligt föreläsaren antaga, att domstolen använt sig av allmänna kontraktsregler om skadeståndsansvar på grund av utfästelser eller därmed jämställd enuntiation. Detta antagande, att högsta domstolen skulle på ett köp tillämpa några andra regler om kontraktsrättsligt skadeståndsansvar än de, som kommit till uttryck i köplagen, synes dock knappast hava skäl för sig och det så mycket mindre, som man väl har anledning utgå från att köplagens regler äro, om man så vill uttrycka det, ett utflöde av de »allmänna regler» om rättsverkningarna av köp, varom det här kan bliva tal, eller numer kanske snarare grunden för dessa regler. Hänvisningen till »allmänna regler» är över huvud ett nödargument, som brukar tillgripas, då mera reella argument saknas.

 

I detta fall ger det lika litet som den av mig supponerade förklaringen till högsta domstolens dom någon hållbar motivering för denna. Beträffande föreläsarens framställning i övrigt skall här endast påpekas, att hans kommentar till rättsfallet NJA 1935 s. 700 (artikeln s. 376) synes svår att förstå.
    Vid befordringsärendets behandling inom Juridiska fakulteten i Uppsala d. 12 nov. 1955 förklarade samtliga sju deltagande fakultetsledamöter alla sökande kompetenta till professuren samt uppförde dem i ordningen Hessler, Bergström, Vahlén, Grönfors (Hessler utnämnd 30/12 1955).

 

S. R.