AKTUELLA SPÖRSMÅL
Nulla poena sine lege?
I den rättsfallsöversikt »Svensk Rättspraxis. Internationell privat-, straff- och processrätt 1949—1955», som justitierådet KARLGREN publicerat i denna tidskrift årg. 1956 s. 401—410 har även kommenterats det s. k. gravstensmålet, NJA 1953 s. 524 (Riksåklagaren v. Schylander). Saken gällde huruvida ett belopp svenska sedlar, som sades vara avsedda till en gravsten i Sverige och vilka beslagtagits i samband med försök till olovligt införande i riket, kunde förverkas. Förutsättningen för dylikt förverkande är enligt 21 § valutaförordningen att någon dömes till straff för valutabrott, men denna förutsättning var i detta fall icke uppfylld. Högsta domstolen fann emellertid att avfattningen av 21 § valutaförordningen icke kunde anses i och för sig utgöra hinder mot förverkande i sådant fall som nu var i fråga samt förklarade, på ytterligare anförda skäl, sedlarna förverkade. Tre av ledamöterna anmärkte därvid att — då de i frågan huruvida avfattningen av 21 § valutaförordningen utgjorde hinder mot att i förevarande fall förordna om förverkande anslutit sig till den uppfattning som kommit till uttryck i domen — de föranletts därtill av vad HD:s flesta ledamöter beträffande ett liknande spörsmål uttalat i plenimålet NJA 1952 s. 240. Därmed åsyftades det förhållandet, att i sistnämnda rättsfall — som emellertid avgjordes på andra grunder — en överröstad grupp dissidenter om tolv ledamöter uttalat, att avfattningen av det då ifrågavarande lagrummet (12 § 3 mom. prisregleringslagen) icke kunde anses i och för sig utgöra hinder mot en sådan tillämpning, varjämte en av de åtta ledamöter, som omfattade den bestämmande meningen, i ett obiter dictum på nämnda punkt uttalat enahanda åsikt som de tolv. Under det att de sju övriga bestämmande icke ville uttala sig på denna punkt, förklarade fyra av de i plenimålet deltagande ledamöterna i ett särskilt votum, att de funno förverkande med hänsyn till lagrummets avfattning icke kunna ske.
Till gravstensmålet fogar Karlgren anteckningen att talan bifölls utan hänsyn till att avfattningen av 21 § valutaförordningen kunde vid sådan formell tolkning, som för ett jämförligt fall omfattades av gruppen å fyra ledamöter i plenimålet NJA 1952 s. 240, synas göra förverkandepåföljden avhängig av att den tilltalade tillika fälldes till ansvar. —Emellertid har den fyra ledamöter omfattande minoritetsgruppen i plenimålet — trots att några av dem i gravstensmålet frånföllo sin ursprungliga ståndpunkt — vunnit efterföljare i praxis, under det att den motsatta ståndpunkten utsatts för viss kritik.1 Här må uppmärksamhe-
ten fästas vid en dom å Stockholms rådhusrätts åttonde avdelning avd. 31 maj 1954 (DB 261/1954) i mål mellan allm. åkl. och Elly Cohns dödsbo. Åklagaren hade i målet väckt talan mot Elly Cohn och yrkat ansvar å henne för vissa valutabrott, varjämte åklagaren under åberopande av 21 § valutaförordningen yrkat förpliktande för Elly Cohn att till Kronan utgiva vederlag (c:a 7 000 kr.) för vissa främmande valutor vilka de påstådda brotten avsågo. Sedan Elly Cohn d. 19 april 1954 avlidit, hade åklagaren förklarat sig vidhålla vederlagsyrkandet. Dödsboet, som inträtt i målet, bestred bifall till detta yrkande.
Rådhusrätten (assessor Nordin med nämnd) lämnade åklagarens talan utan bifall samt anförde såsom enda domskäl: »Enär Elly Cohnicke dömts till straff kan med hänsyn till avfattningen av 21 § valutaförordningen åklagarens talan icke lagligen bifallas». — Domen vann laga kraft.
Det kan visserligen icke här bli fråga om att grunda några generella uttalanden på en enstaka dom, vare sig denna meddelats av HD eller en underinstans, men de förenämnda avgörandena kunna dock vara värda att notera ur några synpunkter.
Domskälen i gravstensmålet lämna icke rum för tvekan att förordnandet om förverkande icke överensstämde med skriven lag, vars avfattning i detta hänseende ej ens kunde sägas vara tvetydig. Huruvida den givna författningstextens lydelse i och för sig är välbetänkt kan här lämnas därhän. Det skall heller icke ifrågasättas annat än att de deltagande ledamöterna ansågo sig ha goda skäl för att frångå ordalagen i förverkandebestämmelserna. Detta ändrar emellertid i och för sig icke det förhållandet att HD här emot tydlig, skriven lag dömt en person att mista egendom.
Tre av HD:s ledamöter åberopade, som ovan nämnts, för sitt ställningstagande i saken »vad HD:s flesta ledamöter .. . uttalat i . . . plenimålet». Det är härvid dock att märka att vad dessa tre ledamöter läto sig övertyga av eller dock böjde sig för var varken den av de åtta justitieråden dikterade domen i plenimålet eller den rättsgrundsats, som i anledning av sagda avgörande antecknades i HD:s minnesbok, utan vissa uttalanden av två dissidentgrupper (12 + 1) vilka man adderade till ett slags majoritet. Frågan som sådan, d. v. s. huruvida ett lagrums avfattning i och för sig utgör hinder mot förverkande, när särskilda, ej lagfästa skäl tala för förverkande, var nämligen, såvitt dom och omröstningsprotokoll utvisa, icke föremål för omröstning inom HD i plenimålet. Att så likväl göra bruk av plenimålet kritiseras av THORNSTEDT,2 och i dennes uttalanden måste instämmas. Det kan kanske vidare tillläggas att de tre ledamöternas åberopande av plenimålet knappast kan kallas en tolkning av detta rättsfall — i det votum, som kom att bli HD:s dom i den saken, sökte nämligen de tre icke någon ledning. Deras bruk av rättsfallet är snarare en form av opinionspejling. Det säges nu visserligen stundom att innehållet i gällande rätt skall fastställas genom en prognos om domstolarnas handlande. En opinionspejling inom ledande domarekretsar kunde väl i och för sig anses göra en dylik prognos tillförlitligare. På frågan om innehållet i gällande rätt skall
fastställas på grundval av prognoser och opinionspejling skall nu icke närmare ingås. Men det förefaller som om en opinionspejling bleve mera representativ och auktoritativ, om den företoges på grundval av HD:s sammansättning vid den tidpunkt avgörandet skall träffas, än om hänsyn tages till opinionsläget inom domstolen vid någon tidigare tidpunkt, då frågan utan att besvaras av den vid tillfället bestämmande meningen3 berörts av överröstade dissidentgrupper i deras vota. Kanske hade, om den förra ordningen följts, utgången i gravstensmålet bliviten annan.
Till rådhusrättens avgörande bör anmärkas att det träffades efter publiceringen av de båda förenämnda HD-domarna vilka av åklagaren åberopades i målet. Rådhusrätten lät sig alltså ej påverka av vare sig avgörandet i gravstensmålet eller de tretton i plenimålet. Åklagaren i sin tur, som icke förde målet vidare, lät sig tydligen övertyga om riktigheten av rådhusrättens dom eller dock nöja därmed.
Man synes härmed stå inför eventualiteten av en splittrad rättspraxis. Det bör icke ifrågasättas att domstolar, vilka såsom rådhusrätten äro övertygade om riktigheten av dennas ståndpunkt, skulle till vinnande av en enhetlig rättstillämpning vika därifrån. Det är likaså svårt att begära att en åklagare, som finner en dom riktig, likväl skulle överklaga denna blott för att erhålla högre rätts avgörande i saken. Men eftersom den rättstillämpning, som ligger till grund för domen i gravstensmålet, uppenbarligen ej överensstämmer med skriven lag, vore det dock önskvärt att HD på något sätt bereddes tillfälle att ompröva sin ståndpunkt i gravstensmålet.
Lars Hjerner