FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET  

 

    Om läkarintygen enligt lagen om personundersökning i brottmål

    Denna framställning baserar sig på några års personliga erfarenheter av rättspsykiatriska undersökningar jämlikt § 41 sinnessjuklagen (nedan kallade Rpu) och undersökningar jämlikt § 4 lagen om personundersökning (nedan kallade § 4-unders.), vilka utförts vid Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm.
    I avsikt att erhålla vissa uppgifter rörande § 4-intygens praktiska betydelse m. m. har jag gått igenom dels 200 dylika intyg, som avgivits av läkare vid Rättspsykiatriska kliniken sedan november 1954, då ett arkiv börjat läggas upp över § 4-intygen, dels 100 Rpu, i löpande nummer följd närmaste före september 1956. Å detta material har sedan utförts några smärre statistiska sammanställningar. Beträffande tre § 4 fall hade dom ännu ej avkunnats varför dessa uteslutits vid bearbetningen. Undersökningen omfattar sålunda 197 § 4-unders. och 100 Rpu.
    I Stockholm utföres § 4-unders. huvudsakligast av läkarna vid Rättspsykiatriska kliniken och vid den rättspsykiatriska avdelningen på Psykiatriska sjukhuset samt av läkare vid kroppssjukhuset, Långholmen. I ett mindre antal fall har även socialläkare och läkare vid sinnessjukhusen i Stockholm åtagit sig dessa undersökningar. Denna studie omfattar emellertid endast de undersökningar, som utförts vid Rättspsykiatriska kliniken och tillåter därför inga slutsatser beträffande § 4-unders. utförda av andra läkare inom eller utom Stockholm.
    På grund av den sedan åratal rådande anhopningen av undersökningsfall och de därav orsakade långa väntetiderna har vid några tillfällen från Rättspsykiatriska kliniken cirkulärskrivelser sänts till domstolarna i Stockholm med omnejd, vari möjligheterna framhållits att få § 4-unders. utförda av läkare vid kliniken i sådana fall, då tvekan råder huruvida beslut om Rpu behöver fattas eller ej. Domstolarna har även i stigande utsträckning börjat tillämpa denna utväg. Som illustration härtill kan nämnas att antalet § 4-unders. vid Rättspsykiatriska kliniken i det närmaste fördubblats under det sista året. Ett annat tecken på den betydande användningen av § 4-unders. är att av 100 Rpu av häktade, utförda i löpande följd, under tidsperioden närmast före september 1956 hade ej mindre än 51 föregåtts av § 4-unders.
    § 4-intygen har utan tvekan begränsat antalet Rpu, men de har också medfört en successiv förändring av undersökningsklientelets sammansättning. De långa väntetiderna har framtvingat en viss återhållsamhet beträffande rekommendation till Rpu från vår sida vid avgivandet av § 4-intygen, i sådana fall där man inte haft anledning ifrågasätta sinnessjukdom, sinnesslöhet eller därmed jämställbara abnormtillstånd. Detsamma torde gälla ifråga om dylika beslut av domstolen. Härigenom har det urval som hänvisats till Rpu blivit mera abnormt och komplicerat än tidigare, vilket i sin tur avspeglar sig i en stigande frekvens straffriförklaringar och ett något minskat antal avgivna sin-

KARL-ERIK TÖRNQVIST 277nesutlåtanden per läkare. De enkla och lättbedömda fallen blir allt sällsyntare, de svårbedömda gränsfallen allt talrikare relativt sett.
    Under senare år har nya tänkesätt och bedömningsgrunder börjat framträda inom rättspsykiatrin. En äldre tids mera schablonmässiga klassificering av patienterna i olika abnormtyper har börjat ersättas med en mera nyanserad personlighetsanalys med ingående beaktande av de sociala faktorernas betydelse för kriminalitetens uppkomst och utveckling.
    Syftet med min undersökning har bland annat varit att söka utröna om det är möjligt att begränsa antalet Rpu utan att riskera rättssäkerheten. Därvid har jag framförallt intresserat mig för § 4-unders., deras möjligheter i nämnda hänseende och deras begränsning inom ramen för nuvarande lagstiftning.
    Indikationerna för beslut om § 4-unders. eller Rpu tycks vara ganska flytande. Under polisförhör, domstolsförhandlingar, personundersökningar etc. framkommer stundom misstankar om att den åtalade är behäftad med någon sådan fysisk eller psykisk sjukdom eller abnormitet som bör beaktas vid valet av kriminalpolitisk behandling eller vid utmätning av straffet. Hur ofta en sådan misstanke uppstår växlar säkerligen i hög grad. Domstolarna kan vara mer eller mindre »misstänksamma» i denna bemärkelse. Om symtomen är påfallande eller ovanliga reagerar nog de flesta. Andra gånger ger brottets art anledning till beslut om undersökning. Det är emellertid mycket svårt att få någon uppfattning om vad som avgör valet mellan beslut om § 4-unders. eller Rpu. Detta framgår sällan av de uppgifter som kommer läkarna till del. Stundom önskar domstolen läkarnas medverkan vid bedömningen av den åtalades trovärdighet eller för belysning av skuldfrågan.
    Det totala antalet Rpu i landet rör sig numera om c:a 950—1 000 fall per år enligt registret i Kriminologiska centralarkivet. Antalet § 4 unders. är förmodligen betydligt större, men då dessa ej arkiveras eller redovisas centralt är det omöjligt att ange några siffror. Den relativa frekvensen § 4-unders. torde variera i olika delar av landet, vilket väl bl. a. sammanhänger med tillgången på kompetenta läkare och arten av det lokala samarbetet mellan domstolar och läkare. Vid Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm utföres § 4-unders. av häktade och i ett mindre antal fall även av frifotingar inom Stockholm med omgivningar.
    Vad beträffar Rpu utföres emellertid sådana även när det gäller häktade som remitterats till oss från andra delar av landet, där bristen på rättspsykiatrer är mycket stor och väntetiderna ännu längre än hos oss. Andra gånger utgör fallets komplicerade art skäl till undersökning vid kliniken med dess relativt goda resurser.
    Såsom tidigare nämnts har de sista 100 Rpu före sept. 1956 vid Rättspsykiatriska kliniken föregåtts av § 4-unders. i 51 fall. Av dessa 100 Rpu utmynnade läkarutlåtandet i rekommendation om straffriförklaring i 29 fall, vilka alla även straffriförklarades. I 10 av dessa 29 fall hade § 4-unders. föregått beslutet om Rpu.
    Det kan vara av intresse att jämföra dessa siffror med motsvarande för de 197 fallen av § 4-unders. Av dessa blevo 46 föremål för Rpu

278 KARL-ERIK TÖRNQVIST(23,4 %) men endast i 34 fall (17,3 %) hade Rpu rekommenderats vid § 4-unders. I 2 av de sistnämnda fallen underlät domstolen att följa läkarens rekommendation om Rpu. Den ene blev frikänd. Den andre har efter ådömt tidsbestämt straff upprepade gånger vårdats vid Rättspsykiatriska kliniken och Håga sjukhus för grava psykiska abnormsymtom. En Rpu av denne man skulle antagligen ha utmynnat i förslag om straffriförklaring.
    I 11 fall angavs i § 4-intyget tveksamt om behovet av Rpu eller rekommenderades sådan endast för den händelse domstolen ansåg att förvaring borde ifrågakomma. I 5 av dessa 11 fall beslöt rätten om Rpu men ingen av de 5 blev straffriförklarad. En däremot ådömdes förvaring.
    I 9 fall beslöt rätten om Rpu trots att sådan ansetts obehövlig enligt§ 4-intyget. I 5 av dessa 9 fall sammanföll rättens dom med vad som rekommenderats redan i § 4-unders. Av de fyra återstående hade i 2 fall vid § 4-unders. icke någon rekommendation angivits beträffande behandlingen (dessa båda ådömdes tidsbestämt straff), i 1 fall hade vid § 4-unders. läkaren rekommenderat intagning vid Lövsta men expl. ådömdes tidsbestämt straff, i 1 fall hade läkaren rekommenderat villkorlig dom men expl. ådömdes tidsbestämt straff.
    I 3 fall av § 4-unders. hade läkaren rekommenderat straffriförklaring på basen av tidigare utlåtanden utan förnyad Rpu. Alla 3 blevo strafffriförklarade, i 1 fall dock först efter förnyad Rpu. Av de 197 § 4-unders. blevo 46 Rpu och 25 straffriförklarade.
    § 4-unders. betydelse för utsortering av psykiskt sjuka och i grövre mening abnorma framgår av följande jämförelse:

Kategori	Antal strafffriförklarade
197 § 4-fall	13 %
100 Rpu (varav i 51 % § 4-unders. föregått)	29 %
32 fall där Rpu rek. vid § 4-unders. och beslutats vid domstol	69 %

    Det är mitt allmänna intryck att rättspsykiatrerna är mer restriktiva än andra läkare när det gäller att rekommendera Rpu. Denna uppfattning bestyrkes även av de 51 fall av de 100 Rpu som tidigare genomgått § 4-unders. I 30 fall hade § 4-intyget utfärdats av rättspsykiater, som avstyrkt Rpu i 10 fall (33 %). Andra läkare hade utfört § 4 unders. av 21 häktade och endast i 2 fall (10 %) avstyrkt Rpu. Jämförelsen mellan dessa bägge grupper kan fortsättas: Av 19 fall där rättspsykiater tillstyrkt Rpu blevo 6 straffria (32 %). Av 21 fall där andra läkare tillstyrkt Rpu blevo 3 straffria (14 %). Eftersom det här rör sig om små tal får man dock vara försiktig med slutsatser.
    Såvitt några slutsatser kan dragas av ett så litet material som 197 § 4-unders. kan man hävda följande: Den höga frekvensen straffriförklarade bland dem som av Rättspsykiatriska klinikens läkare föreslagits till Rpu vittnar om den restriktivitet som utmärker dessa läkare när det gäller att rekommendera Rpu. Ingenting talar dock för att denna restriktivitet skulle innebära att ett antal personer som rätteligen borde ha blivit straffriförklarade i stället ådömts straff.
    Någon gång händer det att man bland dem som avtjänar frihets-

OM LÄKARINTYG VID PERSONUNDERSÖKNING 279straff påträffar individer, vilkas tillstånd är sådant att man blir starkt övertygad om att en straffriförklaring och vård på sinnessjukhus hade varit den enda riktiga åtgärden, och att detta troligen även skulle ha blivit fallet om läkarundersökning utförts före domfällandet. Dessa sällsynta fall hamnar väl också som regel förr eller senare på fångvårdens rättspsykiatriska avdelningar för eventuell vidarebefordran till sinnessjukhus. Någon enda gång händer kanske även att en sinnessjuk passerar de spärrar som de rättspsykiatriska undersökningarna innebär. Dissimulation, d. v. s. döljande av sjukdomssymtom, är i regel svårare att avslöja än simulation. På det hela taget synes dock kontrollen fungera synnerligen effektivt, och förtjänsten härav bör tillskrivas både domstolar och läkare.
    Däremot bör nog med skärpa framhållas att det inte går att vara mer restriktiv än vad vi redan är vid Rättspsykiatriska kliniken, när det gäller att rekommendera Rpu. Ytterligare steg i denna riktning skulle äventyra rättssäkerheten och medföra att ett antal personer komme att ådömas straff där rätteligen sinnessjukvård borde ifrågakomma.
    Läkarna har att bedöma den ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste behandlingen, t. ex. de medicinska indikationerna för villkorlig dom. Domstolarna har dessutom att beakta andra synpunkter, speciellt de allmänpreventiva. Samstämmigheten kan därför rimligtvis aldrig bli 100 %-ig men är dock mycket god mellan straffrirekommendation och straffriförklaring. Endast sällan avviker domstolarna från rättspsykiatrerna i detta avseende. Hur är det då med samstämmigheten i andra avseenden? En jämförelse mellan samtliga § 4-intyg och domstolsutslagen (i underrätterna) kan ge svar på den frågan:

Sammanställning av 197 § 4-intyg

Antal  fall	Läkarens rek:	Domslut
		Frik.	Böter	Villk. dom	Ungd. dom	Tidsb. str.	Förv- ring	Straff- fri.
39	Ingen rek	1	3	2	—	33	—	—
34	Rek. Rpu	1	1	1	—	5	4	22
1	Åtalsefterg	—	1	—	—	—	—	—
60	Villk. dom	—	3	28	1	28	—	—
3	Ungdomsfäng.	—	—	1	1	1	—	—
46	Tidsbest. str	—	—	—	1	44	1	—
11	Förvaring.	—	—	—	—	4	7	—
3	Straffrif. utan Rpu.	—	—	—	—	—	—	3
197		2	8	32	3	115	12	25

    Påfallande är den mindre goda samstämmigheten då läkaren rekommenderat villkorlig dom. Om man granskar brottens art m. m. i de 29 fall där domstolen ådömt tidsbestämt straff eller ungdomsfängelse trots tillrådan om villkorlig dom, finner man följande:
    I 6 fall bestod brottet i rattfylleri, därav en gravid kvinna med utomordentligt starka indikationer för villkorlig dom. Först i hovrätten erhöll hon villkorlig dom. I fråga om 2 undersökta hade villkorlig dom

280 KARL-ERIK TÖRNQVISTföreslagits med intagning på alkoholistanstalt, vilket antagligen ej kunde genomföras på grund av platsbristen på anstalterna. 4 undersökta hade gjort sig skyldiga till stöld eller förskingring av mycket stora penningbelopp, 2 dråp försök resp. uppsåtlig misshandel och 1 koppleri. I 4 fall hade nyligen villkorlig dom beviljats. I fråga om en pojke hade läkaren föreslagit intagning på Lövsta efter villkorlig dom, men samtidigt angivit att recidivrisken nog uppgick till i det närmaste 100 %. De återstående 9 som ej beviljats villkorlig dom trots förslag härom i läkarintygen hade begått diverse egendomsbrott såsom grov stöld, häleri eller bedrägeri. Flera av dem var recidivister och läkaren hade ansett prognosen oviss.
    Av denna översikt torde slutsatsen kunna dragas att då domstolen ej följt läkarens rekommendation om villkorlig dom, så har antingen allmänpreventiva hänsyn varit utslagsgivande eller också har de åberopade medicinska skälen för villkorlig dom ej ansetts så starka att en nedsättning under den lägsta straffsatsen som stadgats för de åtalade brotten kunnat beviljas.
    Slutligen kan här nämnas att av de 197 åtalade rörande vilka § 4 intyg utfärdats var 39 på fri fot. Vad könsfördelningen beträffar, uppgick antalet kvinnor till 17. Av dem blev 6 straffriförklarade, medan 5 erhöll villkorlig dom och 6 ådömdes tidsbestämda straff. Åtalen gällde i fråga om de sistnämnda vardera ett fall av spioneri, av rattfylleri (tidigare relaterat), av förskingring av mer än 100 000 kr, av grov stöld med nyligen utdömd villkorlig dom för liknande brott. De två återstående hade gjort sig skyldiga till fosterfördrivning resp. bedrägeri.
    Under mina analysförsök har jag även sökt klarlägga i vad mån det kan ha funnits några skillnader mellan olika domstolar beträffande domslutens samstämmighet eller ej med läkarnas förslag. Några tendenser till dylika skillnader har jag ej kunnat iakttaga med ett undantag. En domstol hade i samtliga de 5 fall som § 4-undersökts frångått läkarens rekommendation om villkorlig dom. Alla dessa tilltalade hade gjort sig skyldiga till rattfylleri, ett brott för vilket ytterst sällan villkorlig dom beviljas, även när medicinska skäl härtill anförts.
    § 4-intygen kan betraktas som en säkerhetsventil, vilken hittills förhindrat ett fullständigt sammanbrott av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. De kortare undersökningarna har en viktig uppgiftatt fylla, men kan inte ersätta Rpu. Risk föreligger att § 4-intygen kan bli farliga, om de i alltför stor utsträckning utnyttjas då tveksamhet råder rörande lämpligheten av villkorlig dom eller annan behandling, som kräver mer ingående utredning. Tilläggas må, att det källmaterial som kommer läkarna till del vid § 4-unders. ofta är mycket ofullständigt och remisstiden vanligen mycket kort, ej sällan bara ett par dagar.
    Vid min genomgång har jag funnit exempel på en del fall, i fråga om vilka domstolen synbarligen ej ansett motiveringen i § 4-intyget tillräckligt styrkt eller övertygande för att läggas till grund för villkorlig dom. Om Rpu i stället utförts hade sannolikt tillräcklig motivering kunnat framläggas för en dylik åtgärd.
    Å andra sidan finnes måhända fortfarande en liten sektor, inom vilken ytterligare något står att vinna genom att utnyttja § 4-undersökning. Alltjämt förekommer fall beträffande vilka det snabbt kan konsta-

OM LÄKARINTYG VID PERSONUNDERSÖKNING 281teras att en § 4-unders. kunde varit tillräcklig, men rörande vilka domstolarna direkt beslutat om Rpu. Det sagda gäller speciellt tilltalade som hänvisats till Rättspsykiatriska kliniken från landsorten. Av olika skäl har § 4-unders. ej kommit till stånd, kanske beroende på bristen på lämpliga och villiga läkare, eller emedan § 4-undersökningarna ej slagit igenom på samma sätt som i landets tre största städer. Den approximativa siffran att 51 % av dem som domstolarna hänvisat till Rpu dessförinnan genomgått § 4-unders. kunde kanske höjas något, möjligen till ca 75 %.
    Måhända kunde man även tänka sig muntlig kommunikation (per telefon) något oftare än vad som nu är fallet mellan domstolar och rättspsykiatrer, när domstolarna är tveksamma rörande vilken form av läkarundersökning som i första hand bör ifrågakomma.
 

Karl-Erik Törnqvist