Om fördelningen av överrättskostnaderna i mål angående » fordran, som är beroende av rättens uppskattning»
    Rättegångsbalken 18:4 innehåller vissa regler för hur rättegångskostnaderna skola fördelas, då i en process ingen av parterna får sin talan till fullo bifallen. Blott då vad den ena parten tappat är av allenast ringa betydelse, kan domstolen tillerkänna denne full kostnadsersättning. Där så icke är fallet skola kostnaderna fördelas på annat sätt. Emellertid tillämpas dessa regler icke på alla fall, som kunna subsumeras under stadgandets ordalydelse. De avsteg som gjorts från lagtexten kunna stödjas på ett uttalande i motiven, där det heter: »Den omständigheten, att skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, torde endast i särskilda fall böra medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall gälda kostnaderna.»¹ Detta överensstämmer med tidigare praxis, och lämpligheten härav synes icke gärna kunna ifrågasättas. Vad som här skall diskuteras med utgångspunkt från några rättsfall är endast frågan om fördelningen av överrättskostrnaderna, då talan fullföljts mot en dom rörande sådan fordran, som är »beroende av rättens uppskattning».
    Som framgår av 18: 1 skall, då ett mål fullföljts till högre rätt, fördelningen av kostnaderna i lägre rätt ske på grundval av den slutliga utgången i tvistefrågan. Vidare stadgas i 18: 15, att »skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmes med hänsyn till rättegången därstädes». Överrättskostnaderna skola sålunda fördelas utan hänsyn tagen till målets utgång i den lägre instansen. Och skulle parts talan i högre rätt endast delvis bifallas, skall i princip 18: 4 tillämpas på rättegångskostnaderna därstädes.² Frågan är nu, vilken betydelse det ovan nämnda undantaget för mål om fordran, som är beroende av rättens uppskattning, får för fördelningen av överrättskostnaderna. Här skola till en början anföras ett par fall angående ideellt skadestånd, där den skadevållande parten överklagat underrättens dom med yrkande att det honom ådömda skadeståndet måtte nedsättas.
    I NJA 1953 s. 609 hade en kvinnlig fotgängare blivit påkörd av en bilist och skadad. Hon begärde bland annat skadestånd för sveda och värk med 7 500 kr., varav bilisten medgav 2 500 kr. Rådhusrätten och hovrätten utdömde 5 000 kr. Bilisten överklagade till HD och begärde, att beloppet skulle fastställas till 3 000 kr. Motparten bestred ändring. Efter hörande av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd utdömde HD. 4 000 kr. Majoriteten tillerkände den skadade full ersättning för kost-

 

    ³ Det må nämnas att BERGENDAL i sin Lärobok i straffrätt (del III av lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler) bland orsaker till de i texten nämnda rubbningarna i en persons psykiska tillstånd även nämner skrämsel (2:a uppl. s. 119 o. 121).

    ¹ NJA II 1943 s. 230.

   ² Jfr NJA 1949 s. 87.

naderna i HD, medan minoriteten »med hänsyn till målets utgång» ville jämka denna ersättning.
    I NJA 1954 s. 89 hade en sammanstötning av två bilar ägt rum och föraren av den ena förklarats ensam vållande till kollisionen. Resenärerna i den andra, man, hustru och en dotter, krävde skadestånd. I ersättning för sveda och värk begärde mannen 3 000 kr. och hustrun 2 000 kr., medan svaranden fann 1 000 respektive 500 kr. utgöra skäliga belopp. Häradsrätten utdömde 2 000 kr. till var och en av makarna. Svaranden överklagade med begäran om fastställelse av de medgivna beloppen, vilket yrkande bestreds av motparterna. Hovrätten, vars dom härutinnan vann laga kraft, sänkte beloppen till 1 500 respektive 1 000 kr. och ålade de skadelidande att ersätta 2/3 av statsverkets kostnader i hovrätten med anledning av att skadegöraren beviljats fri rättegång. Beslutet härom överklagades, och HD:s majoritet tillerkände i stället de skadelidande full ersättning för deras hovrättskostnader. Justitierådet BECKMAN, som tillhörde minoriteten i det förra målet, var även denna gång skiljaktig och ville »med hänsyn till målets utgång» endast utdöma jämkad ersättning.
    I dessa rättsfall förefaller HD ha lagt det tidigare berörda motivuttalandet till grund för fördelningen även av kostnaderna i högre rätt. Frågan är emellertid om detta kan vara lämpligt. Låt oss något närmare skärskåda uttalandet i motiven och de skäl, som kunna åberopas för den där uppställda regeln.
    I motivuttalandet betecknas tydligen svaranden som »tappande» även då käromålet endast delvis bifallits. Också vid en sådan utgång av målet skulle svaranden sålunda förpliktas att till fullo ersätta kärandens kostnader. Den till grund för denna regel liggande tankegången måste väl vara, att det annars skulle bli svårt för den som hävdar ett krav av ifrågavarande slag att få ett skäligt belopp utdömt. Han är ju tvungen att redan i stämningsansökningen yrka ett bestämt belopp, samtidigt som rätten ej kan tillerkänna honom mer än han yrkat. Detta förhållande motiverar, att han måste ha möjlighet att yrka i överkant utan att därigenom riskera att bli tillbakasatt i rättegångskostnadshänseende.
    Vad sedan gäller förhållandet i högre rätt är först att märka, att HD synes ha tolkat motivuttalandet så att underrättssvaranden betraktats som »tappande» även i högre rätt, då hans talan där ej till fullo bifallits. Frågan blir då, om det ovan anförda resonemanget alltid gör sig med samma styrka gällande i fråga om överrättskostnaderna. I de berörda rättsfallen hade den skadeståndspliktige överklagat och yrkat nedsättning av det utdömda beloppet. Även dennes intresse att utan särskild kostnad få en ändring i underrättens dom, där skadeståndet fastställts till ett för högt belopp, bör väl då tagas med i beräkningen. Visserligen är det inte den skadeståndsberättigades fel att underrätten tilldömt honom ett för högt skadestånd, men som framgår av stadgandet i 18: 15 att »skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmes med hänsyn till rättegången därstädes», saknar detta förhållande varje relevans. Den rimligaste lösningen synes då vara att kostnaderna fördelas i full överensstämmelse med lagens stadgande. Vädjar den skadeståndsskyldige för att få skadeståndet nedsatt, bör han alltså få sina hovrättskostnader ersatta, om hans talan bifalles till fullo,

medan vid bifall endast till en del kostnaderna få fördelas enligt 18:4. Så har emellertid ej skett i de citerade rättsfallen.
    Den här kritiserade regeln synes HD endast ha tillämpat i mål angående storleken av ett ideellt skadestånd, medan andra närbesläktade fall behandlats annorlunda. Enligt ett prejudikat från 1951³ skall i mål angående skadestånd, som jämkas på grund av kärandens medvållande till skadan, kostnadsfrågan bedömas i enlighet med det citerade motivuttalandet eller alltså på samma sätt som då det är fråga om skälighetsprövade belopp. Men som framgår av NJA 1953 s. 144 har analogien ej utsträckts att gälla även fördelningen av överrättskostnaderna. Ett trafikförsäkringsbolag hade här instämt en stad med begäran att återfå ett till en bilist i följd av en trafikolycka utbetalat försäkringsbelopp. Försäkringsfallet sades ha förorsakats av halka och bristfällig sandning, för vilken staden vore ansvarig. Rådhusrätten utdömde halvt skadestånd på grund av medvållande från bilistens sida, hovrätten utdömde fter överklagande av båda parter fullt skadestånd, och HD fastställde rådhusrättens dom. En analogi med de tidigare nämnda fallen skulle här ha lett till att bolaget fått full kostnadsersättning i samtliga instanser. Detta ifrågasattes emellertid ej, utan endast bolagets kostnader i rådhusrätten blevo ersatta, medan vardera parten fick bära sina kostnader i överrätterna.
    Av intresse i detta sammanhang är även NJA 1955 s. 566. I detta fall gällde det underhållsbidrag till barn i äktenskap. En fordran på dylikt bidrag måste väl anses vara »beroende av rättens uppskattning» och sålunda hänförlig under det ovan citerade motivuttalandet. Situationen i detta mål var den, att bidrag utgick till en frånskild hustru med 100 kr. i månaden för varje barn. Hustrun instämde mannen med begäran om höjning av bidraget till 300 kr. Häradsrätten utdömde 200 kr., och mot dess dom vädjade båda parter. Hovrätten höjde beloppet till 250 kr. Mannen ensam överklagade med begäran att hustruns talan helt skulle ogillas, varefter HD i likhet med häradsrätten fastställde beloppet till 200 kr. Om regeln för mål angående ideellt skadestånd följts här, skulle hustrun ha fått full kostnadsersättning i samtliga instanser. Nu fick hon emellertid i enlighet med regeln i 18: 4 endast jämkad ersättning i hovrätten och HD.
    Gemensamt för samtliga hittills nämnda fall är att underrättens dom överklagats av svaranden. Numera föreligger även i NJA 1956 s. 495 ett fall, där partsförhållandet var det motsatta. Även detta mål gällde underhållsbidrag till barn i äktenskap. Sådant bidrag skulle enligt ett i samband med äktenskapsskillnad fastställt avtal utgå till hustrun med 250 kr. i månaden per barn, till dess att barnen uppnådde 21 års ålder. Mannen begärde, att bidragen skulle nedsättas till 100 kr. på grund av ändrade förhållanden och upphöra att utgå, då barnen fyllde 18 år. Rådhusrätten fastställde beloppet till 175 kr. i månaden, vilket belopp hovrätten — efter överklagande enbart av mannen — sänkte till 150 kr. Vidare ogillades mannens yrkande att bidragen icke skulle utgå längre än till dess barnen fyllt 18 år. Käranden tillerkändes med tilllämpning av 18: 4 jämkad ersättning för sina kostnader i båda instanserna. Beslutet härom överklagades, och HD:s majoritet tillerkände

 

    ³ NJA 1951 s. 550.

honom full ersättning för kostnaderna i både rådhusrätten och hovrätten under påpekande, att frågan om tiden för bidragens utgående icke föranlett särskilda kostnader. Som motivering för beslutet anfördes, att rättegången »främst kommit att avse frågan huruvida nedsättning över huvud skulle ske».⁴ Denna motivering synes emellertid endast kunna åberopas till stöd för beslutet i vad gäller kostnaderna i rådhusrätten. Rättegången i hovrätten avsåg ju frågan om någon ytterligare nedsättning av beloppet utöver den av rådhusrätten beslutade skulle ske.
    Beträffande lämpligheten av HD:s beslut i det sist berörda rättsfallet är det svårt att hysa någon bestämd uppfattning. Det synes emellertid inte väcka lika starka betänkligheter som domstolens avgöranden i de citerade målen angående ideellt skadestånd. När käranden själv överklagat, kan ju svarandens intresse av att få skälighetsfrågan överprövad icke åberopas som stöd för att 18: 4 tillämpas efter sin ordalydelse. En konsekvent tillämpning av regeln att svaranden skall ersätta kärandens kostnader, även då den senares talan endast delvis bifalles, synes sålunda icke orimlig i fall av denna typ, ehuru vissa skäl kunna åberopas även för den motsatta lösningen av problemet.
    De berörda rättsfallen — där ju för övrigt meningarna inom HD varit delade — tillåta knappast några mera generella slutsatser rörande fördelningen av överrättskostnaderna i mål angående fordran, som är beroende av rättens uppskattning. Det förefaller emellertid som om högsta domstolen fördelat kostnaderna enligt speciella grundsatser i mål angående ideellt skadestånd. Som framgått av det föregående skulle jag vilja ifrågasätta, dels om det finns något skäl att göra denna skillnad, dels ock om den i mål rörande sådant skadestånd tillämpade regeln kan anses tillfredsställande ur saklig synpunkt.

Per Anders Knutsson