En fråga om fordran i konkurs
Konkursborgenär, mot vars bevakning anmärkning ej framställts i föreskriven ordning, äger åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt hanyrkat (KonkL § 106).
Den av borgenärerna valde förvaltaren har att bl. a. »besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa» (§ 53).
Försäljning av konkursbo tillhörig fast egendom sker i regel på exekutiv auktion (§ 70). Räcker ej boets lösa egendom till förnöjande av borgenär, som för sin fastställda fordran äger generell förmånsrätt enligt HB 17:4, utgår fordringen i sådan mån före inteckningarna urköpeskillingen för fastigheten (HB 17:13). Förutsättningen härför är, att denna fordran före auktionen anmälts för auktionsförrättaren (UL§ 107).
Då konkursförvaltningen rimligen bör ha att sörja för, att borgenärerna få den utdelning, vartill de äro berättigade, kunde det synas självklart, att förvaltningen ålåge att tillse, att detta möjliggjordes. Sedan lönebevakanden fått sin bevakning godkänd, har han vanligtvisingen kontakt med konkursutredningen. Han vet i regel ej, om lösegendomen täcker hans fordran, och han får ingen personlig underrättelse om, att fastigheten skall säljas exekutivt eller att det kan ifrågakomma, att hans fordran skall utgå ur fastigheten. Sker försäljning utan att hans rätt anmälts, och lämnar lösegendomen ej full tillgång för hans i bevakningsväg i konkursen fastställda fordran, blir ju denna åsidosatt för bevakande med sämre förmånsrätt.
Att förvaltaren är behörig att vid en exekutiv auktion anmäla sådan fordran, torde framgå av ett rättsfall före 1912 års lagstiftning (NJA 1905 s. 350). Sysslomännen anmälde före auktionen för auktionsförrättaren de med förmånsrätt bevakade lönerna. Vid köpeskillingsfördelningen bestred inteckningshavare löneanmälningarna, enär det ickevore »sysslomännens sak att avgöra, hur egendomen skulle fördelas mellan fordringsägarne och förty icke ägt befogenhet att bevaka vissa fordringsägares intressen gentemot andra fordringsägare». Göta hovrätt ansåg, att fordringarna ej behörigen anmälts, men högsta domstolen fann fordringarna rätt anmälda, då sysslomännen — efter det att lönebevakandena i konkursen med yrkande om förmånsrätt bevakat sina ifrågavarande fordringar — meddelat auktionsförrättaren därom.
Frågan om förvaltaren formellt är skyldig att anmäla en dylik fordran lär väl vara beroende på hur strängt man tolkar begreppet »borgenärernas gemensamma rätt». Teoretiskt kan väl tänkas en konkurs, däri allenast lönefordringar bevakats och däri tillgångarna utgöras av allenast intecknade fastigheter, och i en sådan konkurs måste väl en anmälan röra borgenärernas gemensamma rätt. Men att uttrycket i allmänhet ges en positiv tolkning i förevarande avseende bör framgå därav, att där lönefordringar i förekommande fall icke anmäles av kon-
kursförvaltaren, brukar detta väcka stor förvåning hos särskilt dem, som syssla med konkurser.
Denna fråga har, såvitt jag kunnat finna, icke varit föremål för rättslig bedömning. I rättsfall, som röra förmånsrätten, synas anmälningarna ha gjorts av borgenär (t. ex. SvJT 1956 rf s. 41). Enligt OLIVECRONA (Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom s. 174) finnes icke någon skyldighet för förvaltaren att anmäla fordringar av ifrågavarande beskaffenhet. I ett av en fackorganisation hos JO anhängig gjortärende angående auktionsförrättares skyldighet att underrätta löneborgenärer om exekutiv auktion hade åberopats ett yttrande av HASSLER av innehåll, att auktionsförrättaren har sådan skyldighet och att han därför, om kännedom om sådana borgenärer saknades, hade att hos konkursförvaltaren infordra uppgifter härom. Denna uppfattninghar blivit bestridd.
Med stöd av de i ärendet införskaffade yttranden från åtskilliga länsstyrelser och överexekutorer ansåg JO i framställning till Konungen d. 30 dec. 1939 lämpligast att föreskriva skyldighet för konkursförvaltare, eventuellt rättens ombudsman, att då i boet funnes fast egendom och det icke vore uppenbart, att konkursboets lösa egendom försloge tilltäckande av lönebevakningarna, anmäla sådan fordran till överexekutor, där försäljning av fastigheten vore begärd.
JO:s framställning överlämnades sedermera till den år 1945 tillsatta byggnadsborgenärsutredningen, som avlämnade sitt betänkande d. 10 sept. 1946 (SOU 1946: 62). I detta säger utredningen om nu förevarande fråga, att då fast egendom skall försäljas exekutivt under konkursdet bör åligga konkursförvaltaren att, därest det ej är uppenbart, att jämlikt stadgandet i HB 17: 13 förmånsrätt ej äger rum i den fasta egendomen, bevaka de fordringar, som utgå med förmånsrätt enligt HB 17:4 och att bestämmelse därom bör införas i 70 § KonkL, även som att till grund för konkursförvaltarens betalningsyrkande skola främstligga de i konkursen gjorda bevakningar.
Intet av byggnadsborgenärsutredningens förslag synes hittills ha föranlett någon åtgärd. I varje fall ha de ifrågasatta ändringarna i 70 § KonkL. icke kommit till stånd. Ehuru såsom förut antytts konkursförvaltare i allmänhet anse skyldighet till ifrågavarande anmälningar föreligga och en motsatt uppfattning påträffas endast undantagsvis, löper dock i sistnämnda fall en bevakande, som fått sin fordran fastställdmed yrkad förmånsrätt, risken att åsidosättas för sämre förmånsrätt. Att underlåtenheten att anmäla fordringen har ett stöd i litteraturen, behöver icke nödvändigtvis innebära, att en rättslig prövning skulle ge uttryck för samma uppfattning. Frånvaron av en uttrycklig lagbestämmelse behöver ej heller lägga hinder i vägen för en tolkning i enlighet med den allmänna uppfattningen. Före 1912 saknades i gällande lag varje bestämmelse om beaktande av anspråk på ersättning för kostnad och arvode till konkursfunktionärer för förvaltning under konkursenav fast egendom. I rättspraxis rådde emellertid ingen tvekan om, att dessa utgifter skulle utgå ur köpeskillingen, därest förvaltaren framställde yrkande därom (ALMÉN, PM vid föredragningen i lagrådet av1912 års ändringar i UL s. 103).
Det måste anses vara av stor vikt, att problemet blir lagligen reglerat i överensstämmelse med utredningens förslag.
Reinhold Eilard