Fängelse eller ungdomsvårdsskola
Lagen d. 30 dec. 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig utgår från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som har begått brott och därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården och ej underkastas frihetsstraff. Den som icke har fyllt 18 år får sålunda enligt denna lag ej dömas tillfängelse eller straffarbete, om ej särskilda skäl är därtill. Rätten äger i stället överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran, varvid i regel intagning torde ske å ungdomsvårdsskola.
I den proposition, som ligger till grund för nämnda lag, underströk föredragande departementschefen vikten av att samhället gör tillräckliga insatser för att genom uppfostrande åtgärder bland de yngsta lagöverträdarna bekämpa ungdomsbrottsligheten. Huruvida detta skulle ske inom socialvård eller fångvård vore, framhöll departementschefen, icke av fundamental betydelse. Denna fråga måste främst avgöras på grund av rent praktiska överväganden. En möjlighet vore att uppfostringsåtgärder av en kvalitet likvärdig med socialvårdens skulle anordnas inom fångvårdens ram. I praktiken vore detta dock icke någon genomförbar lösning. Ungdomsvårdsskolorna utgjorde en betydande organisation med möjligheter till differentiering av klientelet och individuell behandling samt en effektiv eftervård. Det vore alldeles uppenbart, fortsatte departementschefen, att man genom att tillföra denna organisation de erforderliga förstärkningarna skapade långt bättre möjligheter att taga om hand den lilla grupp av svårbehandlade, som vore i fråga, än om man för denna heterogent sammansatta gruppskulle inrätta en särskild behandling inom fångvården.
Departementschefen uttalade såsom sin mening att för de yngsta lagöverträdarna frihetsstraff borde tillgripas endast i sällsynta undantagsfall. Att i lagtext närmare angiva de fall, då frihetsstraff borde ifrågakomma, torde dock icke låta sig göra. Man torde icke kunna komma längre än att i lagen angiva att frihetsstraff finge ådömas endast dåsärskilda skäl vore därtill. Det finge sedan ankomma på domstolarna att med ledning av detta allmänna stadgande och efter fri prövningav samtliga omständigheter i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen förklarade sig första lagutskottet dela departementschefens uppfattning att frihetsstraff endast borde tillgripas i undantagsfall. Tillfälliga misslyckanden med behandlingen på ungdomsvårdsskola borde sålunda, anförde utskottet, icke föranleda ett ådömande av frihetsstraff. Emellertid torde det enligt utskottets mening icke kunna undgås, att det vid vissafall av upprepad, svårartad brottslighet icke funnes möjlighet att komma till rätta med vederbörande inom socialvården, även om denna bleve försedd med de bättre resurser som planerades. I sådana falltorde det bli nödvändigt att omhändertaga den unge inom fångvården.
Det kunde även tänkas förekomma enstaka fall av brottslighet, då skyddsuppfostran på grund av den unges egenskaper i övrigt icke behövde komma i fråga, eller där till och med förutsättningarna för ett omhändertagande enligt barnavårdslagen saknades, men brottet vore avsådan art, att ur allmän synpunkt bötesstraff eller villkorlig dom icke kunde komma i fråga. I det enskilda fallet finge det emellertid, såsom departementschefen framhållit, ankomma på domstolarna att efter fri prövning av samtliga omständigheter bestämma samhällsreaktionen.
Innan 1952 års lag sattes i kraft den 1 juli 1954, skedde en viss utbyggnad av ungdomsvårdsskolornas resurser. Bl. a. uppfördes vid några skolor s. k. specialavdelningar, å vilka omhändertagande sker försluten vård. Denna utbyggnad har dock visat sig vara otillräcklig, och frågan om en ytterligare förstärkning av resurserna är f. n. föremål för utredning i en inom socialdepartementet tillsatt kommitté.
Den bristande tillgången på vårdplatser vid ungdomsvårdsskolornasynes vid tillämpningen av 1952 års lag ha givit anledning till vissa friktioner mellan rättsvårdens organ och de socialvårdande myndigheterna. Särskilt synes detta ha varit fallet, då domstol eller åklagare funnit intagning å specialavdelning vara nödvändig ur samhällsskyddets synpunkt. Det förekommer ej sällan, att domstol eller åklagare avsocialstyrelsen — under vars skolbyrå ungdomsvårdsskolorna sorterar — begär besked, huruvida en lagöverträdare som ej har fyllt 18 år kommer att intagas på specialavdelning, om han blir föremål för skyddsuppfostran. Ofta ger domstolen eller åklagaren därvid uttryckligen tillkänna, att samhällsskyddet eljest nödvändiggör frihetsstraff. I sådana fall har socialstyrelsen tidigare, för att hindra att frihetsstrafftillämpas, brukat utfästa intagning å specialavdelning, om plats å sådan funnits att tillgå. Från olika håll inom socialvården har emellertid givits uttryck åt missnöje med detta tillvägagångssätt från de rättsvårdande organens sida. Man har därvid gjort gällande, att avgörandet av frågor som rörde behandlingen inom ungdomsvårdsskolorna borde ske helt på socialvårdens ansvar. Numera har också socialstyrelsen fattat ett principbeslut av innebörd att styrelsen vid förfrågan i särskilda fall, huruvida intagning komme att ske på specialavdelning, i fortsättningen icke ger annat svar än att — därest styrelsen finner socialvårdens resurser tillräckliga för ett rationellt omhändertagande å ungdomsvårdsskola — den unge kommer att hänvisas till intagning på viss skola samt att placeringen inom skolan avgöres av skolans styrelse, sedan han har ankommit dit; däremot är socialstyrelsen villig att lämna upplysning om tidpunkten, när intagning kan beräknas ske. Detta ställningstagande har kommit till uttryck i ett fall — avseende två år 1941 födda pojkar — i vilket Högsta domstolen genom dom d. 2 okt. 1957 bestämt samhällsreaktionen. En kort redogörelse för omständigheterna i målet, främst såvitt avser ifrågavarande spörsmål, synes vara av intresse.
Nämnda båda pojkar, i det följande kallade A och B, åtalades vid Stockholms rådhusrätt för ett stort antal brott, däribland ett rån, flera inbrott och åtskilliga tillgrepp av bilar. A och B, som båda var häktade, erkände de åtalade gärningarna. I sin d. 8 juli 1957 meddelade dom antecknade rådhusrätten bland domskälen, att Stockholms stads barnavårdsnämnd i in-
fordrat yttrande meddelat, i fråga om A att nämnden, som i januari 1956 omhändertagit A för skyddsuppfostran och därefter villkorligt utskrivit honom, förordnat att han skulle återtagas och anmälas till intagning i ungdomsvårdsskola samt i fråga om B att nämnden förordnat att han skulle omhändertagas för skyddsuppfostran och anmälas till intagning i ungdomsvårdsskola. Upplyst vore, fortsatte rådhusrätten, att A från och med d. 9 juli 1957 kunde beredas plats på öppen avdelning i Forsane ungdomsvårdsskola. I målet hade framkommit att A och B flera gånger avvikit från ungdomshem, där de varit placerade, och i samband därmed förövat brott. Enligt rådhusrättens erfarenhet kunde de på grund av rådande platsbrist å skolor tillhörande barna- och ungdomsvården icke inom den närmaste tiden beredas plats på sluten avdelning i sådan skola. Under beaktande av det anförda ansåge rådhusrätten att med hänsyn till rånbrottets svåra beskaffenhet särskilda skäl förelåge för att ådöma A och B ovillkorligt frihetsstraff. Rådhusrätten dömde båda till fängelse, A i ett år sex månader och B i ett år tre månader, och förordnade att de skulle kvarbliva i häkte i avbidan på att domen vann laga kraft.
A och B överklagade rådhusrättens dom och yrkade i Svea hovrätt, att hovrätten måtte — i stället för att döma till straff — överlämna dem åt barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran. Åklagaren bestred ändring.
Hovrättens dom meddelades d. 7 aug. 1957. I domskälen framhöll hovrätten, att den omfattande brottslighet, som låge A och B till last, vore av allvarlig natur. Särskilt det sätt, varpå rånet kommit till utförande, och de tilltalades befattning i flera fall med tillgripna bilar vittnade om avsevärd farlighet och anmärkningsvärd brist på hänsyn till annans säkerhet till person och egendom.
Omständigheterna gåve vid handen, fortsatte hovrätten därefter, att de åtgärder, vilka dittills av barnavårdsmyndighet vidtagits mot de tilltalade, däribland s. k. halvöppen vård å ungdomshem, icke fått avsedd verkan samt att risken för återfall i brott vore betydande. Med hänsyn därtill funne hovrätten i första hand angeläget, att de tilltalade snarast omhändertoges på sådant sätt, att de såvitt möjligt förhindrades att begå nya brott. I infordrat yttrande till hovrätten hade socialstyrelsen upplyst, att de tilltalade omedelbart kunde erhålla plats på skola tillhörande barna- och ungdomsvården, att styrelsen på grund av platsbristen vid ungdomsvårdsskolornas specialavdelningar icke kunde avgiva bindande löfte om att de tilltalade kunde placeras vid sådana, att de vid ett överlämnande komme att placeras pås. k. halvöppna avdelningar med tillsyn under fritiden samt att de, om de visade tendenser till rymning eller kriminalitet, snarast möjligt komme att genom vederbörande skolstyrelsers försorg placeras vid specialavdelning. Av yttrandet framginge således, anförde hovrätten vidare, att för det dåvarande icke annat än halvöppen vård å ungdomsvårdsskola med säkerhet kunde beredas de tilltalade. Hovrätten ansåge detta från samhällsskyddetssynpunkt otillfredsställande. Det kunde ej heller anses försvarligt att före intagande på sluten avdelning avvakta ytterligare rymningstendenser eller brottslighet. Då enligt det anförda möjligheter icke syntes föreligga att utom fångvårdens ram på betryggande sätt utan dröjsmål omhändertaga de tilltalade, funne hovrätten — trots de tilltalades ungdom — starkt påkallat att underkasta dem frihetsstraff.
Enligt hovrättens mening förelåg beträffande A och B sådana särskilda skäl, som kan föranleda ådömande av frihetsstraff, och hovrätten fastställde rådhusrättens domslut. A och B skulle kvarbliva i häkte till dess hovrättensdom vunnit laga kraft mot dem.
Såväl riksåklagarämbetet som A och B sökte revision av hovrättensdom. Ämbetet yrkade därvid, att Högsta domstolen måtte, med ändring av hovrättens dom, överlämna A och B åt barnavårdsnämnden förskyddsuppfostran. A och B framställde enahanda yrkande.
Vid huvudförhandling inför Högsta domstolen erinrade riksåklagarämbetet om att enligt föreskrift i Kungl. Maj:ts cirkulär d. 30 juni 1947 åklagarna till ämbetet insände avskrifter av sådana domar i ungdoms-
mål, i vilka frihetsstraff utan tillämpning av villkorlig dom ådömts den som vid domen ej fyllt 18 år. Åtgärden skedde för att ämbetet skulle beredas tillfälle att pröva frågan om fullföljd av talan mot sådana domar. Vid verkställandet av denna prövning hade ämbetet stundom i liknande fall som det förevarande inhämtat socialstyrelsens yttrande. Styrelsen hade därvid åtskilliga gånger svarat, att socialvårdensresurser vore otillräckliga för omhändertagande av den unge. I sådanafall hade ämbetet självfallet låtit frågan om ett överklagande förfalla. I andra fall åter hade socialstyrelsen svarat, att resurserna vore tillräckliga och att plats anvisats eller komme att anvisas på viss ungdomsvårdsskola. Därvid hade styrelsen icke särskilt angivit på vilken avdelning inom skolan — sluten eller s. k. mellangradsavdelning —behandlingen vore avsedd att inledas. Ämbetet hade då i allmänhet icke ansett sig kunna underlåta att fullfölja talan och hade därvid icke begärt besked, huruvida intagande å sluten avdelning skulle komma att ske eller icke. Ämbetet hade nämligen ansett att det i första handvore de socialvårdande myndigheterna själva som skulle avgöra, huruvida deras resurser vore tillräckliga för ett rationellt omhändertagande.
Den fråga som uppställde sig gällde, anförde ämbetet vidare, huruvida domstolar och åklagare i fall sådana som detta i princip borde godtaga de socialvårdande myndigheternas bedömande rörande vårdresursernas tillräcklighet.
Ämbetet upplyste, att ämbetet i förevarande mål under hand hänväntsig till socialstyrelsens skolbyrå för att söka åväga bringa att plats å sluten avdelning kunde anvisas för A och B. Därvid hade ämbetet till en början fått besked att möjligheterna till sådan intagning skulle undersökas. Sedermera — d. 22 aug. 1957 och alltså efter det hovrättens domgivits — hade emellertid ämbetet genom chefen för skolbyrån underrättats om socialstyrelsens omförmälda principbeslut.
Vissa uttalanden under förarbetena till 1952 års lag gav enligt ämbetets mening visst stöd för att man vid lagstiftningens tillkomst icke utgått från att de rättsvårdande organens inflytande skulle sträcka sig till enskildheterna i behandlingen inom en ungdomsvårdsskola. Genom sitt principbeslut hade socialstyrelsen också, fortsatte ämbetet, uppenbarligen velat giva uttryck för den uppfattningen att frågan om behandlingssättet inom en skola borde avgöras på socialvårdens eget ansvar. Enligt ämbetets mening syntes det även med fog kunna hävdas att vederbörande skolas styrelse med sin förtrogenhet med behandlingsproblemen inom skolan hade större förutsättningar än domstol eller åklagare att avgöra, vilka åtgärder i behandlingshänseende inom skolan som vore lämpliga för tillgodoseende av såväl behandlingssynpunkten som samhällsskyddet. Det torde överhuvud i regel icke vara möjligt för domstolarna och åklagarna att med någon grad av säkerhet göra en sådan bedömning. Även formella skäl talade till förmån förstyrelsens ifrågavarande ställningstagande. Å skolbyråchefen ankomme att — under förutsättning av ansökan av vederbörande barnavårdsnämnd, vars initiativ således alltid måste avvaktas — besluta, om vederbörande skulle intagas å ungdomsvårdsskola. Bifölle skolbyråchefen ansökningen, bestämde han tillika, vilken skola som skulle mottaga
den omhändertagne. Enligt stadgan för ungdomsvårdsskolorna ålågedet sedan skolans styrelse att bestämma om behandlingen. Detta ankomme således icke på skolbyrån. I de tidigare fall, då skolbyrån på domstols eller åklagares begäran om besked beträffande behandlingsresurserna förklarat att vård å sluten avdelning skulle komma tillstånd, hade detta alltså inneburit att socialstyrelsen nödgats antecipera ett beslut av en annan myndighet, nämligen vederbörande skolas ledning.
Ämbetet hade — då ett ställningstagande till den föreliggande frågan måste ske — efter ingående övervägande funnit, att den ståndpunktsom socialstyrelsen intagit, borde godtagas. Ämbetet förmenade alltså att, därest de socialvårdande myndigheterna förklarat sig beredda att, såsom här vore fallet, omedelbart omhändertaga en ung lagöverträdareå ungdomsvårdsskola, förelåge också — bortsett från vissa undantagsfall — förutsättningar för överlämnande till skyddsuppfostran. Ämbetet hade i enlighet med detta ställningstagande ansett sig icke kunna underlåta att fullfölja talan mot hovrättens dom.
Emellertid ville ämbetet med skärpa framhålla att i alla sådana fall, där socialvården förklarade sig äga resurser att omhändertaga en ung lagöverträdare, socialvården också påtagit sig ansvaret — icke blott för att den unge finge en ändamålsenlig vård — utan även för att samhällsskyddet bleve tillgodosett på ett betryggande vis. Ämbetet kunde icke underlåta att nämna att ämbetet vid granskningen av handlingarna i ungdomsmål påträffat fall, som tytt på att man tidigare inom socialvården icke haft fullt klart för sig att det vid behandlingen av unga lagöverträdare gällde att även tillgodose samhällsskyddet. Ämbetet ville dock samtidigt uttala den övertygelsen att med hänsyn till de förevarande fallens grovhet man kunde utgå från att vid behov plats på sluten avdelning omedelbart komme att ställas till förfogande.
Den ståndpunkt som socialstyrelsen intagit genom sitt princip besluttorde, framhöll ämbetet vidare, icke komma att uppgivas. Vid sådant förhållande torde, om hovrättens rättstillämpning vunne Högsta domstolens godkännande, detta kunna komma att medföra betydelsefullaverkningar. Risk syntes föreligga att syftet med 1952 års lagreform iicke ringa mån komme att motverkas genom ett avsevärt ökat antaldomar å frihetsstraff beträffande lagöverträdare under 18 år. Urbotastraff kunde nämligen befaras komma att ådömas så snart domstol ansåge sig kunna fastställa att vid intagning å ungdomsvårdsskola vårdå specialavdelning erfordrades men domstolen icke från socialvårdenssida kunde erhålla utfästelse om sådan vård.
Högsta domstolen anför i sin dom bl. a. föliande:1
Den omfattande brottslighet som, på sätt domstolarna funnit, ligger A och B till last är, såsom hovrätten anfört, av allvarlig beskaffenhet. Det gäller i synnerhet det av dem förövade rånet.
A och B voro vid brottens begående endast femton år gamla, och de äro enligt vad utredningen visar ännu omogna och psykiskt outvecklade. Ingen av dem har tidigare varit föremål för behandling i ungdomsvårdsskola. Vissa utsikter torde finnas, att en på lämpligt sätt och under längre tid bedriven
fostran i sådan skola kan påverka dem att för framtiden avhålla sig från att begå brott och möjliggöra deras återanpassning i samhället.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har beslutat återtaga A för skyddsuppfostran samt omhändertaga B för sådan fostran, och i målet är upplyst, att A och B omedelbart kunna erhålla plats i ungdomsvårdsskola.
Vid övervägande av vad sålunda och eljest förekommit finner Kungl. Maj :t tillräckliga skäl icke föreligga att ådöma vare sig A eller B fängelse.
På grund av det anförda prövade Högsta domstolen lagligt att, med ändring av hovrättens dom, överlämna åt barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärder för omhändertagande av A och B för skyddsuppfostran.
Bengt Hult