Lagstiftningsfrågor vid 1957 års riksdags höstsession
    Såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningsfrågor vid vårsessionen med 1957 års riksdag1 hade till höstsessionen uppskjutits ett par större lagstiftningsärenden. Vid höstsessionen ha ytterligare några lagförslag framlagts för riksdagen.
    Förvaltningsrätt. Under höstsessionen har riksdagen godkänt en d. 12 juli 1957 träffad överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna. Överenskommelsen är ett led i strävandena att underlätta samfärdseln mellan de nordiska länderna. Den syftar till att åstadkomma ett gemensamt nordiskt passkontrollområde, innebärande att passkontroll av resande utlänningar icke skall ske vid de internordiska gränserna utan endast vid det nordiska områdets yttergränser. I anslutning härtill ha vissa ändringar i utlänningslagen ge-

 

8 Se ROMANUS i Värdering vid expropriation s. 15—16.
9 Jfr emellertid Svea hovrätts mål T 566/1953 III:24, däri vattenfallsstyrelsen såsom expropriant begärt synen.
10 Se 13 § (jfr 19 §) expropriationslagen; 18 kap. 1 § rättegångsbalken; 21 kap. 12 § jorddelningslagen och 11 kap. 97 § vattenlagen; HEDFELDT, Expropriation för tätbebyggelse s. 61, 67—68; NJA II 1950 s. 283—284, 250 och 1946 s. 632.
11 Se GÄRDE m. fl., a. a. s. 541.

1SvJT 1957 s. 489.

46 G. EKBLADnomförts. Framför allt ha avvisningsbestämmelserna ändrats. Ändringarna medför att avvisning vid Sveriges gränser kan ske även av utlänning som icke är önskvärd i Danmark, Finland eller Norge. Vidare har införts en bestämmelse om ekonomiskt ansvar för innehavare av fartyg och luftfartyg samt vissa andra personer i fråga om ombordanställda utlänningar och fripassagerare som olovligen inresa i riket. Lagändringarna skola träda i kraft så snart överenskommelsen efterskedd ratificering blir gällande. Då någon bestämd dag härför icke kan angivas på förhand har det överlämnats till Kungl. Maj:t att beslutaom dagen för ikraftträdandet.
    Fastighetsrätt. I lagen d. 1 dec. 1950 om ersättning för mistadfiskerätt m. m. har genom en d. 20 dec. 1957 utfärdad lag vidtagits betydande ändringar. Dessa innebära att de hittillsvarande fiskevärderingsnämnderna fått en väsentligen annan ställning än hittills. Från att ha varit administrativa organ, från vilka fullföljd skett genom motpartens instämmande till allmän underrätt, ombildas nämnderna till domstolar, varifrån talan fullföljes till hovrätt. I samband därmed blir rättegångsbalkens bestämmelser med några smärre undantag tilllämpliga på förfarandet inför nämnderna, vilka enligt hittills gällande lag t. ex. icke kunnat hålla vittnesförhör. Genom reformen beräknas nämnderna kunna arbeta med större säkerhet och effektivitet, samtidigt som förfarandet i så måtto förenklas att antalet instanser minskas från fyra till tre. — Lagändringen som trädde i kraft d. 1 jan. 1958 kommer att bli tillämplig på alla mål, som ej dessförinnan avgjorts av fiskevärderingsnämnd.
    Straffrätt. Den numera föråldrade 1913 års lag om utlämningav förbrytare har ersatts med en av riksdagen antagen lag om utlämning för brott, vilken trätt i kraft d. 1 jan. 1958. Ett ledmotiv har varit att genom den nya lagstiftningen bättre än förut tillgodose rättssäkerhetens intresse och humanitära synpunkter. Lagen innehåller fleraviktiga nyheter i förhållande till äldre rätt. Sålunda föreskrives att utlämning ej skall få ske till land, där den utlämnade löper risk att utsättas för politisk förföljelse. Vidare skall utlämning av en person ej få äga rum, om utlämningen på grund av hans ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Enligt föreskrift i lagen skall vid utlämning i förekommande fall såsom villkor uppställas, att den utlämnade ej får straffas med döden. Förfarandet i utlämningsärenden har underkastats en genomgripande revision. Det har i detta avseende särskilt eftersträvats att så mycket som möjligt anknyta till de allmänna grunderna för rättegången i brottmål. Sålunda skall genom riksåklagarämbetets försorg i utlämningsärenden, vilka ej omedelbart avslås av Konungen, verkställas utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat. Om tvångsmedel gäller med vissa avvikelser vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Genom anknytning till de allmänna reglerna är också sörjt för att den som begäres utlämnad erhåller biträde av försvarare. I likhet med vad som gällde enligt 1913 års lag skola de legala förutsättningarna för utlämning prövas av högsta domstolen men själva beslutet om utlämning meddelas av K. M:t i statsrådet. Den nya lagen kommer att tills vidare vara tillämplig även

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1957 ÅRS RIKSDAGS HÖSTSESSION 47på utlämning till de nordiska länderna med de avvikelser, som följa av att våra konventioner i ämnet med dessa länder alltjämt äro i kraft. Det upplyses emellertid i propositionen att nordiskt samarbete pågår för åstadkommande av en särskild ordning för utlämningsväsendet inom Norden.
    Processrätt. Med giltighet från d. 1 jan. 1959 ha vidtagits betydelsefulla ändringar i rättegångsbalkens regler om rådhusrätts sammansättning i brottmål. I 1 kap. 11 och 12 §§ företagna ändringar innebära att den juristkollegiala sammansättningen helt slopas i brottmålen och att rådhusrätt i sådana mål — frånsett de bagatellmål som redan enligt den nu gällande ordningen kunna avgöras av ensamdomare — skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Nämnden skall liksom för närvarande i grövre brottmål bestå av minst sju och högst nio ledamöter. I mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning, så ock vid syn å stället utom huvudförhandling skall emellertid rådhusrätt vara domför med endast tre i nämnden. Denna regel innebär icke att hinder möter att i mål, som faller inom den mindre nämndens kompetensområde, låta fulltalig nämnd medverka. Tvärtom bör enligt vad som under lagstiftningsärendets behandling uttalats så ske, då särskilda skäl det påkallar, såsom att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar. Vissa av den ändrade sammansättningen av rådhusrätt betingade formella jämkningar ha vidtagits i 29 kap. 1, 3, 4och 6 §§.
    I samband med den nu behandlade lagändringen ha också med giltighet från d. 1 jan. 1959 vidtagits ändringar i ett antal andra lagar, i vilka med avseende å behandlingen av olika slags mål och ärenden meddelas domförhetsregler, oftast i form av hänvisning till vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Vad gäller det förfarande, som regleras i lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål och i sjölagen, vidtages icke någon saklig ändring i förhållande till gällande regler, vadan alltså den juristkollegiala sammansättningen bibehålles för där avsedda fall. För andra fall — mål eller ärenden enligt 4 kap. 4 § strafflagen, lagen om verkställighet av bötesstraff, lagen om villkorlig dom, lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., militära rättegångslagen och sjömanslagen — har, frånsett att ensamdomare i vissa fall är behörig, för rådhusrätt föreskrivits sammansättning med en lagfaren domare och nämnd, som i några fall skall vara fulltalig och eljest bestå av tre ledamöter. Det är vidare att märka att ändringen i bötesverkställighetslagen innebär, att ensamdomare i motsats till vad som enligt gällande rätt må förekomma icke blir behörig att handlägga mål om förvandling av böter. I lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig har den sakliga ändringen vidtagits att det särskilda stadgandet i 3 § om att rådhusrätt i vissa fall skall bestå av lagfaren domare och nämnd såsom obehövligt upphävts. Slutligen må nämnas att sådant tillägg gjorts till 2 § i lagen om behörighetför häradsrätt att upptaga sjörättsmål, att häradsrätt vid prövning av mönstringsförrättares beslut angående disciplinbot skall vara domförmed tre i nämnden.

48 LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1957 ÅRS RIKSDAGS HÖSTSESSION    Rättegångsbalkens regler om protokollering och om upptagning av muntlig bevisning ha också i vissa hänseenden jämkats genom lagändringar, vilka träda i kraft d. 1 jan. 1959. Sålunda har i syfte att uppnå arbetsbesparing för domstolarna bestämmelserna i 6 kap. 1 § andra stycket ändrats på så sätt att protokoll icke behöver föras, då mål utan förhandling avgöres av lagfaren domare ensam. Vidare har i sammasyfte sådan ändring vidtagits i 6 kap. 9 § att lagrummet blir att tilllämpa jämväl på sådan stenografisk eller fonetisk upptagning, som avser sammanfattning av avgiven utsaga av part, målsägande, vittne ellersakkunnig. En följd härav blir att dylik sammanfattning icke skall såsom enligt gällande rätt antecknas i protokollet utan följa samma regler, som gälla för stenografiska och fonografiska direktupptagningar. Härmed vinnes beträffande fonografiskt upptagna sammanfattningarden fördelen att å dem bli att tillämpa samma begränsningar i skyldigheten att göra utskrift av vad som upptagits, som gälla för fonografiska direktupptagningar. Sammanfattningar av här avsett slag skola erhålla slutlig avfattning vid förhandlingen och även kontrolleras av den som avgivit utsagan. Bestämmelser om sådan kontroll ha upptagitsi lagrummet. Vad gäller fonografiskt upptagna sammanfattningar torde enligt vad som uttalats kontrollen kunna verkställas på så sätt att sammanfattningen indikteras i närvaro av den hörde och att han därefter tillfrågas om han har något att erinra emot innehållet.

G. Ekblad1