Femte internationella socialskyddskongressen
    Société internationale de défense sociale höll sin femte internationella kongress, kallad V:me Congrès international de défense sociale, i Stockholm d. 25—30 aug. 1958. Dess ämne var: »Administrativa ochjudiciella åtgärder beträffande socialt missanpassad ungdom.»
    Kongressen ägde rum på inbjudan av svenske justitieministern. Inbjudningen framfördes och antogs på föreningens fjärde internationellakongress, i Milano i april 1956 (se SvJT 1956 s. 372). En inbjudningsskrift, innehållande bl. a. en utförlig kommentar till förhandlingsämnet, distribuerades till institutioner, tidskrifter och enskilda snart sagtöver hela världen. Kommentaren är intagen i SvJT 1957 s. 221 (jfr omslaget till h. 9 för 1957).
    Kongressen hade samlat 168 deltagare från 32 länder. Från ytterligare 3 länder hade observatörer infunnit sig. Deltagandet var särskilt talrikt från Belgien, Frankrike och Italien, i vilka länder föreningens medlemsantal är förhållandevis stort. Kongressen stod emellertid öppen för alla, och flertalet deltagare voro icke föreningsmedlemmar. England och USA, där föreningen har få medlemmar, voro väl representerade. Deltagare hade infunnit sig från Ryssland, Polen, Ungern och Jugoslavien, från Israel och Den Förenade Arabrepubliken, från Japan och Syd-Vietnam samt från Central- och Syd-Amerika. Den Heliga Stolen var representerad. FN företräddes av chefen för dess Section of Social Defence, prof. Manuel López-Rey.
    Bland deltagarna märktes den italienske justitieministern, Guido Gonella, chefen för det jugoslaviska justitiedepartementet Nicola Srzentić, ledamöter av fem främmande länders högsta domstolar, ett stort antal ledamöter av de utomlands vanliga barn- eller ungdomsdomstolarna, psykiatrer och socialarbetare samt några av världens mest kända kriminologer, såsom doktor Leon Radzinowicz i Cambridge, ma-

karna Sheldon och Eleanor Glueck och professorerna Thorsten Sellinoch Paul W. Tappan från USA samt prof. Benigno Di Tullio, Rom.
    Kongressen ägde rum under beskydd av en kommitté, bestående av riksmarskalken Ekeberg, statsråden Kjellin, Lindell, Ulla Lindström och Torsten Nilsson, prof. Kinberg och presidenten Schlyter. En organisationskommitté under ordförandeskap av presidenten Zetterberg svarade för anordningarna. Till ordförande för kongressen valdes vid denna socialskyddsföreningens ordförande greve Filippo Gramatica och till generalsekreterare prof. Ivar Strahl.
    Till grund för förhandlingarna lågo mycket omfattande skriftliga förarbeten, vilka sysselsatt ett par hundra personer i olika delar av världen.
    En till alla intresserade riktad uppmaning att insända bidrag till förhandlingsämnets belysning resulterade i 53 rapporter. Dessa s. k. individuella rapporter ställdes till förfogande för de 6 utsedda generalrapportörerna, vilka var och en författade en generalrapport. Dessa generalrapporter trycktes och tillställdes kongressdeltagarna före kongressen. Centro Nazionale di Prevenzione e Difesa Sociale i Milano läten kommission bestående av 42 medlemmar under ordförandeskap av excellensen Nicola Reale, avdelningsordförande i Kassationsdomstoleni Rom, utarbeta ännu en generalrapport, vilken innehöll redogörelserför lagstiftningen i ett stort antal länder samt angav problemställningar och framställde förslag till principlösningar av problemen. Även denna generalrapport trycktes, på Milanoinstitutets bekostnad, och tillställdes deltagarna före kongressen. Departement of Criminal Science, Faculty of Law, University of Cambridge, bidrog med ensamling av 15 engelska rapporter, försedd med förord av doktor Radzinowicz. Samlingen utsändes i stencilerat skick till deltagarna förekongressen. Instituto Interamericano de Defensa Social utarbetade genom sin president, prof. José Rafael Mendoza, rektor för Santa Mariauniversitetet i Caracas, en redogörelse för de latinamerikanska lagstiftningarna i vad angår ungdomsbrottslighet. I fransk översättning tillställdes denna de sex generalrapportörerna. Det är anledning att hoppas, att den spanska originaltexten kommer att utges av trycket. Centred'études de défense sociale de l'Institut de droit comparé de l'Université de Paris lät tre för ändamålet tillsatta kommissioner, med inalles 49 medverkande, bearbeta kongresstemat. Arbetet resulterade i en bok, »Les enfants et les adolescents socialement inadaptés. Problèmesjuridiques et médico-psychologiques» (Edition Cujas, Paris 1958, 312s., Fr. 800:—), vilken utgavs under ledning av Frankrikes procureurgénéral, A. Besson, och med inledning författad av Marc Ancel, ledamot av franska Kassationsdomstolen, samt Jean Chazal, ledamot av Appellationsdomstolen i Paris. Till allt detta kommo deskriptiva rapporter avseende 9 länders lagstiftning angående ungdomsbrottsligheten, vilka i stencilerat skick tillhandahöllos kongressdeltagarna.
    Kongressen öppnades av statsrådet Lindell i närvaro av H. K. H. Prins Bertil.
    Kongresslokal var Handelshögskolans aula, kongresspråk engelska och franska.
    Vid öppningshögtidligheten talade bland andra greve Gramatica och statsrådet Kjellin med anledning av att tio år förflutit efter antagandet av FN:s Universal declaration of human rights.

    Förhandlingsämnet var fördelat på tre frågor.
    Den första, som behandlades under ordförandeskap av doktor Radzinowicz, gällde utvecklingsstadierna hos missanpassad ungdom. Generalrapportörer voro presidenten för barndomstolen i LausanneMaurice Veillard och den franske läkaren Jean Dublineau. I sina resolutioner framhöll kongressen, att det måste beaktas att människan i sin ungdom genomgår flera utvecklingsstadier och att hon icke syntesböra i kriminalrättsligt avseende betraktas som fullt vuxen förrän vid 25-årsåldern. Av intresse är, att kongressen underlät att hänföra sina uttalanden till begreppen tillräknelighet och straffmyndighet.
    Den andra frågan som kongressen behandlade avsåg organisationenav de myndigheter som skola ha att ingripa. Ordförande var för denna fråga statssekreteraren i belgiska justitiedepartementet Paul Cornil. Generaldirektör Ernst Bexelius och prof. Tappan voro generalrapportörer. Debatten fick till stor del karaktären av en jämförelse mellan de barnavårdsnämnder som äro inrättade i de nordiska länderna och de utanför Norden vanliga barn- eller ungdomsdomstolarna. Kongressen gav icke företräde åt något dera systemet: organisationsformen vore beroende av varje lands traditioner och institutioner. En likriktning mellan länderna vore varken möjlig eller ens önskvärd. Huru stora skiljaktigheterna mellan länderna än vore funnes dock likheter, och kongressen uppställde för alla system vissa minimi krav på det beslutande organet. Detta borde vara utrustat med fackutbildad och erfaren personal; att sådan skulle ingå i organet självt utsades emellertid icke. Tillika uppställdes ett krav på närvaro — ej nödvändigtvis ledamotskap — av åtminstone en person med juridisk skolning. Att uppfylla detta krav skulle innebära en ändring av de svenska barnavårdsnämndernas organisation, som har diskuterats hos oss. Barnavårdskommittén har i sitt betänkande »Ny barnavårdslag» (SOU 1956: 61) s. 260 ff tagit avstånd från tanken på obligatorisk medverkan av jurist, och kommitténs ordförande, generaldirektör Bexelius, utvecklade i sin generalrapport och under förhandlingarna skälen mot en sådan reform. I Danmark och Norge är emellertid viss domarmedverkan föreskriven, och eftersom de flesta kongressdeltagarna kommo från länder med barn- eller ungdomsdomstolar, torde flertalet ha ansett medverkan av juridisk expertis vara ett oeftergivligt krav. Det ytterligare uppställda kravet på ett betryggande besvärsförfarande vållade ingen meningsskiljaktighet.
    Den tredje frågan, behandlad under ordförandeskap av ledamoten av franska Kassationsdomstolen Marc Ancel, gällde vilka åtgärder som böra vidtagas beträffande missanpassad ungdom. Generalrapportörer voro presidenten för Queens' College i Cambridge A. Ll. Armitage och Stanislaw Plawski, ledamot av Polens högsta domstol och professorvid universitetet i Lödź. I resolutionerna säges bl. a., att man bör klarlägga förutsättningarna för de olika ifråga kommande åtgärderna men att man i betydande utsträckning måste lämna de beslutande organenfria händer och möjliggöra utbyte av en åtgärd mot en annan under verkställighetens gång. Kongressen uttalade sig också för att ålderskategorien mellan 18 och 25 år, kallad »les jeunes adultes», i fråga omåtgärderna särskiljes såväl från de yngre ålderskategorierna som frånde vuxna.

    På förslag av generalsekreteraren i Société internationale de criminologie, fransmannen Jean Pinatel, gjordes i resolutionerna till sist ett allmänt uttalande om kriminalrättens utveckling. Det har visat sig, att reformer beträffande behandlingen av unga lagöverträdare givit impulser för utvecklingen av kriminalrättsskipningen i det hela. Hänsyftande på detta förhållande förordade kongressen, att man överväger i vad mån principerna för behandlingen av unga lagöverträdare kunna, med erforderliga modifikationer, utsträckas till den för vuxna avsedda kriminalrättsskipningen.
    Förslaget till resolutioner utarbetades av en kommission under ordförandeskap av prof. Sellin.
    Som vanligt täckte resolutionerna endast en del av vad som förekommit under debatterna. Många uppmärksammade inlägg gjordes. Utan anspråk på att urvalet skall vara invändningsfritt må några nämnas. Den italienske justitieministern framhävde med styrka den moderna statens plikt att sörja för omhändertagande av missanpassadungdom och redogjorde för de ansträngningar som i Italien gjordes idetta syfte. FN:s representant, prof. López-Rey, gjorde gällande, att anledning saknas att uppställa någon övre åldersgräns för uppfostrande och utbildande åtgärder; även vuxna kunna behöva sådana. Prof. Glueck redogjorde för sina forskningar angående kriterier som skulle tillåta förutsägelser om en ung människas framtida anpassning eller missanpassning. Prof. Bouzat i Rennes anförde, att ungdomsdomstolarna icke alltid motsvara den föreställning man gör sig om dem: ledamotskapet vore alltför ofta ett led i den vanliga domarkarriären och värdet av att ledamöterna äro domare kunde ifrågasättas. Prof. Hellmuth Mayer i Kiel framhöll, att man i Väst-Tyskland under trycket av nazisttidens erfarenheter funne det angeläget att bygga rättsordningen på etiska principer. En sådan vore familjeinstitutionens helgd. Därav följde en utpräglad försiktighet i fråga om myndighets ingripanden i barnens uppfostran. Representanten för Vetenskapsakademieni Moskva prof. Piontkovsky meddelade, att ungdomsbrottsligheten i Sovjetunionen vore jämförelsevis obetydlig, och tillskrev detta den harmoniska sociala strukturen i sovjetsamhället.
    Under kongressen bereddes deltagarna tillfälle att besöka ett stort antal anstalter tillhörande barnavården och kriminalvården.
    Föreningens styrelse, generalrapportörerna och organisationskommittén voro dagen före kongressens öppnande av statsrådet Lindell inbjudna till middag i Arvfurstens palats. Den första kongressdagen voro de flesta utländska kongressdeltagarna inbjudna till middag 1 privata hem eller på restaurant. Icke mindre än 19 familjer utövade gästfrihet på detta sätt. Senare under veckan gav Svenska kriminalistforeningen mottagning i restaurant Foresta, varpå följde besök i Millesgården. En annan dag övervoro kongressdeltagarna ett uppförande av Scarlattisopera »Il trionfo dell'onore» på Drottningholmsteatern, dit man färdades med båt. Sista kongressdagen gav Stockholms stad mottagning i Stadshuset, varefter middag gavs i Grand Hotells spegelsal.
    Ett särskilt program var uppgjort för kongressdeltagarnas damer. Bl. a. mottogos de av grosshandlare och fru Wilhelm Josephson i deras villa Ekarne på Djurgården.

Ivar Strahl