Genmäle
    Att döma av rubriken till rättsfallet NJA 1955 s. 31 och RÅ:s i referatet återgivna utveckling av sin talan är den principfråga, som föranlett att fallet refererats i NJA följande: Hur skall den konkurrenssituation behandlas, som föreligger, då någon — efter att genom laga-

 

¹ Jfr NJA II 1942 s. 271, straffrättskommitténs betänkande med förslag tilllagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1949:69) s. 253, STRAHL, Om påföljder för brott, s. 173, och EKEBERG—STRAHL—BECKMAN, Förmögenhetsbrotten, 4:e uppl., s. 58.

² Strafflagberedningen föreslår i betänkandet om enhetligt frihetsstraff och i sitt slutbetänkande, att vid återfall skärpning ej skall vara obligatorisk eller inträda regelmässigt utan överlämnar helt åt domstolen att avgöra, huruvida återfallet skall föranleda någon skärpning (SOU 1953:17 s. 144 och1956: 55 s. 87).

kraftvunnen dom ha dömts för brott, som är återfallsgrundande enligt SL 4: 14 — begår bedrägeri medelst förfalskning?¹ Intresset knyter sig därvid mindre till den speciella situation, som HD fann föreligga i detta fall, nämligen att den i SL 4: 14 givna speciella reservationen mot straffhöjning i anledning av återfallet² var tillämplig, än till det förmodligen tämligen vanliga läge, i vilket denna reservation icke kan åberopas. För att förenkla den följande framställningen vill jag kalla detta läge för »normalfallet».³
    Hovrättsassessor LINDBERG tycks icke ha något att invända mot den lösning som jag föreslår beträffande normalfallet, vilket är det enda fall, som intresserat mig i min uppsats. Däremot synes han anse, att jag missuppfattat förhållandet mellan HovR:s och HD:s domar i målet.
    Vad jag velat uttala genom mitt av Lindberg påtalade yttrande är att HovR:s och HD :s domar icke kunna uppfattas som uttryck församma uppfattning beträffande normalfallets lösning. Detta anser jag framgå av det sätt, på vilket HD korrigerat HovR:s domsmotivering.
    HovR uttalade i sin dom: »HovR:n finner denna gärning vara att bedöma såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning, varvid tillämpning av 4 kap. 14 § SL icke ifrågakommer med avseende å sagdabrott» (kurs. här). Detta uttalande har jag — måhända med orätt — uppfattat som ett konstaterande av att återfallsskärpning enligt SL 4:14 enligt detta lagrums uttryckliga lydelse icke kan ifrågakomma, när återfallet tillhör den högsta svårhetsgraden av brottet. Däremot kan jag icke i domens lydelse finna någon antydan om att HovR skulle ansett straffhöjning utesluten på grund av den ovan omtalade reservationen beträffande särskilda skäl mot straffhöjningen. HovR:s dom skulle m. a. o. kunna gälla även ett normalfall.
    HD, däremot, anförde: »Denna brottslighet bör i och för sig bedömas såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning» (kurs. här). Vad därefter angick »frågan om förhöjt straff för återfall med avseende å den i brottsligheten ingående förfalskningen», fann HD med tillämpning av reservationen i SL 4: 14 beträffande särskilda skäl mot straffhöjning, att sådan »i förevarande fall» icke borde äga rum.
    Innebörden av HD:s dom synes vara följande: Först fastslog HD, att bedrägeriet och förfalskningen, bortsett från frågan om verkan av ett eventuellt förhöjt straff för återfall med avseende på förfalskningen, voro att bedöma såsom ett brott i lagkonkurrens.⁴ Därefter upptog HD till bedömande frågan om återfallsskärpning beträffande förfalskningen och fann därvid, att straffhöjning icke borde äga rum pågrund av särskilda omständigheter i fallet. Detta sätt att resonera sy-

 

¹ Härvid förutsättes, att bedrägeriet och förfalskningen äro av sådan art och stå i ett sådant förhållande till varandra, att brottsligheten, om återfall icke förelegat, varit att bedöma såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning i lagkonkurrens.

²».. . där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen.»

³ Genom valet av denna term har jag icke velat uttrycka någon åsikt om frekvensen i praktiken av respektive fall. — Den i not 1 ovan nämnda förutsättningen gäller givetvis även »normalfall».

⁴ Observera, att HD genom att nyttja termen »brottsligheten» kunde undvika att i sitt resonemang utgå från ett ställningstagande till frågan huruvida enkel eller flerfaldig brottslighet förelåg.

nes innebära, att HD ansett, att återfallsskärpning beträffande förfalskningen skall äga rum i ett normalfall. — Eftersom HD sålunda i det till bedömning föreliggande fallet icke tillämpade SL 4: 14 beträffande förfalskningen, är det klart, att den preliminära rubriceringen av brottsligheten såsom grovt bedrägeri medelst förfalskning blev definitiv och att SL 4: 14 icke heller kunde tillämpas på bedrägeriet, då ju detta i sig tillhörde den högsta svårhetsgraden av brottet. HD kunde alltså fastställa HovR:s domslut.
    Skillnaden mellan HovR:s och HD:s domar ligger alltså enligt min mening däri, att HovR:s formulering täcker även fall, beträffande vilka reservationen i SL 4: 14 rörande särskilda skäl mot straffhöjning icke gäller, här kallade normalfall, medan HD:s domskäl icke äro tilllämpliga på sådana fall, och att HD i dessa fall skulle tillämpa SL 4: 14 på förfalskningen och därvid nödgas iakttaga straffminimum i SL 12: 3. Öppet står emellertid — såsom jag uttalat i min uppsats —om HD i ett sådant läge skulle antaga brottskonkurrens i överensstämmelse med RR:s ståndpunkt i målet eller lagkonkurrens på det sättsom jag tillåtit mig förorda.
    Vad beträffar Lindbergs andra anmärkning mot min framställning, är det kanske överflödigt att påpeka, att jag med den påtalade satsen, att lägre straff än ett års straffarbete icke kan ådömas för urkundsförfalskning utan samband med bedrägeri, om brottet är återfall, självfallet icke velat i strid mot lagtexten fastslå, att straffhöjning vid återfall är obligatorisk. Jag har blott — i en tydligen alltför sangvinisk förhoppning om att icke bliva missförstådd — använt ett förenklat uttryckssätt, då jag velat erinra läsaren om vilken betydelse det kan ha vid återfall, att straffminima för grovt bedrägeri och grov urkundsförfalskning äro olika höga.

Hans Thornstedt