ÄRVDABALKEN
EN ÅTERBLICK
AV JUSTITIERÅDET GÖSTA WALIN
Den 1 juli infogades i Sveriges rikes lag näst efter föräldrabalken den nya ärvdabalken. Dess införlivande med lagen markerar en milstolpe på vägen mot en ny lagbok.
Det är nu jämnt femtio år sedan initiativ togs till revision av familjerätten i nordiskt samarbete. År 1909 ägde sålunda en betydelsefull konferens rum för att planlägga fortsatt gemensam lagstiftning på obligationsrättens område samt utvidgning av samarbetet till nya områden. I konferensen deltogo representanter för Danmark, Norge och Sverige. Finland var vid den tiden, före frigörelsen från Ryssland, ännu icke med. För familjerätten kom från Danmark professorn Bentzon, från Norge expeditionschefen P. I. Paulsen och från Sverige Westring. Representationen var för obligationsrättens del en annan. Beträffande familjerätten nämndes i det program som efter konferensen framlades —1909 års program — äktenskaps ingående och upplösning, makars förmögenhetsförhållanden, myndighetslagstiftningen och de internationellt privaträttsliga reglerna.
Samma år uppdrog regeringen åt lagberedningen att begynna med revision av giftermålsbalken samt vissa därmed sammanhängande delar av ärvdabalken. Till ledamöter av beredningen utsågos Westring samt Ekeberg, Wedberg och Lars Rabenius. Resultatet av det banbrytande arbetet kom slag i slag genom fyra olika betänkanden. Beredningens sammansättning växlade— även Holdo Edling och Tiselius deltogo i vissa avsnitt — men Westring och Ekeberg ha underskrivit samtliga betänkanden. Emilia Broomés medverkan bör också särskilt nämnas. Beredningens förslag som remitterades direkt till lagrådet blevo utan varje dröjsmål tveklöst genomförda. År 1920 hade giftermålsbalken och barnlagstiftningen reviderats.
Redan innan den nya giftermålsbalken hunnit antagas av riksdagen hade beredningen år 1918 fått i uppdrag att företaga revision jämväl av ärvdabalken. Större delen därav berördes ju icke av det första uppdraget. År 1921 låg det stora betänkandet om
förmynderskapsrätten på bordet, underskrivet av Sjögren, Stenbeck och Lindhagen. Även Ekeberg hade deltagit jämväl i detta arbete intill dess han år 1920 blev statsråd. Som statsråd under en senare period kontrasignerade han den nya förmynderskapslagen. Med oförminskad effektivitet framlade beredningen år 1925 förslag till ny arvslag, undertecknat av Sjögren, Stenbeck, Lindhagen och Erik Lind. Året efter att arvslagen år 1928 antagits förelåg beredningens förslag till ny testamentslag, utarbetat av Ekeberg, Lindhagen, Lind och Guldberg. Slutligen framlades år 1932 betänkande med förslag till den nya boutredningslagen. För detta arbete svarade Ekeberg, Lind, Guldberg och Ragnar Bergendal. Med boutredningslagens antagande år 1933 var även ärvdabalken reviderad.
Den stora uppgiften kompletterades med utredning om lagar för lösande av konflikter mellan nordiska lagar på arvsrättens område. För detta svåra uppdrags lyckliga genomförande svarade Marks von Würtemberg, Ekeberg, Lindhagen och Lind.
Man frågar sig, hur det var möjligt att i en oavbruten följd genomföra en sådan serie av betydelsefulla lagar. Säkerligen har härtill i hög grad medverkat, att lagberedningen själv under arbetets gång verkställde erforderliga remisser och att beredningens förslag sålunda av departementschefen överlämnades direkt till lagrådet. Härigenom sparades mycken tid och all den möda som eljest nedlägges på en överarbetning inom departementet. Men dessa för fortgången gynnsamma omständigheter utgöra naturligtvis ej hela förklaringen. Den osvikliga framgången måste främst ha berott på en högst ovanlig förmåga hos de medverkande ledamöterna av beredningen, på en överlägsen klarsyn hos ledningen och på ett utomordentligt samarbete.
Den korta redogörelsen har bringat i åtanke en rad av frejdade lagstiftare som dela äran av familjerättens revision. Man kan föreställa sig den arbetsglädje som hela tiden måste ha fyllt dem, när de undan för undan sågo alla sina förnämliga förslag välvilligt mottagas och genomföras.
Giftermålsbalken hade redan år 1920 blivit en enhet, en balk som införlivades med 1734 års lag. Lika snabbt gick det ej med de lagar som sprungit fram på ruinerna av den gamla ärvdabalken. År 1941 tillkallades ärvdabalkssakkunniga för kodifiering av de särskilda lagar som lagberedningen skapat på barna och förmynderskapslagstiftningens samt arvsrättens område. Då hade redan en del ändringsförslag blivit aktuella. Även detta ar-
bete leddes av Ekeberg. De sakkunniga framlade år 1946 förslag till föräldrabalk och år 1954 förslag till ärvdabalk.
Föräldrabalken antogs år 1949. Den innebar väsentligen en kodifikation av barnalagarna och förmynderskapslagen. En del ändringar av materiell innebörd hade emellertid genomförts. Bland annat jämkades reglerna om äktenskaplig börd i vissa hänseenden. Praktiskt betydande var även den nya lydelse som gavs stadgandet om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Någon större helgd fick dock ej denna begränsade reform åtnjuta. De sakkunniga erhöllo nämligen utan dröjsmål i uppdrag att i samråd med representanter för Danmark, Finland och Norge ompröva faderskapsregeln beträffande barn utom äktenskap, främst i syfte att nå fram till en ordning som kunde tjäna som grundval även för arvsrätt efter fader och fädernefränder. Resultatet av denna utredning redovisades i betänkandet medförslag till ny ärvdabalk. Detta betänkande innehöll sålunda även förslag om ändringar i föräldrabalken.
Ny ärvdabalk är nu antagen men frågan om de utomäktenskapliga barnens ställning är därmed icke löst. Propositionen till riksdagen upptog nämligen varken förslag om nya regler rörande fastställande av faderskap till barn utom äktenskap eller förslag om utvidgad arvsrätt för sådana barn. Dessa trängande önskemål ha dock icke hänskjutits till en helt obestämd framtid. Ett av skälen till uppskov var, att i fråga om arvsrätten förelåg ett praktiskt betydelsefullt samband med omfattningen av den rätt som vid makes död skall tillkomma efterlevande make. Arvsrätt för utomäktenskapligt barn kan ju lätt komma att minska den lott som eljest skolat tillkomma efterlevande make, något som man befarat skulle kunna medföra obilliga verkningar. För att undanröja detta hinder har uppdragits åt familjerättskommittén att i nordiskt samarbete söka närma svensk lagstiftning till den dansk-norska ordningen, enligt vilken efterlevande make har en vittgående rätt att sitta i orubbat bo. Denna fråga har också varit föremål för överläggning vid senaste juristmötet i Helsingfors. Det är naturligtvis icke bara av hänsyn till utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt som det är önskvärt att efterlevande makes ställning förbättras. Man vågar nog påstå, att den nuvarande lagstiftningen ej är tidsenlig på detta område och att rättsuppfattningen kräver att efterlevande make, även när barn finnas, får en mera vittgående legalrätt än sin giftorätt. Familjerättskommittén har utarbetat preliminära förslag beträffande efterlevande makes ställning, men
dess uppdrag omfattar dessutom bland annat även en allmän översyn av giftermålsbalkens bestämmelser om makars egendomsförhållanden. Frågorna ha ett inbördes samband, ehuru det icke kan anses uteslutet att önskemålet om förbättring av efterlevande makes rättsställning kan göras till föremål för särskiltförslag.
Man finner sålunda, att fråga om en viss revision av den nya ärvdabalken blivit aktuell redan innan den trätt i kraft. Likväl måste det anses mycket tillfredsställande, att den verkställda kodifieringen införlivats med 1734 års lag. Det möter enligt erfarenhetens vittnesbörd avsevärd risk att ett lagverk blir liggande föralltid, om det ej genomföres medan det är aktuellt. Även om ärvdabalken icke nu kommit att innehålla den nyreglering förutom äktenskapliga barn som efter nordiskt samarbete rekommenderades, innehåller den nyheter av värde. Framför allt gäller detta adoptionsinstitutet. Enligt sakkunnigförslaget skulle möjlighet finnas att välja mellan två slags adoption, det ena baserat på hittills gällande regler, med vissa väsentliga förbättringar, och det andra på en utformning som jämställde adoptivbarn med barn i äktenskap och avskar de rättsliga banden med de naturliga föräldrarna. Ett sådant dubbelt system fanns sedan en tid i Norge. Den Kungl. propositionen var djärvare och innebar att adoption hädanefter skulle få ske allenast i den nya formen. Denna förenkling godtogs av riksdagen och förefaller också lovvärd. Beträffande äldre adoptioner förbli rättsverkningarna desamma som förut, om ej inom viss övergångstid beslut meddelas att de nya bestämmelserna skola tillämpas.
Med giftermålsbalken, föräldrabalken och ärvdabalken har uppbyggnaden av den nya lagen trängt ett gott stycke in på det område som 1734 års lag överspände. Ännu återstår ett drygt avsnitt, innan bryggan är slagen till rättegångsbalken som hör till den senare delen av lagen. Förslag till jordabalk kan kanske väntas från lagberedningen innevarande år. Och förslag till brottsbalk har passerat lagrådet, ehuru den slutliga skepnaden väntas komma att innesluta även delar av strafflagberedningens förslag till skyddslag. Troligen kommer lagberedningens nästa uppgift att bli utarbetandet av en utsökningsbalk. Hur byggningabalken och handelsbalken skola kunna ersättas av nya systematiska enheter är däremot en fråga som står helt i vida fältet. Så länge arbetsdagen är fylld med uppgifter som nyss nämnts är det dock kanske ej så stor anledning att hysa bekymmer för hur lagarna om byggenskap och handel skola kunna klädas i balkars form.
1734 års lag har utgjort ett gemensamt band med vårt grannland i öster, Finland. Vid den genomgripande revision som större delen av 1734 års lag genomgått i Finland har man icke valt det svenska systemet att söka åstadkomma en systematisk kodifiering utan i stället stannat vid att utarbeta nya särskilda lagar, vilka emellertid i lageditionen systematiskt ordnats inom det gamla balksystemet. Att denna ordning innebär vissa praktiska fördelar är obestridligt. Metoden ger bland annat större möjlighet att nå fram till enhetligt utformade lagar i ämnen som bli föremål för nordiskt samarbete.
Även i Danmark och Norge äro de äldre stora kodifikationerna, i Danmark av år 1683 och i Norge av år 1687, praktiskt taget helt föråldrade och ersatta med moderna lagar. I Norge har förekommit en ansats att gripa sig verket an med en ny kodifiering. Detta initiativ befinner sig dock alltjämt på det preliminära stadiet.
Målsättningen i Sverige har för några år sedan i denna tidskrift behandlats av Gärde, som klargjorde den höga värdering som låg till grund för kodifieringssträvandet i vårt land. Han erinrade då om Alexandersons uttalande i anslutning till nya giftermålsbalkens ikraftträdande:
En gammal fast tradition har i vårt land ställt den allmänna lagboken såsom rättslivets yppersta och mest vördnadsbjudande yttring och fasta ryggrad.