KARL SCHLYTER
ANFÖRANDE VID JORDFÄSTNINGEN DEN 5 JANUARI 1960
AV FÖRUTVARANDE RECTOR MAGNIFICUS
PROFESSOR RAGNAR BERGENDAL
Karl Schlyter var allas vår vän. Hans livslåga var mot slutet flämtande och under julnatten slocknade den helt stilla.
Han har velat att några hans vänner skulle jämte de närmaste få taga avsked av honom under dessa former. Och nu äro vi samlade kring hans stoft. Vårt farväl säga vi med djup saknad men dock främst med varm tacksamhet för vad han gjort under sitt rika liv. Om detta varit präglat av möda och arbete har det också burit rika frukter.
Vi giva honom en sista hyllning genom en återblick.
Han var jurist. Han började sin bana i skuggan av farfaderns stora namn och även andra nära anförvanter voro jurister. Kanske var det därför han valde att gå i deras fotspår. Överhuvudvar han mycket intresserad av dem som gått före honom i släktleden och han vårdade deras minne med stor pietet.
Alltnog, han började studera i Lund och avlade snabbt en väl vitsordad juridisk examen. Vid sidan därav medhann han också ganska allvarliga språkstudier. Ett medvetet och kunnigt intresse för »riktig svenska» och eljest för språkliga företeelser kom ofta till synes i hans senare gärning. I Lund fullgjorde han också sin tingstjänstgöring, som på grund av att han var så ung då den påbörjades blev ganska långvarig.
Den relativt långa tiden i Lund har helt visst satt sina spår.Dels torde denna vistelse i en akademisk miljö ha skapat eller befäst ett intresse för juridik även som vetenskap och för litterär juridisk verksamhet. Dels har hans allmänna samhällssyn grundlagts under dessa år. Han var född på tröskeln till 1880-talet. Dettas radikalism levde i Lund kvar med stor vitalitet, kanske hade den snarast en renässans under början av vårt sekel. Denna radikalism kom att i mycket prägla honom. Han var visserligen helt fri från den skepticism, som anses vara något särskilt lundensiskt. Men han hade ett drag av oppositionsman, som
icke övergav honom då han själv kommit att bli en av de maktägande. Och framförallt upphörde han aldrig att ömma för enskilda människor, särskilt bland de små eller misslyckade eller försummade: han var ständigt benägen att taga dessas parti mot samhället eller dess organ. Inom studenternas organisationsväsen var han bland de ledande i försök att förena juridik med politik i radikal riktning.
I den domsaga där han tjänstgjorde levde hans skicklighet och personliga vitalitet länge kvar i minnet. Från hans första tid i Skånska hovrätten äro samma egenskaper omvittnade. Bland hans utåt uppmärksammade insatser från den tiden kan nämnas en skiljaktig mening i Amalthea-målet,1 mot tillämpning av dödsstraff, och en initiativrik verksamhet i ledningen för en sammanslutning av fackföreningstyp mellan de yngre juristerna. I bådafallen spårar man den livssyn, som han tidigt gjort till sin.
Snart nog förde honom hans karriär till Stockholm och utanför den egentliga domarverksamheten. Till denna återkom han långt senare som häradshövding i Askims domsaga och därefter, från femtioårsåldern, som president i skånska hovrätten. Hans verksamhet i dessa ämbeten blev ofta avbruten eller rönte intrång av andra uppgifter. Likväl var han en livligt intresserad domare, kanske särskilt där hans kriminalpolitiska idéer kunde spela in. Han ägnade sig också gärna åt organisatoriska problem och åt rekrytering och andra personalförhållanden. Han bevarade i det längsta ett ungdomligt sinne och lämnade gärna betydande uppgifter åt helt unga. Han fordrade mycket av dem — liksomav sig själv — men han gav dem också uppmuntran och stöd, ofta långt fram i livet.
Men, som sagt, redan tidigt, för snart femtio år sedan, kom han att ägna sig åt annat, lagstiftningsverksamhet och politiskt arbete. Båda kunna ju ha nära samband, både så att det ena kan meritera för det andra, och vice versa, eller så att en personlig inställning till samhällsspörsmål kan realiseras inom båda och att de därigenom bli olika vägar för strävan mot samma mål. Hos vår vän finna vi allt detta.
Politiskt hade han ju tidigt valt sin plats långt till vänster, sålångt att det allvarligt kunde äventyrat de första stadierna av hans karriär. Ingen har betvivlat uppriktigheten i detta ställningstagande. Utvecklingen blev emellertid sådan att det, jämtehans skicklighet som jurist, förde honom till en betrodd plats i
vårt politiska liv, som ledamot av riksdagen eller regeringen (eller båda) med endast korta avbrott alltifrån fyrtioårsåldern, under riksdagstiden bl. a. ordförande i första lagutskottet i mer änett tiotal år.
Hans insatser i de rent politiska rådslagen undandraga sig bedömande av dem som ej själva deltagit i dessa rådslag. Åtskilligttyder på att han icke lät sig köra med alltför strama tyglar, ickeens av ledande meningsfränder. Som regeringsledamot, särskiltsom konsultativt statsråd, vinnlade han sig mycket om den administrativa sidan av regeringsarbetet. Även som justitieministerintresserade han sig mycket livligt för angelägenheter, som omedelbart berörde enskildas förhållanden. Bl. a. torde hans befattning med nådeärenden ha varit i hög grad befruktande för hansstraffrättsliga lagstiftningsarbete i fortsättningen. Men han togockså många initiativ till lagstiftningsarbeten som skulle ankomma på andra.
Vi veta alla att hans egna insatser i olika förberedande lagstiftningsorgan hade en nära nog enastående omfattning ochbredd. De hade också en motsvarande betydelse. Hans uppslagvoro många och ofta originella, den konsekvens och energi varmed han kämpade för att vinna anslutning och få dem genomförda väjde icke för något motstånd men övervann också de svåraste hinder. Vår författningssamling för de senare årtiondenainnehåller därför mycket som till väsentlig del är hans verk.
De många av oss som varit hans medarbetare ha alla erfaritden målmedvetenhet och energi, varom jag talat. Men också hansförmåga icke blott att utnyttja medarbetare utan också att låtadem komma till sin rätt. Mer än en gång lyckades han också vinna anslutning även av dem, som från början intagit en annanståndpunkt. Vissa reformer, partiella eller preliminära, som beslötos voro kanske icke helt mogna, eller också blevo ibland deyttre förutsättningarna för deras tillämpning icke tillrättalagda.Han själv satte förvisso icke värde på lagar som stannade på papperet, men de som skulle åstadkomma resurserna voro icke alltidlika angelägna som han.
Hans första lagstiftningsuppdrag var att han blev sekreterarei processkommissionen, det sista var ordförandeskapet i strafflagberedningen som avlämnade sitt slutbetänkande för tre år sedan, på hans sjuttiosju-årsdag. Uppgifterna voro alltså dels processrätt, dels straffrätt, närmast kriminalpolitik. Dessa rättsområden äro varandra ganska olika. Det förra till stor del av rent
juridisk eller eljest teknisk karaktär, visserligen ofta av störstabetydelse, det senare omedelbart inriktat på sådant som är väsentligt ur rent mänsklig synpunkt. Hans insatser voro på motsvarande sätt något olika. Även inom processrätten fann hanemellertid utrymme att låta sin allmänna samhällssyn framträda,t. ex. i fråga om lekmäns deltagande i rättsskipningen.
Kriminalpolitiken inbjöd till ett starkare personligt engagemang. Här buro hans erfarenheter som domare, justitieministeroch ordförande i ungdomsfängelsenämnden rik frukt. Hans strävanden att reformera verkställigheten av frihetsstraffen, att begränsa användningen av dem (»avfolka fängelserna») till förmånför kriminalvård i frihet, att i många fall avstå även från denna,att för brottsbekämpandet utnyttja olika former av socialvård,byggde alla på en konsekvent och enhetlig principiell uppfattning.Denna var starkt präglad av medkänsla med samhällets olycksbarn — en sådan medkänsla som kanske de flesta vilja förbehålladem som stå dem själva nära — men den var också uttryck fölen bestämd uppfattning om det på lång sikt mest effektiva sättet att bekämpa brottsligheten.
Här skall icke försökas att sakligt värdera reformverket i desshelhet. Det ankommer nu på statsmakterna att taga slutlig ställning i fråga om dess genomförande. Så mycket må dock sägasatt den som besökt fängelser för tjugo år sedan och på senaste tiden ej kan tveka om att verkställighetsreformen var ett stordåd.Många samarbetade därom, men det var främst Karl Schlytersverk. Reformtankarna i övrigt byggde från början i viss utsträckning på utländska förebilder, men de ha lämnat dessa bakom sigoch de svenska lagarbetena stå nu i förgrunden av den upplystainternationella diskussionen.
Vi skola härvid icke glömma vår väns stora insatser som författare och som organisatör av litterärt arbete och av juridisktsamarbete över statsgränserna. Främst tänka vi på Svensk Juristtidning, som han redigerade från början och i hela 36 år. Vidsin tillkomst var den ett försök att avhjälpa den torftighet sompräglade den svenska juridiska litteraturen, jämförd med t. ex.grannländernas. Försöket lyckades, och mer än så. Tidskriftenhar växt och förkovrats, och den har alltmer befäst sin plats ivårt rättsliv. Den har också stimulerat till litterär produktion iandra former. Förtjänsten är främst Schlyters och bara dettaverk är ett storverk. Ett långt senare initiativ var KriminologiskHandbok. Arbetet med dennas utgivande upptog honom mycket
under de sista åren och handboken har blivit ett mycket värdefullt hjälpmedel för alla brottmålsjurister. Den har också bidragit att höja den kriminalpolitiska diskussionens nivå i vårt land.
Detsamma gäller om hans arbete inom Svenska kriminalistföreningen och dess samarbete med de nordiska systerföreningarna, krönt med den kriminalistiska årsboken. För de nordiskajuristmötena hyste han ett glödande intresse och han uppehöllnära personliga förbindelser med ett mycket stort antal juristeri de skilda nordiska länderna. Även på ett vidare internationelltplan gjorde sig Schlyter mycket uppmärksammad och han intogefterhand en ledande plats inom de på området verksamma organisationerna.
Allt detta kan verka splittrat. Men så var det endast helt ytligtsett. Alltsamman var avsett att tjäna rättsordningen och bidragatill dess förkovran som en samhällelig angelägenhet, som en deträttvisas och godas konst med ett gammalt ord. Hans arbete barssålunda av ett starkt patos. Detta gjorde att det trots de självtagna bördornas tyngd icke tryckte ned honom. Han tycktes också arbeta lätt, snabb i uppfattningen, klar och koncis i framställningssättet, intresserad av att planera och organisera bådesitt eget och medarbetarnas arbete. Hans entusiasm för uppgifterna var smittsam och verkade medryckande på de andra.
Han ville vara vän med sina medarbetare och blev det oftastockså. Han engagerade dem icke blott för gemensamma arbetsuppgifter, utan också för annat, som låg honom om hjärtat. Förderas personliga angelägenheter visade han ofta ett nästan rörande intresse. Han ägde själv en mångsidig och hög bildning.Till hans personliga karaktäristik hör också, att hans familj ochandra närstående betydde mycket för honom.
För dem blir också hans bortgång en kännbar förlust. Menockså för många andra betyder den ett stort tomrum. Men omsaknaden är djup är, som jag sade, tacksamheten ännu starkare.Vi hoppas att vetskapen härom skall göra sorgen lättare att bäraför de närmaste. Med dessa känslor överlämna vi nu hans stoftåt förgängelsen. Men hans verk skall bestå och minnet av honomskall leva, hos oss och i långt vidare kretsar.