FRÅN LAGSTIFTNINGSARBTETET

 

 

Lagstiftningsfrågor vid 1959 års riksdags höstsession

    Höstens riksdagsarbete präglades i hög grad av behandlingen av förslaget till förordning om allmän varuskatt och vissa av de lagförslag som förelagts höstriksdagen ha också haft ett direkt samband med varuskattefrågan. Av de mera betydelsefulla lagärenden som höstriksdagen eljest behandlat må främst nämnas förslag till lag om ändring i byggnadslagen och till ny byggnadsstadga samt vissa följdförfattningar till den vid vårriksdagen antagna lagstiftningen om allmän tilläggspension.
    F a s t i g h e t s r ä t t  m.  m. 1947 års byggnadslagstiftning har undergått betydande förändringar. Byggnadslagen den 30 juni 1947 har sålunda i åtskilliga delar erhållit annat innehåll medan byggnadsstadgan den 30 juni 1947 ersatts med en helt ny byggnadsstadga. Reformen på området har till huvudsyfte att förenkla och förkorta förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden samt att minska författningsmaterialets omfattning. Syftet tillgodoses huvudsakligen därigenom att beslutanderätten i plan- och byggfrågor i betydande utsträckning decentraliserats till regionala och lokala organ, att plan- och byggbestämmelserna för land och stad gjorts enhetliga samt att vissa bestämmelser om administrativ kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa, uppmjukats eller slopats.
    Bestämmelserna om regionplan ha jämkats för att vinna överensstämmelse med 1957 års lag om kommunalförbund. — Föreskrifterna om generalplan på landet ha omarbetats med motsvarande bestämmelser för stad som förebild. — Befogenheten att antaga stadsplan — vilken befogenhet hittills i princip ankommit på kommunens fullmäktige —skall i ökad omfattning kunna av fullmäktige delegeras till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken befogenhet i regel varit förbehållen K. M:t — har i huvudsak överflyttats till länsstyrelsen. — Reglerna om bygnadsplan ha grundligt omarbetats, särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upprättande av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommunen — icke som hittills på länsstyrelsen — och förfarandet har reglerats på väsentligen samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäktiges bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen får dock alltjämt viss möjlighet att låta upprätta och efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogenheten att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken befogenhet hittills varit förbehållen K. M:t, har anförtrotts åt länsstyrelsen. — Institutet utomplansbestämmelser har reformerats på det sätt att utomplansbestämmelserna i princip bli av enhetligt innehåll i hela riket. K. M:t förutsättes dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av utomplansbe-

 

stämmelser har utformats på ungefärligen samma sätt som proceduren vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —Reglerna om tomtindelning ha ändrats så, att byggnadsnämnden får större möjligheter att föranstalta om ändring av tomtindelning. Sådan ändring skall sålunda kunna ske om den är påkallad för att främja en från saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet.
    Vidare innebär reformen att vissa av de nuvarande stadgandena om byggnadsförbud slopats. Så har skett med bl. a. bestämmelsen i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelse att meddela nybyggnadsförbud och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse inom vissa områden på landsbygden, vilken befogenhet avlösts av ett kontrollsystem liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar ha också skett med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad räckvidd.
    Skyldigheten att söka byggnadslov har något inskränkts. Det hittillsvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnadsföretag på landsbygden har avskrivits. Likaledes har den nuvarande anmälningsskyldigheten beträffande byggnadsföretag på landsbygden för vilka byggnadslov icke erfordras upphävts. Möjlighet har införts för envar, som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prövad genom byggnadsnämnden, även om skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger.
    Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda bestämmelser för byggnadsverksamheten har i stor omfattning decentraliserats från K. M:t till länsstyrelserna och i icke ringa omfattning från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämndens befogenhet att medgiva dylika dispenser har reglerats så, att länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispensbefogenhet till byggnadsnämnden under villkor bl. a. att byggnadsnämnden har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.
    Den nya byggnadsstadgan innebär vidare att byggnadsnämnderna omorganiseras. De nya bestämmelserna om byggnadsnämnds organisation och arbetssätt bygga i allt väsentligt på kommunallagens principer. Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden skall ingå viss självskriven ledamot (kommunalborgmästare) eller ledamot som utsetts av annan (magistrat, länsstyrelse) än kommunens beslutande organ ha i enlighet härmed bortfallit. Riksdagen har emellertid uttalat att man, med tanke på nämndernas omfattande befogenheter och den ingripande betydelse nämndbesluten kunna få, bör eftersträva att bland ledamöterna i nämnden finnes en domare eller annan för uppdraget väl kvalificerad jurist, allt under förutsättning att sådan sakkunskap finnes att tillgå i kommunen.
    Ur det nuvarande författningsmaterialet ha utrensats åtskilliga detaljbestämmelser och föreskrifter av teknisk karaktär. Hithörande ämnen komma att närmare regleras genom föreskrifter och anvisningar av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. De nuvarande lokala byggnadsordningarna skola upphöra att gälla och ersättas med generella regler i byggnadsstadgan samt i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

 

    De nya författningarna skola träda i kraft d. 1 juli 1960. Vissa undantag ha dock ansetts befogade. Omorganisationen av de organ som omhänderha regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna skall sålunda anstå till årsskiftet 1960/61. Genomförandet av en del andra åtgärder har ansetts kräva längre övergångstid och för dessa fall ska därför genomförandet av de nya reglerna i vissa hänseenden anstå till d. 1 jan. 1963. Anstånd med bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna i områden som redan tidigare försetts med sådana bestämmelser har dock medgivits till d. 1 jan. 1964.
    Genom en ändring d. 18 dec. 1959 (SFS nr 605) i lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande kunna dylika åtgärder, vilka hittills varit begränsade till den egna kommunens område, utsträckas också till annan kommun. Såsom förutsättning härför har emellertid stadgats dels att de båda kommunerna ingå i ett område som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende, dels ock att den kommun inom vilken verksamheten skall bedrivas samtyckt därtill.
    F ö r v a l t n i n g s r ä t t. Med hänsyn till samarbetet inom SAS har det ansetts önskvärt att luftfartslagen den 6 juni 1957 träder i kraft samtidigt med de nya danska och norska luftfartslagarna. I lagens slutbestämmelser har därför överlämnats åt K. M:t att förordna om tidpunkten för lagens ikraftträdande. Sedan det visat sig föreligga behov av att underkasta luftfartsverksamheten en fastare administrativ och teknisk reglering än vad gällande bestämmelser i 1922 års luftfartsförordning medge, har genom en ändring i luftfartslagens slutbestämmelser K. M:t erhållit möjlighet att sätta lagens 7 kap., vilket behandlar tillståndsgivningen i fråga om luftfartsverksamhet, i kraft tidigare än lagen i övrigt. Samtidigt härmed ha bestämmelserna i 2 kap. 8 § luftfartslagen om avregistrering av luftfartyg på en punkt kompletterats.
    B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g. Den svåra torkan under sommaren 1959 med efterföljande nederbördsfattiga höst har aktualiserat en kraftransonering. Riksdagen har i enlighet med K. M :ts förslag såsom en beredskapsåtgärd antagit en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Lagen, som trätt i kraft d. 24 dec. 1959, gäller t. o. m. d. 30 juni 1960. Lagen ger K. M:t befogenhet att under vissa förutsättningar förordna om elransonering. Den är utformad i nära överensstämmelse med de lagar i ämnet som gällde under åren 1949—1954 och första halvåret 1956.
    S o c i a l  r ä t t  m. m. Som en kompensation för den höjning av levnadskostnaderna, som den allmänna varuskatten väntas medföra, ha de allmänna barnbidragen fr. o. m. d. 1 jan. 1960 höjts från 400 till 450 kronor per år. Vissa författningsändringar, som syfta till höjning av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, ha i huvudsak samma grund.
    Den vid vårsessionen beslutade lagen om försäkring för allmän tillläggspension har trätt i kraft d. 1 jan. 1960. Riksdagen har vid höstsessionen behandlat vissa följdförfattningar till lagen. Bl. a. har beräkningen av arbetsgivarnas avgifter till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och deras bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna i viss utsträckning anpassats efter de grunder som skola gälla beträf-

 

fande avgifterna till tilläggspensioneringen. — Här kan inskjutas en uppgift om vissa ändringar i sekretesslagen. Sekretesskydd har införts för vissa handlingar som upprättats för beräknande av arbetsgivarnas avgifter och vid beräkning av pensionsgrundande inkomst, ett skydd som i huvudsak motsvarar det som beretts de allmänna självdeklarationerna och andra uppgifter för inkomsttaxeringen. Likaledes har sekretesskydd beretts handlingar i ärenden rörande sådana förhandsbesked som kunna lämnas av riksskattenämnden enligt förordningenom allmän varuskatt.
    En med tilläggspensioneringen sammanhängande ändring av 17 kap. 12 § handelsbalken innebär i huvudsak, att avgifter till tilläggspensioneringen skola utgå med förmånsrätt i konkurs enligt samma grunder som skatter samt avgifter och bidrag av vissa slag. Såvitt gäller inkomst av anställning skola avgifterna som regel betalas av arbetsgivarna. De anställda förvärva pensionsrätt oberoende av om arbetsgivaren betalar avgiften eller ej. Andra lagutskottet uttalade, att den föreslagna förmånsrätten i denna del vore väl förenlig med hittills gällande principer på området. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete gäller emellertid den motsatta ordningen. Den försäkrade skall här självbetala avgiften. Denna debiteras och uppbäres såsom skatt; vid behov vidtagas indrivningsåtgärder. Om avgiften icke betalts inom viss tid, upphöra indrivningsförsöken, och sanktionen blir, att den försäkrades pensionsrätt reduceras i motsvarande mån. Utskottet framhöll härom, att en förmånsrätt för sådan avgift icke vore ett omedelbart intresse för borgenären utan i första hand ett intresse för konkursgäldenären. Utskottet betecknade det som en nyhet i lagstiftningen, att en förmånsrätt på detta sätt fastställdes i gäldenärens omedelbara intresse och att denne gynnades på bekostnad av borgenärerna i allmänhet.Utskottet avstod emellertid — med beaktande bl. a. av intresset av den allmänna tilläggspensioneringens effektivitet — från att i nuvarande läge föreslå någon ändring i förslaget och uttalade, att erfarenheterna av den föreslagna ordningen borde avvaktas under någon tid. I fortsättningen uttalade utskottet, att det borde övervägas, om det icke framdeles kunde överlämnas till de försäkrade att själva sörja för betalning av här ifrågavarande avgifter; därmed skulle enligt utskottet följa, att den här behandlade frågan om förmånsrätt måste få en annan lösning än den nu genomförda.
    I socialförsäkringslagstiftningen ha beslutats vissa ändringar, syftande till att förbättra villkoren för dem som undergå rehabilitering. Sålunda skall enligt de nya reglerna sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen vara vilande, medan en försäkrad undergår arbetsvård i form av arbetsprövning och yrkesutbildning. Detta innebär, att sjukpenning ej skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt att en lägre inkomst under arbetsprövningen eller yrkesutbildningen icke kan medföra, att den försäkrade hänföres till lägre sjukpenningklass eller upphör att vara sjukpenningförsäkrad. Vidare skall arbetsprövning ha samma betydelse som tidigare endast yrkesutbildning haft vid den bedömning av nedsättning i arbetsförmågan, som sker enligt yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen i frågor

 

om bestämmande av sjukpenning och livränta. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 jan. 1960.
    I samband med de nu nämnda ändringarna har beslutats om delvis nya bestämmelser rörande ersättning enligt sjukförsäkringslagen i anledning av sjukresor. Av de viktigaste nyheterna må här nämnas att ersättning i viss utsträckning numera skall kunna utgivas för övernattningskostnader och för följeslagares förlust av arbetsförtjänst. Vidare har ett enhetligt fast karensbelopp om i princip fyra kronor införts vid läkarvårdsresor i stället för de tidigare differentierade fasta karensbeloppen varjämte det rörliga karensbeloppet vid läkarvårdsresor slopats. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 jan. 1960.

Torsten Löwbeer¹