LAGENS HÖGSTA VÄKTARE I FINLAN DUNDER 150 ÅR
AV JUSTITIEKANSLER OLAVI HONKA
Såväl Sverige som Finland firade år 1959 150-årsjubileum i statsförfattningens tecken. I Sverige gällde jubileet 1809 års grundlag. I Finland räknas året 1809, då reglementet för regeringskonseljen utfärdades, såsom statsrådets, högsta domstolens och justitiekanslersämbetets födelseår. Händelsen har i Finland celebrerats genom att högsta domstolen och justitiekanslersämbetet utgivit var sin festpublikation. Justitiekanslersämbetets publikation1 innehåller en del uppgifter som kunna vara av intresse även i Sverige, vars justitiekansler (JK) tjänade såsom förebild, då en högsta övervakare av lagarnas efterlevnad på sin tid tillsattes i Finland.
Då Borgå lantdag sammankom i mars 1809, medan svensk-ryska kriget ännu pågick, och Rysslands kejsare garanterade de i Finland gällande grundlagarnas bestånd, var frågan om omorganisation av landets högsta förvaltning en av de viktigaste av de frågor som skulle avgöras. Man vände sig då till landets vid denna tid ryktbaraste jurist, professorn i juridik vid Åbo Akademi Matthias Calonius, som åtnjöt stort anseende icke blott som framstående jurist utan även på grund av att han en längre tid varit ledamot av Sveriges högsta domstol.
Ett viktigt led i Calonius planer var att en högsta övervakare av lagarnas efterlevnad skulle tillsättas. Härvid tog han till förebild Sveriges JK, som redan då hade rätt fasta traditioner. Hans förslag om att ett dylikt ämbete skulle inrättas i Finland rönte emellertid ej fullförståelse. Då reglementet för regeringskonseljen, som blev av grundläggande betydelse för Finlands framtida förvaltning, d. 18 aug. 1809 stadfästes, innehöll det endast följande knapphändiga stadganden om prokuratorn (PR) såsom denna ämbetsman kallades: »Conseillens Procurator åligger bevaka: 1 :mo Att ordning och skick i Rättegången, och vid målens handterande iakttages; 2:o Att Conceillens Tjenstemän noga fullgöra sin skyldigheter, och att deras embetsfel varda, efter Lagarnas stränghet, beifrade. Conseillens Procurator är Hans (generalguvernörens) befallningar omedelbarligen underkastad.»
Då reglementet var så allmänt hållet kom den praktiska tillämpningen av ifrågavarande stadganden att få en avgörande betydelse för gestaltningen av ämbetet. Innehavaren av detta ämbete blev tack vare Calonius - den första på denna post — och det anseende han åtnjöt
från första början en verklig lagens väktare. Självständigt och med stöd av sin rika erfarenhet ingrep han med kraft mot missbruk och rättskränkningar.
Bristerna i reglementet för regeringskonseljen vad beträffar PR:s befogenheter blevo snart uppenbara. Calonius' förslag till reglemente för PR, vilket byggde på reglementet för Sveriges JK av år 1779, blev icke som sådant antaget, då ett reglemente för PR d. 12 febr. 1812 utfärdades. Detta reglemente kom att bestämma PR:s ställning under hela ryska tiden och det är grunden för JK:s befogenheter den dag i dag är.
Enligt reglementet utnämndes PR av kejsaren men var underställd generalguvernören. Detta förhållande var emellertid intet vanligt subordinationsförhållande, ty om generalguvernören enligt PR:s mening avvek från lag, ägde PR rätt att inberätta saken till kejsaren. PR skulle i mån av möjlighet deltaga i senatens sammanträden och göra anmärkningar om besluten icke stodo i överensstämmelse med lag. PR var allmän åklagare och åklagarnas förman. Hans övervakningsskyldighet sträckte sig såväl till domstolar som till förvaltande myndigheter, och under de vidsträckta inspektionsresor han företog blevo alla myndigheter, även hovrätter och underrätter, inspekterade. Speciellt fångvårdsväsendet stod under PR:s överinseende, och av hans många plikter må särskilt nämnas hans censorsverksamhet i början av 1800-talet.
Prokuratorsämbetets historia under ryska väldets dagar är mångskiftande och färgrik. Ända fram till slutet av 1800-talet kunde PR utöva sin verksamhet som övervakare av lagarnas efterlevnad utan större komplikationer i förhållandet till den ryska regeringsmakten. Finlands grundlagar respekterades i allmänhet och PR kunde ofta tack vare det anseende han åtnjöt på högsta ort avvärja försök till olaga inblandning i landets angelägenheter. Domstolarna fingo arbeta ostört och deras utslag lände till efterrättelse. De största svårigheterna förorsakades av konflikten mellan landets invånare och den ryska militären och av ryssarnas och de ryska myndigheternas och undersåtarnas obenägenhet att underkasta sig Finlands lagar. PR:s huvuduppgift blev att övervaka rättsväsendet och förvaltningen. I landets högsta förvaltande organ, senaten, skulle han se till, att lagarna följdes och göra anmärkningar, om avsteg från lagens bestämmelser gjordes.
PR:s verksamhetsområde var i allmänhet mycket vidsträckt och efterhand som förvaltningen utbyggdes kom han i sina utlåtanden att taga ställning till de mest skiftande frågor. Redan i begynnelseskedet blev det sed, att enskilda personer vände sig till PR med klagomål, då de ansågo sig kränkta i sin lagliga rätt. PR:s verksamhet som högsta åklagare och åklagarnas utnämnande myndighet utgjorde även en viktig del av hans uppgifter, och de vidsträckta inspektionsresor han företog i egenskap av övervakare av förvaltningen i dess helhet voro av stor allmän betydelse.
I slutet av seklet, då de av förryskningssträvandena präglade s. k. ofärdsåren togo sin början, inträffade en avgörande förändring i PR:s ställning. De åtgärder i syfte att åsidosätta Finlands grundlagar, som igångsattes genom det s. k. februarimanifestet av år 1899, drevo alla lagtrogna prokuratorer in i svåra konflikter, som antogo synnerligen
dramatiska former. Sålunda avskedades en del prokuratorer och år 1905 inträffade det att en PR vid namn E. Johnsson, som visat alltför stor undfallenhet gentemot den ryska makthavaren, undanröjdes av en landsman. En annan PR drabbades efter sin avgång från ämbetet av samma trista öde. Till PR utnämndes år 1913 en ryskfödd man, som icke innehade i Finland avlagd juridisk examen, och efter honom en rysk jurist.
Ryska revolutionen år 1917 förändrade helt situationen. PR blev P. E. Svinhufvud, laglighetsmannen, som på grund av en kontrovers med föregående PR hade förvisats till Sibirien. Sedan landet blivit självständigt ändrades PR:s namn till justitiekansler (JK), och i 1919 års regeringsform fastslogs JK:s ställning liksom även hans ställföreträdares, justitiekansleradjointens, ett ämbete som tillkommit redan år 1861.
Finlands självständighet har medfört förändringar i JK:s ställning. JK är fortfarande en troman, som utnämnes av presidenten och som kan entledigas av honom, om allmän fördel det kräver. JK är pliktig att årligen avgiva berättelse över sina ämhetsåtgärder till riksdagen och denna äger rätt att besluta ställa honom under åtal inför riksrätt på samma sätt som ministrarna. JK:s uppgift att övervaka lagligheten av regeringens åtgärder består och hans ställning som högsta åklagare har ytterligare befästs genom att han kan yrka att åtal väckes mot ministrarna och själv besluta att medlemmarna av de högsta domstolarna skola åtalas inför riksrätt, ävensom i ett specialfall väcka fråga om åtal mot republikens president i högsta domstolen. Det år 1931 inrättade justitieombudsmannaämbetet i riksdagen har icke minskat JK:s befogenheter men däremot befriat honom från skyldigheten att handlägga klagomål mot tjänsteman vid försvarsväsendet och fängelserna, vilka ärenden JK kan överföra till JO.
JK-ämbetet i Finland uppvisar under dessa år en annan utveckling än Sveriges JK-ämbete. Utom att JK i Finland fortfarande är högsta åklagare och åklagarnas förman, ligger en betydande skillnad däri, att JK i Finland omedelbart övervakar beslutens laglighet i statsrådet och vid föredragningar för presidenten och sålunda kommer att direkt följa med regeringens verksamhet. I praktiken har detta lett till att konferenser med ministrarna och ministeriernas tjänstemän före föredragningarna ha blivit vanliga och att JK:s verksamhet sålunda utökats med uppdrag som i Sverige ankomma på konsultativa statsråden. JK:s mångskiftande arbete underlättas av att justitiekanslersadjointen träder i JK:s ställe, då denne är tjänstledig eller frånvarande och att JK kan överföra ärenden på adjointen. Överföringen av tryckfrihetsärendena till justitieministeriet har även minskat JK:s arbetsbörda. JK:s inspektionsresor ha under de senaste åren varit rätt sällsynta. Tillsynen över underrätterna utövas numera av hovrätternas advokatfiskaler. Några förslag om ändring av JK:s uppgifter och ställning ha hittills icke framställts från något håll.