En angelägen översyn?
    I brist på lätthanterliga företagsformer tvingas i det praktiska rättslivet ofta en rörelseidkare i liten skala att för nödig riskbegränsning utnyttja olika surrogat. För sådant ändamål kan en firma anmälas i en om affärshändelserna alldeles okunnig makes namn med företagaren såsom prokurist; man kan ock genom familjerättshandlingar, t. ex. äktenskapsförord, skydda en del av sina tillgångar.
    För en rörelse av större omfattning är aktiebolagsformen användbar; men en liten rörelse är knappast betjänt av en så jämförelsevis betungande organisation.
    Att ett behov föreligger för en enkel form av rörelse under begränsat ansvar, är nog obestridligt. Utan stöd av lag har i rättslivet framvuxit en tendens till antagande av rättssubjektivitet för en rörelse i enskild firma. Hur konstigt det än må låta, ger sig en sådan uppfattning stundom tillkänna även hos jurister. Man lagsöker såsom ombud

 

för en »firma» en annan »firma» och domstolen kan ålägga »firman» att betala, något som kan föranleda exekutiva svårigheter. Även i mera vårdat domstolsspråk kan man skönja en omedveten dragning åt en sådan tendens. Exekution av en dom mot en person »såsom innehavare av firman — — —» är ju icke trots detta attribut begränsad till rörelsetillgångarna. Liksom »innehavaren» av en fastighet, en bil etc. är firmainnehavaren obegränsat exekutivt ansvarig för en mot honom utdömd förpliktelse. Att en person är innehavare av en »firma», kan visserligen ha en viss processrättslig betydelse för forumfrågan, men det är komplett likgiltigt i domslutet.
    Behovet av en översyn av begreppet juridisk person är särskilt påfallande i den exekutiva verksamheten, företrädesvis konkurs. Ett exempel kan belysa detta.
    I staden B drev en rörelseidkare fabrikation med försäljning från egen butikslokal. Samtidigt idkade han i staden G en handelsrörelse med helt andra produkter. Fabrikationsrörelsens tillgångar voro förlagsintecknade. I konkursen bevakades — utom förlagsinteckningsfordringen, som översteg förlagstillgångarnas värde — bl. a. fabrikationspersonalens löner till betydande belopp, dels innestående, dels ackordsöverskott och dels semesterersättningar. Till täckning av dessa löner måste tagas i anspråk den helt ovidkommande rörelsens i G tillgångar. Sedan lönerna sålunda utgått av sistnämnda rörelse, återstod ett synnerligen obetydligt belopp till denna rörelses borgenärer, varemot förlagsinteckningshavaren kunde ur rörelsen i B tilldelas hela dess behållna belopp.
    I betraktande av att fabrikationspersonalens löner motsvarat ett ökat värde för förlagsinteckningshavaren, måste man finna det beklagligt, att detta ökade värde kommer denne tillgodo på bekostnad av borgenärer, som äro för fabrikationen helt ovidkommande. Detta missförhållande har icke sin grund i förmånsrättsordningen. Det härrör av det ovan påpekade behovet. I anförda fallet skulle fördelningen blivit mera tillfredsställande, om de båda rörelserna betraktats såsom särskilda subjekt, vilka var för sig ansvarat för sina förbindelser.
    Men även förmånsrättsordningen är i starkt behov av upprustning. Vad som i konkurspraktiken vållar den största förvirringen härutinnan är omfattningen av det beroendeförhållande, som man måste förutsätta för löneförmånsrätten. Denna förvirring föranleder stundom, att anmärkningar utebliva, då uttryckligt stöd i lag icke kan åberopas. Anställningsbegreppet finnes ju ingenstädes klart legaldefinierat. Det har olika betydelser i arbetsrätten, utsökningsrätten, skatterätten osv. och är ingenstädes klart utformat. Omfattningen av förmånsrätten är också oklar. Uti de för industrien gällande kollektivavtalen föreskrives ofta arbetarens rätt till varsel om anställningens upphörande utan att sanktionen för försummelse därutinnan eller arbetsavbrott i konkurs klarlagts. Frågan om lön skall utgå med förmånsrätt under varseltiden och omfattningen av löneförmånsrätten alltså ökas eller om blott en okvalificerad skadeståndsfordran uppkommit eller om ersättning överhuvud kan påfordras är ej reglerad i de flesta fall.
    Vanskligast i förevarande avseende är nog dock frågan om provisionsförsäljares förmånsrätt. Gränsen mellan de fall, där försäljaren

 

i praxis tillerkänts, och dem, där han förvägrats förmånsrätt, är synnerligen vag och kan tangera hasarden.
    För den praktiskt verksamme bör det nog framstå såsom en angelägenhet av vikt att såväl begreppet juridisk person vinner en mera smidig utformning som att »betjänters och tjänstehjons lön» och »annan arbetares dagspenning» får en något modernare avfattning.

Reinhold Eilard