Ytterligare om partiellt utträde ur ekonomisk förening
    Justitieministern yttrade i det interpellationssvar, som byråchefen HOLGER ROMANDER citerade i SvJT 1960 s. 546, att det inte finns några säkra belägg på att rättsläget i fråga om det partiella utträdet skulle ha ändrats genom tillkomsten av 1951 års föreningslag. Detta uttalande är emellertid oriktigt i vad det gäller den ekonomiska följden av sådant utträde. 1911 års FL behandlade nämligen blott utdelning av vinst, 1951 års FL lägger härtill uttryckligen regeln att »i övrigt må utbetalning till medlemmarna av föreningens tillgångar ej verkställas» annat än vid avgång eller nedsättning av insatsernas belopp. SOU 1949: 17 påpekar särskilt att tillägget sker och departementschefen säger sig uttryckligen kunna godtaga »vad utredningen i övrigt (utöver vinstreglerna) föreslagit i 18 § första stycket».
    Det är således tydligt att 1951 års FL här är betydligt restriktivare än 1911 års FL. Vad menar man 1951 att man ytterligare vill skydda? Såvitt jag förstår finns det bara två kategorier tillgångar som rimligen kan komma ifråga för utdelning eller återbetalning: vinst och överskottsinsats. Då den ena av dessa kategorier fick sin skyddsregel redan 1911, torde den komplettering som SOU 1949: 17 talar om inte gärna kunna gälla annat än överskottsinsatser. I vart fall torde man utan invändning kunna hävda, att det är de som först kommer i blickfältet om man vill utvidga utbetalningsförbudet från att gälla viss vinst till någon av föreningens övriga tillgångar.
    Förhåller det sig i själva verket icke så att såväl 1911 som 1951 års regler skulle kunna urholkas om överskottsinsats finge utbetalas? Jag själv har i skrivande stund mött ett fall där överskottsinsatsen utgör 1,3 milj. kronor. Om en producentkooperativ förening med den för sådana gängseregeln, att medlem deltar med en insats å 50 kronor per 100 kronor genomsnittslikvid under 5 år, skulle ändra insatsunderlaget till 200 kronor, så blir halva insatskapitalet överskottsinsats och återbetalningsberättigat utan iakttagande av 68 § sista stycket 1951 års FL. Då det finns föreningar med 10—20 milj. kronor i insats, vågar jag påstå att det ej är rimligt anta att man konstruerat ett så ihåligt borgenärsskydd.
    Justitieministerns svar synes bygga på uppfattningen att problemet uppkommer då en medlem frivilligt betalar in för hög insats. Romanderanger som ett av departementets argument lagutskottets utlåtande om 1910 års motioner om rätt för medlem att öka eller minska antalet insatser. Dagens fråga gäller emellertid — i vart fall för jordbrukets föreningsrörelse, som jag hämtar min erfarenhet från, och därmed för landets största — en helt annan situation. Som framgår av den ovan

 

    ⁵ S. 417.

 

antydda insatsregeln, kan medlems insatsskyldighet variera. Under tre på varandra följande perioder kan hans genomsnittslikvid ha varit fallande. Man har då ansett föreningarna förhindrade återbetala de från första perioden härrörande överskottsinsatserna; vad föreningen stadgeenligt varit tvungen ta in, har man till följd av utbetalningsförbudet i 18 § 1951 års FL ansett den förhindrad återbetala före medlems avgång. Här föreligger alltså ej den frivillighet, som man tydligen avsåg 1910 utan ett stadgeenligt handlande. Jag skall här inte alls påstå att skillnaden måste leda till ett underkännande av departementets slutsats. Jag vill nu blott rikta uppmärksamheten på att situationerna ej är analoga.
    Djärvare vågar jag vara i påståendet att rättsfallet NJA 1930 s. 302 ej hör hit. Målet gällde (1) rätten till partiellt utträde utan att samtidigt behandla (2) den nu aktuella frågan om den partiellt utträdande har rätt till partiell återbetalning av insats. I ekonomiska föreningar med anknytning till fast egendom är det en mycket vanlig situation, att medlem med flera fastigheter överlåter en fastighet med däremot svarande andelar och därmed säger upp sig för de andelarna. Insatserna överföres på den nye ägaren och någon utbetalning blir därför aldrig aktuell. NJA 1930 s. 302 synes röra denna situation. Det gällde nämligen en medlem med två fastigheter och som kvarstod för en av dem; han medgav i målet att han »fortfarande — i mindre utsträckning — tillgodogjorde sig ström från föreningen». Det är att märka att fallet ej någonsin synes ha varit anmärkt under 18 § 1911 eller 1951 års FL men väl under resp. 11 och 14 §§ föreningslagarna.
    Det förtjänar också påpekas att RÅ 1957:131 ej begränsar sig till »visst fall». Länsstyrelsen gör i målet generellt uttalandet att partiell återbetalning av insats ej är möjlig. Regeringsrätten fastställer detta oförändrat. Vidare kan LINDEN ej åberopas så som skett från departementets sida. Han hänför sig nämligen uttryckligen till 1911 års lag och berör ej gällande rätt.
    Under 1951—1952 utarbetades inom jordbrukets föreningsrörelse normalstadgar för rörelsen. I arbetet deltog två av de i SOU 1949: 17 som utredningsmannens medhjälpare angivna personerna. Ingen av dem satte i fråga att partiell återbetalning var möjlig enligt 1951 års FL. Man beklagade tvärtom ur medlemsvårdens synvinkel att automatiken i den här ovan antydda insatsregeln väl band samman stigande insatsunderlag och insatsskyldighet men till följd av 18 § FL ej medgav att fallande insatsunderlag fick inverka.
    Vad som anförts till stöd för departementschefens svar synes alltså knappast hållbart. Men även om man ej anser det förbjudet att återbetala den med partiellt utträde förenade insatsen utan endast att tvekan råder därom, synes riksdagens framställning välgrundad. Ty vilken föreningsstyrelse vågar mot det i vart fall till ordalagen klara förbudet i 18 § FL och mot regeringsrättens reservationslösa tolkning därav dra på sig ansvaret för en utbetalning av överskjutande insatskapital? Med en fullt hörbar biton av kverulans uttalar jag en föreningsjurists djupa besvikelse över att departementschefen hänvisar föreningarnas styrelseledamöter till att ta risken av revisionsanmärkning och ansvarsprocess för att få svar på frågan, om föreningarna eller medlemmarna

 

har rätt till de miljonbelopp det här sammanlagt är fråga om. Har man i den tolkningssituationen rätt att utgå från att justitieministerns förmodanden väger tyngre än regeringsrättens dom?

Rolf Moberg