Fjärde internationella kriminologkongressen i Haag hölls d. 5—11 sept. 1960 med The International Society for Criminology som anordnare. Kongressen leddes av prof. Thorsten Sellin, Förenta Staterna, och bevistades av ca 500 personer från 45 länder; av länderna bakom järnridån var endast Polen och Ungern företrädda. Antalet svenska deltagare var åtta, därav två domare och en åklagare. Från andra länder var representationen för rättsväsendet i genomsnitt betydligt blygsammare.
    Verksamheten omfattade gemensamma föreläsningar och arbete på sektioner. Prof. M. S. Guttmacher, Förenta Staterna, gav i en föreläsning om mentalsjukvård och brottmålsprocess en allmän överblick av närmast historiskt intresse. Prof. H. Mannheim, Storbritannien, föreläste enligt i stort samma metodik om strafflag och mentalt sjuka brottslingar. Prof. J. M. van Bemmelen, Holland, gav i en föreläsning i »Pieterskerk» i Leyden en utblick över andra kriminalpolitiska data rörande dylika brottslingar. Den fjärde och sista föreläsningen hölls av prof. E. de Greeff, Belgien, och berörde även data inom samma ämnesområde. Föreläsningarna låg på ett övervägande akademiskt och teoretiskt plan.

 

    Av större praktiskt värde — åtminstone i viss del — blev sektionsarbetet. Till grund för detta låg icke mindre än 45 preliminära rapporter och 10 generalrapporter. Stort intresse tilldrog sig frågan om varuhusstölderna vilka börjat väcka bekymmer i de flesta länder. Rapportör i ämnet var en psykiater och universitetslärare, T. C. N. Gibbens, Storbritannien. I rekommendationen underströks frågans allvar, och en större uppmärksamhet av brottets utövare och former ävensom en mera bestämd reaktion förordades. Ämnet penologi med fångvårdsdirektör G. Marnell, Sverige, som rapportör gav anledning till en rekommendation däri åtskilliga av de principer som får anses vedertagna i vårt land återfanns. Sambandet mellan epilepsi och brott med prof. Bonnet, Argentina, som rapportör blev knappast övertygande klarlagt och någon mera vägledande rekommendation ansågs vid plenar behandlingen icke kunna ges. Sexualbrotten — med P. W. Tappan, Förenta Staterna, som rapportör — samlade sedvanligt intresse och man rekommenderade efter en livlig debatt med åtskilliga delade meningar att straff eller annat rättsligt ingripande endast borde förekomma vid sådana sexuella handlingar vilka innebar fara för den som blev föremål förhandlingen. Vad som på det sexuella området endast var ägnat att väcka förargelse eller som låg inom den personliga moralens ram borde således i detta sammanhang lämnas utanför lagskipningen. Prof. N. Mailloux, Canada, inledde som rapportör överläggningen om den vetenskapliga forskningens läge för dagen med avseende å den mentalt abnorme brottslingens personlighet och domaren S. C. Versele, Belgien, förde som rapportör ämnet vidare med huvudvikten lagd på spörsmålet om hjälp åt dessa brottslingar utan att de berövades känslan av sin personliga ansvarighet. Överläkare P. Deniker, Frankrike, rapporterade om medicinska-psykologiska och bitr. prof. K. O. Christiansen, Danmark, om sociologiska metoder. Slutligen var prof. M. H. Thelin, Schweiz, rapportör i ämnet rättsmedicin och vetenskaplig inriktning samt överrättsrådet C. Erra, Italien, i ämnet ålder och mental abnormitet. Rekommendationerna i dessa ämnen — framför allt det sista — låg helt på det vetenskapliga forskningsplanet.
    Under kongressens gång förekom utflykter med studiebesök till institutioner av skilda slag, bl. a. till den till justitieministeriet anslutna kriminaltekniska anstalten — vars utrustning var högmodern och synnerligen påkostad— fångvårdens observationsklinik i Utrecht och några polisskolor.

E. L— e