OM INVALIDITETSERSÄTTNING VID ÖGONSKADOR
AV JUSTITIERÅDET HALVAR LECH
Den största skadeståndsposten vid ögonskador utgöres i regel av den ersättning som enligt 6 kap. 4 § strafflagen skall utgå för hinder i näring, s. k. ekonomisk invaliditet. Det är i Sverige praxis att utdöma sådan ersättning i form av livsvarig livränta. För dennas storlek blir avgörande dels den inkomst som den skadade beräknas ha kunnat skaffa sig, om skadan ej hade inträffat, dels den nedsättning av förvärvsförmågan skadan anses medföra. Har skadan medfört fullständig blindhet, är invaliditeten mestadels 100-procentig. Om invaliditetsersättningens storlek i sådana fall skall ej bli tal i fortsättningen. Har endast synen på ett öga gått förlorad, blir bedömningen vanskligare. Att med absolut säkerhet förutse i vilken grad skadan kan komma att inverka på förvärvsförmågan är i regel ogörligt. Bedömningen måste grundas på en sannolikhetsberäkning. Ofta ha domstolarna utan vidare godtagit de s. k. medicinska invaliditetsgraderna, d. v. s. de invaliditetsgrader om 20 och 25 procent som svensk socialförsäkring av gammalt tillämpat vid ensidig blindhet. Den skadade tillerkännes — förutom gottgörelse för lyte och stadigvarande men — en livsvarig livränta om 25 procent av den beräknade årsinkomsten vid förlust av ett öga och 20 procent av årsinkomsten om synen på ögat gått förlorad men ögat ej behövt uttagas. Emellertid äro dessa invaliditetsgrader föga ägnade att läggas till grund för skadeståndsberäkning. Följande spörsmål skola här behandlas: I. I vilken riktning slå de nämnda invaliditetsgraderna fel? II. Hur kommer det sig att de fortfarande tilllämpas inom socialförsäkringen? III. Efter vilka normer bestämmes ersättningen för ifrågavarande skador i Danmark och Norge? IV. Hur bör den s. k. katastrofrisken påverka skadeståndsberäkningen? V. Vilka ändringar i svensk domstolspraxis kunna ifrågasättas?
I. Det är i själva verket sällsynt att ensidig blindhet påverkar förvärvsförmågan i så hög grad som de medicinska invaliditetsgraderna angiva. Tid efter annan gjorda undersökningar rörande
förhållandet mellan den medicinska och den faktiska invaliditeten i dessa fall ha till fullo ådagalagt den bristande överensstämmelsen.
En av dessa undersökningar, om vilken må hänvisas till JOHN NORDINS år 1932 utkomna arbete Invaliditet vid olycksfallsskador s. 101 f, omfattade alla av riksförsäkringsanstalten under åren 1903—1916 beviljade definitiva livräntor med en invaliditetsgrad av minst 20 %. Största skiljaktigheten mellan den faktiska och den beräknade invaliditeten konstaterades vid denna undersökning beträffande fingerskadorna — för vilka sedermera fastställts ändrade invaliditetsgrader — och därnäst för ögonskador. För dessa befanns den faktiska invaliditeten utgöra 55,2 % av den beräknade, således endast något mer än hälften. Att märka är att det här var fråga även om svårare ögonskador än ensidig blindhet. Motsvarande relation inom den speciella kategori ögonskador, där den medicinska invaliditeten var 20—25 procent, redovisar utredningen ej.
En senare utredning, företagen år 1921 och även den verkställd av Nordin, som då var sekreterare hos riksförsäkringsanstalten, gav vid handen, att den faktiska invaliditeten för uttaget öga, då andra ögat ej förut skadats, var 8,3 % och för blint öga under samma förutsättning 9,9 %. Värdet av denna utredning förringas av att den ägde rum under en tid av stor osäkerhet på arbetsmarknaden med synnerligen stora lönefluktuationer.
Till femte nordiska arbetarförsäkringsmötet i Stockholm 1922 hade ytterligare utredningar verkställts angående den faktiska invaliditeten vid skador på ett öga. Om resultatet anförde riksförsäkringsanstalten i ett yttrande, som anstalten år 1927 avgav till försäkringsrådet, att det vid mötet framlagda materialet liksom tidigare utomlands verkställda utredningar visade, att den beräknade invaliditeten vid blindhet på ett öga eller förlust av ett öga låg långt över den faktiska och att skadan i vida övervägande antalet fall icke medfört någon förvärvsinvaliditet av betydelse.
Av intresse är slutligen en utredning, omfattande under tiden 1 oktober 1943—30 september 1944 nytillkomna, av riksförsäkringsanstalten och fyra ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag reglerade invaliditetsfall. Vid denna undersökning uppvisade ögonskadorna den markant lägsta »relativa ekonomiska invaliditeten», d. v. s. det lägsta antalet procent av den beräknade medelinvaliditeten, nämligen procenttalet 22. Totala antalet av utredningen omfattade ögonskador, för vilka invaliditeten beräk-
nats till 20 eller 25 %, utgjorde 80. Den ekonomiska medelinvaliditeten för dessa skador var 5 %.
Det är givet att vid de undersökningar för vilka här redogjorts även förhållandena på arbetsmarknaden och andra mer eller mindre tillfälliga omständigheter influerat på de skadades löner och anställningsförhållanden. Vidare kan det ibland ha varit svårt att ur det statistiska materialets uppgifter om arbetsförtjänst m. m. utläsa den faktiska invaliditeten. Såsom byråchefen ENGSTRÖM i riksförsäkringsanstalten framhållit i en uppsats i tidskriften Arbetarskyddet 1957 (s. 134) är det emellertid uppenbart, att riktigt gjorda undersökningar av detta slag ge en vägledning som inte kan ersättas av rena spekulationer eller obearbetade erfarenheter.
Att observera i sammanhanget är, att de personer med ögonskador utredningarna omfattat måste antagas till största delen ha utgjorts av kroppsarbetare. För personer med skrivbordsarbete torde förlust av synen på ett öga — efter en viss tillvänjningsperiod — ofta icke alls inverka på deras förmåga att utföra arbetet eller överhuvud deras möjligheter att bereda sig inkomst.
Att de ifrågavarande invaliditetsgraderna såsom uttryck för de skadades förvärvsförmåga äro missvisande torde de som syssla med social olycksfallsförsäkring vara ense om. Ett par i tryck publicerade uttalanden förtjäna att här återgivas. I uppsatsen »Erstatning for øyeskader» i Social Trygd 1952 s. 199 ff framhåller byråchefen i norska Rikstrygdeverket S. TVEDTEN, att de flesta enögda efter en kortare tids tillvänjning lyckligtvis kunna fortsätta i sitt yrke utan att lida någon ekonomisk förlust. Det kan därför icke anses rimligt, tillägger Tvedten, att de under återstoden av sitt liv skola få ersättning från en offentlig försäkring. Från svenskt håll möter oss i den redan nämnda uppsatsen av byråchefen Engström uttalandet, att ögonskadorna — här avses ögonskadorna i gemen — förmodligen ha övervärderats betydligt.
Samma uppfattning finner man hos ögonläkare. Ur ett föredrag, som docenten GERT AURELL höll vid Socialförsäkringsbolagens förenings årsmöte i maj 1953 må citeras: »Ett område, där det som alla vet råder en kolossal diskrepans mellan den verkliga och den tabellmässiga invaliditeten, är invaliditeten vid förlust av ett öga, där det ju visat sig, att den enögde med ytterst få undantag kan utföra arbetet precis lika bra och förtjäna precis lika mycket som då han hade två ögon — givetvis efter en viss tillvänjningsperiod. Även de personliga obehagen äro i regel mycket obetydliga, sedan den skadade vant sig vid tillståndet.
Att medfödd blindhet på ena ögat kan vara helt okänd för vederbörande ända tills den upptäckes av en tillfällighet är ju välbekant.» — Aurell har vid nyligen gjord förfrågan sagt sig ej ha fått anledning att ändra uppfattning under tiden efter det föredraget hölls.
II. Invaliditetsgraderna 20 och 25 procent ha numera ansenlig hävd. Vår första lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, antagen år 1901, angav för blindhet på ett öga en invaliditetsgrad av 20 procent. Invaliditetsgradens ursprung synes ej ha kunnat utrönas, möjligen har den kommit från Österrike. Man bör minnas att de sociala omsorgerna om dem som skadats i arbetet ännu voro i sin linda vid sekelskiftet och att ersättningarna då voro mycket låga. Enligt 1901 års lag förekom ingen gradering i förhållande till den skadades arbetsförtjänst före skadan, utan ersättningen var fixerad till 300 kronor per år vid total invaliditet och motsvarande lägre belopp vid partiell invaliditet. Under sådana förhållanden kunde en övervärdering av invaliditeten med något tiotal procent ej få någon större betydelse.
Även om hävden haft sin betydelse, ha dock de väsentliga orsakerna till att de anmärkta invaliditetsgraderna bibehållits varit andra. I det yttrande riksförsäkringsanstalten 1927 avgav till försäkringsrådet heter det därom: »Såväl Nordins utredning (den år 1921 verkställda) som den till arbetarförsäkringsmötet 1922 förebragta giva visserligen vid handen att den beräknade invaliditeten här ligger över den faktiska, men särskilda skäl torde tala för bibehållande av en högre invaliditetsgrad än som motsvarar den faktiska såsom ersättning för blindhet å ett öga. Förlust av synen å ett öga är onekligen en skada, som av den därav träffade i allmänhet uppfattas som en mycket svår skada. Med hänsyn till bland annat risken för fullständig blindhet genom förlust av synen å andra ögat på grund av olycksfall eller ögonsjukdom finner Riksförsäkringsanstalten den hittills tillämpade invaliditetsgraden för denna skada vara väl avvägd.»
Såsom särskilda skäl för att bibehålla invaliditetsgraden 20 procent anfördes sålunda den s. k. katastrofrisken och skadans psykiska effekt.
Betydelsen av dessa faktorer framhäves starkt i en uppsats i Nordisk Försäkringstidskrift 1951 s. 259 ff av försäkringsrådets sakkunnige i fråga om ögonskador docenten K. O. GRANSTRÖM,s om där gör sig till förespråkare för bibehållande av 20 och 25
procentgraderna. Flertalet människor, skriver Granström, anse att förlusten av synen på ett öga är en mycket allvarlig sak. Ofta uppsöka enögda med oro ögonläkaren vid minsta obehag från det enda ögat. Härtill bör enligt Granström tagas stor hänsyn, och det är framför allt på grund av katastrofrisken som han anser att 20 % invaliditet icke är för mycket vid ensidig blindhet. »Lytet, katastrofrisken o. s. v.» äro enligt Granströms mening liksom inarbetade i de 20 % och motivera just detta relativt höga värde. Och i det föredrag varav redan återgivits en passus fortsätter docent Aurell: »Orsaken till den höga ersättningen är ju här, som vi alla vet, katastrofrisken.» Rörande den tidigare i Norge vid ensidig blindhet tillämpade invaliditetsgraden av 25 procent uttalar byråchefen Tvedten i den förut omnämnda uppsatsen i Social Trygd, att den sattes så högt just därför att den skulle innefatta inte bara den aktuella invaliditeten utan även katastrofrisken.
Säkerligen ha domstolarna ofta uppfattat de diskuterade invaliditetsgraderna som mått på enbart den av skadan orsakade nedsättningen av förvärvsförmågan (närmare bestämt den genomsnittliga nedsättningen under den skadades återstående livstid eftersom det är fråga om livsvariga livräntor). Emellertid synas dessa invaliditetsgrader, att döma av de uttalanden därom som återgivits i det föregående, vara avsedda att kompensera den skadade även för katastrofrisken. Att invaliditetsgraden, när det skadade ögat måst uttagas, höjes från 20 till 25 procent anser Granström väl motiverat med hänsyn till »obehagen av protes». Men när fråga är om skadestånd gottgöres den skadade för dylika obehag genom den särskilda ersättningen för lyte och stadigvarande men. Viss risk kan naturligtvis finnas för att det konstgjorda ögat försämrar den skadades utsikter på arbetsmarknaden. Lytes- och menersättningen är ej avsedd att täcka sådan risk. Med hänsyn till kvalitén hos nutida ögonproteser torde dock denna risk i allmänhet vara så liten att den ej kan motivera en höjning av livräntan med fem procent av årsinkomsten. En mindre höjning kan däremot vara skälig.
III. I Danmark och Norge har vid ensidig blindhet räknats med så höga invaliditetsgrader som 25—30 procent. Det kan därför förefalla som om invaliditeten där taxerades högre än i Sverige. Det visar sig emellertid vid en närmare undersökning att de höga invaliditetsgraderna i praktiken ej alls ha den betydelse som 20 och 25-procentgraderna oförtjänt fått i Sverige. I verkligheten
äro ersättningarna lägre än de svenska. En jämförelse försvåras av att i Danmark och Norge ersättningen utgår i form av ett kapitalbelopp.
Ett begrepp om ersättningarnas storlek enligt den danska olycksfallsförsäkringslagen kan man få genom att undersöka hur hög livsvarig livränta svarar mot t. ex. det kapitalbelopp som i Danmark utbetalas till en 30-årig 25-procentinvalid. Vid jämförelsen kunna lämpligen användas de grunder för kapitalisering som framgå av den inom svensk ansvarsförsäkring allmänt tillämpade »1958 års grundtabell för skadelivränteförsäkring». För den skadade innebär det givetvis en icke obetydlig fördel att utfå hela ersättningen på en gång. Det kan med hänsyn härtill vara rimligt att till grund för jämförelsen med livsvarig livränta lägga ett något högre kapitalbelopp än det som utbetalas. Vid avtal om utbyte av livränta mot kapitalbelopp reduceras ofta det enligt grunderna för kapitaliseringen framräknade beloppet med 10 procent. Om vid den jämförelse varom nu är fråga det i Danmark utbetalda kapitalbeloppet (ang. dettas storlek se STIG JØRGEN SENS arbete Erstatning for personskade og tab af forsørger s. 186) antages ha framkommit efter dylik reducering, finner man att beloppet motsvarar en livsvarig, vid 67 års ålder till hälften reducerad livränta beräknad efter ungefär 11 1/2 procent invaliditet. Fenomenet har sin förklaring däri, att beloppet framkommit genom tillämpning av en speciell, mycket låg kapitalfaktor, som bestämts på detta sätt med hänsyn till förväntad tillvänjning.
Rörande dansk skadeståndsrättslig praxis på området kan hänvisas till Stig Jørgensens ovannämnda arbete s. 204—206. Vissa taxor ha utbildats utan större hänsyn till inkomstförhållanden och ålder, vilket väl delvis, uttalar Jørgensen, beror på att skadan icke har omedelbara ekonomiska följder. I fråga om barn kan man antagligen räkna med en ersättning av 7—8 000 kr. för uttaget öga. — En 35-årig veterinär med tidigare årsinkomst av drygt 20 000 kr. tillerkändes år 1953 av Vestre Landsret (Ugeskrift for Retsvæsen 1954 s. 119) för svår skada på ena ögat 12 000 kr. för »invaliditet, ulempe, lyde og vansir». Av skadan ansågs följa icke oväsentlig olägenhet för den skadade, detta även i hans yrkesutövning, varför skadan finge antagas påverka hans framtida förvärvsförmåga. Det belopp som efter reducering med 10 procent blir 12 000 kr. motsvarar en livsvarig, vid 67 års ålder reducerad livränta av omkring 625 kr. och en invaliditets-
grad av 3—4 procent. Ändock innefattade det utbetalda beloppet ersättning även för icke-ekonomisk skada.
Vad Norge beträffar beräknade Rikstrygdeverket före år 1952 invaliditetsgraden vid förlust av synen på ett öga till 25 procent. Numera är invaliditetsgraden satt till 18 procent. Sänkningen medförde att den skadade i stället för livsvarig livränta får såsom tillvänjningsersättning ett kapitalbelopp motsvarande tre årslivräntor; dylik engångsersättning utgår numera vid alla invaliditetsgrader under 30 procent. Det är hänsyn till tillvänjningen som föranlett denna starka reducering av ersättningarna vid mindre svåra skador.
Att invaliditetsgraden sänktes från 25 till 18 procent berodde på att ersättningen icke längre skulle innefatta kompensation för katastrofrisken. I stället äger den skadade numera, om synen på det oskadade ögat försämras, få saken upptagen till ny reglering. Den skadade får då ersättning för den genom försämringen inträdda förhöjda invaliditeten oavsett orsaken till försämringen. Enligt uppgift från Rikstrygdeverket får risken för dylik försämring anses ringa. Hittills ha ytterst få fall av ny reglering på grund av skada å det andra ögat förekommit.
Någon enhetlig domstolspraxis har, enligt höyesterettsadvokaten DAGFINN DAHLS uppsats i Nordisk Försäkringstidskrift 1959 s. 20 ff, icke utbildats i Norge på området. Såsom redan nämnts äro ersättningarna lägre än i Sverige. För icke-ekonomisk skada kan enligt lagstadgande ersättning ej utdömas med mindre den skadegörande handlingen förövats uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Emellertid lär i rättspraxis sådan skada understundom vinna visst beaktande även i andra fall, fastän skadeståndet i sin helhet utdömes som ersättning för ekonomisk skada. Från Dahls uppsats återgivas här följande rättsfall. År 1947 (Norsk Retstidende s. 723) tillerkände Höyesterett en nioårig gosse, som fem år tidigare mistat ena ögat, ett kapitalbelopp om 15 000 kr., vari ingick 400 kr. för direkta utgifter. Enligt referatrubriken sattes (den medicinska) invaliditetsgraden till 28—30 %, men eftersom det var fråga om ett barn antogs den skadade kunna välja sådant yrke att den ekonomiska följden av skadan icke blev stor.— En 38-årig sjöofficer tilldömdes 1948 av Höyesterett (Norsk Retstidende s. 799) 20 000 kr. såsom ersättning för befarade framtida inkomstförluster till följd av att hans ena öga skadats och måst uttagas. Han synes vid tiden för domen ha varit anställd i sjöförsvarets kommandoexpedition med en årslön av omkring 7 800 kr. Hans utsikter att trots skadan avancera ansågos icke
alltför ogynnsamma. Det belopp som efter reducering med 10 procent blir 20 000 kr. svarar i hans fall mot en livsvarig, vid 67 års ålder till hälften reducerad livränta av omkring 1 100 kr. och en invaliditetsgrad av 13—14 procent.
Rikstrygdeverkets omtalade sänkning av invaliditetsgraden lär knappast få någon inverkan på domstolspraxis eftersom det kapitalbelopp domstolen utdömer är avsett att slutgiltigt reglera skadan och således inbegriper ersättning för katastrofrisken. I de norska domsmotiveringarna pekas ej sällan på denna risk.
Gemensamt för praxis i Danmark och Norge, i motsats till vad som utmärker svensk praxis, är att de höga medicinska invaliditetsgraderna aldrig, med bortseende från den just vid ögonskador så betydelsefulla tillvänjningen, direkt läggas till grund för beräkning av ersättningen.
IV. Mot metoden att låta gottgörelse för katastrofrisken ingå i den livränta eller det kapitalbelopp som närmast avser att kompensera nedsättningen i förvärvsförmåga har anmärkts att den är föga rationell. Inträffar katastrofen, har den skadade vid det laget i allmänhet förbrukat vad han uppburit, och den ersättning han får i fortsättningen räcker ej långt. Den skadade, har det sagts, får hjälp när han inte behöver den, och när han behöver den får han ingen effektiv hjälp. Det är på grund härav som norska Rikstrygdeverket sedan 1952 — i stället för att låta den skadade bära katastrofrisken och erhålla däremot svarande högre ersättning — själv övertagit risken.
I en rättegång lär emellertid den skadade ej behöva finna sig i att ersättningsfrågan på det sättet blir delvis ställd på framtiden. Så snart synen på ett öga blivit allvarligt skadad, föreligger katastrofrisken. Det finns därför, bortsett från den sociala synpunkt varom nyss varit tal, ej något skäl, varför den ej skulle ersättas omedelbart.
I vilken grad katastrofrisken bör inverka på skadeståndsberäkningen är ett vanskligt spörsmål. Att den som vållat skadan nr 1, blindheten på ett öga, icke enbart på den grund kan bli ersättningsskyldig för den ytterligare invaliditet som uppkommer, om det andra ögat senare skadas genom ett nytt händelseförlopp, synes utan vidare klart. Härför fordras ett närmare orsakssammanhang mellan de båda skadorna. Men skadan nr 1 har ådragit den skadade (ökad) risk för att bli totalt eller i det närmaste totalt blind. Och det kan ej vara riktigt att vid skadeståndsberäkningen lämna denna risk obeaktad. För den av katastrofris-
ken framkallade oron för framtiden får den skadade gottgörelse genom ersättningen för stadigvarande men. Men risken har också en ekonomisk sida, och det är den som avses när i fortsättningen talas om katastrofrisken. Vanlig förtänksamhet torde bjuda den som blivit blind på ett öga att inom rimliga gränser bereda sig skydd mot de ekonomiska följderna av en sådan eventualitet som att synen på det andra ögat i följd av sjukdom eller olycksfall går helt eller delvis förlorad. Lämpligast erhålles ett sådant skydd genom en för ändamålet avpassad försäkring. Kostnaden för ett rimligt försäkringsskydd synes därför kunna ge ett ungefärligt mått på vilken penningersättning som skulle kunna anses kompensera katastrofrisken.
Om det vore möjligt att erhålla en ej uppsägbar försäkring, som uteslutande avsåg ifrågavarande risk, skulle det ligga nära till hands att anse skadevållaren skyldig att bekosta en sådan försäkring. Tyvärr torde det ej vara förenligt med de för svensk försäkringsverksamhet för närvarande gällande principerna att meddela en dylik försäkring. För regleringen av ögonskador skulle det uppenbarligen vara till fördel, om en sådan möjlighet funnes. Den enda försäkringsform som i dag står till buds för täckande av katastrofrisken är den s. k. långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Denna avser av sjukdom eller olycksfall föranledd förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna. Blindhet å ett öga utgör ej hinder mot att erhålla försäkringen och medför ej heller förhöjning av premien. För att ersättningsskyldighet för försäkringsgivaren skall inträda fordras att hela nedsättningen av arbetsförmågan utgör minst 50 eller i vissa fall minst 10 procent. Den lägre invaliditetsgraden är tillfyllest bl. a. när nedsättningen beror på olycksfall eller av sjukdom orsakad förlust eller nedsättning av synen. Ersättning börjar utgå efter viss karenstid och utgår i allmänhet ej efter det den försäkrade uppnått viss ålder. Låt oss antaga att den försäkrade är en man, att karenstiden sättes till sju dagar och att ersättningen skall utgå tills den försäkrade fyller 67 år. För en årlig ersättning av 1 000 kr. vid förlust av arbetsförmågan är årspremien för en dylik försäkring 60 kr., om den försäkrades ålder nästa födelsedag är 18 år, och omkring 100 kr. om åldern då är 50 år.
Genom en sådan försäkring erhåller den skadade tydligen ett skydd mot sjukdom och olycksfall som omfattar avsevärt mera än skydd mot enbart katastrofrisken. Det har sagts mig att på överkompensationen kan antagas belöpa åtminstone halva premien. I ovannämnda exempel skulle alltså själva katastrofrisken
betinga en premie motsvarande tre till fem procent av den årsinkomst som önskas garanterad genom försäkringen. Beträffande åter spörsmålet vilken årsinkomst skäligen bör garanteras måste naturligtvis beaktas de sociala förmåner som den skadade kan påräkna om katastrofen inträffar, enligt lagen om folkpensionering i form av invalidpension och blindtillägg, enligt lagen om allmän tilläggspension i form av förtidspension.
Det kan ifrågasättas, om ej ersättning för sådan premiekostnad som omtalats i det föregående snarare borde ingå i ersättningen för framtida men än i den årliga livräntan. Till framtida men räknas ju varjehanda återkommande utgifter som föranletts av skadan. Emellertid får för närvarande livräntan anses innefatta ersättning för katastrofrisken, och det finns knappast tillräckliga skäl att ändra detta förhållande, särskilt som i fråga om lytes- och menersättningarnas storlek numera uppnåtts en viss standardisering, som det synes angeläget att bevara.
V. Undersökningen kan måhända berättiga till följande rekommendationer.
1. Domstolarna böra känna sig friare gentemot de medicinska invaliditetsgraderna, 20 och 25 procent, än vad hittills i allmänhet tycks ha varit fallet.
2. Som standardiserad invaliditetsgrad är 20-procentgraden för hög. Invaliditeten, katastrofrisken däri inbegripen, synes i regel ej böra taxeras till mera än 15 procent för kroppsarbetare och 10—12 procent för skrivbordsarbetare. Ger utredningen i det särskilda fallet stöd för annan bedömning, bör ersättningen naturligtvis lämpas därefter.
3. Har det skadade ögat uttagits, synes detta förhållande i allmänhet ej böra medföra större förhöjning av livräntan än med tre procent av årsinkomsten.