SVENSK RÄTTSPRAXIS
EXEKUTIONSRÄTT 1954—591
AV PROFESSOR ÅKE HASSLER
I. UTSÖKNINGSRÄTT
Utsökningsmyndigheter. Enligt 42 § landsfiskalsinstruktionen gäller generellt förbud för utmätningsman å landet att bedriva bland annat inkasseringsrörelse. Beträffande stadsfogde finnes icke något motsvarande förbud. Genom att åtaga sig inkassouppdrag kan en utmätningsman försätta sig i jävsställning och sålunda icke kunna fullgöra vad som normalt ingår i hans tjänsteuppgifter (jämför 4: 13 p. 9 RB). Den omständigheten, att en utmätningsman privat biträtt borgenär med inkassering av fordran måste anses vara ägnad att rubba förtroendet för utmätningsmannens opartiskhet, då han senare har att i tjänsten handlägga borgenärens ansökan om verkställighet. JO fann därför, att en stadsfogde genom att åtaga sig inkasseringsuppdrag i den utsträckning som skett måste anses ha åsidosatt vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet. JO 1960 s. 78. — Dagbok i utsökningsmål, som utmätningsman jämlikt 9 § UL och med stöd därav utfärdade föreskrifter skall föra, är offentlig handling. Då dagboken icke omfattas av bestämmelserna i sekretesslagen, står det envar fritt att taga del av densamma. JO 1955 s. 200. — När utmätningsman tillställer sökande i utmätningsmål anmaning att erkänna mottagandet av översända handlingar, får tjänstebrevsrätten anlitas. Bevis om att handlingarna återställts till sökanden är nämligen erforderligt för utmätningsmannens redovisning av sådant mål. JO 1956 s. 222.
Utsökningstitlar. Enligt 63 § lagen den 3 sept. 1939 om enskilda vägar verkställes uttaxering för vägsamfällighets behov, om ej stadgarna föreskriva annan ordning, sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd. Väghållningsskyldig äger genom stämning inom viss tid påfordra rättelse av debiteringen. Uttaxerat belopp, som ej gäldas, får utsökas i samma ordning som om betalningsskyldighet vore genom laga kraft ägande dom ålagd. Debiteringslängden är alltså att anse som utsökningstitel. Utmätningsmannen har i förekommande fall att pröva, huruvida gäldenären är medlem i vägsamfälligheten och, om så ej är fallet, vägra
verkställighet.2 Reglerna om exigibilitet gälla endast samfällighetens egna medlemmar. Det kan möjligen sättas i fråga, huruvida icke verkställighet bör vägras därest uttaxeringen avser ett ändamål, som uppenbarligen är för vägsamfälligheten främmande, och beslutet därför framstår som ett klart kompetensöverskridande. Däremot kan näppeligen verkställighet vägras enbart därför, att beslutet eljest är oriktigt, exempelvis på den grund att fördelningen av beloppet skett på felaktigt sätt. Behovet av rättsskydd i detta avseende tillgodoses därigenom, att medlem kan hos domstol påkalla rättelse i debiteringen. JO 1960 s. 81. — På bystämma med byamännen i två byar i Leksands socken antogs byordning och beslöts uttaxering för vägunderhåll enligt en samma dag upprättad restlängd. Byordningen fastställdes av häradsrätten. För gäldande av byamännens fordran hos A enligt restlängden verkställdes utmätning hos A. Denne överklagade utmätningen under åberopande bland annat, att restlängden icke vore behörig utsökningstitel. Några bestämmelser om att verkställighet utan föregående dom får ske på en dylik restlängd finnas icke vare sig i lagen den 13 juni 1926 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller annorstädes. HD ansåg också, att den ifrågavarande restlängden icke kunde anses utgöra handling av sådan beskaffenhet, att utmätning på grund av densamma utan föregående dom finge äga rum. NJA 1956 s. 578.
Förfarandet i allmänhet. När domstol förordnat om att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft, skall enligt 42 § 2 st. UL säkerhet i vissa fall ställas innan domen går i verkställighet. Domstolen har emellertid ingen skyldighet att tillse, att säkerhet ställes, varken i samband med verkställighetsförordnandet eller senare. JO 1957 s. 153. — Enligt 194 § UL skall säkerhet ställas för den skada, som genom vräkning kan tillskyndas hyresgäst, oavsett om vräkningen äger rum innan överexekutors utslag vunnit laga kraft eller därefter.3 Borgensförbindelse, som av sökanden ingives, är förty ofullständig om den endast avser det fall, att hyresgästen vräkes innan överexekutors utslag vinner laga kraft. JO 1960 s. 125. — A förpliktades jämlikt 192 § UL att bortföra en stuga. Begäran om inhibition avslogs av hovrätten genom särskilt beslut. A stämde då till domstol och hemställde om inhibition. Inhibitionsyrkandet ansågs icke kunna i detta mål upptagas till prövning. SvJT 1957 rf. s. 50. — Genom lagsökningsutslag förpliktades A att utgiva visst belopp. Sedan utmätning sökts, betalade han beloppet till utmätningsmannen. Oaktat A sökt återvinning, redovisade utmätningsmannen det influtna beloppet till borgenären utan att denne ställt pant eller borgen. Tillvägagångssättet var naturligtvis riktigt, eftersom A ej styrkt, att rätten förordnat om inhibition. Efter det lagsökningsutslaget undanröjts i återvinningsmålet, uppkom fråga huruvida återgång jämlikt 50 § UL kunde äga rum. JO ansåg, att vad i detta lagrum är stadgat ägde tillämpning på den av A till utmätningsmannen verkställda betalningen.4 När den vinnande parten fått lyfta
något, borde överexekutor sökas för att parten må erhålla förordnande om verkställighetens återgång;5 talan om återgång kunde givetvis alltid föras vid domstol. JO 1957 s. 299.
Tvångsförvaltning av fast egendom. Vid behandlingen av ett ärende rörande tvångsförvaltning av en fastighet gjorde JO bland andra följande uttalanden. Syssloman vid tvångsförvaltning är icke underkastad tjänstemannaansvar och står således ej under JO:s tillsyn. Lagens regler om redovisning och fördelning måste vara tillämpliga även i fall, då den dom, som ligger till grund för tvångsförvaltningen, icke vunnit laga kraft. Dock må medel, som i dylikt fall vid fördelning tillagts borgenär, jämlikt 46 § 3 st. UL icke lyftas annorledes än mot pant eller borgen. Sysslomannen har att i redovisning, som han avgiver, tillgodoföra sig skäligt arvode, varefter rättsägare kan genom klander å redovisningen draga frågan under domstols prövning. Däremot äger icke överexekutor medgiva, att han månadsvis får uttaga arvode enligt särskilda arvodesräkningar. Sammanträde för fördelning skall hållas oavsett att dom eller utslag, som ligger till grund för tvångsförvaltningen, icke vunnit laga kraft, ehuru medel ej få lyftas. Lagens bestämmelser äro ej avfattade med tanke på det fall, att tvångsförvaltning under längre tid pågår på grund av en icke laga kraft ägande dom. De brister i lagen, som framkommit, synas så allvarliga, att de i och för sig motivera en framställning om lagändring.6 JO 1959 s. 177.
Återtagande av avbetalningsgods. Enligt 10 § 1 st. lagen om avbetalningsköp är det en förutsättning för återtagande handräckningsvis av gods, som sålts på avbetalning, att köpehandlingen upptager det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning. Åtskilliga fall i praxis visa, att avbetalningssäljare stundom ej utsätta kontantpriset på ett fullt tydligt sätt. Man kan väl icke begära, att ett visst belopp skall uttryckligen angivas som kontantpris, men onekligen är det säkrast att använda denna beteckning, om säljaren vill undgå att råka i besvärligheter genom att utmätningsmannen vägrar handräckning för återtagande av godset. JO 1957 s. 258, 1960 s. 118.
Överlämnande av barn. När det gäller verkställighet av dom, varigenom någon tillerkänts vårdnaden om barn, synes det vara vanligast, att vårdnadshavaren med stöd av 38 § UL förklaras berättigad att efter anmälan hos vederbörande utmätningsman erhålla handräckning för utfående av barnet, NJA 1954 C 670, 1955 C 286, 332; i det sistnämnda fallet tillades, att det torde ankomma på utmätningsmannen att efter samråd med vederbörande barnavårdsnämnd vidtaga sådana åtgärder, att barnets överflyttning må kunna ske under så gynnsamma omständigheter som möjligt. Andra formuleringar förekomma emellertid. Sålunda förordnade i NJA 1954 C 646 en överexekutor med stöd av 191 § UL, att ett barn omedelbart skulle överföras i sökandens vård,
därtill vederbörande utmätningsman, i händelse av tredska, hade att på anmodan av sökanden meddela erforderlig handräckning; hovrätten fastställde jämlikt 38 § UL det slut överexekutors utslag innehöll. I NJA 1959 C 76 förpliktades A att föranstalta därom, att parternas barn C och D bleve till B överlämnade inom en månad från utslagets dag med rätt för B att, därest barnen ej inom sålunda stadgad tid överlämnades, för utfående av barnen på B:s bekostnad påkalla handräckning av vederbörande utmätningsman; något lagrum åberopades varken av överexekutor eller hovrätten. Föreläggande av vite synes ej ha förekommit i dessa fall.7 — Däremot är vitesföreläggande vanligt då fråga är om realiserande av rätten till umgänge med barn, som står under annans vårdnad. Exempel härpå finnes i NJA 1957 C 518: med stöd av 38 § UL förelades A, vid vite av 100 kr. varje gång, att kl. 10 den första och den tredje söndagen i varje månad till och med februari 1957 med början den av nämnda söndagar, som inföll näst efter den dag hon genom B:s försorg bevisligen erhållit del av utslaget, i sin bostad utlämna parternas barn C och D till B. Det är tydligen praktiskt att sålunda på förhand genom vitesföreläggande realisera umgängesrätten.8 Ytterligare exempel på vitesföreläggande finnas i NJA 1954 C 673 och SvJT 1957 rf. s. 31.— Fråga om hinder för verkställighet av beslut om överlämnande av barn har under perioden förevarit i ett par fall.9 I det ena av dessa gällde det verkställighet av överexekutors utslag, varigenom beviljats handräckning jämlikt 191 § UL för utfående av en nioårig pojke. Utmätningsmannen hade vägrat verkställighet, och överexekutor hade ej gjort ändring i detta beslut. HD fann i likhet med hovrätten, att överflyttning av pojken allenast kunnat ske mot dennes vilja och med tillgripande av våld ävensom att en på sådant sätt genomförd överflyttning kunnat innebära risk för att hans hälsa därav kunnat taga skada. Med hänsyn härtill hade utmätningsmannen ägt vägra verkställighet. HD erinrade emellertid om, att HD icke därmed tagit ståndpunkt till frågan huruvida hinder fortfarande mötte mot verkställighet av överexekutors handräckningsutslag. Härigenom markerades, att sökanden kunde begära ny verkställighet. NJA 1954 s. 109. — I det andra fallet fick en moder, som i äktenskapsskillnadsdom tillerkänts vårdnaden om sin dotter, ej verkställighet å domen i denna del. Flickan, som var något över tretton år, hade bestämt motsatt sig att överföras till modern och anfört beaktansvärda skäl härför. Fadern hade haft hand om flickan, och hon hade under de senaste sju åren vistats i hans hem och gått i ortens skola. Under angivna omständigheter borde icke medelst tvång genomföras en i flickans levnadsförhållanden och utveckling så djupt ingripande åtgärd som hennes förflyttning från hemlandet till den för henne okända miljön i Amerika, där hennes moder vistades med sin andre man. NJA 1957 s. 551.10 De båda fallen giva tillsammans en ganska god belysning av vissa problem, som möta vid verkställighet av vårdnadsbeslut. Det kan emellertid synas i någon mån betänkligt, att ett vårdnads
beslut på detta sätt de facto annulleras i exekutiv väg. I det senare av de båda fallen synes det lämpligaste vara att upptaga vårdnadsfrågan till förnyat övervägande i judiciell väg, varom exekutiv myndighet borde kunna förordna. Tyvärr saknas stöd härför av gällande lag.11
Föremål för utmätning. Jämlikt lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. omhändertogos vissa medel för flyktkapitalbyråns räkning och överfördes till svensk-tyska clearingkontot i riksbanken. Förfogande över medel å detta konto må enligt nämnda lag icke ske i vidare mån än K. M:t bestämmer. Då K. M:t förordnat, att å kontot innestående tillgodohavanden skulle ställas till likvidationsnämndens förfogande för angivet ändamål, ansågos dessa tillgodohavanden icke kunna utgöra föremål för utmätning. NJA 1954 s. 213. I detta sammanhang finnes ej anledning att ingå på de folkrättsliga spörsmål, som detta rättsfall aktualiserar. — A ägde en fastighet och uthyrde en lägenhet i densamma mot en månadsvis förfallande hyra. För A:s gäld tog utmätningsman i mät hans hyresfordringar enligt hyreskontrakt. Hovrätten ansåg emellertid, alt hyror, som ej äro förfallna till betalning vid utmätningstillfället, icke kunna tagas i mät annorledes än genom utmätning av fastigheten, varför utmätningen undanröjdes. SvJT 1955 rf. s. 15. — A köpte en bil på avbetalning med ägareförbehåll. Bilen utmättes för en tredje mans fordran å A. På klagan av avbetalningssäljaren undanröjde överexekutor utmätningen. Hovrätten yttrade, att ett ägareförbehåll icke utesluter, att även köparen får anses som ägare till godset, om än hans rätt, innan köpeskillingen till fullo guldits, är villkorad av säljarens förbehåll. Då vid tiden för utmätningen full betalning för bilen icke erlagts, hade icke själva bilen utan allenast A:s villkorliga äganderätt till densamma bort tagas i mät.12 SvJT 1956 rf. s. 52. — Enligt 31 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, vilken lag gällde intill utgången av år 1954, fick rätt till ersättning enligt lagen ej för gäld tagas i mät. Under år 1953 översände ett försäkringsbolag medelst postgiroutbetalningskort till A denne tillkommande ersättning för olycksfall i arbete. Utbetalningskortet togs i mät hos B, som på A:s uppdrag hade hand om dennes post. A yrkade, att utmätningen måtte undanröjas, enär enligt hans förmenande det översända beloppet var utmätningsfritt enligt ovan nämnda lagrum och 123 § lagen om försäkringsavtal. A:s klagan lämnades emellertid utan bifall i samtliga instanser. Hovrätten, vars utslag fastställdes av HD, anförde som motivering, att postgirokontoret på bolagets uppdrag genom utbetalningskortet på föreskrivet sätt tillhandahållit A honom tillkommande förfallet ersättningsbelopp, sedan detta avförts från bolagets postgirokonto. Vid sådant förhållande hade stadgandet i 31 § 1916 års lag icke utgjort hinder för utmätning av utbetalningskortet. NJA 1954 s. 524. Det var tydligen icke längre fråga om rätt till ersättning utan om ett av gäldenären disponerat belopp.13 — Skogsarbetaren A köpte av åkaren B en häst på avbetalning. Innan köpesum-
man slutbetalats, utmättes A:s andel i hästen. A överklagade utmätningen under åberopande av, att hästen vore ett sådant för hans och hans familjs försörjning nödigt arbetsredskap eller annat nödigt lösöre, som jämlikt 65 § UL borde undantagas från utmätning. Hovrätten, som fann utmätningen avse A:s rätt på grund av kontraktet med B, ansåg en dylik rätt väl i och för sig kunna komma i betraktande vid undantagande av egendom från utmätning jämlikt 65 § UL. Men då rättighetens värde måste beräknas överstiga 1 000 kr., kunde den likväl icke undantagas. SvJT rf. s. 65.
Tredje mans rätt vid utmätning. För A :s gäld utmättes hans rätt till andel i dödsboet efter hans moder. B överklagade utmätningen på den grund, att A tidigare å B överlåtit sin rätt till arv efter modern intill ett belopp av 5 700 kr. HD fann, att överlåtelsen icke kunde anses omfatta A:s rätt till arv i dess helhet eller viss kvotdel därav utan avsåge en till visst belopp begränsad del av nämnda rätt. Vid sådant förhållande utgjorde överlåtelsen icke hinder för utmätning av A:s hela andel i dödsboet, varför utmätningen fastställdes. NJA 1954 s. 177. B hade gentemot A endast en fordringsrätt, vilken icke kunde vara till hinder för utmätning. — A köpte av ett konkursbo vissa lösören och lät dessa kvarbliva i konkursgäldenären B:s bostad. Efter konkursens avslutande blevo lösörena utmätta för B:s gäld. A överklagade utmätningen, men denna fastställdes, eftersom med lösörena icke förfarits i enlighet med lösöreköpsförordningens bestämmelser. Meningarna voro emellertid mycket delade. Tre ledamöter i hovrätten och två i HD ansågo nämnda bestämmelser icke vara tillämpliga i fallet och ville jämlikt 69 § UL hänvisa A att efter stämning utföra sin talan. NJA 1956 s. 770.
— Vid utmätningsförrättning hos lantbrukaren A företedde denne en handling, enligt vilken A:s fader till dennes omyndiga barn såsom gåva överlämnat kreatur och inventarier på gården. Utmätningsmannen och överexekutor ansågo, att denna egendom ej kunde utmätas, men hovrätten återförvisade målet, eftersom blott sannolika skäl visats för påståendet, att egendomen tillhörde annan än gäldenären, varför 69 § UL vore tillämplig. SvJT 1958 rf. s. 11. — A överlät till B viss del av sin fordran hos C. Fordringen togs därefter i mät hos A. B överklagade utmätningen. I målet upplystes, att denuntiation om överlåtelsen skett till C först sedan utmätningen ägt rum men innan underrättelse om densamma, med förbud att utgiva något till annan, av utmätningsmannen delgivits C. Överexekutor, vars utslag fastställdes av hovrätten, ansåg att överlåtelse med verkan mot utmätningsborgenären icke skett före utmätningen. Genom utmätningen betogs A rätten att förfoga över fordringen intill ett belopp motsvarande utmätningsfordran. Den omständigheten, att C delgivits förbudet att betala först sedan han underrättats om överlåtelsen saknade betydelse, eftersom förbudet endast avsåge att förhindra, att C till A betalade den utmätta delen av fordringen. Klagan över utmätningen lämnades därför utan bifall. SvJT 1958 rf. s. 60.
— Vid utmätning uppkom fråga, huruvida egendom vore i makars gemensamma besittning. I motsats mot överexekutor ansåg hovrätten så vara fallet och gav tredje man hänvisning att stämma, dock utan att åberopa 69 § UL. SvJT 1959 rf. s. 2. Härmed må jämföras det ovan omnämnda fallet SvJT 1958 rf. s. 11, i vilket hovrätten återförvisade målet
8 —613004. Svensk Juristtidning 1961
till utmätningsmannen. Anledningen härtill var tydligen, att i detta fall någon utmätning icke skett. Däremot synes det svårt att förklara varför icke 69 § UL åberopades. Föreligger ej någon lapsus, har väl hovrätten ansett lagrummet icke direkt tillämpligt. — Enligt 54 § lagen om försäkringsavtal gäller en försäkring i princip till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. Vid utmätning hos A togs i mät dennes fordran på ett försäkringsbolag, utgörande ersättning för en häst. Utmätningen överklagades av B, som åberopade, att A köpt hästen av C på avbetalning och icke till fullo erlagt köpesumman; C:s rätt enligt avbetalningskontraktet hade av C överlåtits å B, som nu gjorde anspråk på ersättningsbeloppet. Hovrätten fann, att nyssnämnda lagrum vore tillämpligt på den säkerhetsrätt, som tillkom avbetalningssäljaren eller hans rättsinnehavare. Enär B visat sannolika skäl för sitt anspråk, fick han hänvisning enligt 69 § UL att instämma sin talan. SvJT 1959 rf. s. 51. Då man näppeligen i detta fall kan tala om egendom i gäldenärens bo, synes endast en analogisk tillämpning av 69 § UL kunna ifrågakomma.14 — Om den utredning, som bör föregå ett beslut om hänvisning enligt 69 § UL, handlar NJA 1954 C 1035. Fallet är emellertid av den speciella natur att det icke kan närmare behandlas i denna framställning. — Fastighet, som före hustruns död tillhört mannen, kom genom dödsfallet att ingå i hustruns dödsbo. Innan arvskifte ägt rum och medan fastigheten alltjämt var lagfaren för mannen, blev den utmätt för gäld, som mannen ådragit sig efter hustruns död. Då förändring i äganderätt genom dödsfall icke beröres i 82 § UL, var utmätningen felaktig. Efter dödsfallet och innan skifte skett kunde fastigheten endast utmätas för dödsboets gäld. JO 1957 s. 175. — I samband med utmätning uppstod fråga, huruvida en verkstadsägares fordran för reparation av en bil vore förenad med panträtt eller retentionsrätt till bilen. Denna civilrättsliga fråga har betydelse för det exekutiva förfarandet. Enligt ett uttalande av lagrådet under förarbetena till lagen den 31 mars 1950 om rätt för hantverkare att sälja gods, som ej avhämtats,15 blir hantverkare att betrakta som panthavare i UL:s mening, om de i 1950 års lag omnämnda sexmånaders och tvåmånadersfristerna utlöpt och villkoren för försäljningsrätt äro uppfyllda, men eljest som retentionsrättshavare. JO 1958 s. 86. — En fråga om panthavares ställning vid utmätning av panten förelåg i SvJT 1959 rf. s. 29. Då detta spörsmål ej kom under prövning av överrätt, skall det emellertid ej behandlas närmare här. Fullföljdsfrågan i rättsfallet beröres nedan under rubriken Besvär i utsökningsmål.
Utmätningsförrättning. Vid återbetalning av överskjutande skatt äger kronan i allmänhet icke kvitta med sina fordringar mot den skattskyldige, såsom för böter, viten och andra skatter än de som avses i uppbördsförordningen. En sådan kvittning skulle nämligen innebära ett otillbörligt gynnande av kronan framför den skattskyldiges övriga borgenärer. Dennes tillgodohavande har merendels uppkommit därigenom, att kronan hos honom tvångsvis uttagit för stort skattebe-
lopp. En generell kvittningsrätt skulle för flertalet fall i realiteten innebära, att kronan i viss utsträckning finge begagna sig av införsel även för fordringar, som icke äro införselgilla. Kronan bör icke givas något försteg framför enskilda fordringsägare vid utmätning i det återstående skattebeloppet. Stadgandet i 58 § UL måste anses i princip tillämpligt även i förhållandet mellan utmätning för enskild fordran, å ena, samt böter, skatter och dylikt å andra sidan ävensom i förhållandet mellan flera utmätningsmän med samma lokala kompetens. JO 1960 s. 278. — Avlöning till lärare vid Jönköpings stads folkskolor utbetalas på det sätt, att stadens drätselkontor låter insätta lönebelopp på ett läraren tillhörigt motbokskonto i en sparbank. Sedan avlöningslista av kontoret överlämnats till banken men innan visst i listan upptaget belopp blivit infört i läraren A:s motbok, togs beloppet i mät för dennes gäld. Hovrätten ansåg, att det utmätta beloppet ännu icke utgjort fordran för A på grund av insättning i banken för dennes räkning utan funnits kontant tillgängligt i banken för att tillhandahållas A, i följd varav det kunnat utmätas i bankens kontor utan företeende av motboken. SvJT 1955 rf. s. 29. — Talan om ansvar jämlikt 10:12 SL för åsidosättande av ett enligt 75 § 2 st. UL meddelat förbud lämnades av hovrätt utan bifall, enär åsidosättande av förbudet icke kunde anses innefattat under nämnda lagrum i SL. I samband därmed uttalade hovrätten, att sekundogäldenärens betalningsskyldighet kvarstod utan hinder därav, att betalning erlagts i strid mot förbudet. SvJT 1956 rf. s. 56. — Om avvisande av talan mot ett i samband med utmätning meddelat beslut handlar rättsfallet SvJT 1956 rf. s. 73, varom se närmare nedan under rubriken Rättsmedel i utsökningsmål. — För gäldande av bland annat vissa skatter och avgifter togs i mät ett ägarhypotek, som förefanns å några i bank belånade inteckningar. Jämlikt 75 § UL tecknade utmätningsmannen i protokollet förbud för banken att utgiva något till annan än utmätningsmannen eller blivande rättsinnehavare, vilket förbud delgavs banken. Sedan gäldenären kommit i konkurs, bestreds förmånsrätt enligt 17: 8 HB i det utmätta godset på den grund, att utmätningsmannen underlåtit att såsom i 74 § 3 st. UL stadgas å inteckningshandlingarna göra anteckning om det meddelade förbudet. Häradsrätten, vars beslut fastställdes av hovrätten, ansåg emellertid, att med föreskriften om skyldighet för utmätningsmannen att teckna förbudet å inteckningshandling icke åsyftats annat än att förstärka utmätningsborgenärens rätt. Hänsyn till övriga borgenärer krävde ej annan åtgärd än delgivning av förbudet med inteckningshavaren. För att förmånsrätt skulle uppkomma vore det därför tillräckligt att delgivning skett, varigenom utmätningen blivit så verkställd som i 74 § 3 st. UL sägs. SvJT 1958 rf. s. 24. — Indrivningsmyndighet lämnade skattskyldig medgivande att erlägga restförda skatter genom avbetalningar. I samband med utmätning för skatterna uppkom fråga, i vad mån medgivandet utgjorde hinder mot att hela skatteskulden omedelbart indrevs. HD uttalade i målet, att utan hinder av det den skattskyldige lämnade medgivandet hade indrivningsmyndigheten ägt att, när den funnit anledning därtill, vidtaga exekutiv åtgärd för indrivning av skatteskulden i dess helhet. NJA 1959 s. 238. — Utmätningsman hade vid indrivning av skatt medgivit den skattskyldige betalningsanstånd och samtidigt betingat sig säkerhet för skat-
tefordringen. Enligt JO:s mening tala emellertid övervägande skäl för att utmätningsman icke äger mottaga säkerhet för skattefordran. JO 1960 s. 291. Onekligen måste denna ståndpunkt vid lagens tystnad anses vara mest motiverad.
Exekutiv fastighetsauktion. I 60 § 3 mom. 2 st. uppbördsförordningen meddelas särskilda bestämmelser om vad som skall iakttagas vid utmätning för skatt av fastighet, som finnes å annan ort än den där gäldenären har sitt hemvist. Avsikten med dessa bestämmelser är att förekomma, att utmätning sker och fastigheten säljes utan att gäldenären fått kännedom om att utmätning sökts.16 JO hade anledning inskärpa, att det icke räcker med en i samband med rekvisition av taxeringsbevis framställd begäran om uppgift om gäldenärens i senaste fastighetstaxeringslängd antecknade adress. Auktionsförrättaren bör kontrollera, att gäldenären kan nås på denna adress och, om så ej är fallet, företaga vidare efterforskningar för att utröna hans vistelseort. JO 1956 s. 208. — Vid exekutiv auktion å fastighet inropades denna av A. Auktionsförrättaren uppsköt förrättningen en halv timme för att bereda A tillfälle att erlägga handpenning eller ställa säkerhet. Då nämnda tid gått till ända utan att A låtit sig avhöra, utropades ånyo fastigheten, varvid högsta budet avgavs av B. På klagan över auktionen yttrade hovrätten, vars utslag fastställdes av HD, att åt 125 § UL i princip bör givas den tolkningen, att anstånd icke skall lämnas köparen för fullgörande av vad som åligger honom enligt nämnda lagrum. Möjligen kan man tänka sig att göra undantag i fall, då det är uppenbart, att skada icke kan uppkomma för rättsägarna. NJA 1955 s. 396.17 — Ränta enligt 138 § 2 st. 2 p. KL (å lönefordringar med förmånsrätt enligt 17: 4 HB) har ansetts skola utgå vid exekutiv auktion å konkursbos fastighet, ehuru räntan icke bevakats i konkursen. SvJT 1956 rf. s. 41. Rättsfallet omnämnes jämväl nedan under rubriken Bevakningsförfarande.
Införsel i avlöning, pension eller livränta. Enligt 6 § införsellagen (IfL) kan bidrag, som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder (så kallad förlossningskostnad) icke uttagas genom införsel, om det förfallit till betalning tidigare än två år före införselbeslutets meddelande. Den 3 juni 1957 inkom till utmätningsman ansökan om uttagande genom införsel av bidrag avseende en förlossning, som ägt rum den 2 mars 1955. Utmätningsmannens beslut att avslå ansökningen fastställdes av överexekutor och överrätterna. NJA 1958 s. 86. Den civilrättsliga frågan om tiden för bidragets förfallande har särskild betydelse när det gäller införsel. Enligt uttalande av första lagutskottet i samband med ändringen av 6 § IfL genom lagen den 19 maj 1950 avser bidraget i regel tiden sex veckor före och sex veckor efter barnets födelse och anses förfalla till betalning vid utgången av denna tid.18 Tydligen ligger denna uppfattning till grund för avgörandet i förevarande rättsfall.19 — Frågan om underhållsbidragets storlek är givetvis också av civilrättslig natur men kan komma under bedömande i införselmål. Därvid har tillämpningen av lagstiftningen om höjning av
vissa underhållsbidrag särskild betydelse. Spörsmål om tillämpning av denna lagstiftning förelåg i rättsfallet SvJT 1959 rf. s. 56. En man hade i en år 1946 utfärdad handling förbundit sig att utgiva underhållsbidrag till ett utom äktenskap fött barn. Modern och barnavårdsmannen hade först år 1953 tecknat godkännande å handlingen. Avtal om fullgörande av underhållsskyldighet ansågs slutet före den 1 januari 1951.20 — En författare A brukade regelbundet lämna bidrag till en tidskrift. Införsel för uttagande av ogulden skatt beviljades i de arvodesbelopp, som tillkommo A såsom honorar för bidragen. Tidskriftsföretaget klagade, men denna klagan lämnades av samtliga instanser utan bifall. I sitt av HD fastställda utslag yttrade hovrätten, att med hänsyn till vad som framkommit rörande storleken av och regelbundenheten hos de betalningar företaget erlade i ersättning till A för hans artiklar finge A anses så fast knuten till företaget, att han tillhörde den personal, som vore verksam i dess rörelse. Vid sådant förhållande hade företaget att tillse, att ersättningens utbetalande ordnades på ett sätt, som möjliggjorde tillämpning av införselbeslut. NJA 1958 s. 254. I målet anförde justitiekanslersämbetet bland annat, att begreppet arbetsanställning i IfL torde äga en synnerligen vidsträckt innebörd, vilket främst motiverades av det beaktansvärda intresset, att skattskyldiga och underhållspliktiga finge göra rätt för sig i den mån de ägde förmåga därtill. — Den ofta återkommande frågan om införsel i agents försäljningsprovision var före i rättsfallet SvJT 1956 rf. s. 49. Det avgörande är här huruvida agenten mottagit försäljningsuppdraget såsom självständig företagare och utfört arbetet i egen rörelse eller om han tillhör den personal, som är verksam i säljarens rörelse. I senare fallet åligger det enligt stadig praxis säljaren att vidtaga sådana anordningar, att erforderlig del av provisionsinkomsten kan innehållas.21 — En mera ovanlig fråga, huruvida viss inkomst vore att betrakta såsom införselbar, förelåg i rättsfallet SvJT 1956 rf. s. 25. Där rörde det sig om sådan inkomst av fiske, som tillkommer deltagare i fiske i part. Den andel i vinsten, som en sådan deltagare erhåller, ansågs icke såsom avlöning utan i stället såsom inkomst som egen företagare. — Sjukpenning, som avses i lagen om allmän sjukförsäkring, kan icke göras till föremål för införsel. SvJT 1959 rf. s. 75. — Enligt uttalande av departementschefen i förarbetena till 6 § IfL skall bestämmelsen i detta lagrum om den ettåriga preklusionstiden för bidragsbelopp tillämpas även i fråga om jämkningsbeslut.22Detta leder till att meddelande av dylikt beslut kan få allvarliga konsekvenser för den underhållsberättigade, i det att möjligheten att genom införsel uttaga äldre bidragsbelopp försvinner.23 Ett exempel härpå föreligger i SvJT 1959 rf. s. 46. I samband med uppvärdering av underhållsbidrag enligt lagen den 24 maj 1957 meddelades jämkningsbeslut, varigenom vissa äldre bidragsbelopp prekluderades. Hovrätten ansåg
emellertid, att preklusionstiden i detta fall borde räknas från det föregående införselbeslutets dag. — En stadsfogde hade inför jul- och nyårshelger meddelat generellt anstånd med uttagande genom införsel av skatt och böter. JO ansåg det oriktigt såväl att utan prövning av de enskilda fallen förordna om jämkning av samtliga beslut, som ock att åsidosätta bestämmelserna om delgivning av jämkningsbeslut. Medgivande av anstånd vore att hänföra till sådant förordnande om jämkning, som avses i 8 § IfL. JO 1960 s. 72.24 — En fråga huruvida vissa utbetalningar skett i uppenbar strid mot införselbeslut, se 14 § IfL, förelåg i rättsfallet NJA 1955 s. 289. Avgörandet hängde på om utbetalade belopp varit att anse som avlöning.
Säkerhetsåtgärder. Med stöd av 187 a $ UL och 15: 3 RB förordnade överexekutor, i anledning av ansökan av ett bolag, att en viss revers skulle, till säkerställande av bolagets rätt, på dess bekostnad ställas under förvaltning av god man och utsåg till sådan en befattningshavare hos överexekutor. Förvaltningen skulle så handhas, att så länge anhängig rättegång rörande betalningsskyldighet pä grund av reversen påginge, vederbörande domstol hade obegränsad tillgång till reversen. NJA 1957 C 116. — Underrätt meddelade med stöd av 15:3 p. 2 RB förbud för ett bolag vid vite av 5 000 kr. att använda kännetecknet »siba» ensamt eller på framträdande sätt vid annonsering eller skyltning eller eljest vid hänvändelse till allmänheten. NJA 1957 C 797.
Handräckning enligt 191 § U L. Något fall av handräckning för återställande av rubbad besittning förekommer icke i det undersökta materialet. Däremot har 191 § UL liksom tidigare tillämpats i vid omfattning när det gällt återställande av annat förhållande, som rubbats, och jämväl i fall då man icke kunnat tala om något rubbande. Här är först att nämna handräckning för öppnande av väg eller annan samfärdselled, som avstängts. I rättsfallet SvJT 1959 rf. s. 53 skulle vid ombyggnad av ett hyreshus ett portgångsutrymme anslutas till invidliggande lokaler och porten igenmuras. Sedan hyresvärden avstängt portgången begärde hyresgäster, som tidigare använt denna som huvudingång, handräckning för dess öppnande. Överexekutor biföll ansökan om handräckning, eftersom sökandena städse begagnat den igenmurade porten såsom huvudingång. Hovrätten däremot lämnade sökandenas talan utan bifall, enär de ej såvitt visats genom hyresavtal eller eljest tillförsäkrats tillträde till sina lägenheter genom den ifrågavarande porten. Hyresvärden hade vidare i god tid underrättat sökandena om den tilltänkta avstängningen av porten och anvisat annan för dem godtagbar passage till deras lägenheter.25 Frågor om handräckning för öppnande av väg förelågo i NJA 1956 C 215 och 1959 C 763. I det förra fallet avslogs ansökan om handräckning av HD till synes därför, att något omedelbart behov av vägens nyttjande ej ansågs vara för handen. — I ett flertal notisfall ha förekommit frågor om handräckning för borttagande av byggnad eller annat föremål eller därmed jämförlig åtgärd; det är i dessa fall stundom vanskligt att med stöd av notisuppgifterna avgöra, huruvida något förhållande varit rubbat eller icke. Här må antecknas
NJA 1955 C 315 (bortförande av lada), 1956 C 148 (borttagande av grus och sten, som upplagts på viss mark), 1956 C 982 (bortförande av kiosk), 1957 C 617 (borttagande av reningsbrunnar), 1957 C 640 (borttagande av byggnad, som uppförts i strid mot gällande byggnadsföreskrifter, eller vidtagande av viss annan åtgärd), 1957 C 683 (återställande av förhållande, som rubbats genom grävningsarbete); 1959 C 810 (bortförande av byggnad), 1959 C 977 (avlägsnande av husgrund). I referatfallet NJA 1954 s. 80 förpliktades en person, som flyttat en kiosk, att flytta tillbaka den till dess förutvarande plats. — Enligt stadig praxis tillämpas 192 § UL endast när det gäller vräkning av de i lagrummet nämnda nyttjanderättshavarna samt av den som innehar bostad på grund av tjänsteavtal. I andra fall kan handräckning för vräkning beviljas jämlikt 191 §. Från perioden kunna antecknas några notisfall, NJA 1954 C 348 och 896, 1955 C 476, 1956 C 158 samt 1959 C 836 och 880. Endast det första fallet synes erbjuda något intresse. En person A hade med stöd av 191 § UL förpliktats att återställa besittningen av ett visst rum till B genom att omedelbart med bohag avflytta därifrån. I HD uppgav emellertid A, att han enligt muntligt avtal med B erhållit rätt att för all framtid bebo ifrågavarande rum. HD fann vad A sålunda invänt icke kunna i målet lämnas utan avseende, varför frågan om A:s skyldighet att avflytta icke kunde handräckningsvis avgöras. Avgörandet stämmer med tidigare praxis.26 — Handräckning för utbekommande av lös sak har påkallats i några fall. Sålunda begärde i NJA 1956 C 289 A handräckning för utfående av handlingar rörande bysamfällighet; HD ansåg emellertid, att A ej styrkt sin behörighet att handla å bysamfällighetens vägnar. I NJA 1956 C 476 fick A handräckning för utbekommande av egendom, upptagen i lösöreköpskontrakt mellan A och B. Styrelsen för en stiftelse begärde i NJA 1958 s. 734 handräckning för utbekommande av protokoll och andra handlingar rörande stiftelsen från en person, som tidigare varit ledamot av styrelsen. HD avvisade emellertid ansökan, enär den ifrågavarande styrelsen icke vore att anse som laglig företrädare för stiftelsen. Slutligen må antecknas, att i NJA 1958 C 635 en ansökan om att utfå originalet till viss bouppteckning funnits icke kunna handräckningsvis bifallas. — I praxis tillämpas som bekant 191 § UL även när det gäller överflyttning av barn till vårdnadshavare. Några fall av sådan handräckning ha förekommit under perioden, dock knappast något av större intresse ur principiell synpunkt. I referatfallet NJA 1955 s. 509 begärde en moder att få till sig överlämnad sin sjuårige son från fosterföräldrar, vilka haft hand om honom från det han var månadsgammal. HD biföll ansökningen, enär utredningen icke gåve vid handen, att modern vore olämplig att utöva vårdnaden om sitt barn. Hon skulle gifta sig och bilda eget hem, och hennes blivande make vore villig adoptera barnet. En överflyttning kunde icke anses medföra sådan risk för barnets hälsa, att den sökta handräckningen borde vägras. Emellertid dröjde det icke mer än fyra månader innan resning beviljades i målet på grund av nya upplysningar, varpå HD fann den sökta handräckningen icke böra beviljas och förty upphävde sitt beslut därom, se NJA 1956 C 201 och 281, vilka vidare omförmälas nedan under rubriken Extraordinära rättsmedel i utsökningsmål. Här må vidare antecknas notisfallen NJA 1954 C 1040 och 1955 C 240,
i vilka med stöd av 191 § UL handräckning beviljades för överflyttning av barn.
Handräckning enligt 192 § U L. Ett markområde i en stad upplåts av drätselkammaren till A för uppförande av en försäljningskiosk. A träffade avtal med en byggmästare om uppförande av kiosken men förmådde icke anskaffa medel till att finansiera bygget. Fattigvårdsstyrelsen i staden trädde då emellan, övertog markkontraktet och lät uppföra kiosken. Denna uppläts till A mot villkor, att A skulle erlägga markavgift och efter viss plan amortera byggnadssumman; sedan denna fullständigt gäldats, skulle kiosken bli A:s egendom. Då A icke fullgjorde sin betalningsskyldighet enligt avtalet med fattigvårdsstyrelsen, begärde styrelsen att A skulle vräkas från kiosken. HD ansåg, att de belopp A enligt nyss nämnda avtal skulle erlägga icke vore att betrakta såsom vederlag för nyttjanderätt. Den omständigheten, att A brustit i fullgörandet av denna sin betalningsskyldighet och därmed enligt avtalet förverkat sin rätt att bli ägare av kiosken kunde alltså icke medföra, att A i anledning av den förevarande ansökningen vräktes från kiosken. HD, som fann vad i målet anförts icke föranleda tilllämpning av 187 a § UL, lämnade yrkandet om vräkning utan bifall. NJA 1954 s. 80. Vad som menas med uttrycket »i anledning av nu förevarande ansökan» i HD:s utslag synes icke alldeles klart. Närmast till hands ligger väl att antaga, att varken 191 eller 192 § UL ansetts tilllämplig; men då hade man väntat sig beskedet, att yrkandet om vräkning icke kunde i handräckningsväg bifallas. Än dunklare förefaller emellertid omnämnandet av 187 a § UL. Något formligt yrkande om säkerställande av sökandens rätt i avbidan på judiciell prövning hade ju icke framställts i målet och man kan näppeligen påstå, att något dylikt yrkande innefattades i ansökningen. — Ett par rättsfall rörande invändningar i summariska vräkningsmål må härefter omnämnas. I NJA 1955 C 543 gjordes invändning om betalning. HD ansåg, att hyresgästen förebragt sådant stöd för invändningen, att det icke kunde anses uppenbart, att han genom anmärkta dröjsmål med betalning gått hyresrätten förlustig. Han kunde förty icke handräckningsvis skiljas från lägenheten. Bevisskyldigheten för att betalning skett åligger således primärt hyresgästen, men fullt bevis fordras icke. Hyresgästen A gjorde i NJA 1957 C 979 invändning därom, att hyresförhållandet icke bestod mellan honom och sökanden B, utan att en person C vore hans medkontrahent och att i förhållande till denne hyresrätten alltjämt var gällande. HD fann, att vad A uppgivit hade stöd i ett av A åberopat intyg samt att även i övrigt omständigheter förekommit, som i viss mån stödde A:s invändning; B:s talan kunde förty icke handräckningsvis bifallas. — Vräkningsutslag meddelades i ett fall, då hyresgästen uteblev med förklaring, ehuru varken det belopp, varmed hyresgästen resterade för hyra eller den tid, till vilken den uteblivna betalningen hänförde sig, angivits i ansökan. JO framhöll i anledning härav, att det är nödvändigt att utredning förebringas angående beloppet av förfallen hyra och den tid, varå denna belöper. Saknas uppgifter härom, bör överexekutor anmoda sökanden att innan ansökningen kommuniceras komplettera densamma i nämnda hänseenden. JO 1960 s. 123. — I två notisfall har det varit fråga om skyldighet att avflytta från lägenhet, vilken upplåtits
som tjänstebostad. En person ålades i NJA 1955 C 756 jämlikt 192 § att avflytta från lägenhet, som han fått åt sig upplåten såsom tjänstebostad i egenskap av fastighetsarbetare. Däremot fann HD i NJA 1956 C 385 en fråga om anställd persons skyldighet att avflytta från tjänstebostad icke kunna handräckningsvis avgöras. Ett justitieråd ville jämlikt grunderna för 192 § UL förplikta den anställde att avflytta. — Som vanligt förelågo i åtskilliga summariska vräkningsmål spörsmål av väsentligen civilrättsligt intresse, så i NJA 1957 s. 364 (fråga om verkan av uppsägning, som gjorts till dödsbo sedan detsamma jämlikt 3:8 nyttjanderättslagen satt annan i sitt ställe), SvJT 1957 rf. s. 40 (fråga huruvida hyresrätt överlåtits eller eljest upplåtits till svaranden) och NJA 1959 C 241 (fråga huruvida giltig uppsägning skett). — Slutligen må här antecknas notisfallen NJA 1955 C 389, 1957 C 546, 690, 780,1958 C 610, 611 samt 1959 C 706 och 876, vilka ej synas erbjuda avsevärt intresse ur mera allmän synpunkt. — Om den säkerhet, som enligt 194 § UL, skall ställas för skada, som genom vräkning kan tillfogas den därav drabbade, handlar ett uttalande av JO 1960 s. 125, vilket berörts ovan under rubriken Förfarandet i allmänhet.
Klagan över utmätningsmans förfarande. Hos A togs i mät en fordran på hans hustru B, till vilken A skulle ha sålt en fastighet. B överklagade utmätningen under påstående, att fordringen var i dess helhet betald. Hovrätten förklarade, att frågan om fordringens existens och storlek icke kunde avgöras i denna ordning, varför utmätningen icke angick B:s rätt. B vore således ej behörig att föra talan i målet. SvJT 1954 rf. s. 49. — Landsfiskalen i L företog på sitt kontor utmätning av A enligt kreditkort för K socken tillkommande överskjutande preliminär skatt. Underrättelse om utmätningen sändes i rekommenderat brev till A, som ej närvarit vid förrättningen. Sedan A ingivit klagoskrift, uppstod fråga, huruvida denna inkommit i rätt tid. HD ansåg, att då utmätningen förrättats i L, där A ej hade sitt hemvist, och A ej varit närvarande vid förrättningen, kunde denna ej anses verkställd hos A (jämför 201 § UL). Vid sådant förhållande skulle klagotiden räknas från det utmätningen fullbordats, vilket skett genom delgivning med länsstyrelsen av förbud att utgiva det utmätta beloppet. Sådan delgivning hade icke ägt rum före den dag, då A:s klagoskrift inkom.27NJA 1956 s. 482. — Klagan över utmätning fördes även i notisfallen NJA 1955 C 413 och 1959 C 1218. I det förra erinrades om stadgandet i 207 § UL, att då yrkande om skadestånd av utmätningsman ogillas, klaganden skall hänvisas att efter stämning utföra sin talan vid domstol.— Enligt bestämmelser i 4 a och 4 b §§ lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (motsvarande 11 och 12 § § i den numera gällande jordförvärvslagen den 3 juni 1955) skulle fastighet i visst fall säljas på offentlig auktion, varvid skulle tillämpas reglerna om exekutiv fastighetsauktion bland annat med avseende å fullföljden. Sedan en utmätningsman enligt föreskrifterna i UL verk-
ställt beskrivning och värdering av en fastighet, som skulle säljas enligt bestämmelserna i 1948 års ovan nämnda lag, klagade fastighetsägaren över värderingen, som han fann alltför låg. Hovrätten ansåg emellertid, att värderingen ej kunde särskilt överklagas, och denna uppfattning delades av HD. NJA 1958 s. 558. — Vid utmätning av en arvslott antecknades i protokollet, att A såsom testamentsexekutor i dödsboet skulle underrättas om utmätningen och förbud tecknas för honom som i 75 § 2 st. UL stadgas. A yrkade i klagoskrift, att överexekutor måtte upphäva det A meddelade förbudet att utgiva medel ur arvslotten. Överexekutor avvisade A:s talan, enär saken ej rörde A:s rätt, och han därför ej vore behörig att föra talan i målet. Hovrätten fastställde avvisningsbeslutet med den motiveringen, att A:s talan icke avsåge utmätningsförrättningen såsom sådan och förty icke vore av beskaffenhet att kunna upptagas till prövning. SvJT 1956 rf. s. 73. Hovrättens ståndpunkt torde vara grundad på den uppfattningen, att klagan i princip bör riktas mot själva förrättningen, ej mot ett moment i denna. Fallet bör jämföras med det i följande avdelning omnämnda SvJT 1959 rf. s. 29.
Besvär i utsökningsmål. En person, som begärt utmätning av fastighet, klagade däröver, att utmätningsmannen avfordrat honom förskott, avseende kostnad för ej allenast utmätning utan även försäljning av fastigheten. Överexekutor meddelade full följdshänvisning, enligt vilken jämlikt 212 § UL besvär över hans beslut i anledning av denna klagan icke finge anföras annat än i samband med klagan över utmätningen. Överrätterna ansågo däremot, att beslutet kunde särskilt överklagas. NJA 1956 s. 516. Överexekutors beslut i anledning av förd klagan över utmätningsmans förfarande är tydligen att betrakta såsom slutligt. Därtill må framhållas, att det här rör sig om en förutsättning för verkställighet, ej om ett moment i själva verkställigheten. Frågan om sökandens skyldighet att lämna förskott måste kunna prövas i överinstanserna. Rättsfallet omnämnes vidare nedan under rubriken Kostnad i utsökningsmål. — Vid utmätningsförrättning hos A för indrivning av skatt meddelades tredje man, B, förbud att utgiva en av B under panträtt innehavd inteckning, till vilken A påstod äganderätt. Sedan överexekutor på klagan av B undanröjt förbudet, uppkom fråga om rätt för A att föra talan mot överexekutors utslag. Hovrätten ansåg, att sådan rätt icke tillkom A, eftersom någon ändring ej gjorts i utmätningsförättningen, såvitt därigenom den av A till utmatning anvisade fordringen tagits i mät. SvJT 1959 rf. s. 29. Huruvida denna bedömning var riktig torde med fog kunna ifrågasättas. Såsom gäldenär i utmätningsmålet synes A ha intresse av att den honom möjligen tillkommande rätten med avseende å inteckningen säkerställdes. Befogenheten av överexekutors åtgärd att undanröja förbudet kom nu icke under hovrättens prövning, jämför omnämnandet av förevarande rättsfall ovan under rubriken Tredje mans rätt vid utmätning. — Hyresvärden A fick bifall till sitt hos överexekutor framställda yrkande om vräkning av hyresgästen B. Denne överklagade vräkningsutslaget. I hovrätten återkallade A yrkandet om vräkning under förmälan, att B avflyttat från lägenheten, men yrkade fastställelse av överexekutors utslag i övrigt. Hovrättens majoritet yttrade, att enär B, som delgivits återkallelsen, icke påkallat prövning av yrkandet om vräkning, undanröjdes överexekutors
utslag, såvitt B därigenom förpliktats avflytta från lägenheten. En reservant ansåg, att A genom sin återkallelse medgivit B:s besvärstalan i fråga om huvudsaken, varför denne ledamot, med upphävande av överexekutors utslag härutinnan, ogillade yrkandet om vräkning av B. SvJT 1955 rf. s. 50. Den formulering hovrättens majoritet använde torde böra givas företräde. Det är knappast riktigt att anse, att A medgivit besvärstalan. Vad som skedde var ju att han återtog sitt yrkande, eftersom det ej längre hade någon relevans. Om A endast anmält i hovrätten, att B avflyttat, eller detta eljest blivit upplyst i målet, hade väl situationen varit densamma. Beträffande kostnadsfrågan i förevarande rättsfall se nedan under nästa rubrik. — I samband med fullföljd av talan mot överexekutors utslag rörande verkställighet av vräkningsutslag framställdes yrkande om inhibition, vilket avslogs av hovrätten. Särskild talan mot detta beslut av hovrätten fick jämlikt 219 § 3 st. UL icke föras. NJA 1958 s. 63.28
Extraordinära rättsmedel i utsökningsmål. Resning har i ett par fall beviljats i utsökningsmål. I NJA 1956 C 201 beviljades sålunda jämlikt 58:1 p. 3 BB resning i mål om handräckning för utfående av barn, varvid förordnades, att målet skulle ånyo upptagas av HD, varom se NJA 1956 C 281 och det förut under rubriken Handräckning enligt 192 § UL omnämnda referatfallet NJA 1955 s. 509. Vidare beviljades i NJA 1956 C 846 enligt 58: 1 st. 1 p. 4 RB resning i ett mål om utmätning. Efter utmätning i makars bo hade mannen fått klagan över utmätningen ogillad av överexekutor, enär han icke förmått visa, att det utmätta godset utgjorde hans enskilda egendom. HD fann, att för bifall till klagan ej kunnat krävas, att det utmätta godset utgjorde hans enskilda egendom. I detta fall förordnade HD, att målet ånyo skulle upptagas av överexekutor. — Ansökan om återställande av försutten tid att överklaga hovrätts utslag på klagan över utmätning bifölls i NJA 1957 s. 234, medan en liknande ansökan avslogs i NJA 1958 C 1232.
Kostnad i utsökningsmål. A uthyrde enligt två särskilda hyreskontrakt vissa lägenheter till B. På grund av B:s underlåtenhet att erlägga förfallen hyra för lägenheterna hemställde A hos överexekutor i stad i två särskilda ansökningar om vräkning av B samtidigt som han vid rådhusrätten i samma stad lagsökte B på hyresbeloppen. B bestred skyldighet att ersätta kostnad i vräkningsmålen, enär A kunnat i lagsökningsmålet ansöka om vräkning, vadan alltså nämnda kostnad varit onödig. A anförde bland annat, att vräkningsbeslut i lagsökningsmål ej kan verkställas förrän det vunnit laga kraft, såvida icke rätten särskilt förordnat därom, medan överexekutors vräkningsbeslut är omedelbart exigibelt. Hovrätten ansåg, att ersättning för kostnad hos överexekutor borde utdömas, dock endast såsom för ett vräkningsmål. SvJT 1954 rf. s. 43. — Överexekutor beviljade kvarstad för fordran men lämnade yrkande om ersättning för kostnaderna å målet utan bifall. Hovrätten gjorde ej ändring. SvJT 1956 rf. s. 40. Någon tvekan om att ersättning för processkostnad i kvarstadsmål ej kan utdömas i målet har aldrig yppats. Däremot väntar man ännu förgäves på prejudikat, varigenom
utdömande av sådan kostnad i rättegångsmål sanktioneras.29 — Part, som i utsökningsmål yrkat ersättning för processkostnad utan angivande av belopp, ansågs endast kunna erhålla ersättning för utslagslösen. SvJT 1957 rf. s. 31. Man har således här analogiskt tillämpat bestämmelserna i 18:14 RB. — I det ovan under rubriken Besvär i utsökningsmål omförmälda rättsfallet SvJT 1955 rf, s. 50 fick sökanden ersättning för processkostnad, sedan hovrätten konstaterat, att svaranden varit skyldig att avflytta. — Den som begärt utmätning av fastighet skall jämlikt 198 § UL på anfordran av utmätningsman förskjuta kostnaden för ej allenast utmätningen utan ock försäljningen. NJA 1956 s. 516. Fullföljdsfrågan i detta rättsfall har berörts ovan under rubriken Besvär i utsökningsmål. — Lagen om fri rättegång är enligt stadig praxis ej tillämplig i utsökningsmål. Denna praxis har under perioden kommit till uttryck i NJA 1954 C 1040 och 1955 C 332, båda avseende mål om handräckning för överlämnande av barn.
II. KONKURSRÄTT
Gäldenärs försättande i konkurs. Sedan borgenär gjort konkursansökan, betalade gäldenären till fullo den i ansökningen uppgivna fordringen. Borgenären åberopade då en annan, i lagsökningsväg fastställd fordran, som icke upptagits i ansökningen. Underrätten avslog ansökningen, och detta beslut fastställdes av överinstanserna, som voro enhälliga. NJA 1958 s. 2.30 — Vid utmätningsförsök befanns A sakna tillgång till gäldande av honom enligt beslut av prövningsnämnd påförda skatter jämte restavgifter. Med åberopande härav sökte kronan A:s försättande i konkurs. A invände bland annat, att han överklagat prövningsnämndens beslut och att vid sådant förhållande kronan ej vore behörig att på grund av den ifrågavarande skattefordringen begära honom i konkurs. HD uttalade i målet, att A i vederbörlig ordning påförts den skatt, om vars uttagande fråga var. Enligt uppbördsförordningen vore A pliktig att erlägga förfallen skatt, oavsett att han anfört besvär över taxeringen, så ock att gälda restavgift. Kronan finge därför anses ha styrkt sin behörighet att söka A:s försättande i konkurs. En ledamot var skiljaktig beträffande motiveringen. Av hans yttrande synes framgå, att det icke skulle vara tillräckligt med det formella taxeringsbeslutet utan att ytterligare utredning om gäldenärens skattskyldighet erfordras. NJA 1956 s. 417. I målet var dessutom fråga, huruvida gäldenären kunde anses vara på obestånd. Bedömningen härav synes emellertid ej ha något mera avsevärt allmänt intresse. — A sökte B i konkurs. B bestred ansökningen på den grund, att A:s däri uppgivna fordran mot B blivit utmätt för A:s gäld. Underrätten och hovrätten avslogo ansökningen, men HD fann A trots utmätningen behörig att under åberopande av ifrågakomna fordran söka B:s försättande i konkurs. NJA 1956 s. 500. Borgenär, vars fordran blivit
utmätt, är fortfarande fordringsägare och bör därför kunna utöva den med fordringsrätten förenade befogenheten att söka gäldenären i konkurs.31 Av praktisk betydelse är, att någon måste kunna skydda fordringsrätten genom konkursansökan, då annan fått utmätning och det gäller att bryta den därmed följande förmånsrätten. Någon annan härtill legitimerad än fordringsägaren-utmätningsgäldenären finnes ju icke. En annan synpunkt, som framhölls av sökanden i målet, är att man bör möjliggöra återvinning i fall, då sekundogäldenären gjort förfoganden, som resulterat i att han vid utmätning befunnits sakna tillgång. — Spörsmål om gäldenärs försättande i konkurs föreligga vidare i notisfallen NJA 1954 C 871 och 872 samt 1956 C 244. Av mera allmänt intresse torde endast vara den i sistnämnda fall uppkomna frågan huruvida man vid bedömande av gäldenärs solvens bör fästa avseende vid betalningsskyldighet, som ålagts honom genom icke laga kraft ägande dom. Hovrätten besvarade frågan nekande, och det vill synas som om HD delade denna mening.
Konkursförvaltning. Med förordnande såsom rättens ombudsman i konkurs låter sig icke förena uppdrag att föra konkursboets talan i rättegångar. Åtager sig rättens ombudsman sådant uppdrag, bör konkursdomstolen taga under övervägande, huruvida han bör kvarstå såsom ombudsman. JO 1957 s. 146. — A försattes i konkurs, vilken handlades jämlikt 185 § KL. Innan konkursen avskrivits, ansökte A om stämning angående ett fordringsanspråk. Gode mannen i konkursen hade å stämningsansökningen tecknat, att han icke hade något att erinra mot denna, vilket emellertid icke innebure, att konkursboet tagit ställning till frågan, huruvida boet komme att övertaga A:s talan eller icke. Underrätten och hovrätten avvisade A:s talan. HD ansåg däremot, att efter det medgivande gode mannen lämnat A hade ej av hänsyn till borgenärerna skäl förelegat att förvägra A att själv väcka den ifrågavarande talan. Den omständigheten att konkursboet senare kunde komma att övertaga rättegången hade ej heller föranlett, att A ej ägt begagna sig av medgivandet, så länge det stod vid makt. HD återförvisade därför målet till häradsrätten. En ledamot fastställde hovrättens avvisningsbeslut. NJA 1959 s. 734. Rättsfallet synes vara av intresse därför, att från tiden efter tillkomsten av gällande KL något avgörande icke torde föreligga rörande konkursgäldenärs befogenhet att med konkursförvaltningens tillstånd föra talan för konkursboet. — Ett notisfall, NJA 1959 C 53, angående fastställande av arvode åt förvaltare i konkurs må här antecknas.
Bevakningsförfarande. En konkurs avslutades den 18 juli 1953. Den 27 juni 1956 inkom till konkursdomaren en skrift, vari A, som efter konkursens avslutande i egenskap av borgensman nödgats infria en gäldenärens skuld, efterbevakade sin regressfordran under förmälan, att ny tillgång yppats i konkursen. Efterbevakningen avvisades, enär den ingivits efter det kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag i konkursen utfärdats, jämför 146 § KL. SvJT 1957 rf. s. 19. — A förvärvade hyresrätt till en lägenhet i ett hus, som tillhörde
en bostadsrättsförening. I samband därmed erlade A till föreningen ett belopp, motsvarande den för erhållande av bostadsrätt till lägenheten bestämda insatsen. Då föreningen sedermera krävde A på förfallen hyra, invände han, att han på giltiga skäl vägrat teckna bostadsrätt och därför ägde avräkna det erlagda beloppet å hyran. Sedan föreningen satts i konkurs, uppstod fråga huruvida A hade kvittningsrätt jämväl beträffande hyra, som belöpte på tiden efter konkursutbrottet. Föreningen bestred detta, emedan skulden måste anses ha uppkommit efter nämnda tidpunkt. Hovrätten och HD medgåvo emellertid kvittning, eftersom hyresskulden grundade sig på ett avtal, som ingåtts före konkursutbrottet. NJA 1957 s. 197. Denna tolkning av uttrycket i 121 § 1 st. KL »skuld för vilken han vid nämnda tid häftade hos gäldenären» förtjänar otvivelaktigt anslutning. — I NJA 1957 s. 747 refereras två rättsfall berörande frågan, huruvida aktieägare rned hänsyn till stadgandena i 100 a § KL och 17:4 HB kunde anses berättigad att i bolagets konkurs njuta förmånsrätt för fordran å lön. Bedömningen av denna fråga sker naturligen på grundval av utredning om aktieinnehavet och vederbörandes ställning i bolaget, och för densamma torde på grund av sakens natur fasta regler knappast kunna uppställas. — Den i näst föregående rättsfallsöversikt behandlade frågan om ersättning för rättegångskostnader i mål om tvistig fordran i konkurs förelåg ånyo i SvJT 1957 rf. s. 27.32 Det rörde sig om ersättning för kostnader i hovrätt, och sådan ersättning utdömdes också; en ledamot var emellertid skiljaktig och ansåg med hänsyn till målets beskaffenhet ersättning för kostnader icke böra utdömas. Frågan om ersättning för kostnader i underrätt har ännu icke blivit föremål för HD:s bedömande.33 — Här må slutligen erinras om det ovan under rubriken Exekutiv fastighetsauktion omnämnda rättsfallet SvJT 1956 rf. s. 41, i vilket ränta enligt 138 § 2 st. 2 p. KL (å lönefordringar med förmånsrätt jämlikt 17:4 HB) ansetts skola utgå vid exekutiv auktion å konkursbos fastighet, ehuru räntan icke bevakats i konkursen.
Klander av utdelningsförslag. I ett hos JO anhängiggjort ärende behandlas frågan, huruvida kostnad för kungörande av klandertalan är att anse såsom konkurskostnad eller att hänföra till den klandrandes rättegångskostnader. JO biträder den senare meningen och finner lämpligt, att förskott å kostnaden avfordras den som vill klandra; då lagbestämmelse därom saknas, torde emellertid klandertalans upptagande och avgörande icke kunna göras beroende av att förskott lämnas. JO 1959 s. 117. För övrigt må hänvisas till WELAMSONS uppsats Om kostnader i anledning av klander mot utdelningsförslag i konkurs,34som utgör en på uppdrag av JO utarbetad promemoria i ämnet.