Uppsägningsvarsel och konkurs

    Under rubriken »En angelägen översyn?» har f. d. stadsfogden REINHOLD EILARD i SvJT 1960 s. 618 ff riktat uppmärksamheten på bl. a. några oklarheter i reglerna om förmånsrätt för lön och därvid berört en fråga om arbetstagares anspråk i anledning av arbetsgivares underlåtenhet att meddela s. k. uppsägningsvarsel. Enligt Eilard skulle det i de flesta fall vara oklart »om lön skall utgå med förmånsrätt under varseltiden och omfattningen av löneförmånsrätten alltså ökas eller om blott en okvalificerad skadeståndsfordran uppkommit eller om ersättning överhuvud kan påfordras» (s. 619). På denna punkt är emellertid rättsläget ingalunda oklart. De viktigaste varselbestämmelserna finns i kap. III § 2 av huvudavtalet mellan Svenska Arbetsgivareföre- 

 

 

 

 

 

 

 

 

³ CAR talar om »svårigheten att bestämma rättskraftens omfång, när man saknar ett preciserat yrkande att utgå från». Jag förmodar, att Cars med yrkande här menar åberopande, eftersom hela diskussionen rört sig om grundens omfång.
⁴ Av samma uppfattning torde EKELÖF numera vara (se SvJT 1957 s. 325 n. 50). I princip överensstämmande även OLIVECRONA (se Grunden och saken s. 25 och 29 samt Rätt och dom s. 319 f och 328). För O. är frågan dock ej aktuell, när det gäller ifrågavarande typ av bilmål, eftersom denne där anser åberopsbördan i vållandefrågan åvila bilisten (se Rätt och dom s. 206. 

ningen och Landsorganisationen samt i § 7 av avtalet om företagsnämnder mellan samma parter. Dessa samarbetsavtal har i vidsträckt omfattning antagits såsom kollektivavtal mellan förbund under de cen trala organisationerna. Avtalens varselbestämmelser föreskriver, att vid uppsägning av arbetare från anställning, som varat minst nio månader, arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före uppsägningen lämna underrättelse om den tilltänkta åtgärden, enligt huvudavtalet till arbetarorganisationens representant på arbetsplatsen och enligt företagsnämndsavtalet till viss ledamot av företagsnämnden. Bestämmelserna — som har till syfte att möjliggöra samråd rörande frågan, om uppsägningen bör sättas i verket — tillhör utan tvivel den kategori av kollektivavtalsklausuler, vilkas verkningar är begränsade till organisationsplanet. Se härom arbetsdomstolens dom 1949 nr 31, SÖLVÉN, Huvudavtalet (1957) s. 112, ODHOLM, Kommentar till 1946 års avtal om företagsnämnder (1953) s. 2(5 f, och SCHMIDT, Tjänsteavtalet (1959) s. 142 f. Varselskyldigheten innebär alltså ingen utsträckning av den uppsägningstid, som arbetsgivaren kan ha att iakttaga. På underlåtenheten att varsla kan den enskilde arbetstagaren överhuvudtaget icke grunda något anspråk mot arbetsgivaren.
    Påföljden av arbetsgivarens underlåtenhet att varsla i enlighet med nämnda bestämmelser utgöres av skyldighet att erlägga s. k. allmänt skadestånd till arbetarorganisationen. Det måste dock ifrågasättas om skadestånd skall utgå i det fall då uppsägningen föranletts av att arbetsgivaren kommit i konkurs. Frågan har ej varit föremål för rättslig prövning och den torde, bl. a. med hänsyn till att fordran på allmänt skadestånd är oprioriterad i arbetsgivarens konkurs, ha mindre praktisk betydelse. Vid tvist om skadeståndsskyldigheten eller dess omfattning ankommer prövningen — även i konkurs (jfr 109 § konkurslagen) — på arbetsdomstolen, om huvudavtalet är tillämpligt, och på arbetsmarknadsnämnden som skiljenämnd, om företagsnämndsavtalet gäller.
    Klausuler om varselskyldighet förekommer i någon utsträckning även i andra kollektivavtal än de nämnda (se t. ex. arbetsdomstolens dom 1959 nr 14 ang. allmänt skadestånd för brott mot varselplikt). Föreligger ej särskilda omständigheter lär sådana klausuler ha samma innebörd som förebilderna i samarbetsavtalen.

Tore Sigeman