BROTTSLIGHETSUTVECKLINGEN I SVERIGE UNDER 1950-TALET

 

AV T. F. BYRÅDIREKTÖREN SVEN RENGBY

 

Den alltmer ökade brottsligheten tilldrager sig för närvarande stor uppmärksamhet i vårt land, men den offentliga debatten om detta problem försvåras av den bristande kunskapen om vad vår kriminalstatistik visar. Det synes därför vara önskvärt, att en redogörelse lämnas för några betydelsefulla uppgifter rörande brottslighetens utveckling under de senaste åren. De anförda siffrorna ha huvudsakligen hämtats ur den officiella kriminalstatistiken.
    Några siffror, som visa brottslighetens verkliga omfattning, dvs. antalet begångna brott av olika slag, har man icke tillgång till. Man är därför nödsakad att söka bedöma utvecklingen med hjälp av andra kriminalstatistiska uppgifter och den uppgift, som kommer närmast nyssnämnda antal, är antalet till polisens kännedom komna brott. I själva verket torde man, så snart det är fråga om någorlunda stora tal, i allmänhet kunna räkna med att den utvecklingstendens, som kommer till synes hos antalet till polisens kännedom komna brott, i stort sett motsvarar tendensen hos den verkliga brottsligheten.
    Uppgifter om antalet till polisens kännedom komna brott lämnas från och med år 1950 i den svenska kriminalstatistiken beträffande strafflagsbrott (andra än fylleri och förargelseväckande beteende) samt beträffande vissa andra brott, på vilka kan följa urbota straff. I sistnämnda grupp ingår bl. a. rattfylleri.
    Av tabell 1 framgår, att antalet redovisade strafflagsbrott ökat från 162 000 år 1950 till 281 000 år 1958 och 278 000 år 1959. Detta innebär, att den relativa strafflagsbrottsligheten, dvs. antalet brott i förhållande

 

Tabell 1. Till polisens kännedom komna strafflagsbrott (utom fylleri och förargelseväckande beteende), åren 1950-1959

 

År Antal På 100 000 av medelfolkmängden

Hela riket Stockholm Göteborg Malmö
1950 ....... 161778 2306 4 929 3818 44851951 ..... 194 680 2 753 5 898 6 521 5 4001952 ...... 185 787 2 608 4 982 5160 5 0691953 ....... 192 851 2 689 4 754 4 967 4 9721954 ...... 201317 2 791 4 959 5 493 5 4781955 ...... 225 231 3101 6 018 5 272 5 4561956 ....... 235153 3 214 6192 5 454 5 6761957 ...... 259176 3518 7005 5846 58511958 ...... 280 917 3 788 7 706 6 538 6 4181959 ...... 278 004 3 730 7 483 5 717 5584

 

Diagram 1. Till polisens kännedom komna strafflagsbrott (utom fylleri och förargelseväckande beteende) på 100 000 av medelfolkmängden, 
åren 1950—1958

till 100 000 av medelfolkmängden, har ökat från 2 306 år 1950 till 3 788 år 1958 eller med 64 % (se även diagram 1). År 1959 var siffran 3730, dvs. 1,5 % lägre. Utvecklingen har hela tiden utom från 1951 till 1952 och från 1958 till 1959 gått i stigande riktning. De preliminära siffrorna för de tre första kvartalen år 1960 tyda på en svag nedgång under detta år.
    Olika brottsgrupper förete emellertid kraftiga skillnader. Den hävdvunna uppdelningen av strafflagsbrotten i brott mot staten (10, 11, 25 och 26 kap.), brott mot allmänheten (12, 13 och 19 kap.), brott mot person (14, 15 och 18 kap.) samt brott mot egendom (20—24 kap.) ger vid handen, att ökningen främst beror på en betydande ökning av egendomsbrottsligheten (se nedanstående tablå).
    Tabellen visar också, att de relativa brottslighetssiffrorna för de tre

1950 1959 Ändring i %
Brott mot staten................... 117,9 109,0 - 7,5Brott mot allmänheten.................. 59,3 104,1 + 75,5Brott mot person................... 180,5 200,9 + 11,3Brott mot egendom..................... 1940,2 3313,4 + 70,8

 

största städerna äro väsentligt högre än för riket i dess helhet, nämligen år 1958 för Stockholm 7 706 (en ökning från år 1950 med 56 %), för Göteborg 6 538 (siffrorna för år 1950 torde vara otillförlitliga, varför den procentuella ökningen ej uträknats) och för Malmö 6 418 (ökning 43 %); ökningen i förhållande till år 1950 har dock varit lägre i Stockholm och Malmö än i hela riket. År 1959 hade siffrorna sjunkit till 7 483 för Stockholm (52 % högre än år 1950), 5 717 för Göteborg och 5 584 för Malmö (25 % högre än år 1950). Tätortsbebyggelsens betydelse framgår av nedanstående tablå, som avser år 1959.

 

Samtliga i polis-statistiken redo-visade brett på 100 000 av medelfolkm. I förhållande till värdet för hela riket
Hela riket ................................ 4 029 100Stockholm................................ 7797 194Göteborg............................ 6306 157Malmö................................... 6016 149Städer med50 000—100 000 invån...................... 6206 15420 000—50 000 invån ..................... 5 243 130Övriga distrikt................................... 2 420 60

 

    Man ser ofta påståenden om att i vårt land de grövre våldsbrotten skulle ha ökat särskilt kraftigt och att en förskjutning skulle ha ägt rum från lindriga till grova våldsbrott. I tabell 2 ha för den skull angivits de relativa siffrorna för en rad våldsbrott, nämligen våld eller hot mot tjänsteman (SL 10: 1—3), mord, dråp och misshandel med dödlig utgång (SL 14: 1—8), annan misshandel (SL 14: 10—14), våldtäkt (SL 15:12—15a) samt rån (SL 20:5). Det är uppenbart, att antalet rån ökat starkt, från 2,7 på 100 000 av medelfolkmängden år 1950 till 6,1 år 1959 eller med 126 %, vilket innebär en betydligt starkare ökning än för samtliga egendomsbrott. Även grupper annan misshandel (SL 14:10—14) företer en, om än svag, stigande tendens. Däremot är den svagt stigande tendensen i fråga om mord, dråp och misshandel

 

Tabell 2. Till polisens kännedom komna strafflagsbrott av vissa slag på 100 000 av medelfolkmängden, åren 1956—1959

År 10 kap. 1—3 §§ 14 kap. 1—8 §§ 14 kap. 10—14 §§ 15 kap. 12 -15 a §§ 20 kap. 5§1950 ....... 10,1 1,7 105 5,0 2,71951 ....... 10,3 1,7 109 5,3 3,01952 ........ 10,6 1,9 104 4,4 2,81953 ....... 9,3 1,7 105 4,6 3,61954 ....... 9,8 2,1 107 4,7 3,81955 ....... 10,7 1,6 118 5,2 4,41956 ....... 11,4 2,4 116 4,6 5,51957 ....... 10,3 2,1 116 4,8 6,11958 ...... 8,7 2,0 113 5,8 6,01959 ....... 9,2 2,0 110 6,4 6,1

 

med dödlig utgång icke signifikant. I de båda övriga fallen, våldtäkt samt våld och hot mot tjänsteman, kan ingen stigande tendens konstateras.
    Brottsgruppen »annan misshandel» omfattar emellertid all uppsåtlig misshandel, som icke haft dödlig utgång, dvs. tre skilda svårhetsgrader: misshandel, som lett till svår kroppsskada (SL 14:10, 11), misshandel, varav kommit mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i 10 § sägs (SL 14:12) samt misshandel, varå ringare eller ingen skada följt (SL 14:13). Dessa tre brottstyper särredovisas ej i polisstatistiken, men specificerade siffror finnas i statistiken över dömda personer. Visserligen behöver en viss utvecklingstendens i fråga om antalet till polisens kännedom komna brott icke nödvändigtvis motsvaras av en likartad tendens i fråga om antalet dömda personer — om t. ex. uppklaringsprocenten, dvs. den andel av de till polisens kännedom komna brotten beträffande vilken gärningsmannen upptäckes, sjunkit, så kan antalet dömda hålla sig konstant eller sjunka oaktat antalet brott ökat — men det torde likväl vara av intresse att se hur antalet dömda i förhållande till 100 000 av den straffmyndiga medelfolkmängden har utvecklats. Detta framgår beträffande de båda svårare brottstyperna av nedanstående.

 

14:10-11 14:12
1950 ......................... 0,24 3,41951 ......................... 0,20 3,11952 ..................... 0,26 3,21953 ......................... 0,11 3,31954 ......................... 0,27 3,11955 ......................... 0,27 3,01956 ......................... 0,20 3,61957 .............................. 0,16 3,71958*..................... 0,28 2,7

 

    Någon stigande tendens förefinnes icke. Anmärkas må dock, att en undersökning av uppklaringsprocenten för brottsgruppen SL 14:10— 14 verkligen visar en svagt fallande tendens, som likväl ej är signifikant.
    Utvecklingen i Stockholm, Göteborg och Malmö skiljer sig i någon mån från den ovan angivna. I Stockholm ha icke blott antalet rån utan även de båda typerna av misshandelsbrott ökat, medan däremot antalet fall av våld och hot mot tjänsteman sjunkit. Våldtäktsfallen visa ingen signifikant tendens. I Göteborg öka antalet rån samt mord, dråp och misshandel med dödlig utgång, medan antalet fall av våld och hot mot tjänsteman liksom i Stockholm gått ned. I fråga om gruppen andra misshandelsbrott samt våldtäkt finnes ingen signifikant tendens. Slutligen gäller, att i Malmö samtliga dessa brottsgrupper utom annan misshandel ha ökat, ehuru ökningen är markerad endast beträffande rån. Gruppen annan misshandel visar i Malmö ingen signifikant tendens.
    Som slutresultat beträffande våldsbrottsligheten torde man kunna säga, att utvecklingen i Stockholm och Malmö är oroande, men att den för landet i övrigt icke varit så skrämmande, som den stundom utmålas.

 

* Preliminära siffror.

 

Tabell 3. Till polisens kännedom komna fall av motorfordonstillgrepp och rattfylleri, åren 1950—1959

År Motorfordonstillgrepp Ratt-fylleri På 100 000 av medelfolkmängdenMotorfordonstillgrepp Ratt-fylleri Hela riketHela riket Stock-holm Göte-borg Malmö

1950...... 7 065 3 460 101 400 237 161 491951....... 9228 4658 130 481 347 318 661952....... 9108 5530 128 441 378 211 781953....... 10 515 6 508 147 526 321 293 911954..... 15 726 7 442 218 745 720 575 1031955....... 25 029 9 071 345 1477 1014 515 1251956...... 26 464 11694 362 1417 954 638 1601957...... 32 902 12 026 447 1 703 1133 763 1631958...... 39 507 12 286 533 1875 1487 913 1661959...... 34 339 13 490 461 1572 1109 607 181

 

 

Diagram 2. Till polisens kännedom komna fall av motorfordonstillgrepp och rattfylleri på 100 000 av medelfolkmängden, åren 1950—1958

 

    En särställning intaga på grund av sin våldsamma ökning de två brottstyper, som ha ett direkt samband med motortrafikens expansion, nämligen tillgrepp av motorfordon och rattfylleri. Tabell 3 visar, att relativsiffrorna för hela riket ökat, i fråga om motorfordonstillgrepp från 101 år 1950 till 533 år 1958 eller med 428 % och i fråga om rattfylleri från 49 till 166 eller med 239 % (se även diagram 2). Siffrorna för år 1959 visa en nedgång med 13,5 % beträffande motorfordonstillgreppen men en fortsatt ökning (med 9 %) av rattfyllerifallen. Kvartalssiffrorna för de tre första kvartalen år 1960 tyda på ytterligare minskning av motorfordonstillgreppen till 24 207 från 25 593 motsvarande tid år 1959, dvs. med 5,4 %, men som nedan visas har utvecklingen under år 1960 icke varit lika för olika slag av fordon. Rattfyllerisiffrorna visa år 1960 för första gången sedan polisstatistikens införande en sjunkande tendens. De tre första kvartalen år 1959 var siffran 10 171 fall men år 1960 endast 9 533 eller 6,3 % lägre. Dessa siffror för motorfordonstillgrepp avse tillgrepp av bilar, motorcyklar och mopeder. Från och med år 1957 lämnas i statistiken specificerade uppgifter för dessa tre fordonstyper. Relativsiffrorna framgå av nedanstående tablå, där siffrorna inom parentes visa den procentuella ändringen i förhållande till närmast föregående år.

 

Tillgrepp på 100 000 av medelfolkmängdenbilar motorcyklar mopeder1957 ......................... 245,2 65,1 136,41958 ......................... 282,8(+15,3) 77,9(+19,7) 172,1(+26,2)1959......................... 282,8(+15,7) 59,2 (-24,0) 163,7 (- 4,9)

 

    Under de tre första kvartalen år 1960 ha motorcykel- och mopedtillgreppen fortsatt att minska (motorcyklar 2 620 mot 3 539 år 1959 och mopeder 8291 mot 9066). Biltillgreppen minskade däremot under första kvartalet (till 3 736 mot 4 385 första kvartalet år 1959) men ha sedan åter ökat (andra kvartalet 4 319 mot 4 211 och tredje kvartalet 5 241 mot 4 392).
    Liksom fallet är beträffande den totala strafflagsbrottsligheten, äro siffrorna för motorfordonstillgrepp betydligt högre i tätorterna, särskilt i de stora städerna, än för riket i övrigt. År 1959 var den relativa siffran i Stockholm 1 572 (en ökning från år 1950 med 293 %), i Göteborg 1109 och i Malmö 607 (ökning 277 %). För denna brottstyp gäller dessutom, att ökningen fram till år 1958, som företer de högsta siffrorna, varit starkare i storstäderna; minskningen år 1959 var emellertid också mera markerad i de stora städerna (i Stockholm 16 %, i

 

Tillgrepp på 100 000 av medelfolkmängdenbilar motorcyklar, mopederHela riket................... 238 (100) 223 (100)Stockholm...................... 987 (415) 586 (263)Göteborg....................... 404 (170) 705 (316)Malmö..................... 189 ( 80) 418 (188)Städer med50 000—100 000 invån............ 279 (117) 419 (188)20 000— 50 000 invån ........... 238 (100) 245 (110)Övriga distrikt................ 85 ( 36) 73 ( 33)

 

Göteborg 25 % och i Malmö 34 %). Sambandet mellan frekvensen av motorfordonstillgrepp och bebyggelsetätheten framgår också av ovanstående tablå, som visar förhållandena år 1959. Siffrorna inom parentes visa värdena för de olika distrikten i förhållande till värdet för hela riket (satt lika med 100).
    Skillnaderna mellan de olika distrikten äro som synes här avsevärt mera utpräglade än för de motsvarande siffrorna i tablån å s. 196, som avser samtliga redovisade brott. Egendomligt är att siffrorna för Malmö år 1959 i fråga om biltillgreppen sjunkit så kraftigt, att det relativa antalet är lägre än medelvärdena för städerna med 50 000—100 000 och 20 000—50 000 invånare.
    I en inom inrikesdepartementet gjord undersökning (GUNNAR FREDRIKSSON, Biltillgrepp i Sverige 1950—1957) redovisas i detalj de fullbordade biltillgreppens fördelning på de olika distrikten. De relativa siffrorna synas i stort sett vara högre ju större folkmängd polisdistriktet har. Mycket markerade undantag härifrån utgöra en del landskommuner och småstäder med höga brottslighetssiffror, vilka uppenbarligen sammanhänga med att en ungdomsvårdsskola el. dyl. är belägen inom distriktet eller i omedelbar närhet därav. Så ligger t. ex. Lidköping (med Margretelunds yrkesskola) på fjärde plats bland städerna — efter Stockholm, Göteborg och Solna — och Trosa landsfiskalsdistrikt (med Lövsta skolhem och yrkesskola) med omkring 10 000 invånare ligger i fråga om biltillgreppen på nionde platsen bland samtliga distrikt.
    Stundom förekommer det, att antalet motorfordomstillgrepp sättes i relation icke till medelfolkmängden utan till medelantalet motorfordon. På grund av den snabba ökningen av antalet bilar blir därvid ökningen i relativtalen ganska måttlig, i fråga om fullbordade biltillgrepp cirka 29 % från 1950 till 1957. De på detta sätt beräknade relativtalen torde likväl få anses vilseledande. Polisens erfarenhet visar nämligen, att tillgreppen sällan avse bilar med effektivt rattlås (Fredriksson skriver å sid. 26, att det är »en ytterst sällsynt händelse att biltjuvarna lyckas stjäla en bil med ett godkänt, på riktigt sätt inmonterat, låst rattlås» och enligt en den 20/11 1959 i dagspressen lämnad uppgift voro under år 1958 och första halvåret 1959 av 2 949 tillgripna bilar endast 97 eller 3,3 % försedda med godkänt lås). Eftersom antalet dylika bilar särskilt under de senaste åren blivit allt vanligare (Walberg har i sin utredning angående rattlås angivit, att den 1/11 1959 de fabriksnya personbilarna till 92 % voro försedda med stöldskydd, och beräknat, att omkring 50 % av personbilarna eller 550 000 voro försedda med sådant skydd), borde man, om man ville jämföra antalet biltillgrepp med antalet tillgreppsobjekt, räkna icke med hela antalet bilar utan med antalet bilar utan effektivt rattlås, dvs. med ett antal som under de senaste åren förmodligen ej ökat nämnvärt.
    Med hänsyn till egendomsbrottens stora betydelse, som ju framgår av tablån å s. 195 torde det vara motiverat att i tabell 4 visa deras fördelning på de olika strafflagskapitlen. En klart stigande tendens finnes beträffande skadegörelse (24 kap.), tillgrepp (20 kap.) och bedrägeri m. m. (21 kap.). ökningen i förhållande till är 1950 uppgick år 1959 till 149 % för 24 kap., 77 % för 20 kap. och 20 % för 21 kap.

 

Tabell 4. Till polisens kännedom komna förmögenhetsbrott på 100 000 av medelfolkmängden, åren 1950—1959

År 20 kap. 21 kap. 22 kap. 23 kap. 24 kap.samtliga därav in-brottsstöld

 

1950......... 1577 295 209 78 4,2 721951......... 1899 342 310 81 4,6 731952......... 1846 372 217 86 5,2 821953......... 1929 361 209 81 5,8 881954........... 1981 393 236 83 5,2 1011955......... 2254 459 236 83 6,0 1111956......... 2363 470 237 80 9,1 1331957........... 2634 580 254 74 6,4 1551958........... 2878 724 254 78 5,6 1671959......... 2791 714 251 87 6,1 179

 

 

Däremot synas förskingringsbrotten (22 kap.) icke ha ökat. I fråga om gäldenärsbrotten (23 kap.) torde tendensen vara stigande, den är dock ganska osäker. Inom 20 kap. ha inbrottsstölderna ökats avsevärt mera än samtliga brott enligt detta kapitel, nämligen med 142 %. Eftersom, enligt vad tidigare visats, även motorfordonstillgrepp och rån ökat starkt, måste ökningen för övriga brott enligt 20 kap. tagna tillsammans vara relativt ringa — den utgör i själva verket något över 50 %, alltså betydligt lägre än för de tre nyssnämnda brotten. I denna brottsgrupp ingå bl. a. enkel stöld, snatteri och cykeltillgrepp.
    Bland de brott utanför strafflagen, om vilka uppgifter lämnas i polisstatistiken, må ytterligare nämnas brott mot författningar angående rusdrycker och öl samt brott mot skattestrafflagen. Utvecklingen framgår av nedanstående tablå, där siffrorna inom parentes visa antalet i förhållande till 100 000 av medelfolkmängden.

 

År Författn. ang. rusdrycker o. öl Skattestraff-lagen1950................................ 3 035 (43,3) 2 834 (40,4)1951 ................: ................. 3 994 (56,5) 2 503 (35,4)1952 ...................................... 5 083 (71,3) 2 594 (36,4)1953 ................................ 4 645 (64,8) 2 672 (37,3)1954....................................... 3894 (54,0) 3 946 (54,7)1955................................ 3930 (54,1) 3592 (49,5)1956................................ 2025 (27,7) 4 293 (58,7)1957...................................... 3 692 (50,1) 2 861 (38,8)1958 .......................... 4311 (58,1) 3 708 (50,0)1959.......................... 2 836 (38,0) 3 688 (49,5)

 

    Anmärkningsvärt är, att relativsiffrorna för brott mot rusdrycksförfattningarna visserligen — i samband med motbokens avskaffande m. m. i slutet av år 1955 — minskade från 54,1 år 1955 till 27,7 år 1956, men att de snart åter uppnådde sin tidigare nivå med 50,1 år 1957 och 58,1 år 1958. Efter en nedgång år 1959 ha siffrorna under de tre första kvartalen av år 1960 åter ökat. I fråga om brott mot skattestrafflagen äro siffrorna varierande, man kan möjligen skönja en svagt stigande tendens.

 

    Polisstatistiken lämnar emellertid inga upplysningar om de två antalsmässigt största brottsgrupperna, nämligen brott mot olika författningar rörande vägtrafik och motorfordon (endast rattfylleri rapporteras i polisstatistiken) samt fylleri och förargelseväckande beteende (strafflagen 11:10 och 11). För att se utvecklingen beträffande dessa brott får man begagna statistiken över antalet dömda personer (som jämväl omfattar strafförelägganden), varur nedanstående siffror hämtats (inom parentes har angivits antalet i förhållande till 100 000 av den straffmyndiga medelfolkmängden). Relativa antalet för brott mot

 

År Vägtrafikförfattn. o. författn. ang. motor-fordon SL 11:10 o. 11

 

1950....................... 68 513 (1273) 36 514 ( 679)1951 ........................... 76 210 (1409) 38 120 ( 705)1952........................... 92154 (1694) 39710 ( 730)1953........................... 121826 (2228) 38 898 ( 711)1954........................... 133 644 (2430) 39 939 ( 726)1955........................... 164 336 (2968) 47906 ( 865)1956........................... 205 447 (3683) 71911 (1289)1957 ....................... 237 511 (4221) 75 635 (1344)1958* .......................... 243 770 (4288) 70 467 (1240)

 

 

vägtrafikförfattningar m. m. dömda personer har som synes ökat från 1 273 år 1950 till 4 288 år 1958 eller med 237 %. Ökningen har varierat något men under hela perioden varit ganska kraftig — i medeltal omkring 17 % per år. Siffrorna för fylleri och förargelseväckande beteende förete obetydliga variationer åren 1950—1954. Ändringarna i rusdryckslagstiftningen hösten 1955 medförde, att antalet för detta år blev 19 % högre än för år 1954, ökningen fortsatte med 49 % år 1956 och 4,3 % år 1957. Därefter inträdde en minskning, som år 1958 uppgick till 7,7 %.
    I de statistiska uppgifterna från polisen angives också antalet under året uppklarade brott av olika slag; detta antal begagnas bl. a. för beräkning av den tidigare omnämnda uppklaringsprocenten, som i viss mån utgör ett mått på effektiviteten hos polisens brottsbekämpande verksamhet. Det ansågs vid polisstatistikens införande icke vara praktiskt möjligt, att i fråga om de uppklarade brotten lämna uppgift om det år, då varje brott kommit till polisens kännedom. På grund härav måste man, om man vill undgå vidlyftiga undersökningar, vid uträkning av uppklaringsprocenten nöja sig med att antingen angiva den andel av de under året till polisens kännedom komna brotten, som uppklarats under samma år, eller också sätta hela antalet under ett visst år uppklarade brott i relation till antalet brott, som under året kommit till polisens kännedom. Den förra metoden ger ett värde, som alltid är för lågt, särskilt då fråga är om sådana brott, vilkas utredning normalt tager avsevärd tid. Det enligt den senare metoden beräknade värdet kan stundom vara för lågt, stundom för högt — t. o. m. värden över 100 % kunna förekomma. Om man sysslar enbart med relativt stora brottsgrupper, torde man dock kunna utgå från att den enligt den senare metoden beräknade uppklaringsprocenten ligger när- 

 

* Preliminära siffror.

 

mare det verkliga värdet. Nedan angives uppklaringsprocentens utveckling under perioden 1951—1959. Beräkning har skett enligt båda metoderna, värdena enligt den senare metoden stå inom parentes.

 

Samtliga brott Motorfordons-tillgrepp Övriga brott enligt 20 kap. Andra brott än enligt 20 kap1951 ......... 42,5 (48,5) 32,3 (38,4) 20,9 (24,0) 71,1 (80,7)1952 ............. 43,5 (51,0) 36,7 (43,7) 21,6 (25,3) 72,8 (85,2)1953........... 38,3 (45,3) 33,7 (39,0) 21,3 (25,2) 69,9 (82,8)1954........... 38.6 (45,4) 30,0 (34,1) 20,8 (24,2) 70,4 (83,3)1955........... 36,9 (43,2) 25,3 (28,6) 20,9 (24,1) 68,0 (80,9)1956........... 36,9 (43,7) 24,9 (28,8) 21,6 (25,1) 67,9 (81,5)1957........... 34,3 (40,1) 22,6 (25,6) 20,2 (23,6) 65,7 (77,6)1958 ........... 34,4 (40,7) 21,8 (25,3) 20,9 (24,6) 66,7 (80,4)1959........... 33,9 (40,8) 22,1 (27,3) 20,3 (24,2) 63,1 (76,0)

 

    År 1950 har icke medtagits, enär många polisdistrikt för detta år redovisat tillgreppsbrotten såsom uppklarade, så snart det tillgripna godset tillrättaskaffats, även om förövaren icke var känd. Det är tydligt, att den ganska låga uppklaringsprocent, som erhålles, om man tager hänsyn till samtliga redovisade brott, beror på att endast en mindre del avbrotten enligt 20 kap. klaras upp. I fråga om övriga brott gäller, att den enligt den senare metoden beräknade uppklaringsprocenten endast två år understiger 80 %. Vidare framgår av tablån, att medan uppklaringsprocenten sjunkit avsevärt för motorfordonstillgrepp (från 38,4 år 1951 till 27,3 år 1959), så har den för övriga brott enligt 20 kap. i stort sett hållit sig på samma nivå under den tidsperiod siffrorna avse, medan den för andra brott än enligt 20 kap. visar en endast svagt sjunkande tendens.
    Uppklaringsprocenten är i allmänhet lägre i tätorterna än på landsbygden och lägre i de större tätorterna än i de mindre. Särskilt i Stockholm är uppklaringsprocenten låg. Nedan visas några värden på uppklaringsprocenten för år 1959 avseende andelen under detta år anmälda och uppklarade brott.

 

Tillgrepp av Samtliga brott Inbrotts-stöld bilar motorcyklar och mopeder

 

Hela riket................. 33,9 22 9 25,6 18,4Stockholm................. 17,8 10,1 6,8 6,9Göteborg.................. 29,7 12,9 25,0 14,8Malmö.............38,7 25,0 41,8 17,4Övriga städer med stadsfiskal... 34,7 29,5 40,7 23,4Landsfiskalsdistr............. 41,6 29,5 48,3 30,6

 

 

    I fråga om de brott och brottsgrupper, för vilka uppklaringsprocenten angivits ovan, gäller, att skillnaden mellan de värden på uppklaringsprocenten, som beräknas enligt den första och enligt den andra metoden, är relativt liten (jämför tablån överst). Vissa brott förete emellertid ganska stor skillnad mellan de båda värdena. Så gäller t. ex. för år 1959 för 13 kap. 66,9 % mot 85,6 %, för 21 kap. 66,3 % mot 80,6 %, för 23 kap. 37,9 % mot 83,8 % samt för skattestrafflagen

 

68,7 % mot 91,4 %. I fråga om dessa brottsgrupper gäller, att utredningstiden i allmänhet är ganska lång.
    I det föregående har det huvudsakligen varit fråga om antalet brott, till polisens kännedom komna brott och av polisen uppklarade brott. Om man vill närmare studera brottslighetens utveckling, äro dylika uppgifter likväl icke tillräckliga. Det är nödvändigt, att man också söker att få veta något om de personer, som begått brotten. I all synnerhet ungdomsbrottsligheten är för närvarande föremål för stort intresse. Tyvärr är den svenska kriminalstatistiken just när det gäller ungdomsbrottsligheten ännu så länge ytterst bristfällig. I polisstatistiken lämna sett antal uppgifter om personer, som varit misstänkta för brott, men dessa siffror ha ursprungligen varit avsedda som en del av en statistik över polisens arbetsbelastning och icke som kriminalstatistik. Detta har från kriminalstatistisk synpunkt resulterat i vissa brister i utformningen, så kan t. ex. en person, som begått brott i eller efterspanats i flera polisdistrikt, komma att redovisas i vart och ett av dessa distrikt. Dessutom skola dessa uppgifter lämnas oavsett arten av de brott, för vilka personerna misstänkts, och omfatta alltså även t. ex. personer, som gripits för fylleri eller andra lindriga förseelser. Eftersom statistiken över misstänkta personer erbjuder den enda möjligheten att få några uppgifter om antalet personer under 15 år, som begått brottsliga gärningar, torde den likväl få anses vara av stort intresse. Uppgifterna äro antagligen ofullständiga; de omfatta troligtvis i huvudsak dels fall, där polisen gripit den unge på bar gärning, dels de fall, där det begångna brottet anmälts till polisen utan att anmälaren känt till gärningsmannens ålder. Däremot torde sådana brottsfall, där den av gärningen drabbade känt till förövarens ålder, ofta handläggas helt av

 

Tabell 5. För brott misstänkta personer på 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1951—1959

År Under 15 år vid brottets begående Beslut om åtal, strafföreläggande eller åtalseftergift15-17 år 18-20 år 21 år och däröver1951............. 1 404 (100) 6 928 (100) 8 442 (100) 3545 (100)1952........... 1642 (117) 7217 (104) 8561 (101) 3 773 (106)1953............. 1 656 (118) 8 796 (127) 10085 (119) 4107 (116)1954............. 1858 (132) 9442 (136) 10136 (120) 4113 (116)1955........... 2104 (150) 10777 (156) 11689 (138) 4818 (136)1956........... 2044 (146) 11538 (167) 12313 (146) 5947 (168)1957........... 2280 (162) 14428 (208) 13 616 (161) 6858 (193)1958........... 2441 (174) 14799 (214) 13779 (163) 6520 (184)1959........... 2 751 (196) 14542 (210) 14048 (166) 6822 (192)

 

barnavårdsnämnd eller ordnas under hand med den unges föräldrar, i båda fallen utan att polisen får vetskap om saken Antalet för brott misstänkta, mot vilka åtal icke skett, emedan de vid gärningens begående ännu ej uppnått 15 års ålder, har i tabell 5 satts i relation till medelfolkmängden i åldern 10—14 år. För jämförelse ha angivits också

 

uppgifter om de personer i åldersgrupperna 15—17 år, 18—20 år samt 21 år och däröver, beträffande vilka åklagaren beslutat åtal, strafföreläggande eller åtalseftergift. Siffrorna inom parentes visa utvecklingen i förhållande till år 1951 — att detta år valts, beror på att det för år 1950 beräknade antalet i den lägsta åldersgruppen torde vara otillförlitligt. Tendensen är för alla åldersgrupperna tydligt stigande och skillnaderna mellan de tre grupperna under 17 och över 21 år äro icke särskilt anmärkningsvärda, medan ökningen för gruppen 18—20 år varit svagare än för de övriga.
    Utöver de nyss nämnda uppgifterna är det för närvarande endast statistiken över straffregisterbrottslingarna, som visar åldersfördelningen. Vad beträffar de yngre åldersgrupperna, kunde denna statistik kanske anses tillfyllest, så länge ungdomar, som övertygats om allvarligare brott, verkligen blevo dömda och därmed registrerade i straffregistret. Nu har emellertid samhällsreaktionen förändrats — dels ha olika typer av åtalseftergift införts, dels kan domstolen, från den 1 juli 1954, överlämna personer i åldern 15—20 år till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran. Dylikt överlämnande, som är avsett att användas vid allvarligare fall av ungdomsbrottslighet, föranleder icke registrering i straffregistret. Tidigare skedde överlämnande för skyddsuppfostran i samband med villkorlig dom och registrerades alltså. Åtalseftergift — även för svåra brott — meddelas i fråga om gruppen 15—17 år enligt 1944 års lag och enligt barnavårdslagen, i fråga om gruppen 18—20 år enligt barnavårdslagen och enligt ungdomsfängelselagen samt i fråga om gruppen 21—24 år enligt ungdomsfängelselagen och i något enstaka fall enligt barnavårdslagen. Åtalseftergifterna rapporteras icke till straffregistret. Statistiska centralbyrån utarbetar statistik över dem med hjälp av de uppgifter, som av åklagarna insändas till riksåklagarämbetet för ämbetets kontrollerande verksamhet. En allvarlig brist hos denna statistik är, att det icke varit möjligt att göra någon uppdelning efter det begångna brottets svårhetsgrad, man vet således ej i hur många fall en lagföring skulle ha föranlett rapport till straffregistret. För strafflagberedningens räkning gjordes på sin tid en undersökning av de år 1949 beslutade åtalseftergifterna enligt 1944 års lag, varvid man med ledning av de hos riksåklagarämbetet befintliga individualuppgifterna sökte bedöma i hur stor del av förstagångsfallen det varit fråga om straffregisterbrott. Man kom fram till att det skulle vara fråga om ungefär 50 procent, och denna siffra är alltjämt ofta använd i fråga om hela antalet trots att antalet åtalseftergifter nu är flera gånger större än 1949, och trots att man kan misstänka, att andelen svårare brott har ökat. En liknande undersökning av de år 1956 beslutade åtalseftergifterna pågår för närvarande inom Stockholms universitets kriminalvetenskapliga institut.
    Utvecklingen av antalet åtalseftergifter av olika slag under åren 1950—1958 (uppgifter beträffande barnavårdslagen och ungdomsfängelselagen finnas icke för år 1950) framgår av nedanstående tablå, som därjämte visar antalet personer, som av domstol överlämnats till skyddsuppfostran.
    Uppgifter från riksåklagarämbetet visa en fortsatt kraftig ökning av antalet åtalseftergifter enligt 1944 års lag under år 1959 (inga uppgif- 

 

1944 års lag¹ barnavårds-lagen ungdoms- fängelse-lagen överlämnade till skydds-uppfostran1950..................... 1650 .. .. .1951..................... 2199 639 146 .1952..................... 2337 832 244 .1953..................... 2 390 879 202 .1954..................... 2878 1015 233 601955..................... 3033 1239 231 1031956..................... 3 524 1289 283 1251957..................... 4 556 1490 325 1761958*................ 5515 1547 356 326

 

¹ För strafflagsbrott, andra än enligt 11: 10 och 11: 11.

 

 

ter finnas ännu om utvecklingen beträffande de båda övriga typerna). År 1959 uppgick detta antal till omkring 6 300.
    En genomgång av de hos riksåklagarämbetet befintliga statsåklagardiarierna för åren 1951, 1953 och 1955 har givit till resultat, att man i

 

Tabell 6. Straffregisterbrottsligheten i olika åldersgrupper på 100 000 avmotsvarande medelfolkmängd, åren 1950—1958

År 15-17 år 18-20 år 21-24 år 25-29 år 30-39 år 40-49 år 50-59 år 60 år och där-över

 

1950.. 185,6 ( ..) 568,8( ..) 481,9 ( ..) 332,6 214,1 114,3 51,6 17,51951.. 190,3 ( 871) 697,1 ( 765) 551,4 (555) 403,8 268,8 146,1 61,0 22,11952.. 186,4 ( 929) 696,4( 800) 594,7 (602) 424,6 301,1 164,1 71,3 23,21953.. 172,8 ( 917) 718,4( 814) 603,6 (609) 429,1 293,4 162,7 75,6 25,81954.. 1402 (1006) 708,4( 834) 599,7 (605) 471,8 308,8 181,0 75,5 23,51955.. 121,0 (1053) 742,5( 878) 662,9 (670) 514,4 345,2 214,3 93,4 30,61956.. 151,5 (1182) 836,9( 987) 706,0 (714) 566,0 386,2 257,6 116,4 41,41957.. 155,7 (1403) 882,8(1055) 729,8 (739) 583,8 4133 264,9 124,5 37,61958* 191,1 (1605)1040,4(1 190) 776,1 (786) 602,6 414,0 258,0120,9 37,9

 

 

fråga om åtalseftergifter enligt barnavårdslagen torde kunna räkna med omkring 75 % straffregisterfall i åldersgruppen 15—17 år och omkring 50 % i åldersgruppen 18—20 år; i fråga om åtalseftergifter enligt ungdomsfängelselagen voro siffrorna omkring 75 % i åldersgruppen 18—20 år och omkring 65 % i åldersgruppen 21—24 år.
    Tabell 6 visar antalet för straffregisterbrott dömda i olika åldersgrupper på 100 000 av motsvarande medelfolkmängd (för gruppen 60 år och däröver dock medelfolkmängden i åldern 60—69 år) under åren 1950—1958 (se även diagram 3). Siffrorna för gruppen 15—17 år ha påverkats starkt av 1952 års lagstiftning om påföljder för brott av underåriga m. m., som trädde i kraft den 1 juli 1954 och innebär bl. a. att den som icke fyllt 18 år ej får dömas till frihetsstraff eller förvaring med mindre särskilda skäl därtill äro, samt att, som nyss nämnts, överlämnande till skyddsuppfostran icke längre sker i samband med villkorlig dom. Därtill gäller givetvis, att man vid bedömningen av straffregisterbrottsligheten i de tre lägsta åldersgrupperna måste taga

 

* Preliminära siffror.

 

Diagram 3. Straffregisterbrottslingar (inkl. åtalseftergifter m. m.) i olika åldersgrupper på 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1950—1957

 

hänsyn till åtalseftergifternas inverkan. I tabellen ha för den skull för grupperna 15—17 år, 18—20 år och 21—24 år inom parentes angivits de värden, som erhållas, om man till de dömda lägger dels ett enligt ovan givna procentsatser beräknat antal personer, som erhållit åtalseftergift (dock ha av åtalseftergifterna enligt 1944 års lag med hänsyn till det preliminära resultatet av den ovan (s. 205) nämnda, pågående undersökningen 60 % medtagits), dels det antal personer, som av domstol överlämnats till skyddsuppfostran (för år 1957, då ingen fördelning på åldersgrupper föreligger för sistnämnda grupp, har antagits samma procentuella fördelning på grupperna 15—17 år och 18—20 år som åren 1955 och 1956). Straffregisterbrottsligheten är som synes högst i den lägsta åldersgruppen och sjunker alltmera ju högre upp i åldersgrupperna man kommer. Skillnaderna äro så stora, att den osäkerhet, som uppkommer genom att man använt beräknade tal för de tre lägsta åldersgrupperna, torde sakna betydelse härvidlag. Tendensen är kraftigt stigande för alla åldersgrupperna; den procentuella ändringen i förhållande till närmast föregående år framgår av nedanstående tablå (som för de tre lägsta åldersgrupperna avser de inom parentes stående siffrorna, dvs. inkluderar åtalseftergifter m. m.).
    Ökningen har som synes varit starkast i de högsta åldersgrupperna samt i gruppen 15—17 år. Den kraftiga ökningen för de äldre grup- 

 

15—17 18—20 21—24 25—29 30-39 40-49 50-59 60 och däröver1951....... .. .. .. + 21,4 + 25,5 + 27,8 + 18,2 + 26,31952...... + 6,7 + 4,6 + 8,5 + 5,2 + 12,0 + 12,3 + 16,9 + 5,01953...... - 1,3 + 1,8 + 1,2 + 1,1 — 2,6 - 0,9 + 6,0 + 11,21954....... + 9,7 + 2,5 - 0,7 + 10,0 + 5,2 + 11.2 - 0,1 - 8,91955...... + 4,7 + 5,3 + 10,7 + 9,0 + 11,8 + 18,4 +23,7 + 30,21956..... + 12,3 + 12,4 + 6,6 + 10,0 + 11,9 + 20,2 +24,6 + 35,31957....... + 18,7 + 6,9 + 3,5 + 3,1 + 7,0 + 2,8 + 7,0 — 9,21958* .... + 14,4 + 12,8 + 6,4 + 3,2 + 0,2 - 2,6 - 2,9 + 0,8Medeltal1952—1958 + 9,3 + 6,6 + 5,2 + 5,9 + 6,5 + 8,8 + 10,7 + 9,2

 

perna, som lett till att den relativa straffregisterbrottsligheten år 1958 för personer över 40 år var mer än dubbelt så hög som år 1950, sammanhänger i främsta rummet med den ökade frekvensen av rattfylleribrott. Dels är nämligen detta brott betydligt vanligare i de högre åldersklasserna, dels kommer det på grund av den i vår kriminalstatistik tilllämpade redovisningsmetoden i stor utsträckning icke att synas i statistiken för de unga. Då en person samtidigt övertygats om flera brott, redovisas han endast under huvudbrottet, dvs. det brott som har högst straffmaximum. I de lägre åldersklasserna torde rattfylleri i allmänhet förekomma i samband med biltillgrepp, och den brottslige kommer då att redovisas under 20 kap. strafflagen.
    Med hänsyn till rattfylleribrottets speciella karaktär torde det vara av intresse att se hur straffregisterbrottsligheten utvecklats, om rattfyllerifallen undantagas. Uppgifter härom lämnas i tabell 7, som helt motsvarar tabell 6. Den relativa brottsligheten sjunker här ännu snabbare med stigande ålder än i tabell 6. Ökningen under perioden 1951— 1958 är svagare än i tabell 6. Medeltalen av de procentuella årliga ändringarna äro:

 

15—17 18-20 21—24 25-29 30—39 40—49 50—59 60 och däröver+ 9,3 + 6,4 + 4,2 + 4,5 + 4,8 + 6,0 + 7,8 + 6,9

 

Tabell 7. Straffregisterbrottslighelen med undantag av rattfylleri i olika åldersgrupper på 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1950—1958

År 15—17 år 18-20 år 21-24 år 25-29 år 30-39 år 40-49 år 50-59 år 60 år och där-över1950.. 184,8 ( ..) 560,8( ..) 462,0 ( ..) 301,3 175,7 86,4 37,5 14,31951.. 189,5 ( 870) 683,9( 751) 518,0 (522) 355,6 213,3 103,5 42,2 17,51952.. 185,4 ( 928) 681,0( 784) 564,2 (570) 375,2 239,1 112,2 47,9 17,31953.. 172,4 ( 916) 703,1 ( 799) 572,5 (578) 375,9 220,9 114,4 48,7 19,11954.. 139,8 (1005) 694,8( 820) 565,7 (572) 407,3 239,1 122,9 50,2 17,51955.. 120,1 (1052) 722,5( 858) 609,3 (616) 421,4 250,7 129,1 54,4 18,91956.. 150,5 (1180) 815,3( 960) 624,3 (633) 446,6 265,8 146,6 66,0 26,01957.. 153,0 (1401) 849,5(1022) 644,3 (654) 470,3 281,0 154,2 67,6 23,21958* 188,3 (1602) 1004,1 (1154), 683,3 (693) 481,6 292,9 155,2 70,6 26,2

 

* Preliminära siffror.

 

Diagram 4. Procentuell fördelning av straffregisterbrottslingarna (inkl. åtalseftergifter m. m.) på olika åldersgrupper, åren 1951 och 1957

 

    Ökningen har alltså även i denna tabell varit starkast i den lägsta och de högsta åldersgrupperna, men olikheterna äro mindre utpräglade.
    Även om brottsligheten ökat starkt bland de äldre, är den alltjämt väsentligt lägre än bland de unga och dessutom omfatta de högre åldersklasserna ett lägre antal personer. Det absoluta antalet dömda är därför fortfarande betydligt högre bland de unga. Skillnaderna i ökningens styrka samt variationer i antalet personer i de olika åldersgrupperna ha dock förorsakat förskjutningar i straffregisterbrottslighetens fördelning på åldersgrupperna. Nedan visas denna fördelning beträffande årgångarna 1951 och 1958 (inkl. åtalseftergifter m. m.); antalet fall i varje åldersgrupp samt detta antal i procent av hela årgången (se även diagram 4).

 

15—17 18—20 21—24 25—29 30—39 40—49 50—59 60 och däröver Summa1951 2147 1971 2047 2 119 2 935 1513 503 134 13 369% 16,0 14,7 15,3 15,9 22,0 11,3 3,8 1,0 100,01958* 5089 3 343 2735 2 734 4 368 2 761 1137 259 22 426% 22,7 14,9 12,2 12,2 19,5 12,3 5,1 1,2 100,0

 

    Det är tydligt att, även om mellangrupperna alltjämt dominera, så har det likväl skett en förskjutning ut åt båda sidorna. Medan gruppen 15—17 år ökat från 16,0 % till 22,7 % och grupperna 40 år och där- 

 

* Preliminära siffror.

   14—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

över från 16,1 % till 18,6 %, ha grupperna 18—39 år minskat från 67,9 % till 58,8 %. De absoluta antalen ha emellertid kraftigt ökat i alla åldersgrupperna.
    Även andra förskjutningar ha under 1950-talet ägt rum inom straffregisterbrottsligheten. I följande tablå har angivits den procent av de för straffregisterbrott dömda, som tidigare icke dömts för dylikt brott resp. tidigare dömts en, två eller flera gånger för dylikt brott.

 

Tidigare dömdaIngen gång 1 gång 2 gånger 3 el. fl. gånger1950....................... 54,4 18,8 9,6 17,11951....................... 54,9 17,6 9,3 18,21952................... 53,0 17,9 9,6 19,51953....................... 52,4 17,7 9,0 20,91954....................... 51,4 17,0 9,7 21,81955....................... 50,2 17,8 9,1 22,91956....................... 50,8 17,9 9,2 22,21957............................ 49,5 18,1 9,5 23,01958*.......................... 48,4 17,5 9,3 24,8

 

    Andelen av personer, som tidigare dömts en eller två gånger, har i stort sett varit konstant, medan andelen tidigare tre eller flera gånger dömda ökat från 17,1 % till 24,8 % med motsvarande minskning av andelen icke tidigare dömda (från 54,4 % till 48,4 %). Härvid är att märka, att sammanlagda antalet åtalseftergifter enligt 1944 års lag, barnavårdslagen och ungdomsfängelselagen ökat från 2 948 år 1951 till 7 418 år 1958 (se s. 206), vilket innebär, att med all säkerhet många, som på grund av antalet domar i ovanstående tablå redovisats i någon av de tre första grupperna, om hänsyn kunnat tagas även till återfall efter åtalseftergifter för straffregisterbrott, skulle hamna i den fjärde gruppen och vidare att antalet sådana fall torde ha ökat starkt under dessa sju år.
    Kvinnornas andel av straffregisterbrottsligheten har minskat i nästan alla åldersgrupper. Nedan visas antalet för straffregisterbrott dömda i olika åldersgrupper, antalet dömda kvinnor samt den procent sistnämnda antal utgör av hela antalet dömda i åldersgruppen, allt för de båda åren 1950 och 1958 (endast de dömda ha kunnat medtagas, eftersom inga uppgifter finnas om hur åtalseftergifterna fördela sig på de båda könen).

 

15—17 18—20 21—24 25—29 30—39 40—49 50—59 60 o. däröver Samt-liga1950dömda ..... 455 1487 1809 1814 2 314 1169 417 104 9 659 därav kvinnor 29 166 142 104 115 79 42 8 685% ........ 6,4 11,2 7,9 5,7 5,0 6,8 10,1 7,7 7,21958*dömda ...... 606 2 923 2 700 2 734 4 368 2 761 1 137 259 17 488därav kvinnor 23 171 153 136 186 125 59 23 876%....... 3,8 5,9 5,7 5,0 4,3 4,5 5,2 8.9 5,0

 

* Preliminära siffror.

 

    En minskning av den kvinnliga andelen av brottsligheten har för övrigt skett även i fråga om trafikbrotten, som framgår av följande tablå.

 

Strafflagen utom 11:10,11 Strafflagen 11:10,11 Trafikbrott Övriga brott1950dömda................ 19 372 36 514 68 513 64 415därav kvinnor......... 1380 608 7 994 6123% ................ 7,1 1,7 11,7 9,51958*dömda................ 26 834 70 467 243 770 36 362därav kvinnar........... 1876 1607 21553 3 667% ................ 7,0 2,3 8,8 10,1

 

    Till straffregistret lämnas uppgifter icke blott om domar utan jämväl om fall, då en person av domstol förklarats fri från ansvar enligt strafflagen 5:5. Om den brottsliges sinnessjukdom el. dyl. redan tidigare konstaterats, kommer fallet i allmänhet ej inför domstol utan åklagaren beslutar att avstå från åtal. Dessa senare fall rapporteras i polisstatistiken. Nedan synes, att antalet straffriförklarade visar en klart stigande tendens — från 347 år 1950 till 496 år 1958 eller en ökning med 43 %; även antalet ej åtalade synes stiga ehuru sifferserien är ganska oregelbunden.

 

Straffriför-klarade enligt SL 5: 5 På grund av sinnessjukdom el. dyl. ej åtalade

 

1950 ................... 347 8201951 ........................ 350 7761952 ................... 360 9131953 ........................ 434 1 1101954 ................... 497 9141955 ........................ 452 9081956 ................... 509 8871957 ........................ 536 9531958 ................... 496* 12201959 ........................ .. 1 182

 

 

    Av den ovan lämnade redogörelsen har klart framgått, att våra kunskaper om brottsligheten i Sverige äro synnerligen bristfälliga i fråga om många ytterst viktiga områden. Det är därför med glädje jag kan avsluta denna artikel med att omnämna, att 1960 års riksdag beslutat betydelsefulla förbättringar i kriminalstatistiken. Så skola bl. a. åtalseftergiftsfallen rapporteras enligt ungefär samma princip som domarna och rapport skall också lämnas om fall, då brott begåtts av barn under 15 år. Man torde således kunna räkna med att då en gång redogörelse skall lämnas för brottslighetsutvecklingen under 1960-talet, det skall finnas ett betydligt bättre och utförligare material än för 1950- talet.

 

* Preliminära siffror.