PER OLOF EKELÖF. Rättegång. Andra häftet. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XIX). Sthm 1958. Norstedts. 208 s. Kr. 13,00.
Med sitt år 1956 utgivna arbete om processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper ( Se SvJT 1957 s. 22—27) lade prof. EKELÖF grundvalen för en strävan att sammansvetsa de olika delarna av processrätten genom att behandla civil- och straffprocessen i ett sammanhang. Denna strävan har han sedan fortsatt i sitt stort upplagda verk om rättegången, av vilket det första häftet utkom 1957 (Se SvJT 1959 s. 35) och det andra häftet 1958.
En sådan strävan förtjänar allt gillande och understöd. Särskilt i de länder, där tvistemål och brottmål handlägges av samma domstolar, föreligger det goda förutsättningar för att motarbeta uppkomsten av onödiga olikheter mellan de båda processarterna. Det förhåller sig ju så, att den svenska rättegångsbalken har avskaffat många sådana olikheter, som av en eller annan anledning hade uppstått under historiens gång, men som i själva verket icke motsvarade något verkligt behov. Men ännu kvarstår i den svenska rättegångsbalken betydande spår av den i de äldre lagförslagen genomförda uppdelningen i en lag om rättegången i tvistemål och en lag om rättegången i brottmål. Många sådana avsnitt, där rättsreglerna har kunnat få ett i huvudsak överensstämmande sakligt innehåll, behandlas fortfarande i rättegångsbalken i olika kapitel för tvistemål och brottmål. Det kan sägas att Ekelöfs
uppläggning av framställningen utgör en ny etapp på vägen mot en större enhetlighet.
Även i ett annat avseende utgör Ekelöfs arbete ett synnerligen märkligt bidrag till den fortsatta rättsutvecklingen. Fastän arbetet har till syftemål att utgöra en lärobok, ligger huvudvikten icke på en redogörelse för innehållet i lagtexten — denna får läsaren själv bekanta sig med genom att jämsides ha lagen till hands. Huvudvikten ligger i stället på en diskussion om lagreglernas innebörd och ändamålsenlighet. I mångt och mycket utgör denna diskussion en allvarlig tankeställare för alla dem, som till äventyrs har invaggat sig i den föreställningen, att den svenska processlagstiftaren nu kunde vila en tid på sina lagrar efter den kraftprestation som genomförandet av rättegångsbalken har inneburit. Ett handgripligt och lättfattligt exempel på ytterligare reformbehov bildar de luckor och brister, som Ekelöf påvisar i rättegångsbalkens forumregler. Ett annat exempel lämnar reglerna om rättegångsombud och rättegångsbiträde, där lagstiftaren i en välvillig omtanke om parternas bästa har utövat ett faderligt förmynderskap, som i vissa fall kan kännas såsom en obekväm tvångströja.
Det andra häftet, som nu är föremål för recension, börjar med den talande rubriken »Om rättegång i allmänhet». Här möter läsaren en mängd sådana spörsmål, som under de senaste hundra åren har varit föremål för behandling i doktorsavhandlingar och andra monografier samt i talrika tidskriftsuppsatser. I synnerhet i de fyra första paragraferna, som handlar om rättegångshinder, om laga domstol samt om parterna och deras representanter, möter man mängder av frågor som ofta har ventilerats och som dagligen förekommer i det praktiska rättslivet. I de tre senare paragraferna, som handlar om talan, om förening av mål samt om intervention och denuntiation, har framställningen en något annan struktur. Den mera teoretiska bearbetningen av stoffet får här en mera framträdande ställning — kanske därför att dessa delar har varit mindre utforskade inom litteraturen.
Det är välgörande att se, på vilket lyckligt sätt Ekelöf har frigjort sig från alla tankar på en uttömmande och restlös fullständighet — både i fråga om behandlingen av själva stoffet och i fråga om hänvisningarna till litteratur och annat källmaterial. En sådan läroboksteknik, som innebär att läraren på ett levande och stimulerande sätt samtalar om de frågeställningar som närmast har fångat hans eget intresse, måste vara särskilt utvecklande för elevernas juridiska tänkande. Mången äldre jurist skall helt säkert finna det både nöjsamt och nyttigt att med detta arbete i handen ånyo försätta sig i elevens situation.
Bo Palmgren