Om straffmätning i trafikmål och vissa andra bötesmål
I den allmänna pressdebatten klagas det ibland över att domstolarnas straffmätning, särskilt i trafikmål, skulle vara ojämn. Nu är ju två mål sällan lika, men en viss enhetlighet vid bedömningen bör givetvis eftersträvas. I sådant syfte brukar för Stockholms rådhusrätts del tid efter annan överläggningar hållas inom domstolen. Såvitt avser trafikmålen hölls en sådan överläggning i början av år 1960. Därvid upprättades en promemoria angående normalstraff i trafikmål, och då promemorian kanske kan ha intresse även utanför rådhusrätten skall här nedan lämnas uppgifter om promemorians innehåll. Det måste därvid först som sist framhållas att uppgifterna angående straffen endast utgör råd och att omständigheterna i de särskilda fallen många gånger medför avvikelser från den i promemorian föreslagna straffmätningen. Domstolen kan ju inte bara gå efter taxa.
Promemorians normalstraff
1. Vårdslöshet i trafik. A. Bil och motorcykel: brott mot vänsterregeln 20—25 dagsböter (i fortsättningen förkortat db), annan ovarsamhet 15—20 db. B. Moped: 10—15 db. C. Cyklist: nykter 8—10 db, onykter 20—30 db. D. Fotgängare: nykter 5—7 db, onykter 15 db. — Påkörning av fotgängare inom gula streck vid obevakat och med skylt försett övergångsställe: om ingen eller endast ringa skada följt 30 db, om större skada följt minst 40 db (omständigheterna kan dock här ofta motivera lägre straff). — Minimistraff för bil och motorcykel 8 db och för övriga 5 db. Därest lägre straff skulle anses ifrågakomma bedöms oaktsamheten som ringa.
2. Vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. A. Om omständigheterna är mildrande: 50—80 db. B. Om omständigheterna ej är mildrande: fängelse en månad eller ev. mer, varvid villkorlig dom tillämpas endast i undantagsfall.
3. Rattfylleri. A. Bil och motorcykel: 1,5—1,59 promille (efter reducering av promillevärdet på grund av felmöjligheter) fängelse en månad, 1,6—1,89 promille fängelse en månad femton dagar, 1,9—2,24 promille fängelse två månader, 2,25 promille och däröver fängelse tre månader. B. Moped: 1,5—1,59 promille 50—60 db, 1,6—1,99 promille 70— 100 db, 2 promille och däröver fängelse en månad.1 Då ju mildrande omständigheter fordras för att bötesstraff skall kunna tillämpas brukar
t. ex. fordonets beskaffenhet åberopas som dylik omständighet. — Vid återfall i rattfylleri inom en 4—5 årsperiod straffskärpning med fängelse ytterligare en månad. Vid upprepade återfall ytterligare förhöjning.
4. Rattonykterhet. A. Bil och motorcykel: 0,5—1,34 promille 30—100 db, 1,35—1,49 promille fängelse en månad. B. Moped: 0,5—1,49 promille 20—50 db (jfr not å föreg. sida).
5. Smitning. Motorfordon: vid svårare personskador fängelse, vid lindrigare person- eller svårare sakskador 50—100 db eller ev. fängelse, vid ringare sakskador 25—50 db.
6. Olovlig körning: Första gången 25—40 db, för varje ytterligare gång tillägges 10 db. Grov olovlig körning 40—60 db samt straffskärpning vid återfall.
7. Överskridande av tillåten maximihastighet: Lägst 10 db. Vid överskridande med mer än 10 kilometer i timmen en db per kilometer därutöver.
Dagsbotsbeloppet
En tusendel av årsinkomsten med avdrag av 2 kr. för hustru och 2 kr. för varje barn. Vid högre inkomster dessutom avdrag på grund av skatteprogressiviteten. Vid förmögenhet höjes med 1 kr. för varje belopp å 20 000 kr. Lägsta dagsbot för arbetsför familjeförsörjare (och för värnpliktig) 3 kr. samt för arbetsför ensamstående person 5 kr.
Även inom åklagarmyndigheten i Stockholm har under år 1960 normer utfärdats, avsedda att tillämpas vid strafförelägganden. Dessa normer följs också i princip av rådhusrätten. Normerna, som omfattar såväl trafikförseelser som andra bötesbrott, är mycket detaljerade, och jag kan därför här endast återge några viktiga punkter.
Åklagarmyndighetens normer
1. Lokala trafikföreskrifter. A. Bil: Om dagsböter i regel 5—10 db, dock vid överskridande av bruttovikt, förbjuden omkörning och underlåten stopplikt 10—15 db. Om penningböter 15—35 kr. Olaga parkering 25 kronor. B. Motorcyklar och cyklar: 10 resp. 15 kr. lägre bötesbelopp.
2. Vägtrafikförordningen
A. 3 § 1 mom. och 4 § 1 mom. Brukande av bil eller motorcykel utan effektiv styrinrättning 10—15 db, utan effektiv bromsutrustning 10—20 db, med andra smärre bristfälligheter 5—10 db.
B. 17 § 1 och 3 mom. Underlåtenhet att inom föreskriven tid söka registrering resp. ny registrering 5 db.
C. 18 § 1 mom. Underlåtenhet att anmäla förvärv av fordon 25 kr. (Samma straff beträffande ett flertal liknande underlåtenhetssynder.)
D. 22 och 23 §§. Brukande av fordon mot körförbud 20 db.
E. 40 §. Underlåtenhet att rätta sig efter signaler m. m. eller polismans tecken 5—10 db.
F. 48 § 1 mom. Underlåten stopplikt 10—20 db.
G. 49 § 2 mom. Olaga stannande eller uppställning 8 db (jämkad dagsbot).
H. 49 § 3 mom. Olaga parkering 35 kr.
I. 56 § 1 och 2 mom. För hög hastighet 10—30 db.
J. 57 § 1 mom. För tung last 15—30 db (vid ringa överlast 5 db).
3. Automobilskatteförordningen. Brukande av obeskattat fordon 10 db.
4. Trafikförsäkringslagen. Förseelse mot 24 § i regel 10 db.
5. Strafflagen. Fylleri 50 kr. för varje förseelse. Förargelseväckande beteende 40 kr. (ev. 75—150 kr.).
6. Innehav av radio eller TV utan licens 50 kr. (i ömmande fall 25 kr.).
Allmänna smånämndsmål
Här följer några anteckningar om de normalstraff, som av rådhusrättens smånämndsavdelningar brukar tillämpas beträffande vissa vanliga brott.
1. Våldsamt motstånd. I samband med fylleri 15—20 db, utan samband med fylleri och vid besvärligare motvärn högre antal dagsböter, i särskilt allvarliga fall fängelse.
2. Missfirmelse mot tjänsteman. I samband med fylleri 10—15 db, eljest högre antal db.
3. Misshandel genom dansk skalle, spark i ljumsktrakten eller spark å liggande person i princip fängelse.
4. Hemfridsbrott. Telefonterror 60 db, otrevligt tillfälligt inträngande 35 db.
5. Allmänfarlig vårdslöshet. Vid användande av strykjärn 15—18 db, vid rökning i säng 25—30 db.
6. Bedrägligt beteende. Vid färd med droskbil 15—20 db, vid restaurangbesök något högre antal db.
7. Skadegörelse. Oftast 20—35 db.
Ringa oaktsamhet
Härefter skall nu behandlas den ur straffmätningssynpunkt ofta betydelsefulla frågan i vilka fall oaktsamhet i trafik bör bedömas som ringa.
Denna fråga synes bli besvarad ganska olika i olika delar av landet. I vissa distrikt åtalas de flesta ovarsamheter medan i andra distrikt åtal följer endast i en mindre del av fallen. I Stockholm avskrives numera av åklagarmyndigheten en ganska stor procent av alla trafikförseelser såsom ringa. För att få ett begrepp om i vilken utsträckning möjligheten att bedöma oaktsamhet som ringa användes vid Stockholms rådhusrätt har jag genomgått ett antal domar, som meddelats år 1960 vid fem av rådhusrättens nio trafikmålsrotlar. Såvitt avser min egen rotel har jag granskat 300 åtal för vårdslöshet i trafik. Beträffande dessa ådömdes ansvar i 223 fall, medan åtalen lämnades utan bifall i 77 fall. I 26 av dessa senare fall ansågs ringa oaktsamhet föreligga. Beträffande övriga fyra rotlar har 100 åtal genomgåtts på varje rotel och följande resultat erhållits: ansvar ådömt i följande antal fall a) 79, b) 86, c) 74 och d) 65; frikännande på grund av ringa oaktsamhet i följande antal fall a) 8, b) 6, c) 2 och d) 7; samt frikännande på grund av icke styrkt oaktsamhet i följande antal fall a) 13, b) 8, c) 24 och d) 28. I medeltal har alltså ringa oaktsamhet ansetts föreligga i drygt 6,3 procent av samtliga undersökta fall.
Några av de vanligaste fallen av ringa oaktsamhet torde väl nu vara
följande: lindrigare olyckor vid halt väglag, påkörning av fordon eller annat under backning och med endast ringare skada som följd (särskilt under backning från parkeringsplats eller när utrymmet eljest är trångt), lindrigare påkörning av framförvarande fordon i bilkö eller av annat framförvarande fordon, som till synes omotiverat tvärbromsas, och viss ouppmärksamhet åt höger i gatukorsning av den som äger åberopa vänsterregeln till sin förmån. Vid rådhusrätten bedöms däremot oaktsamhet icke gärna som ringa då det gäller brott mot vänsterregeln.
Lagtexten har ju ingen definition på vad som skall förstås med ringa oaktsamhet, och gränsdragningen mellan det straffbara och det strafffria området är ofta svår. Bör den gränsdragning, som nu sker i praxis, ändras och gränsen flyttas så att fler fall än för närvarande kommer att bedömas som ringa? Hovrättsrådet PER-ERIK FURST har i en artikel2 som kvalifikationsgrund för ringa oaktsamhet angivit att föraren skall ha gjort så gott han kunnat och så gott man kunnat begära (av en normalt skicklig förare). Denna formulering, byggd på förarbeten och överrättspraxis, synes — därest den avser hela händelseförloppet — enligt min mening alltför sträng för att ligga till grund för en framtida praxis. Har en normalt skicklig förare under hela händelseförloppet gjort så gott han kunnat och så gott man kunnat begära, så torde väl i regel någon ovarsamhet inte föreligga. Vid de flesta trafikolyckor ligger ovarsamheten i förarens färdsätt innan han varsnade någon fara, och man borde ha kunnat begära av honom att han i detta tidigare skede t. ex. kört saktare eller iakttagit större uppmärksamhet. Och detta hade han givetvis kunnat göra. Men trots detta bör, så som jag ser saken, oaktsamheten i flera sådana fall bedömas som ringa.
Från många håll har påyrkats att gränsdragningen bör ändras så att området för den ringa oaktsamheten utvidgas. Våra domstolar belastas ju hårt av det stora antalet trafikmål, och detta medför att alla möjligheter att minska belastningen bör undersökas. För min del vill jag inte ansluta mig till dem som anser att de flesta »normalfallen» av ovarsamhet skulle kunna lämnas straffria — straffet har säkerligen här som på andra områden stor allmänpreventiv betydelse. Men en avsevärd utökning av det straffria området skulle nog kunna göras utan fara för allmänpreventionen. Det händer ofta att man för en konstaterad ovarsamhet får döma en van bilförare, som kört prickfritt, eller rättare sagt ostraffat, i 10 eller kanske 20 år. Det är ju så, att »en olycka händer så lätt», och om ovarsamheten inte varit särskilt allvarlig, påfordrar väl i sådana fall varken allmänpreventiva eller individualpreventiva skäl utdömande av ett straff.
Någon definition av ett utvidgat begrepp »ringa ovarsamhet» vågar jag icke söka formulera. I princip borde dock ringa oaktsamhet anses kunna föreligga i fall då gällande normer åsidosatts endast i obetydlig utsträckning (t. ex. beträffande hastighet eller uppmärksamhet) och någon avsevärd abstrakt fara inte förelegat.
Det är givet att en utvidgning av området för den ringa oaktsamheten skulle ställa stora krav på åklagarna.
Jämkad dagsbot m. m.
I de fall då straff ådömes synes — med nuvarande inkomster i samhället — straffet ofta bli väl hårt i förhållande till brottet. Ett ögonblicks ouppmärksamhet medför ofta böter på flera hundra kronor. Och det synes hårt även i belysning av att det största antalet trafikförseelser icke rapporteras till polisen — dessa »trafiksyndare» går alltså fria. Enligt FREDRIKSONS kommentar till vägtrafikförordningen (s. 317) synes jämkningsregeln i 2 kap. 8 § strafflagen ej vara tillämplig vid ådömande av dagsböter för vårdslöshet i trafik. Alldeles omöjligt lär det likväl inte vara att jämka dagsboten. I rättsfallet NJA 1953 s. 771 utdömde sålunda hovrätten jämkad dagsbot. Några mera allmängiltiga slutsatser bör kanske inte dragas av det fallet. Men nog borde domstolarna ha möjlighet att i sådana fall, där oaktsamhet inte är så ringa att den kan lämnas straffri, jämka dagsboten vid mildrande omständigheter.
I detta sammanhang skulle jag vilja framföra tanken att taga bort fängelsestraffet ur straffskalan för normalfallen av vårdslöshet i trafik. Det är ju ytterst sällsynt — i varje fall då det gäller stadstrafik — att frihetsstraff ådömes i dessa fall. Och för sådana relativt sällsynta fall torde det enligt min mening vara tillfyllest att domstolen kan välja mellan att utdöma ett kraftigt bötesstraff eller att ådöma frihetsstraff på grund av grov vårdslöshet. Ett borttagande av fängelsestraffet i normalfallen skulle ju medföra överflyttning av många mål till ensamdomarens kompetensområde. Och detta område torde kunna ytterligare utökas om även sådana mål, där målsägande visserligen finns men icke för talan, överflyttas dit.
Slutligen vill jag beträffande straffet för vållande till annans död ansluta mig till Fürsts uppfattning, och enligt min mening borde villkorlig dom i dessa fall tillämpas i större utsträckning än för närvarande.
I de flesta fällande domar i hithörande mål vid rådhusrätten anses emellertid omständigheterna mildrande och ådömes böter.
K. E. Rosén