Underrätterna

    I sitt till justitieministern överlämnade slutbetänkande (SOU 1961: 6) föreslår stadsdomstolsutredningen åtskilliga ändringar i underrättsorganisationen. Endast grunddragen av betänkandet skall här anmälas. Domstolsväsendet har på senare år behandlats i uppsatser och notiser av SvJT. Här må särskilt hänvisas till artiklar av borgmästaren NILS RAPPE 1956 s. 115 ff och hovrättspresidenten KNUT ELLIOT 1958 s. 84 ff; Elliots artikel föranledde inlägg av borgmästaren YNGVE MALMQUIST 1958 s. 248 f och advokaten TORE FLODIN 1958 s. 539 ff. I åtskilliga andra sammanhang — bl. a. vid Sveriges domareförbunds årsmöte hösten 1960 — har domstolsorganisatoriska frågor varit uppe till diskussion. Ett utbrett intresse för hithörande frågor synes alltså föreligga. Det grundar en förhoppning, att stadsdomstolsutredningens nu framlagda förslag skall stimulera till en fortsatt debatt i SvJT och annorstädes.
    Den omedelbara anledningen till att underrättsorganisationen kommit i blickpunkten är rådhusrätternas förstatligande. Att tiden är inne för en avveckling av städernas jurisdiktion torde det knappast råda delade meningar om. Däremot går åsikterna isär rörande omfattningen och inriktningen av de domstolsreformer som förstatligandet aktualiserar.
    Vissa utgångspunkter för det förestående reformarbetet torde emellertid få anses vara i stort sett givna. Sålunda synes några väsentliga ändringar i fråga om instansordning och rättegångsförfarande inte för närvarande vara ifrågasatta. Det förutsättes också av stadsdomstolsutredningen, att allmän underrätt fortfarande skall vara första domstol i praktiskt taget alla mål och att fullföljd av talan till högre rätt skall stå öppen i samma utsträckning som för närvarande; likaså att förfarandet oförändrat skall vara grundat på principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Även beträffande underrätternas sammansättning synes vissa huvudfrågor vara mer eller mindre ställda utom debatt. Det torde sålunda vara en allmän uppfattning att grundformen för underrätts sammansättning bör såsom hitintills vara en organisation med flera domare, antingen lagfaren ordförande med nämnd

 

eller ett kollegium av enbart yrkesdomare eller eventuellt en kombination av kollegialitet och lekmannamedverkan. Slutligen lär principen om lekmäns deltagande i straffrättsskipningen vara allmänt accepterad.
    I direktiven för stadsdomstolsutredningen beröres frågan om en organisation av underrätterna, som möjliggör samverkan mellan flera lagfarna domare och nämnd. Utredningen anser sig inte böra föreslå en sådan sammansättning. Uppenbart skulle en dylik insats av arbetskraft vara motiverad endast i vissa särskilt kvalificerade mål. Att nöjaktigt avgränsa dessa mål erbjuder betydande svårigheter. Tvekan inställer sig också beträffande nämndens möjlighet att gentemot ett kollegium av yrkesdomare tillbörligt hävda lekmannasynpunkterna. Enligt utredningens mening kan mot den ifrågasatta sammansättningen också den invändningen göras, att man inte får ett lämpligt avvägt styrkeförhållande mellan första och andra instans. Som grundform för underrätts sammansättning har därför utredningen haft att välja mellan lagfaren ordförande med nämnd samt ett kollegium av enbart jurister. Så långt är utredningen enhällig.
    I brottmål är sedan d. 1 jan. 1959 domförhetsreglerna desamma för häradsrätt och rådhusrätt. Bortsett från en viss reducering av den stora nämnden, varom mera nedan, föreslås ingen ändring av dessa regler. Även härutinnan föreligger enighet inom utredningen.
    Med avseende å sammansättningen i tvistemål understryker majoriteten inom utredningen den juristkollegiala sammansättningens företräden i kvalificerade tvistemål och diskuterar från denna utgångspunkt att i tvistemål ersätta häradsnämnden med ett kollegium av lagfarna domare. En reform i denna riktning avvisas dock. Det anses, att i åtskilliga tvistemål nämnden kan tillföra rättsskipningen den styrka som ligger i en sammansättning med flera domare. I betänkandet hänvisas till att de kvalificerade tvistemålen i stor utsträckning fullföljs till hovrätt och där blir bedömda av flera yrkesdomare. En väsentlig anledning till att dessa mål drages under hovrätts prövning anses vara, att i svåra och invecklade tvistemål parterna ofta behöver fullständiga det i första instans framlagda processmaterialet. Detta förhållande är ägnat att försvaga de skäl som eljest kan anföras för juristkollegial behandling i underrätt. Enligt utredningens bedömande fyller sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd de krav som ur rättssäkerhetssynpunkt kan ställas på första instansens domstolar i tvistemål. Oavsett denna bedömning framhåller utredningen de omfattande ändringar i den judiciella indelningen som krävs för att genomgående organisera underrätter med minst tre domare. Sannolikt finge antalet domstolar i första instans reduceras från nuvarande 159 till ca 90.
    Men inte heller i fråga om rådhusrätts sammansättning i tvistemål föreslår utredningsmajoriteten någon ändring. Ett avskaffande av den kollegiala sammansättningen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i krävande tvistemål. Sådana mål är vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Vidare framhåller utredningen den kollegiala sammansättningens hävd i städerna samt önskemålet att i olika delar av landet ha tillgång till en för svåra och invecklade tvistemål speciellt lämplig domstol. I det sammanhanget hänvisas till den frihet RB ger part att få tvist prövad vid annan underrätt än den som är behörig enligt huvudreglerna om laga domstol i tvistemål.

 

    Tre av utredningens nio ledamöter anser, att nämnd bör deltaga i tvistemålsrättsskipningen vid samtliga underrätter; dock gör en av dessa reservanter förbehåll för Stockholm, Göteborg och Malmö där bibehållandet av den kollegiala sammansättningen anses motiverat. En av experterna inom utredningen förordar, att kollegial sammansättning i tvistemål införes vid samtliga underrätter.
    Beträffande nämnden framhåller utredningen, att den moderna processen tilldelat nämnden en friare och självständigare men också mera krävande roll än under den gamla processens tid. Vissa lagändringar föreslås i syfte att ge underrätterna ett mera representativt lekmannaurval och öka varje nämndemans individuella ansvar. Antalet nämndemän i den stora nämnden minskas till sex eller sju; inträffar under huvudförhandling förfall för nämndeman, är rätten domför med endast fem i nämnden. För överröstning av ordföranden skall enligt förslaget krävas, att fem nämndemän är ense om annan mening än den ordföranden företräder. Nämndeman får rätt att till protokollet anteckna skiljaktig mening. Tre av utredningens ledamöter föreslår omröstningsregler, som syftar till att ytterligare stärka nämndens inflytande. En av dem anser, att individuell rösträtt bör införas.
    Tjänsteorganisationen i underrätterna granskas med utgångspunkt främst från grunderna för arbetsfördelning mellan de rättsbildade domarna. Processkommissionen föreslog, att arbetet skulle fördelas mellan domarna efter kvalitativ grund. Den främste domaren skulle vara ordförande endast i de viktigaste målen. Vid varje underrätt skulle finnas lägre, ordinarie domartjänster, vilkas innehavare skulle ha sin dömande verksamhet begränsad till de mindre betydande målen. Stadsdomstolsutredningen har en annan principiell syn på arbetsfördelningen. Enligt utredningen bör man inte mera allmänt uppdela målen på ordinarie domare med olika kompetens och tjänsteställning. I princip bör samma krav på utbildning och erfarenhet ställas på alla rättsbildade domare i underrätt. Undantag från denna princip kan vara motiverade för att utbilda domaraspiranter och notarier. Men att därutöver inrätta lägre domartjänster för mål av mindre vikt eller av enklare beskaffenhet anser utredningen inte önskvärt. För att borgmästare och rådmän skall kunna mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten bör notarietjänster motsvarande tingsnotariebefattningarna inrättas vid rådhusrätterna. I fråga om arbetsfördelningen i domsagorna anmärker utredningen, att domaraspiranter (tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden) har alltför omfattande och krävande arbetsuppgifter. Behörigheten för dessa yngre domare bör begränsas och preciseras. Ordningen för rekrytering och utbildning av domare avses bli gemensam i rådhusrätt och häradsrätt och föreslås utformad i huvudsaklig överensstämmelse med vad f. n. gäller för de statliga domarna.
    De föreslagna ändringarna i rådhusrätternas inre organisation får återverkningar på domkretsarna. Uppenbart fordras större arbetsunderlag för att uppbära en rådhusrätt av den nya typen än det som nu krävs för en rådhusrätt bestående av borgmästare, två rådmän och kanslipersonal. På rådhusrätternas domkretsar inverkar även den ändring av dessa domstolars sammansättning som trädde i kraft 1959 och 

 

som innebar att den juristkollegiala sammansättningen i brottmål ersattes av lagfaren ordförande och nämnd; det återstår nu att ta konsekvenserna i domkretshänseende av denna reform. Slutligen inträder en viss minskning i rådhusrättsdomarnas arbetsbörda, om — såsom utredningen föreslår — magistratsuppgifterna utskiftas på andra myndigheter och organ. Sammanlagt väntas dessa ändringar få till resultat att rådhusrätt bibehålles i endast ungefär hälften av de nuvarande 41 magistratsstäderna. Övriga städer med rådhusrätt förenas med domsaga. Därvid bildas några domsagor, som med avseende å arbetsvolym och folkmängd kommer att höra till de största i landet. Enligt majoritetens mening bör detta förhållande i och för sig inte föranleda, att dessa domsagor delas eller eljest omregleras. Två reservanter vill dock bibehålla även vissa av de mindre magistratsstäderna som särskilda domkretsar med egen domstol.
    Avvecklingen av magistraten har föranlett utredningen att ompröva vilken myndighet som bör vara överexekutor. Utredningen föreslår, att huvuddelen av överexekutorsgöromålen överflyttas till allmän underrätt. Förslaget avser inte endast de städer, där enligt gällande ordning magistraten eller ledamot av magistraten är överexekutor. Även häradsrätt blir enligt förslaget exekutionssäte och övertager utsökningsmål, som nu ankommer på länsstyrelse eller på särskilt förordnad överexekutor. Förslagen motiveras främst av önskemålet om närhet för allmänheten till de exekutiva organen samt av sambandet mellan rättsskipning och exekution. Det är vidare utredningens bestämda uppfattning, att införandet av mera tidsenliga och effektiva exekutionsformer kommer att väsentligt underlättas, om exekutionen knytes närmare till domstolarna än vad nu är fallet. I mål om utmätning av fast egendom, registrerat fartyg, luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg skall dock enligt förslaget länsstyrelse alltjämt vara överexekutor.
    Slutligen må här nämnas, att även efter ett förstatligande av rådhusrätterna skall enligt utredningens förslag städerna hålla rådhusrätterna med inredda lokaler. I samband med förslag till lagstiftning härom har bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten omarbetats. Tingslagen föreslås avskaffade som enheter för byggnadsskyldigheten, och denna lägges direkt på kommunerna i domkretsen. En av utredningens ledamöter reserverar sig på denna punkt och anser, att tingslagen bör finnas kvar som specialkommuner för byggnadsbesvärets handhavande.

Ingmar Lidbeck