STRAFFET FÖR INCEST I SVERIGE UNDER REFORMATIONSTIDEN
AV PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST
Incest kommer av det latinska ordet incestus, som brukar översättas med blodskam eller otukt mellan vissa befryndade personer. Under medeltiden begagnades ett annat uttryck för samma sak i det svenska lagspråket, nämligen frändsämjospjäll, som betyder skyldskapsbrott eller skyldskapskränkning. Under landskapslagarnas tid synes reaktionen från det borgerliga samhällets sida ha varit tämligen svag, och en tendens hade uppstått att låta detta brott helt och hållet bestraffas av de kyrkliga myndigheterna. Den katolska kyrkans ståndpunkt framgår i viss mån av biskop Brynolfs stadga av år 1281, p. 5, enligt vilken frändsämjospjäll skulle straffas med böter till biskopen, nio marker, om det gällde sysslingar eller bryllingar, d. v. s. personer befryndade i tredje eller fjärde led enligt kanonisk komputation. I yngre Västgötalagen, KkB 52, är straffet i någon mån ändrat så till vida, att biskopsböterna för skyldskapskränkning mellan personer befryndade i närmare än tredje led beräknades till tre mark, men därjämte skulle vallfärd ske till påven i Rom, där nåd skulle sökas. Ursprungligen böra mål om incest ha handlagts på allmänt ting. Denna ålderdomliga ståndpunkt intager dock blott Dalalagen, KkB 9, som uttryckligen stadgar, att böterna för incest skulle fördelas mellan konung, biskop och härad. Bötesskalan är minst sagt egendomlig. Endast fyra kategorier uppräknas, nämligen 1:o son och mor eller far och dotter med vardera nio markers böter, 2:o bror och syster eller systerdotter med vardera sex markers böter, 3:o sysslingar (d. v. s. tremänningar) med vardera nio markers böter och 4:o bryllingar (d. v. s. fyrmänningar) med vardera 3 markers böter.1 Kusiner äro ej ens nämnda i detta sammanhang. Och dessutom förefaller det tämligen otroligt, att sysslingar bestraffats hårdare än syskon. Under sådana förhållanden måste man räkna med att lagtexten, som även i övrigt »innehåller ganska många uppenbara skrivfel»,2 här blivit korrumperad genom en avskrivares slarv. Kvar står dock, att incest icke i något fall föranlett urbota straff. I den något senare nedskrivna Västmannalagen, KkB 24:12, har incest helt överflyttats till biskopens domvärjo, och straffet är detsamma som i yngre Västgötalagen. I den äldre Västgötalagen, som tillkommit före biskop Brynolfs stadga, omtalas incest ovanligt nog i GB (kap. 8), vilket skulle kunna tyda på att detta brott liksom i Dalalagen ursprungligen hört under världslig myndighet. Själva innehållet är däremot helt omgjort efter kanoniska förebilder. Det gäller huvudsakligen incest med dotter, som säges skola avgöras hos påven i Rom. Därefter uppräknas två serier av
speciella incestfall, som samtliga blott medförde tre markers böter till biskopen, nämligen om far och son eller två bröder eller två bröders söner eller två systrars söner haft lägersmål med samma kvinna, eller om mor och dotter eller två systrar eller två systrars döttrar eller två bröders döttrar haft lägersmål med en och samme man. Däremot saknas i lagen alla uppgifter om incest mellan syskon och deras avkomlingar. Härav kan dock näppeligen dragas den slutsatsen, att dylika brott skulle ha varit straffria, utan får man räkna med att även de bestraffats med böter till biskopen. — Upplandslagen, KkB 15, Södermannalagen, KkB 15, och Hälsingelagen, KkB 15:2, slutligen innehålla inga detaljbestämmelser i fråga om incest utan stadga härför blott böter till biskopen, eventuellt i samband med annan kyrkobot.
Genom att den äldre landslagen, som började tillämpas på 1350- talet, kom att sakna egen kyrkobalk, innehöll den ej heller några bestämmelser om incest. Härav följde, att de äldre bestämmelserna i landskapslagarnas kyrkobalkar allt fortfarande ansågos tillämpliga. Hur de tillämpats är dock ovisst, eftersom några härom upplysande medeltida rättsfall icke äro bevarade till våra dagar. Emellertid vill det synas, som om under 1430-talet konkurrens uppstått mellan världsliga och kyrkliga myndigheter rörande handläggning av incestmål. Detta är i och för sig förvånande, enär utvecklingen på landskapslagarnas tid som nämnt gått i den riktningen, att dylika mål helt borde höra under kyrklig domvärjo. I den s. k. 1439 års straffordning3 enades emellertid riksråden om att vissa svårare fall av incest skulle handläggas av världslig domstol, dock blott under förutsättning att den brottslige hunnit gripas, innan han undergått kyrkobot. Dessa fall voro: incest med dotter eller mor eller att en kvinna och hennes dotter haft lägersmål med samme man eller en man och hans son med samma kvinna. Om straffen för dessa brott innehåller författningen intet. Det heter blott, att brottslingarna skulle dömas enligt riksens sedvana, vilket med hänsyn till den föregående utvecklingen knappast kan betyda annat än böter. Sannolikt ha emellertid dylika böter åtminstone delvis börjat tilldömas världsliga myndigheter. Eljest hade väl dessa ej haft något som helst intresse av att konkurrera med kyrkan om handläggningen av incestmål. Ett enda belägg för tillämpningen av 1439 års författning har bevarats till våra dagar. I Stockholms stads tänkebok den 25 juni 1477 omtalas sålunda, att en kvinna och hennes dotter vid Hölebo häradsting beskyllts för att »hava legat» med samme man men blivit frikända härför. Intressant är, att detta brott i tänkeboken f. f. g. går under namn av kätteri, som alltså är en i praxis tillskapad ny term för incest. Denna term är en direkt översättning av det tyska ordet Ketzerei.4 Någon principiell förändring av straffet härför kan dock ej spåras före reformationstiden. Omslaget kom tämligen hastigt 1528. Förhistorien var följande.
På Västerås riksdag 1527 hade beslutats bl. a., att alla s. k. biskopssakören hädanefter skulle tillfalla konungen. Tidigare hade dylika sak-
ören uppburits av prostarna, och enligt riksdagsbeslutet skulle detta fortfarande ske blott med den skillnaden, att dessa för framtiden hade att göra räkenskap inför konungen och icke inför biskopen. Det visade sig emellertid snart, att detta icke var den lämpligaste metoden. Allmogen vägrade helt enkelt att erlägga några biskopssakören med den motiveringen, att dylika avskaffats genom Västerås' riksdagsbeslut. Konungen bestämde därför i en 1528 utfärdad stadga, att prostarna i fråga om uppbörden skulle ersättas med hans egna fogdar eller förläningsmän. Biskopssakörena skulle ej heller få kallas så, utan omärkligt förenas med konungssakörena för att utgå med ett sammanlagt belopp. 1528 års stadga5 har sitt speciella intresse i detta sammanhang, emedan den innehåller ett viktigt uttalande om straffet för incest. Det heter där:
»För kätteri med moder, syster, styvmoder, med modern och dottern, med två systrar och sådant, det Gud förbjudit haver, är eldsak efter stadgan. Skall bötas och liv lösas, så bötes konungen och icke biskopen. Frändsämjospjäll i tredje och fjärde led böte som för högmålssaker dock konungen och icke biskopen.»
Uppenbarligen är det en luthersk teolog, förmodligen riksrådet Laurentius Andreæ, som här fört pennan. Ett nytt moment har införts. Det är här fråga om sådant kätteri, som »Gud förbjudit haver». Författa-
ren till aktstycket har i detta sammanhang studerat Tredje Mosebok, kap. 18, där de uppräknade fallen återfinnas i anförd ordning. Tolkningen av orden »är eldsak efter stadgan» har vållat stora svårigheter, varom mera nedan. I själva verket är saken ganska enkel. Aktstyckets författare har bläddrat vidare i Tredje Mosebok och i kap. 20 funnit hithörande straffbestämmelser. I p. 14 återfinnes det jämväl i 1528 års stadga förekommande fallet, att en man har lägersmål med både en mor och hennes dotter. Alla tre förklaras skola straffas genom att brännas upp i eld. Det är tydligen detta stadgande, som åsyftas med de ovan citerade orden. Anledningen till att författaren begagnat ordet stadga i detta sammanhang är ej alldeles omotiverad. Ty i kap. 20:8 heter det ordagrant: »I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem». Kap. 20: 14, som därefter följer, kan då sägas representera en av dessa stadgar. Någon svensk stadga med anfört innehåll har i varje fall dessförinnan aldrig funnits,6 vilket förhållande är ägnat att utesluta andra möjligheter.
Att följa praxis under de närmaste decennierna efter 1528 är synnerligen besvärligt, beroende på att domböcker i stor utsträckning saknas. Däremot finnas åtskilliga saköreslängder, av vilka jag kontrollerat de åländska och de småländska. Felet med saköreslängderna, som likväl omnämna åtskilliga fall av kätteri, är att de endast upptaga sådana fall, som benådats av myndigheterna och dessutom får man mera sällan veta, hur kontrahenterna varit besläktade. Bötessatserna äro också avpassade efter vederbörandes förmögenhetsförhållanden från en till sexton oxar. Att myndigheterna stundom nöjde sig med en oxe kan emellertid också betyda, att kontrahenterna i detta fallet varit relativt avlägset befryndade. Att bålstraffet verkligen förekommit under Gustaf I:s regeringstid får man blott indirekt veta, såsom då exempelvis i SmH 1557:18 en »kätterska» löstes från elden genom att »var man» härför erlade 1/2 öre eller tillhopa 43 marker och 4 öre. En man, som haft lägersmål med sin styvdotter fick enligt SmH 1554: 5 lösa sitt liv med 123 marker och 3 öre samt två oxar. Det vanligaste fallet var dock kusiner, som vanligen sluppo ifrån med att erlägga 2—8 oxar i böter.7
Av saköreslängderna framgår i viss mån, att redan häradstingen i stor utsträckning låtit »kättarna» lösa sina liv. En viss tendens började småningom visa sig, att endast konungen skulle ha rätt att benåda sådana ogärningsmän. Från kyrkligt håll hävdades likväl allt ifrån 1561, att brott mot Guds lag ej nådevägen skulle få sonas med böter. I ett patent av den 1 maj 15638 tillmötesgick Erik XIV detta krav genom stadgandet, att alla högmålsbrott skulle avgöras inför domstol och utan all nåd bestraffas med livets förlust. Detta förtydligades i ett kungligt brev
den 12 juni s. å. sålunda, då det gällde kätteri, att endast sådana fall, »som Gud själv förbjudit haver», skulle utan vidare medföra dödsstraff, men i övrigt kunde man nöja sig med böter.9 Denna princip torde ha tillämpats i praxis under Erik XIV:s regering. Även Johan III utfärdade ett liknande tryckt patent den 20 april 1578,9 vari han klagade över att uppenbara laster och grova synder såsom bland andra kätteri icke bestraffades, som de borde enligt Guds bud. Orsaken fann konungen vara, att han stundom icke underrättats om dylika mål och därför ej kunnat förhindra, att bland andra kättare fått lösa sina liv. I verkligheten var mandatet endast ett uttryck för konungens ovilja över att böterna ofta ej kommit honom personligen till del utan gått till fogdar och förläningstagare. Bevis härför utgör ett kungligt brev10 den 10 mars 1578 till en fogde på Öland, som anmält, att en bonde därstädes haft incest med sin systers dotterdotter. Det heter däri bl. a.: »Ändock Vi väl hade haft fog och orsak nog til att låta straffa samme bonde, efter som Sveriges lag det medgiver och han förtjänat haver; likväl hava Vi av gunst och nåd så ock för menige mans förböns skull förskonat honom livet, dock uti så måtto, att du skall hava honom för rätta på häradsting och låta döma honom, efter som hans gärningar kan vara värda och lagen det medgiver och sedan låta göra en eld, som sådana missdådare pläga straffas med och have honom där inför, låtandes dig icke annorledes bemärka, än att han då måtte där brännas, efter som det ock sig med rätta borde. Dock skall du icke låta hava honom där uppå utan fråga den gemene man till, som där kunna tillstädes vara och för honom bedit hava, vad de vilja utgiva för hans liv, efter som det plägar ske med dem, som uti så måtto bliva förskonade, och vad som de då varda utlovandes må du låta uppbära och sedan tillsäga dem, att Vi av gunst och nåd, så ock för deras förböns skull hava förskonat honom med samma straff. Men på det att flera måtte sky därvid och hava därav en varnagel, så skall du säga honom det straff före, nämligen att han skall stå den hårdaste kyrkorätt, som honom kunde vara lidelig och dräglig. Sedan skall du låta slå en ring av järn på hans hals, den han skall bära och draga uti sin livstid.11 Och när du i så måtto haver låtit straffa honom, så skall du kännas vid hans gård under Oss och kronan; dock att han må besitta den, så länge han kan göra där rätt och skäl utav».12 I ett något senare utfärdat, den 7 juli 1579 dagtecknat brev10 medgav Johan III, att en bonde och hans styvdotter, som vid häradsting blivit dömda till bålet på grund av incest för tolv år sedan, fingo därifrån »lösas under svärdet», under förutsättning att menigheten, som för dem fällt förbön, erlade en erbjuden den tiden icke ringa avgift av tre öre per man. Av ett kungligt brev den 25 maj 158313 synes framgå, att två systrar, som haft lägersmål med en och samme man, vilket brott särskilt nämnes i 1528 års stadga såsom rik-
tat mot Guds förbud och därför vore »eldsak», erhållit nåd av konungen säkerligen mot böter, varefter de sänts till domkyrkan för att undergå kyrkobot.
Då en svensk domhavande under reformationstidens lopp skulle döma personer för incest, måste han ha råkat i ett visst dilemma. Med stöd av 1528 års stadga visste han blott, att incest, som Gud förbjudit, var »eldsak efter stadgan». Men vilken sistnämnda stadga var, visste han däremot icke. Han tvingades därigenom att döma efter en stadga, om vars tillvaro han hade endast en dunkel föreställning. En del lagläsare löste problemet genom att helt enkelt döma till bålet »efter stadgarna».14 Den enda kända svenska stadga, som närmare behandlade brottet, var förutom den av år 1528 den förut omnämnda 1439 års straffordning, men den innehöll intet om något eldstraff. Detta onöjaktiga förhållande ledde icke, som man kunnat vänta, till någon lagstiftningsåtgärd. En dylik ansågs tydligen obehövlig, eftersom 1528 års stadga omtalade, att en stadga av efterlyst art redan existerade. Det gällde alltså bara att finna den, och då alla försök i den vägen voro dömda att misslyckas, tillgrep en och annan domhavande den förtvivlade utvägen att själv genom förfalskning söka åstadkomma en tilllämplig lagtext. Det började med att någon gjorde vissa tillägg vid kopiering av 1439 års straffordning. Efter omtalandet av olika fall av incest tillades sålunda följande i en lagbok, innehållande konung Kristoffers landslag:15 »Över sådana (brott) bör rättas, såsom det står i Gamla testament brännas både hon och han eller ock halshuggas och ej lösen företaga». Ett sådant klumpigt utfört tillägg kunde emellertid på längden ej anses tillfredsställande. Åberopandet av Gamla testamentet utvisar nämligen, att straffet ej ursprungligen tillhört stadgan. En något elegantare lösning återfinnes i en senare lagbok.16 Då det i 1439 års straffordning omtalades, att personer, som begått incest, skulle dömas »efter riksens sedvana», tillade en andre förfalskare av texten: »Är det kona skall stenas och man skall brännas eller båda brännas». En tredje förfalskare nöjde sig med att i en lagbok17 på samma plats i stället tillfoga orden: »lag och rätt (med elden)».
När dessa förfalskningar utförts är ej så lätt att fastställa, men första gången de påträffas i de bevarade lagböckerna är från mitten och senare hälften av 1500-talet. Från sistnämnda tid härstamma också två ytterligare förfalskningar, som skilja sig från de förut anförda genom att de icke avse att utgöra några interpolationer till 1439 års straffordning utan ett självständigt tilläggskapitel i landslagen. Författaren, som förmodligen i båda fallen är en och densamme, har haft framför sig både 1439 års straffordning och 1528 års stadga och därefter skridit till verket i avsikt att åstadkomma något nytt, nämligen den stadga, som omtalas i den av år 1528. Han har därvid utgått ifrån att 1528
års stadga hämtat åtskilligt från sin presumerade föregångare, och att det därför icke förelåg någon risk för att använda den senare stadgans ordalag. Och han börjar alltså med dessa: »Bedriver någon kätteri med moder sina eller syster sina eller med styvmoder sina eller både med modern och dottern eller med två systrar ...» Författaren har dock här gått betydligt längre än sin förebild och sökt efterlikna stilen i landslagen, genom att sätta possessiva pronomina efter substantiven. Därefter har han hämtat en rad från 1439 års straffordning med följande lydelse: »eller fadern och sonen med en kvinna vetandes». Sedan fortsätter han »... eller annat det, som Gud i sin lag haver förbjudit; de som så göra, skola i båle brännas. Om frändsämjospjäll, som är inom tredje och fjärde led, det som högmålsärende är, hava förverkat liv; unnas dem leva, då böte [till] konungen och ej biskopen».
Meningen var, att denna text skulle insmugglas i lagtexten på lämpligt ställe. Så har skett i en lagbok från 1500-talets senare hälft,18 där landslagens text är skriven med en prydlig stil, och i slutet av Högmålabalken är med annan stil såsom kapitel 17 infört anförda förfalskade text. Dess författare synes emellertid därefter ha kommit att tänka på att det behövdes någon motivering för den nya texten, eftersom det ej kunde undvikas, att läsaren tydligt kunde se, att förfalskningen tillskrivits med en senare stil. Och han har därför tillagt följande rader, som för nutiden äro tillräckliga för att helt avslöja tilltaget: »Detta var stadgat anno 1439 i S:t Jakobs kyrka uppå Norrmalm av alla bisper och ridderskapet och andra gången förnyat i Västerås 1527. Gud give det måtte hållas. Amen.»
Icke nöjd härmed gjorde troligen samme författare ett nytt utkast till stadga, där han istället utgick från brottsbeskrivningarna i 1439 års straffordning samt dessutom tillade några ord om incest mellan kusiner. Avsikten med detta nya utkast var förmodligen endast att söka åstadkomma ett lagrum, där incest mellan kusiner (= syskonbarn) uttryckligen var belagt med straff. Utkastet lyder som följer: »Nu kan så ske, som Gud förbjude, att någon man eller kvinna kommer så djupt i synd med sådan skam och last att bedriva, att fadern belägrar dotter sina eller sonen moder sina eller broder syster sina eller det ena syskonbarnet belägrar det andra,19 vilkendera det gör, då äro de ej värda å jorden leva eller gånga utan skole i båle brinna, ty såsom skrivet stånder i Guds beskrivna lag, att de äro förbannade och jorden, som de uppå gå, ty bör tolka (sådana) ej liv sitt behålla. Nu tager man lösen för dem, då skola de järnslås och av biskopen skrift taga och sedan stånde utöver det landet och biskopsstift, där de uti bo, för varje kyrkodörr och slita ris.» En viss påverkan av innehållet i Högm B 14 om tidelag kan också påvisas.20 Första gången denna version kom-
mer till synes är i en serie av fem lagböcker, alla från senare hälften av 1500-talet.21
Något bevis för att de båda förfalskade stadgarna åstadkommits av samme person föreligger visserligen icke. Men själva tekniken att söka efterbilda det gamla lagspråket och sättet för spridningen är enahanda. Det är att märka, att icke ens språket i 1439 års straffordning har så ålderdomlig struktur som i förfalskningen, vars författare därför även här skjutit över målet. Den, som anser det uteslutet, att samme författare velat sprida två så pass avvikande falska versioner i samma ämne, må erinras om att dåtidens mest namnkunnige svenska förfalskare Palne Eriksson [Rosenstråle], som f. ö. var häradshövding i Östkinds härad 1573 och i Bobergs härad åtminstone 1578—94, gjort precis samma sak beträffande det falska Helgeandsholmsbeslutet av år 1282,22 låt vara, att det där icke var fråga om några föregivna lagtexter.
Som KJÖLLERSTRÖM23 tidigare påpekat, har författaren till det Rosengrenska lagförslaget under arbetet härpå 1604—05 haft tillgång till båda versionerna och gjort en syntes av bägge: Förslaget, motsvarande 16 kap. i Högm B, lyder som följer: »Där Gud förbjude, att så stor synd och missgärning bedrives, att fadern belägrar sig med sin dotter eller sonen sin moder eller ock brodern och systern tillsammans, eller ock fadern och sonen belägra en kvinna både henne och dem vetandes, att de så skylda äro, eller ock en man belägrar både modern och dottern vetandes; då skola de, som sådant bedriva, till elden dömda bliva. Men om annan skyldskap hålles som förr är sagt i Giftermåla [balken].»
År 1608 kom äntligen en normativ lagtext i form av landslagens appendix, som emellertid visade sig innehålla blott utdrag ur Tredje Mosebok. Dessa skulle för framtiden i hithörande fall ersätta svensk lagtext. De fall av incest, som där förekommo, voro: Lägersmål med moder, hel- och halvsyster, svägerska, farbrors hustru, faster, moster, sonhustru, dotter och styvdotter, sondotter och dotterdotter, samt med en kvinna och hennes moder efter varandra. Dessutom talades mera generellt om »nästa (närmaste) blodsfränka». I samtliga fall tycks straffet ha varit livets förlust,24 ehuru det icke överallt tydligt utsäges.
Johan Skytte, som 1609 utarbetat ett förslag till kyrkobalk, har tydligen även han utgått från Tredje Mosebok kap. 18 och 20 förutom landslagens appendix och kallade därför ogärningen för blodskam. Denna term är en direkt motsvarighet till det tyska ordet Blutschande, som införts genom bibelöversättningen 1541. Skytte uppräknar i sitt förslag en mängd olika fall av incest, såsom med styvmoder, moder, farbrors hustru, faster och moster, vilka bestraffades med döden. Om någon belägrade både en moder och hennes dotter blev straffet bålet,
och likaså för det fall att en man belägrade sin hustrus syster eller sin broders hustru eller en kvinna låg med sin mans broder o. s. v.
Det kan i detta sammanhang ha sitt intresse att undersöka, hur Karl IX behandlat dylika mål, då de efter avdömt dödsstraff underställdes konungen i och för eventuell benådning. Som jag redan tidigare i annat sammanhang25 antytt, har Karl IX ej ansett sig böra benåda sådan incest, som »Gud förbjudit haver». Däremot kunde ett bålstraff någon gång mildras, genom att det fick föregås av halshuggning. Benådningen förekom huvudsakligen för kusiner, tremänningar och fyrmänningar, vilka istället fingo böta, någon gång t. o. m. om de hade varit ovetande om släktskapen. Böterna kunde variera mellan 40—100 mark. Lägersmål med två systrar hade omnämnts 1528 men hade troligen genom förbiseende ej kommit att inflyta i appendix. Fallet förekom i praktiken 161031, och alla tre brändes levande i bål. Svensk praxis visade f. ö. en tendens att ex analogia utsträcka brottskategorierna in absurdum. Sålunda ha underrätterna i några fall (160426, 160827 och 161128) dömt två bröder, som belägrat samma kvinna till döden. Hon avlivades i samtliga tre fallen, men beträffande bröderna befinnes Karl IX ha förfarit något olika. 1604 fingo båda böta. Men 1608 och 1611 resolverades, att den siste brodern av nåd skulle böta 80 daler,29 så framt han icke visste, att hon legat tidigare med hans bror. Bedömandet försvåras av att det stundom, men ej alltid, på samma gång varit fråga om hor eller vad som nu kallas äktenskapsbrott.30 Ytterligare förekom 1610,31 att en ung man åtalats, emedan han »av ungdoms oförstånd »haft lägersmål med en »löskona», vilken hans egen morbror tidigare belägrat. Samtliga hade därför av underrätten dömts till döden. De benådades dock av konungen till böter, männen vardera 100 daler och kvinnan 50 daler. En annan ung man hade belägrat två kvinnor, som inbördes voro släkt i tredje led, d. v. s. sysslingar. Han dömdes visserligen icke till döden men fick likväl vid Allbo häradsting år 1600 böta ej mindre än 15 oxar och 15 daler,32 o. s. v. Av de senast anförda rättsfallen verkar det, som om förhållandet, att kontrahenterna vid lägersmålet saknade vetskap om släktskap, ej var ägnat att medföra straffrihet men möjligen strafflindring. Ej heller synas myndigheterna alltid ha tagit nödig hänsyn till den allmängiltiga sentensen: »Nulla poena sine lege».
Den frågan kan nu uppställas: Hur var det möjligt, att de svenska domstolarna under 1500-talet utan lagändring kommit att så kraftigt skärpa straffen för incest? Svaret måste bli: med den nya religionens tillhjälp. Det var religionsbytet 1527, som skapade förutsättningarna härför. Reformatorerna trodde sig göra rent hus med papistisk vidskepelse, till vilken de räknade exempelvis s. k. andlig skyldskap, men ge-
nom att som det hette låta »bibelns rena och klara ord» bliva till rättesnöre för nationen, hamnade de istället i en mosaisk vidskepelse, på vilken nyss lämnats talande exempel. Grunden härtill var, att man börjat i viss mån sätta likhetstecken mellan Guds lag och Mose lag.33 Från teologiskt håll har nyligen gjorts gällande,34 att det lutherska prästerskapet i motsats till kalvinister och andra icke renläriga personer med Guds lag menat endast dekalogen eller tio Guds bud. Men dels ingår ju dekalogen i Mose lag, och dels kan ledas i bevis, att det lutherska prästerskapet med ärkebiskopen i spetsen ingalunda stannat därvid.35 Tio Guds bud innehålla ju f. ö. icke några straffbestämmelser, och det finnes åtskilliga uttalanden av reformationstidens lutherska biskopar, som gå ut på att den världsliga överheten uppmanades att se till, att dödsstraff tillämpades för bl. a. incest.36 Såsom motiv härför anfördes med stöd av vissa lagrum i Moseböckerna, att Gud själv föreskrivit livets förlust för dylik förseelse. Det är slutligen att märka, att något förbud för incest ingalunda förekommer i dekalogen. Och likväl säger ärkebiskopen Laurentius Petri 1560 i sin kröningspredikan, att »ändock landslag föga talar om sådana laster (bl. a. blodskam), så lärer oss dock naturen och Guds lag, att slikt måste hårdligen straffas». Det kan icke vara något annat än en oavlåtlig propaganda från kyrkligt håll av nyss anfört slag,37 som påverkat domstolarna i 1500-talets Sverige och t. o. m. förmått vissa av deras representanter att för det fromma ändamålets skull beträda lagförfalskningens väg.