MEDICINSK INVALIDITET OCH FAKTISKFÖRLUST
AV CHEFOMBUDSMANNEN BENGT MALMÆUS
Vid bedömning av skadeståndsmässig invaliditetsersättning visar det sig ofta, att den skadades faktiska inkomstförlust stämmer ganska illa överens med den efter medicinska grunder beräknade invaliditeten. Ibland föreligger kanske ingen påvisbar inkomstförlust alls, medan i andra fall förlusten väsentligt överstiger vad som svarar mot invaliditeten. I senare rättspraxis synes den faktiska förlusten ha tillmätts ökad relevans. Läget förefaller emellertid ganska oklart, och åsikterna om vad som i dag är gällande rätt går ofta betydligt isär. Ett försök skall här göras att bidraga till belysning av frågan.
Till utgångspunkt må tagas ett uttalande av justitierådet LECH i ett föredrag i Svenska Försäkringsföreningen den 30/1 1958, publicerat i Nordisk Försäkringstidskrift 1958 s. 121 ff. Lech framhöll där (s. 129), att det ej kunnat förmärkas någon tendens i svensk rättspraxis att frångå principen om full individuell ersättning för personskada, och att rättsfallet SvJT 1953 rf s. 20 — där det uttalades att om den skadades förvärvsförmåga var nedsatt i högre grad än själva arbetsförmågan, den skadade likväl inte var berättigad till högre livränta än som svarade mot nedsättningen i arbetsförmågan — betecknade »ett tillfälligt avsteg från principen». HD hade i rättsfallet NJA 1955 s. 691 fastslagit, att den skadade »inte under alla förhållanden får anses gottgjord med en ersättning som i procent svarar mot invaliditetsgraden, utan att det avgörande är vilken inkomst den skadade trots skadan bort kunna skaffa sig». Även en av HD i dec. 1957 meddelad dom i samma riktning — sedermera refererad i NJA 1957 s. 708 — åberopades i detta sammanhang.1
I vilken utsträckning är det då möjligt att i praktiken tillämpa den av Lech angivna principen, vilken synes överensstämma med vad som torde kunna anses gälla för skadeståndsrätten i allmänhet, nämligen att ersättning — inom ramen för adekvat kausalitet — skall utgå för förlust, som inte skäligen kunnat undvikas?
Justitierådet KARLGREN (Skadeståndsrätt, 2. uppl., s. 204—205) synes för sin del vilja lägga avgörande vikt vid, huruvida fråga är om skada för förfluten tid eller om framtida skada, dvs. skada som belöper på tid före eller efter domen. Beträffande skada för förfluten tid säger han, att »avgörande normalt bör vara den inkomst som den skadade faktiskt haft och överhuvud den skada som i realiteten tillskyndats honom». I övrigt uttalar han tillsynes tämligen kategoriskt, att i förhållande till inkomstunderlaget »skall en mot invaliditetsgraden svarande livränta utgå». Han framhåller dock, att det under vissa förhållanden finns anledning att låta ersättningen understiga vad som svarar mot den medicinska invaliditetsgraden, liksom särskilda skäl kan föranleda, att ersättningen sätts högre än invaliditetsgraden motiverar.
I sin bekanta uppsats »Om bestämmande av ersättning för kroppsskada enligt svensk rätt» (SvJT 1935 s. 11 ff) framhöll dåvarande revisionssekreteraren HÖRSTADIUS på sin tid bl. a. följande: Om man skulle lösa problemet att ge den skadade ersättning för de ekonomiska följderna av skadan borde man egentligen, för att full rättvisa skulle uppnås, för varje tidsperiod tilldela honom skillnaden mellan vad han, om skadan ej mellankommit, skulle ha förtjänat och vad han nu förtjänade, eller kanske rättare med skäligt uppbjudande av sina krafter borde förtjäna. Men en sådan anordning kunde icke praktiskt genomföras; åtminstone delvis fordrades ett ersättande i efterskott och även därvid hade man en mängd osäkerhetsfaktorer att räkna med. Man vore hänvisad till att träffa avgöranden för framtiden, och i betraktande av de många osäkra momenten måste man röra sig med genomsnitt och sannolikheter. — Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser torde (bortsett från vissa anmärkta skiljaktigheter) rätt väl överensstämma med allmänna skadeståndsregler, och utvecklingen under lagens tillämpning syntes ha gått mot ett allt större hänsynstagande till den skadades individuella förhållanden, så att — inom lagens gränser — den verkliga förlusten bleve ersatt. Invaliditetsgraderingen innebure — Hörstadius hänförde sig härvidlag till ett föredrag av försäkringsrådet Geijer år 1930 — en bedömning av, i vilken grad olycksfallet medicinskt sett påverkat arbetsförmågan. Därvid toges hänsyn till yrke, ålder, föregående hälsotillstånd och övriga personliga förutsättningar. Eventuella undersökningar om faktiska arbetsprestationer och arbetsförtjänst före och efter olycksfallet vore endast hjälpmedel för besvarandet av frågan, i vilken
grad olycksfallet medicinskt påverkat arbetsförmågan. — Utredningar om den faktiska invaliditetens förhållande till den beräknade hade visat, att de mindre skadorna i det hela blivit övervärderade, medan en del svårare skador undervärderats; i allmänhet låge den faktiska invaliditeten, mätt i förvärvsförmågan i förhållande till friska personer, betydligt under den beräknade. Den främsta orsaken till bristande överensstämmelse mellan den beräknade och den faktiska invaliditeten förmenades ligga hos den skadade själv, i graden av ambition och bemödanden att göra det bästa av sina återstående kroppsliga färdigheter. Om den skadade gjordes till föremål för en övervakning, som skulle lämna material för ersättningsfrågans bedömande, frestades han att göra det mesta möjliga av skadan och förlorade lusten att av egen kraft övervinna skadans följder; han skulle leva i ängslan att genom återvinning av arbetsförmåga gå miste om en del av sin livränta. Om åter ersättningarna utginge efter vad invaliden med normal ambition och under normala förhållanden borde kunna prestera, finge han känna sig som en fri människa och själv behålla det fulla utbytet av sina ansträngningar.2 — Hörstadius fortsätter: »De synpunkter, som enligt det anförda tillämpas inom olycksfallsförsäkringen vid invaliditetsgradens bestämmande, torde i stort sett också böra vinna beaktande utom detta rättsområde. Måhända bör dock till den betalningsskyldiges förmån (kurs. här) i större utsträckning beaktas, hur den skadades läge faktiskt kommit att gestalta sig. Alltid måste man hålla på att den skadade ej erhåller mera än han rimligen behöver vid skäligt uppbjudande av sina återstående krafter och förmögenheter.»
1954 års yrkesskadeförsäkringslag, som fr. o. m. den 1/1 1955 ersatt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, innehåller i 10 § 1 st. följande bestämmelse, som motsvarar 8 § i 1916 års lag: »Vid
bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning i arbetsförmågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jämväl härtill.» — I propositionen till lagen (nr 60/1954 s. 147) framhöll departementschefen, att det framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skulle tas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. Departementschefen anför härom: »För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden visar, att den faktiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den beräknade.»
Mot bakgrunden av det nu sagda torde det vara av intresse att närmare granska föreliggande rättsfallsmaterial på området. Särskilt skall därvid beaktas, huruvida ersättningen avsett redan förfluten tid eller framtiden. För att underlätta diskussionen av fallen numreras dessa i fortlöpande följd.
Till en början skall då uppmärksamheten riktas på de fall, där den faktiska förlusten understigit vad som motsvarat invaliditeten. Först är då att notera ett par äldre rättsfall:
1. NJA 1903 s. 272. En extra stationskarl, som under tjänstgöring fått sitt ena ben så svårt skadat att det måst amputeras nedom knät, vann bifall till yrkande om ersättning av järnvägsstyrelsen bl. a. för lyte och hinder i näring med ett engångsbelopp av 4 000 kr., oaktat han efter olyckan erhållit befordran till ordinarie stationskarl. — En ledamot av HD ansåg dock, att den skadade ej tillskyndats hinder i näring så länge han bleve bibehållen vid anställningen samt att det ej borde för närvarande komma under bedömande, huruvida eller i vad mån därefter skadestånd i nämnda hänseende borde tillkomma honom.
2. NJA 1924 s. 298. Genom olycksfall i arbetet år 1914 förlorade en
då 15-årig sågverksarbetare sin högra arm. Jämte det arbetsgivaren jämlikt 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete förbundit sig att utge en livränta å 195 kr. för år hade arbetsgivaren berett den skadade fortsatt anställning med full betalning. HD fann med hänsyn härtill arbetsgivaren icke skyldig att utge ersättning därutöver för nedsättning i arbetsförmågan för redan förfluten tid (t. o. m. 1923 års utgång; HD:s dom gavs 20/8 1924). Fr. o. m. år 1924 tillerkändes emellertid den skadade en livsvarig livränta (å 1 000 kr. för år inkl. livräntan enligt 1901 års lag). — Tre led. ville utdöma en livränta å 450 kr. om året för tiden före år 1924 och å 900 kr. om året för tiden därefter.
De nu anförda rättsfallen torde få anses ganska speciella. Fallet nr 1 torde det vara vanskligt att dra några närmare slutsatser av, eftersom fråga var endast om ett engångsbelopp. Fallet nr 2 har möjligen kommit att tillmätas en överdriven vikt för frågan, huruvida olika bedömningsgrunder bör tillämpas då det gäller förfluten tid eller framtiden. Oförändrad lön är givetvis ej alltid något korrekt uttryck för att den skadade presterar ett lika gott arbete som före olyckan. Att lönen ej reducerats kan också bero på arbetsgivarens välvilja. Huruvida en dylik välvilja normalt bör komma den skadevållande tillgodo kan väl starkt ifrågasättas. Om emellertid — såsom i rättsfallen — den skadevållande är identisk med den vid tidpunkten för processen aktuelle arbetsgivaren själv, synes det dock naturligt om arbetsgivaren får räkna sig tillgodo att han under den tilländalupna tiden betalat den skadade full lön. Så skedde ju också i rättsfallet nr 2. Att denna välvilja skulle fortsätta i framtiden fanns det ju däremot inga garantier för.
Dessa båda fall synas (bortsett från ett nedan under nr 19 redovisat fall) vara de enda rättsfall av intresse i detta sammanhang, där den skadevållande varit identisk med arbetsgivaren själv, och fallen torde som nämnts få betraktas mera som specialfall. I en rad rättsfall i fortsättningen synes knappast någon påtaglig skillnad ha gjorts mellan ersättning för förfluten tid och för framtiden:
3. NJA 1934 B 773 (Trafikförsäkringsföreningens rättsfallssamling (TR) 1/1935). En 25-årig bankvaktmästare åsamkades vid bilolycka en skada i ena fotleden. Efter sjukskrivningstidens slut återinträdde han från den 1/4 1932 i arbetet med full lön trots 25 % invaliditet. Han tillerkändes fr. o. m. 1/4 1932 — alltså även för redan förfluten tid — en livränta, motsvarande invaliditetsgraden (med nedsättning till hälften från 67 års ålder). — Två led. av HD ville nedsätta livränta till hälften av vad som motsvarade invaliditetsgraden (utan ytterligare nedsättning vid 67 år).
4. NJA 1936 B 1013 (TR 42/1936). En 45-årig vakmästare hos ett fabriksaktiebolag åsamkades vid bilolycka höggradig hörselnedsättning å ena örat, medförande enligt Rfa:s beräkning 10 % invaliditet. Han vann bifall till yrkande om livränta — från den 15/10 1934 och således även för förfluten tid — efter nämnda invaliditetsgrad oavsett att han åtnjöt samma lön som före olyckan. I målet uttalade en kamrer hos bolaget bl. a., att d. sk. kommit i mera beroende ställning till bolaget och att det vore uteslutet att han med sin svaga hörsel kunde få anställning hos någon annan firma. D. sk. själv påstod vidare, att han icke längre kunde räkna med normalt förekommande löneförhöjningar och att hans utsikter till befordran omintetgjorts.
5. NJA 1938 A 67 (TR 14/1938). En övermontör vid (halvkommunalt) elektriskt bolag tillerkändes efter trafikolycksfall livränta av Rfa efter en invaliditet av 20 % under 1/2 år och därefter av 15 % under 3 år. Han fullgjorde under samma tid sin tjänst, och ehuru arbetsförmågan i viss mån var påverkad av skadan åtnjöt han full lön (7 800 kr. per år). Sistnämnda omständighet ansågs så mycket mindre kunna medföra att han gått förlustig rätten att såsom skadestånd utfå livränta för samma (redan förflutna) tid efter angiven invaliditet och årsinkomst (med avdrag för livräntan från Rfa) som han ostridigt förbundit sig att till arbetsgivaren överlämna vad för nämnda tid kunde tillerkännas honom i skadestånd.
6. NJA 1939 s. 647. En 21-årig montör hos Volvo ådrog sig vid bilolycka skada, medförande amputation av h. underben. Efter sjukskrivningstidens slut återupptog han från den 1/12 1936 sitt tidigare arbete med en arbetsinkomst, som t. o. m. något översteg hans inkomst före olycksfallet. Han tillerkändes från nyssnämnda tidpunkt — alltså även för redan förfluten tid — en på basis av invaliditetsgraden (55 %) beräknad livränta.
(Sannolikt gjorde sig utjämningssynpunkter gällande vid bedömningen. Skadevållaren gjorde gällande, att plats icke borde finnas för krav på livränta när den skadade var i stånd att sköta sitt vanliga arbete och uppbar samma arbetsförtjänst som han eljest skulle ha haft. Mot detta genmälde d. sk., att det måste komma en tid, då den betydande invaliditeten gjorde det omöjligt för honom att skaffa sig ens någon inkomst, och att han därför kunde taga i övervägande att f. n. återkalla sitt livränteyrkande först om vederbörande trafikförsäkringsgivare vore villig utfästa sig att då detta inträffade lämna honom full ersättning.)
7. NJA 1939 B 256 (TR 23/1940). En knappt 19-årig arbetare vid Finspongs Metallverk blev vid trafikolycka svårt skadad, med påföljd att h. lårben och halva v. lillfinger måste amputeras (medicinsk invaliditet ca 70 %). Han yrkade livränta från tidpunkten för invaliditetstillståndets inträde den 20/5 1937. Från 1/8 1937 hade han beretts annat arbete hos företaget med en arbetsinkomst, överstigande inkomsten före olycksfallet. HD tillerkände honom livränta från 20/5 1937, beräknad efter 50 % invaliditet.
8. FFR 1941 s. 118 (NJA 1941 B 618). En 36-årig sågverksarbetare fick genom olycksfall i arbetet pannbenet intryckt och h. öga så svårt skadat att det måste uttagas. Hans yrkande om livränta — enbart för
förfluten tid — enligt medicinsk invaliditet (50 % under 3/4 år och sedan 33 1/3 %) bifölls även för tid sedan han (hos ny arbetsgivare) uppnått högre arbetsinkomst än han hade vid olycksfallet.
9. NJA 1946 s. 712. En 55-årig verkstadsarbetare vid SJ fick till följd av olycksfall h. långfinger amputerat. Han tillerkändes av Rfa livränta efter 10 % invaliditet med 260 kr./år. Underdomstolarna ålade den för skadan ansvarige (läkare som misskött fallet) att utge livsvarig livränta efter nämnda invaliditetsgrad (575 kr./år med avdrag för olycksfallslivräntan), men HD förklarade, att då den skadades anställningsförhållanden hos SJ ej rönt inverkan av skadan, han med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt icke kunde anses berättigad till livränta utöver livräntan från Rfa. — En led. ville fastställa HovRns utslag.
(Trots att det här rörde sig om ersättning för framtiden ansågs sålunda skälig skadeståndslivränta — därest sådan överhuvud borde utgå — ej böra överstiga ca 45 % av vad som svarade mot den medicinska invaliditeten.)
10. NJA 1947 s. 68. Ett 21-årigt lagerbiträde åsamkades under värnpliktstjänstgöring skada, medförande förlust av ytterleden å v. pekfinger och lillfinger. Skadan inverkade ej på hans anställningsförhållanden. Han tillerkändes av Rfa livränta efter 12 % invaliditet. Hans yrkande att — för viss, redan förfluten tid — av den skadevållande utfå livränta härutöver ogillades i alla instanser, då han icke förlorat någon arbetsinkomst under ifrågavarande tid.
11. NJA 1947 s. 586. a) Frisörmästaren H, 41 år, fick under militärtjänst sin h. hand så svårt skadad att den måste amputeras i handleden; tillsammans med samtidigt ådragen hörselnedsättning å ena örat uppskattades invaliditeten till 65 %. H, som före olyckan torde ha haft en nettoinkomst av sin rörelse å 4 000 à 5 000 kr./år, fick efter olyckan anställning som resande på provisionsbasis och syntes enligt senast tillgängliga uppgifter kunna förskaffa sig en nettoinkomst därav å 3 600 à 4 200 kr./år. HD fann att H — oansett storleken av den arbetsförtjänst han för närvarande åtnjöte — borde för mistad arbetsförtjänst tillerkännas livränta med 3 000 kr./år (även för förfluten tid) till 67 år och sedan hälften därav. (Trolig beräkningsgrund 65 % å 4 600 = 2 990 kr. med avrundning till 3 000 kr.)
b) Även nattvakten O, 43 år, fick vid samma tillfälle sin h. hand så svårt skadad att den måste amputeras i handleden; invaliditet 60 %. O, som före olyckan haft en arbetsförtjänst å ca 4 000 kr./år, bereddes efter olyckan visst avsyningsarbete hos samma arbetsgivare (glasbruk) och syntes enligt senast tillgängliga uppgifter tjäna ca 3 500 kr./år; möjligheterna till fortsatt anställning bedömdes dock såsom ovissa. HD fann att O — oansett storleken av den arbetsinkomst han för närvarande åtnjöte — borde för mistad arbetsförtjänst tillerkännas livränta med 2 760 kr./år (även för förfluten tid) till 67 år och sedan hälften därav. (Trolig beräkningsgrund 60 % å 4 600 kr.)
12. NJA 1948 s. 631. En 50-årig förman vid AB Bofors åsamkades genom bilolycka en ryggskada, medförande bestående invaliditet. (Medicinsk invaliditet 40 % första året, därefter 25 %). Han bibehölls emellertid vid sin anställning med huvudsakligen oförändrade avlö-
ningsförmåner. Med hänsyn särskilt till hans ålder (vid underrättens dom 56 år) och anställningsförhållanden nedsattes honom tillkommande livränta för tiden intill uppnådd pensionsålder (65 år) till belopp, motsvarande något över hälften av den medicinska invaliditeten. (För de två första åren motsvarade detta vad motparten vitsordat.)
13. NJA 1949 s. 171. En 24-årig svarvare fick genom trafikolycksfall v. underben amputerat ovan knät. Efter återupptagande av sitt arbete 4 1/2 mån. efter olyckan erhöll han snart ungefär sammia inkomst som före olycksfallet (timlön). HovR — som för det första året efter olyckan utdömde ersättning för därunder mistad arbetsförtjänst — tillerkände honom för tiden därefter (livsvarig) livränta efter den medicinska invaliditeten (55 %). HD uttalade emellertid att, med hänsyn till hans möjligheter att oaktat en viss nedsättning i arbetsförmågan alltjämt förskaffa sig bärgning, hans kvarstående förlust genom minskning av förvärvsmöjligheterna icke kunde uppskattas till mer än högst 2/3 av vad HovRn beräknat. (Livränta utdömdes med vad som motsvarade återstoden av viss försäkrings ansvarighetssumma.)
14. NJA 1951 s. 391. En 30-årig montör, anställd i ett företag som var anslutet till ett industriellt storföretag, skadades vid bilolycka 1949 så att h. fot måste amputeras. Efter olyckan fick han kvarstanna hos samma arbetsgivare (som verktygsslipare) men måste på grund av sin invaliditet vidkännas minskning i den arbetsinkomst han eljest skulle ha erhållit, dock ej så mycket som svarade mot den medicinska invaliditeten. Livränta yrkades — för all framtid — efter 40 % invaliditet och 5 578 kr. årlig arbetsförtjänst, motsvarande inkomsten närmast före olyckan (d. v. s. med 2 231: 20 kr./år). Motparten medgav (i HovR) livränta med skillnaden mellan 5 578 kr. och en inkomst efter olyckan av 4 954 kr., d. v. s. med 624 kr./år. Underinstanserna biföll den skadades yrkande, och HD fastställde domslutet: den skadades genomsnittliga timförtjänst som montör före olyckan var 2:36 kr. och genomsnittsinkomsten för motsvarande arbete under år 1951 uppginge till 2: 75 å 3 kr. medan hans nuvarande timförtjänst som verktygsslipare utgjorde 2:35 kr.; även bortsett från att han på grund av sin skada kunde bli nödsakad att vara borta från arbetet i större utsträckning än eljest skulle vara fallet hade sålunda en icke oväsentlig försämring av hans förvärvsförmåga inträtt, och viss risk förelåge att skadan framdeles på grund av tillstötande ogynnsamma omständigheter kunde komma att i ännu högre grad påverka hans arbetsinkomst.
Enligt vad som framgår av de anförda rättsfallen synes praxis tidigare ha visat stark obenägenhet att beakta att någon faktisk förlust ej uppkommit eller att denna i vart fall avsevärt understigit vad som svarat mot den medicinska invaliditeten. Senare praxis synes å andra sidan visa en klar benägenhet att i dylikt fall nedsätta den skadade tillkommande livränta, förutsatt att hans arbets- och inkomstförhållanden tett sig relativt stabila. Rättsfallen ger knappast vid handen någon påtaglig skillnad härvidlag ifråga om ersättning för förfluten tid och för framtiden (undantag endast HovRn i fall nr 13); dock ligger det i sakens
natur att benägenheten till nedsättning torde ha varit större när det gällt enbart förfluten tid än ifråga om den alltid mera ovissa framtiden. Även när den ekonomiska förlusten varit obefintlig har man emellertid inte i något fall gått så långt att man helt förvägrat den skadade ersättning (hur saken skulle ha ställt sig i fallen nr 9—10 om livränta från Rfa ej utgått framgår dock ej). Den närmaste anledningen härtill torde väl vara, att man annars tydligen skulle frånta den skadade varje sporre att göra det bästa möjliga av sin situation. Har han — ev. genom extra anspänning — lyckats bibehålla sin arbetsförtjänst i huvudsak oförminskad synes detta således ha ansetts böra komma honom delvis själv tillgodo.
I en del fall, då invaliditeten varit låg, har emellertid den skadade överhuvud inte vunnit bifall till yrkande om livränta utan i stället tillerkänts endast någon mindre engångsersättning:
15. Svea HovR dom 2/4 1937 (TR 10/1937). En 57-årig verkställande direktör i fabriksaktiebolag (årslön 30 000 kr.) tillfogades vid bilolycka skada i v. arm, medförande såsom bestående men inskränkt rörlighet i axelleden samt atrofi och nedsatt kraft i armen; invaliditetsgraden uppskattad till 15 %, framdeles möjligen sänkning (ej under 10 %). Hans yrkande om invaliditetslivränta ogillades, enär det ej visats att menet medfört försämring av hans ekonomiska förhållanden, varemot han för framtida men tillerkändes 1 000 kr. i ett för allt.
16. NJA 1941 B 114 (TR 10/1942). En 35-årig innehavare av större konditori- och bagerirörelse i Göteborg tillfogades vid bilolycka skada i h. arm, medförande såsom bestående men inskränkt rörlighet i armbågsleden och handleden samt nedsatt kraft i handen; invaliditetsgraden av olika läkare uppskattad till 20 resp. 10 %, sedermera någon förbättring inträdd. Den skadade — som även manuellt deltog i rörelsens skötsel — yrkade invaliditetslivränta (beräknad efter en årsinkomst av 12 800 kr.). Yrkandet ogillades, varemot han för nedsättning i förvärvsförmågan tillerkändes ett engångsbelopp av 2 000 kr. (Beloppet utdömt av underrätt; talan fullföljd endast av den skadade.)
17. NJA 1941 B 276. En 51-årig innehavare av fabriks- och affärsrörelse fick genom bilolycka sin redan tidigare nedsatta hörsel ej oväsentligt försämrad. Göta HovR tillerkände honom — förutom ersättning för men med 3 000 kr. — livränta efter 10 % (med 900 kr./ år). HD ogillade emellertid livränteyrkandet, enär vad i målet förekommit beträffande rörelsen och resultatet av densamma efter olyckan icke gåve stöd för antagandet att den av olyckan föranledda försämringen av den skadades hörsel medförde inskränkning i hans förvärvsförmåga av beskaffenhet att grunda ersättning för minskad arbetsinkomst. Däremot tillerkändes han bidrag till kostnaderna förelektrisk hörapparat med 500 kr./år. (Ej ändring beträffande menersättningen.)
18. NJA 1942 B 297 (TR 15/1942). En 26-årig innehavare av damfriseringsrörelse åsamkades genom bilolycka höggradig hörselnedsätt-
ning å v. öra. Hans yrkande om (kapitaliserad) invaliditetslivränta (beräknad efter 10 % invaliditet) ogillades, varemot han för framtida men tillerkändes ett engångsbelopp av 1 000 kr. (jämte ersättning för lyte med 1 000 kr.).
19. FFR 1955 s. 152 (NJA 1955 A 39). En 37-årig bokbinderska förlorade genom olycksfall i arbetet de två yttersta lederna på v. pekfinger. Hon ansågs för lyte och framtida men skäligen gottgjord med ett engångsbelopp av 4 000 kr.
En avvikelse från den praxis, som sålunda utbildat sig, företer emellertid ögonskadorna, närmare bestämt fall av synförlust å ena ögat. Vanligen inträder här ingen inkomstförlust. Praxis har dock hittills företett en klar obenägenhet att frångå en bedömning på basis av medicinsk invaliditet, varvid livräntan närmast torde betraktas såsom en risklivränta, till väsentlig del avsedd att täcka risken för framtida synförlust å det andra ögat.3 Möjligen är dock det senast tillkomna rättsfallet på området (nr 23 nedan) att tolka som en tendens till mindre schablonbundna invaliditetsersättningar än hittills även när det gäller ögonskador:
20. NJA 1946 A 197 (TR 5/1948). En 21-årig metallarbetare fick under militärtjänstgöring h. öga så svårt skadat att det måste bortopereras. Han tillerkändes av Rfa livränta efter 25 % invaliditet och yrkade av kronan (livsvarig) skadeståndslivränta efter samma invaliditetsgrad. Under framhållande av att den skadade ej lidit större ekonomisk förlust och att Rfa vid fastställandet av invaliditetsgraden tagit hänsyn till risken av framtida skada å v. öga bestred kronan, att skadeståndslivränta beräknades efter högre invaliditet än 15 %, varvid kronan å andra sidan medgav den skadade rätt att i händelse av framtida men å v. öga (utan hänsyn till kausalsammanhang med förlusten av h. öga) framställa ytterligare krav mot kronan. Skadeståndslivränta utdömdes efter 25 % invaliditet.
21. FFR 1954 s. 105 (NJA 1954 C 384). En 44-årig provinsialläkare fick vid bilolycka sitt ena öga så svårt skadat att det måste bortopereras. Hans yrkande om (livsvarig) livränta bifölls oavsett invändning att han borde erhålla ersättning för ekonomisk förlust endast under viss tillvänjningstid och i övrigt förbehållas rätt att återkomma med krav därest framdeles det andra ögat skulle förloras eller avsevärt försämras.
22. FFR 1955 s. 373 (Svea HovR). En 26-årig kvinnlig kontorist (gift) fick vid bilolycka sitt ena öga så svårt skadat att det måste bortopereras. Oaktat hennes arbetsinkomst icke påverkats av skadan utdömdes med hänsyn bl. a. till hennes ålder (livsvarig) livränta på grundval av den medicinska invaliditetsgraden, 25 %.
23. NJA 1958 s. 550. Sedan en 11-årig pojke genom olycksfall (år 1956) fått sitt ena öga så svårt skadat att det måst bortopereras, yrkades i anledning härav bl. a. livränta (från ca 15 1/2 års ålder, beräk-
nad efter 25 % invaliditet och medellönen för manlig industriarbetare i olika åldrar). HD förklarade emellertid, att då det med hänsyn till pojkens ungdom och kroppsskadans art förelåge svårigheter att bedöma i vad mån han kunde bli berättigad till livränta, frågan härom icke borde f. n. upptagas till prövning.
Som en särskild grupp må redovisas ett par fall av invaliditetsersättning till hustru utan förvärvsarbete, där åtminstone tillsvidare några påvisbara extrakostnader ej syntes ha uppkommit i anledning av den skadades nedsatta arbetsförmåga, i det att i det ena fallet hembiträde redan fanns och i det senare fallet den skadades arbetsuppgifter i huvudsak övertagits av övriga familjemedlemmar. Dessa omständigheter synes emellertid ha ansetts ej böra medföra att den skadade ej vore berättigad till en mot invaliditeten svarande livränta:
24. NJA 1943 s. 384. En 51-årig hemmafru — maka till 53-årig disponent med en årsinkomst av över 30 000 kr. — ådrog sig vid bilolycka fotskada m. m., medförande enligt medicinalstyrelsen 20 % (ev. 25 %) invaliditet. Den skadade, som aktivt deltog i hemmets skötsel, yrkade livränta och åberopade därvid bl. a., att mannen vid uppnådd pensionsålder komme att erhålla en pension å endast 6 000 kr./ år och att makarna efter denna tidpunkt ej komme att ha råd att fortfarande hålla hembiträde. Underinstanserna tillerkände henne, med ogillande av livränteyrkandet, visst engångsbelopp för lyte, däri inberäknad gottgörelse för till följd av lytet ökat behov av hemhjälp. HD fann emellertid den skadade — utöver viss (nedsatt) lytesersättning — berättigad att för den nedsättning av hennes arbetsförmåga som skadorna medfört erhålla en livsvarig livränta (även retroaktivt för ca 7 år) å 600 kr./år. (Trolig beräkningsgrund 20 % å en uppskattad »husmorslön» av 3 000 kr.)
25. FFR 1957 s. 195 (NJA 1957 C 92). En 47-årig hemmafru — maka till en tjänsteman med en årsinkomst av 28 000 kr. — ådrog sig genom olycksfall svåra skador å halsryggraden och från denna utgående nervstammar, medförande 60 % invaliditet. Makarna bodde i en villa och hade tre hemmavarande barn i skolåldern. Efter olycksfallet sköttes hushållet i huvudsak av maken och barnen. Den skadade vann bifall till yrkande om livränta med 3 600 kr./år med avdrag, sedan hon kommit i åtnjutande av allmän ålderspension, för pensionens halva belopp. Yrkade beloppet motiverades såsom utgörande 60 % å ett värde av hennes arbete å 6 000 kr./år; i domskälen (formulerade av underrätten) motiverades beloppet med att, därest hon skulle leja för det hushållsarbete som hon själv ej kunde utföra, kostnaden härför komme att uppgå till i varje fall nämnda belopp.
Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas ett nyligen avgjort fall, där det torde få anses ganska ovisst om och i vad mån invaliditeten motsvarades av faktisk förlust men livränta utdömdes efter rent medicinska grunder (med förmodligen det högsta
årliga belopp som hittills förekommit). Avgörandet — som åtminstone skenbart torde stå i ganska bjärt kontrast till de blygsamma engångsbeloppen i fallen nr 15—19 — torde kunna anses ge uttryck för den allmänna principen att livränta normalt bör beräknas i enlighet med invaliditetsgraden därest förlusten ej bevisligen är lägre:
26. FFR 1959 s. 222 (NJA 1959 C 867). En 55-årig persisk advokat med en årsinkomst motsvarande 120 000 kr. åsamkades vid bilolyckaen knäskada, medförande 20 % invaliditet. Motparten medgav ett engångsbelopp för invaliditeten å 16 000 kr. Den skadade vann emellertid bifall till yrkande om (livsvarig) livränta, beräknad på basis av invaliditetsgraden och årsinkomsten — dvs. med 24 000 kr. om året med nedsättning till hälften från 67 års ålder — då omständigheterna icke gåve vid handen att hans faktiska förlust icke motsvarade invaliditeten.
Efter denna översikt av fall, där den faktiska förlusten understigit vad som svarat mot den medicinska invaliditeten (eller detta i vart fall påståtts av motparten), övergår jag till en granskning av de rättsfall, där det motsatta förhållandet varit rådande och sålunda förlusten överstigit vad som svarat mot invaliditetsgraden.
Först kan då lämpligen omnämnas ett par fall, som enbart avse ersättning under viss begränsad övergångstid efter det akuta sjukdomstillståndets slut:
27. Göta HovR u. 18/5 1936 (TR 22/1936). En hotellvaktmästare kunde på grund av skada i h. ben återupptaga sitt ordinarie arbete först 2 1/2 mån. efter den tidpunkt, då det akuta sjukdomstillståndet ansågs ha upphört och från vilken tidpunkt Rfa fastställt livränta efter 25 % invaliditet. Han tilldömdes för samma tid ersättning såsom för full arbetsoförmåga, då det skäligen ej kunde fordras att han i avbidan på återupptagandet av sitt ordinarie arbete skolat söka erhålla annat arbete, samt motparten ej visat att något arbete under ifrågavarande tid stått den skadade till buds.
28. FFR 1941 s. 176 (NJA 1941 A 222). En 45-årig stuveriarbetare, som genom olycksfall skadat v. arm och hand, tilldömdes full ersättning för mistad arbetsförtjänst även för viss övergångstid (ca 7 mån.), då han medicinskt sett visserligen ej varit helt arbetsoförmögen (medicinsk invaliditet 45 %) men — med hänsyn särskilt till att han under nämnda tid varit oförmögen till stuveriarbete — finge anses ha saknat förvärvsförmåga.
Utöver nu angivna fall hänvisas till nr 32, 33 och 35 nedan. — Det visar sig sålunda, att man ibland mildrat övergången i »skarven» mellan akut sjukdomstid och invaliditetstillstånd genom att för en begränsad övergångstid tillerkänna den skadade full ersättning för faktisk inkomstförlust. I övrigt utvisar rättspraxis följande:
29. Göta HovR u. 19/4 1939 (TR 3/1941). En 55-årig sulfitarbetare R, som vid bilolycka åsamkats underbensbrott, tillerkändes av trafikförsäkringsanstalten efter det akuta sjukdomstillståndets upphörande (tillfällig) livränta efter 40 % invaliditet. Efter stämning å den skadevållande förebragte R vidlyftig utredning, enligt vilken han till följd av kroppsskadan varken kunnat återuppta sin tidigare anställning eller erhålla annan anställning. Hans yrkande att i anledning härav — för redan förfluten tid — erhålla ersättning såsom för full arbetsoförmåga ogillades helt. — I målet förekom vidlyftig principdiskussion av stort intresse. Från svarandesidan anfördes bl. a.: Vad som skulle ersättas vid invaliditet vore den nedsättning av arbetsförmågan, som hade skadan till orsak. I den mån andra faktorer verkade i samma riktning, såsom t. ex. tilltagande ålder eller viss sjukdom, skulle detta icke falla den skadeståndsskyldige till last. Miste den skadade sin tjänst i samband med olycksfallet förlorade han, skenbart endast genom detta, sin försörjning, men i själva verket hade härtill medverkat andra väsentliga faktorer, åldern och de allmänna förhållandena inom yrket eller på arbetsmarknaden, för vilka den skadeståndsskyldige icke kunde göras ansvarig. De erfarenheter, som samlats inom socialförsäkringen, måste utnyttjas även inom skadeståndsrätten för att man där icke skulle komma ut på gungfly. R:s oförmåga att tillsvidare utnyttja sin 60 %-iga arbetsförmåga för vinnande av arbetsförtjänst vore icke en adekvat följd av skadan. Bl. a. vore den skadades egen ambition av sådan oerhörd betydelse när det gällde förmågan att byta yrke eller att begagna de färdigheter, som bestode efter skadan, att man helt enkelt inte kunde gå in för att ersätta den faktiska förlusten.Den skadade skulle i så fall nästan alltid komma att angripas av traumatisk neuros, och såväl han själv som hans anförvanter och förbindelser skulle i vart fall förlora varje intresse av att med någon nämnvärd energi söka övervinna de svårigheter, som uppkommit genom skadan. R måste anses ha påtagit sig en oövervinnelig bevisbörda då han sökt styrka att han under den gångna tiden ej kunnat skaffa sig anställning. Skulle ersättning utdömas för R:s förlust av tidigare arbetsanställning skulle detta innebära, att den skadevållande i princip även bleve ansvarig för att den skadades resterande arbetsförmåga i praktiken faktiskt bleve utnyttjad. En tillämpning av ett dylikt system skulle leda till fullständigt kaos. Varken arbetsgivare eller skadade skulle få intresse av annat än skenmanövrar, och understödstagarandan skulle finna ytterligare riklig jordmån.
30. FFR 1950 s. 34 (NJA 1950 A 15). En 49-årig cementarbetare åsamkades genom olycksfall i arbetet en skallskada, medförande viss invaliditet. Hans yrkande att — för dittills förfluten tid — erhålla ersättning med skillnaden mellan å ena sidan vad han, om olycksfallet icke inträffat, skulle ha kunnat påräkna i arbetsinkomst och å andra sidan vad han faktiskt förtjänat under samma tid lämnades utan bifall. I stället beräknades ersättningen på grundval av invaliditetsgraden och viss årlig arbetsinkomst, den sistnämnda fastställd på grundval av förebragd utredning om arbetstillgången och löneförhållandena för cementarbetare under ifrågavarande tid.
31. FFR 1952 s. 271 (Svea HovR). I detta fall utdömdes livränta —
för all framtid — ej efter invaliditetsgraden (15 %, motsvarande 850 kr./år) utan i stället efter det föreliggande högre inkomstbortfallet (2 000 kr./år reducerat till 1 700 kr./år med hänsyn till att livräntan utgick även efter uppnådd pensionsålder). I domskälen anfördes bl. a. att det vore otvivelaktigt att regelmässigt skadestånd för mistad arbetsinkomst vid vållande till kroppsskada ej borde utgå med högre belopp än som motsvarade den sakkunnigt beräknade invaliditeten, att emellertid den skadade ostridigt vore en grovarbetare (vägarbetare) i sitt 44 :e år med hustru och 5 oförsörjda barn samt att det vore uppenbart att han på grund av sin naturliga läggning och ej på grund av ovilja vore oförmögen att tillgodogöra sig sin nedsatta arbetsförmåga på annat sätt än som skett — genom lindrigare och lägre avlönat förrådsarbete hos vägförvaltningen.
32. SvJT 1953 rf s. 20 (HovRn f. V. Sverige). En 55-årig kassörska åsamkades vid bilolycka skada, medförande 25 % invaliditet. Då hon i fortsättningen ej kunde utföra heltidsarbete blev hon efter viss tid uppsagd från sin 30-åriga anställning. Hon yrkade — för viss, i huvudsak redan förfluten tid — full ersättning för mistad arbetsförtjänst efter anställningens upphörande. Bortsett från viss övergångstid (varom talan ej fullföljdes till HovRn) ansågs emellertid högre livränta icke böra utgå än vad som svarade mot nedsättningen i arbetsförmågan, även om förvärvsförmågan varit nedsatt i högre grad. — En led. av HovRn (lagmannen Bäcksin) anmärkte i skiljaktig motivering, att enligt hans åsikt en skadad, vars arbetsförmåga blivit nedsatt, borde kunna — under förutsättning att den skadade förgäves gjort allvarliga försök att skaffa sig förvärvsarbete, motsvarande den skadades kvarvarande arbetsförmåga, och att vid livräntans bestämmande förhållandena på arbetsmarknaden finge anses vara normala — tillerkännas livränta med högre belopp än som svarade mot nedsättningen i arbetsförmågan; i målet hade emellertid icke förebragts någon utredning utvisande att nyss angivna förutsättningar förelåge, utan den skadade hade tvärtom uppgivit att hon icke gjort försök att skaffa sig anställning.
33. FFR 1953 s. 370 (HovRn f. V. Sverige). En 52-årig väg- och skogsarbetare påkördes av bil och skadades. Efter tiden för hel sjukskrivning var han sjukskriven till 70 % ytterligare ca 11/2 månad och till 30 % ytterligare 3 veckor, varefter han friskskrevs med tillsvidare 30 % invaliditet. Han ansågs berättigad åtnjuta skälig tid för anpassning till annat arbete genom full ersättning för förlorad arbetsförtjänst under 2 3/4 mån. efter utgången av den 100-procentiga sjukskrivningstiden. För (redan förfluten) tid därefter, varunder han enligt läkares uttalande bort kunna utföra arbete av annat slag än hans vanliga, ansågs han däremot ej berättigad till högre sådan ersättning än som svarade mot nedsättningen av arbetsförmågan.
34. NJA 1955 s. 676, III. K — 55-årig lokförare vid SJ — blev i följd av motorfordonstrafik så svårt skadad att han ej i fortsättningen kunde sköta sin befattning, varför han vid 58 års ålder blev förtidspensionerad. Rfa fastställde livränta efter 10 % invaliditet. K yrkade för tiden fram till den ordinarie pensionsåldern — tid, som i allt väsentligt redan var förfluten då målet prövades av HD — full ersättning
för förlorad lön. HD uttalade att det — med hänsyn till svårigheten för en person i K:s ålder och yrke att finna ett efter omständigheterna lämpat arbete — ej kunde anses att K skulle för mistad arbetsförtjänst vara gottgjord med en ersättning som i procent motsvarade den angivna invaliditetsgraden; ersättningen borde motsvara skillnaden mellan beloppet av mistade inkomster från SJ, å ena, samt summan av den arbetsförtjänst K bort kunna alltjämt bereda sig, livräntan och pensionen, å andra sidan. (HD fann emellertid, att vid en sådan bedömning den inkomst K bort kunna förskaffa sig ej kunde beräknas lägre än att han blivit tillfullo gottgjord genom livräntan och pensionen. — Anmärkas må, att den mistade lönen utgjorde 13 048 kr., pensionen 7 824 kr. och livräntan 320 kr., allt per år; K ansågs således ha bort kunna skaffa sig en arbetsförtjänst å minst mellanskillnaden 4 904 kr. om året.)
35. FFR 1956 s. 270 (NJA 1956 C 1122). En 51-årig träarbetare ådrog sig vid olycksfall i arbetet bl. a. hjärnskakning, medförande traumatisk neuros. Efter den akuta sjukdomstidens slut förelåg invaliditet under 1 år med 25 % och därefter med 20 %. Även efter sjukdomstidens slut ansågs dock hans men så svårartade att han praktiskt taget ej kunde tjänstgöra såsom träarbetare utan behövde en viss tid för att så småningom anpassa sig till dylikt arbete eller till arbete inom annat yrke. Han yrkade ersättning för full arbetsoförmåga under dittills förfluten tid (sammanlagt 3 år efter det akuta sjukdomstillståndets slut). För det första året tillerkändes han ersättning såsom för full arbetsoförmåga men för tiden därefter endast efter den medicinska invaliditetsgraden, 20 %.
36. NJA 1957 s. 708. A — 40-årig cementarbetare inom byggnadsindustrin — ådrog sig en fotskada vid sprängningsolycka 1947. Sedan han under flera år på grund av skadan endast i mindre utsträckning kunnat syssla med cementarbete återgick han i maj 1952, trots kvarstående besvär, till det tidigare yrket och hade sedan dess en för yrket normal arbetsinkomst. HD (3 led.) biföll hans yrkande om ersättning för förlorad arbetsförtjänst under viss förfluten tid (1950—1952) med belopp motsvarande den faktiska förlusten (23 540 kr. med avdrag för viss försäkringsersättning). I domskälen anfördes därvid bl. a. att A hävdat att yrkandet närmast innefattade ett krav på gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst under den övergångstid som erfordrats för att han ånyo skulle kunna inträda i sitt tidigare yrke, samt att han förmenat, att om yrkandet ej kunde bifallas utan han finge åtnöjas med livränta, det borde tillkomma honom att kräva livränta även för tid efter 1952 och detta oavsett att han samtidigt kunnat bereda sig full arbetsförtjänst; även om det på denna väg vore möjligt att efter hand erhålla gottgörelse för förlusten under åren 1950—1952 borde det, enligt vad A anfört, icke vara honom betaget att nu på en gång utfå ersättning för redan förlorad arbetsförtjänst. — Två led. fann — med hänsyn särskilt till A:s ålder och personliga förutsättningar samt anställnings- och löneförhållandena för cementarbetare — att A tillkommande ersättning för kvarstående besvär efter olycksfallet borde bestämmas i form av livränta efter graden av hans invaliditet (26,66 % t. o. m. april 1952 och sedan 15 % = sammanlagt 9 677: 74 kr. med avdrag för viss försäkringsersättning).
37. FFR 1958 s. 236 (NJA 1958 A 41). En 50-årig skogsarbetare H ådrog sig vid bilolycka en knäskada, medförande 15 % invaliditet. H led före olyckan av vissa ryggbesvär, och i förening med dessa besvär innebar knäskadan hinder för honom att utföra skogsarbete. HD fann vid sådant förhållande H tillkommande ersättning för förlorad arbetsförtjänst (under viss förfluten tid) böra beräknas till skillnaden mellan å ena sidan den inkomst, som han om olyckan ej mellankommit kunnat förvärva (5 000 kr./år), och å andra sidan den arbetsförtjänst han bort kunna bereda sig genom annat arbete än skogsarbete (2 000 kr./år) eller således till 3 000 kr./år. (HovRn hade utdömt livränta på basis av medicinsk invaliditet.)
38. FFR 1958 s. 303 (NJA 1958 C 586). En 20-årig hemsyster, som vid bilolycka åsamkats brott å båda underarmarna, medförande bestående men, yrkade att för viss (förfluten) tid (23 mån.), varunder 10 —15 % medicinsk invaliditet förelegat, erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst med skillnaden — 6 681:80 kr. — mellan vad hon skulle ha förtjänat såsom hemsyster och vad hon under samma tid förtjänat såsom affärsbiträde. Yrkandet bifölls, då det ansågs utrett att hon under ifrågavarande tid varit ur stånd att arbeta som hemsyster, att hon gjort beaktansvärda ansträngningar att skaffa sig annat arbete samt att hon uppnått den arbetsinkomst som med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat förväntas. (En efter medicinsk invaliditet beräknad livränta för samma tid motsvarade 1 874:40 kr.; i målet medgavs 2 550 kr.)
39. FFR 1959 s. 152 (NJA 1959 A 20). En 52-årig kakelugnsmakare K ådrog sig vid bilolycka skada i v. ben, medförande 20 % invaliditet. Under påstående att han ej kunnat återgå till sitt yrkesarbete och ej kunde omskolas till annat arbete yrkade K (livsvarig) livränta med belopp, motsvarande 2/3 av ett ostridigt inkomstunderlag å 9 000 kr./ år (med nedsättning till hälften vid 67 år). Göta HovR utdömde livränta med belopp motsvarande hälften av inkomstunderlaget, då med hänsyn till K:s ålder och yrke samt skadans beskaffenhet uppenbara svårigheter förelåge att finna ett efter omständigheterna lämpat arbete för honom, varför hans förvärvsförmåga finge anses ha till följd av olycksfallet nedgått avsevärt mera än som motsvarade invaliditetsgraden. Med ändring härav fastställde HD underrättens av motparten ej överklagade dom, varigenom K (fr. o. m. 1/1 1956 och således även för redan förfluten tid) tillerkänts livränta med belopp motsvarande 1/3 av inkomstunderlaget.
40. NJA 1960 s. 256. Under besök i Sverige åsamkades en 36-åriga merikansk filmskådespelare B vid järnvägsolycka en skada å h. ben, medförande inskränkt rörlighet i knä och fotled; Rfa uppskattade invaliditeten till 33 1/3 %. Svea HovR fann, att B:s möjligheter att utöva sitt yrke som skådespelare blivit betydligt begränsade och att, även om han skulle kunna utföra roller som icke krävde större förmåga av rörlighet, utsikterna till engagemang för en skådespelare med B:s lyte måste vara ytterst små; med hänsyn till svårigheterna för honom att vid hans ålder och med hans utbildning finna ett annat efter omständigheterna lämpat arbete utdömde HovRn livsvarig livränta med belopp, motsvarande 2/3 av ett antaget inkomstunderlag å 2450
kr./mån. (med nedsättning till 1/3 från 67 års ålder). Hos HD upplystes att B, som f. n. hade för avsikt att kvarstanna i Sverige, av tillfälliga uppdrag avseende bl. a. film- och radioverksamhet haft en inkomst under de senaste åren å ca 5 000 kr./år. HD fann — med beaktande av det yrke vari B haft sin försörjning och av omständigheterna i övrigt — att visserligen nedsättningen i B:s förvärvsförmåga måste anses större än vad som motsvarade den av Rfa angivna invaliditetsgraden men att livräntan (även för den tid av över 4 år, som redan förflutit) icke borde bestämmas högre än till hälften av det förutsatta inkomstunderlaget (fortfarande med nedsättning till 1/3 från 67 års ålder).
Vilka slutsatser man kan vara berättigad att dra av dessa rättsfall torde det kunna råda något delade meningar om. Att förvärvsförmågan långt mer än tidigare trätt i förgrunden såsom utslagsgivande faktor förefaller tydligt. Att noga observera är emellertid å andra sidan att de fall, där högre livränta än enligt invaliditetsgraden hittills utdömts, alla synas ha det gemensamt att den skadade under ifrågavarande tid ej kunnat återuppta sitt tidigare yrkesarbete,4 en omständighet som av domstolarna mer
eller mindre uttryckligen åberopats såsom ett speciellt skäl att frångå en beräkning enligt invaliditetsgraden. Att märka är vidare, att nyssnämnda omständighet vanligen inte tycks ha ansetts utgöra i och för sig tillräcklig anledning att frångå invaliditetsgraden annat än för en begränsad övergångstid. I fallet nr 36 förelåg dessutom det ganska speciella förhållandet att HD — som med knapp majoritet utdömde ersättning för faktisk förlust under en övergångstid av flera år — enligt domskälen synes ha förutsatt att den skadade i gengäld inte skulle begära någon ersättning för tid sedan han trots viss kvarstående invaliditet kommit upp i full arbetsförtjänst igen. (Utjämningssynpunkter, jfr fall nr 6.) I fall nr 34 — som väl torde få betraktas som det ledande på området — åberopades särskilt i domskälen svårigheterna med hänsyn till åldern och yrket att finna ett efter omständigheterna lämpat arbete, svårigheter som väl måste ha framstått som exceptionellt stora då det gällt en 58-årig förtidspensionerad lokförare. Liknande synpunkter torde sannolikt mer eller mindre ha gjort sig gällande även i fallen nr 37 (50-årig skogsarbetare), 39 (52-årig kakelugnsmakare) och 40 (36-årig filmskådespelare). I övrigt kan benägenheten att basera ersättningen på den faktiska förlusten antas i viss mån sammanhänga med de möjligheter man ansett sig ha haft att bedöma vad den skadade bort kunna förtjäna. I fallet nr 31 ansågs det »uppenbart» att den skadade var oförmögen att tillgodogöra sig sin nedsatta arbetsförmåga på annat sätt än som skett, i fall nr 34 behövde man på grund av omständigheterna ej ta någon mera deciderad ställning till frågan, i fall nr 36 undveks frågan på formella grunder (en först i HD framställd invändning att den skadade bort kunna förtjäna mer än han gjort lämnades utan avseende), och i fall nr 38 ansågs det utrett att den skadade »uppnått den arbetsförtjänst som skäligen kunnat förväntas». Fall nr 37 intar härvidlag en särställning, i det att HD — i likhet med underrätten — helt skönsmässigt uppskattade vad den skadade bort kunna förtjäna till 2 000 kr. om året.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter vill det synas som om samtliga de rättsfall, där högre ersättning än motsvarande invaliditetsgraden hittills utdömts, i ganska hög grad har karaktär av specialfall.
Fallet nr 40 har sitt speciella intresse. Om man bortser dels
från fall nr 34, där ersättningen avsåg en begränsad och till största delen redan förfluten tid, dels från fall nr 39, där frågan ej kunde prövas i hela sin vidd genom att den skadades motpart ej överklagat underrättens dom, utgör detta fall det hittills enda exemplet på att HD för framtiden utdömt högre livränta än motsvarande invaliditetsgraden. Bland av hovrätterna slutligt avgjorda mål torde tidigare endast ett enda sådant fall vara känt (nr 31), och detta markerades i domskälen som ett rent undantagsfall.
Även en annan sak är av intresse att lägga märke till beträffande fall nr 40 (och 39). En uppskattning av skälig livränta till skillnaden mellan vad den skadade kan antas ha förtjänat om olyckan ej hänt och vad han i sitt invalidiserade tillstånd bör kunna förtjäna erbjuder givetvis särskilt stora vanskligheter när det gäller framtiden. I fallet nr 40 (liksom i nr 39) har nu HD — i olikhet mot de föregående fallen — inte anknutit ersättningen till en dylik skillnadsberäkning utan i stället utdömt livränta med en i förhållande till invaliditetsgraden förhöjd kvotdel av inkomstunderlaget, vilken kvotdel då uttryckt den uppskattade nedsättningen av den skadades förvärvsförmåga. Någon skillnad har därvid inte gjorts ifråga om den del av livräntan, som avsett redan förfluten tid.
Någon tillförlitlig allmän jämförelse torde inte heller inom nu berörda grupp av rättsfall kunna göras mellan bedömning av skälig ersättning för förfluten tid och för framtiden. I de fall, där fråga samtidigt varit om ersättning såväl för framtiden som för redan förfluten tid, har ingen skillnad gjorts. Att större försiktighet iakttas ifråga om att frångå invaliditetsgraden i höjande riktning när det gäller en livsvarig livränta än ersättning enbart för redan förfluten tid synes emellertid otvivelaktigt. Då det gällt livsvarig livränta har HD hittills (fallen nr 39—40) nöjt sig med att taxera upp den minskade förvärvsförmågan till ca 150 % av invaliditetsgraden, medan i ersättning enbart för redan förfluten tid ibland utdömts belopp å upp till ca 400 % av vad som motsvarat invaliditetsgraden.
Sammanfattningsvis torde man få konstatera, att principen att det avgörande är, vad den skadade bort kunna förtjäna, endast i ganska begränsad omfattning synes förverkligad i praktiken. Principen synes långtifrån drivas till sin spets när någon faktisk förlust inte föreligger. Hittills saknas också exempel på att så skett i sådana fall av mera normal karaktär, då förlusten över-
stiger vad som motsvarar invaliditeten. Väl lämnar domstolspraxis ett flertal belägg för, att en invalidiserad person »inte under alla förhållanden» anses tillgodosedd med en mot invaliditetsgraden svarande livränta. Med hänsyn särskilt till de stora osäkerhetsmoment, som alltid är förknippade med en bedömning av vad den skadade bör kunna förtjäna, torde emellertid den sakkunnigt uppskattade invaliditetsgraden — som ofta är nästan den enda mera fasta hållpunkten i utredningen — alltjämt få tillmätas en mycket väsentlig och för flertalet fall t. o. m. avgörande betydelse. Man torde normalt få presumera, att den skadade med skäligt uppbjudande av sina återstående resurser får sin förlust gottgjord med en livränta, motsvarande invaliditetsgraden. Då ett brytande av denna presumtion ifrågasätts i visst fall, framträder helt naturligt en väsentlig skillnad om förlusten understiger eller om den överstiger vad som motsvarar invaliditeten. Den skadade bör givetvis kunna förtjäna åtminstone vad han faktiskt förtjänar. Understiger förlusten vad som motsvarar den medicinska invaliditeten utgör detta således regelmässigt — där orsaken ej är att söka i välvilja hos arbetsgivaren eller arbetskamrater — ett klart bevis för att den faktiska (ekonomiska) invaliditeten understiger den medicinska. Är arbetsförhållandena att bedöma som relativt stabila bör man då utan större betänkligheter kunna dra ned livräntan till ett belopp någonstans emellan förlusten och vad som motsvarar invaliditeten. Den skadade och den skadeståndsskyldige får därmed dela vinsten av att den skadade lyckas hålla förlusten nere eller kanske helt eliminera den; skulle man helt lägga den faktiska förlusten till grund för ersättningen skulle man tydligen beröva den skadade varje sporre att göra sitt bästa.5 Helt annorlunda ställer sig tydligen saken om förlusten överstiger vad som motsvarar invaliditeten. Det torde väl nämligen då sällan om ens någonsin kunna fullt tillförlitligt utredas, att den skadade inte kan prestera mer än han gör; beaktas bör i detta sammanhang även, att det i regel är mycket svårt att bedöma i vad mån ovidkommande faktorer kan ha medverkat till den låga arbetsförtjänsten. Alltför stränga krav i detta hänseende torde man väl ej böra ställa då det gäller en rimlig övergångstid för anpassning eller tillvänjning. Gäller det däremot ersättning för längre tid — särskilt när fråga är om icke förfluten tid och i all synnerhet naturligtvis be
träffande en livsvarig livränta — torde det emellertid vara nödvändigt att iaktta stor försiktighet med att frångå invaliditetsgraden i höjande riktning. Man riskerar tydligen annars att råka ut på rena gungflyn. Det kanske kan tyckas, att riskerna med att lägga den faktiska förlusten till grund inte är så stora när det gäller ersättning enbart för redan förfluten tid. Även i dylika fall föreligger emellertid regelmässigt stora osäkerhetsmoment vid bedömningen av vad den skadade bort kunna förtjäna. En olikartad bedömning av frågan när denna prövas isolerad och när den prövas i samband med ersättning för framtiden ter sig också knappast konsekvent och motiverad. Inte minst ur ränteneurotisk synpunkt torde det få anses betänkligt, om den skadade skulle finna det vara till fördel för sig att i upprepade rättegångar föra talan om ersättning för faktisk förlust under redan förfluten tid.6
De strävanden efter större frigörelse från socialförsäkringens något stelbenta principer för invaliditetsersättning, som kommit tillsynes i senare tids skadeståndspraxis — och som väl otvivelaktigt i viss mån påverkats av vår nuvarande rättegångsordning — torde väl i och för sig få anses glädjande. Risken att vid frångående av invaliditetsgraden i höjande riktning råka i konflikt med vad som är praktikabelt ur bl. a. rättssäkerhets- och processekonomiska synpunkter torde emellertid vara stor. Svårigheterna att konsekvent tillämpa principen om förvärvsförmågans — icke arbetsförmågans — avgörande betydelse torde också vara hart när oöverstigliga. Bl. a. kan pekas på konjunkturernas roll; exempelvis kan ju vid överskott på arbetskraft även en låg invaliditet inverka utslagsgivande i konkurrensen om arbetstillfällen.7 Sannolikt måste i många situationer den fulla gottgörelsens princip förbli en utopi.