ERIK ANNERS. Äganderätt och handelsintresse. Metodkritiska studier i det germanska lösöreklandrets historia. Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala handlingar 3. Uppsala 1960. Almqvist & Wiksell. 212 s. Kr. 14,00.

    Då man får docenten ANNERS' nya arbete i handen skulle man av dess titel kunna förledas att antaga att detsamma endast vore en fortsättning på hans doktorsavhandling »Hand wahre Hand». Så är emellertid förhållandet endast med de inledande kapitlen, vilka väsentligen äro av instituthistorisk karaktär. Dessa behandla nämligen den andra huvudfrågan i lösöreklandrets historia, ägarens rätt att vindicera en lös sak, som mot eller utan hans vilja (vanligen genom stöld eller rån) kommit ur hans besittning, samt inskränkningar i denna hans rätt. I själva verket ligger tyngdpunkten och det av största intresse varande avgörande nya i arbetet i de tre sista kapitlen, »Den rättsgenetiska problematiken», »Vindikationsbegränsningarnas uppkomst» samt det sammanfattande kapitlet »Äganderätt och handelsintresse».
    I de instituthistoriska kapitlen tillämpar Anners den funktionella tolkningsmetod, som han använde i sin avhandling med lika stor skicklighet och lika stor framgång som där. Hans förmåga att sätta in reglerna i deras social-ekonomiska och utvecklingshistoriska sammanhang gör att han på ett flertal områden når fram till nya och betydelsefulla resultat. Det behöver icke sägas att detta förutsätter synnerligen djupgående kunskaper om den allmänna historiska utvecklingen och förståelse av dess innebörd. Typiskt härför synes mig vara hans sätt att behandla de dåtida vindikationsproblemen mot bakgrunden såväl av rent civil- och straffrättsliga faktorer som av de djupgående sociala och ekonomiska förändringarna i det medeltida samhällslivet. Redan dispositionsmässigt och stilistiskt har detta sätt att behandla utvecklingen inom olika områden erbjudit stora svårigheter, vilka Anners emellertid enligt min uppfattning löst på ett mycket lyckligt sätt. I detta sammanhang vill jag betona det välskrivna kapitlet där Anners — alltjämt mot bakgrunden av den allmänna historiska och ekono- 

 

miska utvecklingen — behandlar vindikationsbegränsningarnas geografiska utbredning och differentiering samt deras olika juridiskt-tekniska konstruktion.
    Jag koncentrera mig emellertid i fortsättningen till de tre inledningsvis omnämnda kapitlen, vilka jag icke tvekar att beteckna såsom varande banbrytande inom germansk rättshistorisk forskning. De utgöra nämligen ett försök att införa en ny metod och en ny terminologi, avsedda att möjliggöra fördjupad insikt i de drivande krafterna vid olika rättsreglers uppkomst.
    Förf. utvecklar i det första av dessa tre kapitel den terminologi beträffande olika motiv till rättsregler, som han föreslagit i sitt arbete »Hand wahre Hand». Han bibehåller huvudindelningen i rättspolitiska och rättsideologiska motiv. Men då det av honom tidigare föreslagna begreppet »intressepolitiska motiv» visat sig kunna föranleda missförstånd, bl. a. hos BERNHARD REHFELDT i hans recension av Anners' arbete (Z.R.G., Germ. Abteilung, 70, 1933, s. 294 ff) föreslår han i stället för detta sammanfattande begrepp beteckningarna samhällspolitiska motiv och grupp-politiska motiv. Terminologin blir då följande: rättspolitiska motiv, som antingen är samhällspolitiska eller grupp-politiska och rättsideologiska motiv, som indelas i rättsdogmatiska motiv och rättfärdighetsmotiv eller också hänföras till en kategori, som förf. exemplifierar med religiösa motiv. För att klarare kunna skilja mellan motiven till en viss regel och de faktorer, vilka givit upphov till motiven föreslår förf. som beteckning av dessa faktorer termen data. Som exempel anföres att bestående juridiska begrepp, rättsregler och rättviseföreställningar med denna terminologi tillhör kategorin data. Motiv bli de först då de utgöra bevekelsegrund för antagandet av en viss rättsregel.
    Förf. analyserar de olika motivtypernas karaktär liksom deras inbördes relationer och undersöker förhållandet mellan data och motiv. Av denna diskussion framgår bl. a. att det består ett samband mellan rättfärdighetsmotiv och rättspolitiska motiv, vilket samband har grundläggande betydelse. Förf. utgår därvid ifrån att rättviseföreställningarna utgör en grupp av de mänskliga proportionsföreställningarna och kan betecknas som ett resultat av en ekvivalensreaktion. Sammanhanget mellan rättfärdighetsmotiv och rättspolitiska motiv uttryckes i den som axiomatisk betecknade satsen att en regel, vilken av alla av densamma berörda människorna uppfattas som nödvändig för samhällets funktion, av dessa människor också uppfattas som rättvis. Förf. förklarar detta så, att även de som skadas i sina intressen av den ifrågavarande regeln uppfattar den som rättvis därför att skadan framstår såsom kompenserad eller mer än så av fördelarna av en effektivt fungerande samhällsmekanism. Förf. anser att satsen kan nyanseras: man kan antaga att om en viss regel av de av denna berörda människorna anses vara önskvärd för befordrandet av en viss samhällsfunktion finns det åtminstone en tendens hos dessa människor att uppfatta regeln som rättvis. En dylik positiv rättvisereaktion förutsätter emellertid enligt förf. att de av regeln berörda människorna överhuvud taget accepterar det bestående samhället. Om så inte är fallet kan vederbörande visserligen erkänna regelns nödvändighet för att samhället — sådant det nu

 

är beskaffat — skall fungera, men han reagerar inte så att han uppfattar regeln som rättvis.
    Förf. framhåller att det av honom diskuterade sambandet mellan rättspolitiska motiv och rättfärdighetsmotiv uppenbarligen i första hand är beroende av den betydelse som en viss regel tillmätes för samhällets funktion. Ju nödvändigare en regel anses vara, ju mer människorna ansluta sig till denna bedömning, ju mera allmänt och förbehållslöst uppfattas den som rättvis.
    Sambandet ifråga har vidare — påpekar förf. — den bl. a. ur källtolkningssynpunkt intressanta konsekvensen att ett samhällspolitiskt motiv även kan ha verkan som rättfärdighetsmotiv, vilket innebär att en samhällspolitisk motivering tillika kan vara en rättfärdighetsmotivering (se för exempel härpå s. 129 f n. 3).
    Här har förf. enligt mitt förmenande nått fram till ett för den historiska forskningen ytterst viktigt resultat. Från de av förf. givna metodologiska och terminologiska utgångspunkterna synes det bli möjligt att undersöka grundläggande frågor kring kausalsammanhangen vid rättsreglers utbildning, vilka hittills icke kunnat klarläggas. Genom denna insats har han alltså berett väg för en ny typ av samhällshistorisk och rättsvetenskaplig forskning.
    Det kortfattade referat jag här givit av grundtankarna i Anners' kapitel om den rättsgenetiska problematiken kan på intet sätt göra rättvisa åt den säkerhet och den logiska precision, som präglar hans framställning.
    På samma höga nivå står det följande kapitlet, där han använder sin terminologi vid ett försök att visa att man med dennas hjälp kan tränga djupare in i den rättshistoriska utvecklingen beträffande vindikationsbegränsningarna till stulet gods än som förut varit möjligt. Trots kapitlets rubrik är emellertid den instituthistoriska behandlingen ej det viktigaste. Det viktigaste är fastmer förf :s demonstration av den av honom föreslagna metoden. Denna demonstration synes mig synnerligen övertygande. Men även instituthistoriskt når han fram till många nya, delvis överraskande resultat.
    Anners' sammanfattande slutkapitel »Äganderätt och handelsintresse» är ingalunda endast en sammanfattning av arbetets resultat. Fastmer är det betydelsefullaste att han i detta byggt in en undersökning av den lösörerättsliga utvecklingen i germansk rätt från ett besittningsskydd till ett äganderättsskydd i modern mening. Förf. kritiserar därvid inledningsvis den metod och den terminologi, som använts av den tyska forskningen på området. För att undgå dennas vilseledande terminologi av typen: »das dingliche Recht als solches», »das abstrakte, innere, individuelle Recht», etc. föreslår han termen tillhörighet. Med att en lös sak tillhörde en person menar han då att denne genom arv, köp, specifikation etc. förvärvat saken och sedan icke föryttrat den. Anners understryker därvid att detta förhållande ursprungligen saknade betydelse i processen. Rättsskyddet torde i själva verket ha utgått från besittningskränkning eller avtalsbrott.
    Termen tillhörighet användes i fortsättningen vid ett försök att analysera huvuddragen i den utveckling varigenom förutsättningar skapades för utbildningen av ett dogmatiskt äganderättsbegrepp i germansk 

 

rätt. Förf. grundar denna analys på den äldre germanska rättens processtypsystem och försöker i stora drag fastställa när och hur tillhörigheten blev rättsligt skyddad i det den kom att utgöra processuellt rättsfaktum i den meningen att den kunde åberopas som stöd för talan. Därvid undersökes de olika processtyper där tillhörigheten kan ha blivit aktuell på kärandesidan, resp. på svarandesidan. Förf:s resultat är att tillhörigheten först under högmedeltiden fick karaktär av processuellt rättsfaktum. I första hand skedde detta genom utbildandet av nya processtyper som möjliggjorde en vindikation av anförtrott gods.
    Enligt min mening utgör denna del av Anners' undersökning ett alldeles avgörande framsteg i utforskandet av det germanska äganderättsbegreppets historia — ett forskningsområde, där resultaten hittills varit både osäkra och förvirrande särskilt på grund av att man använt anakronistiska metoder och termer. Allmänt sett kan sägas att Anners har en mycket klar blick för de realiteter som bestämt rättsutvecklingen och en stor förmåga att analysera desamma.
    Inför ett så förtjänstfullt arbete är det inte på många punkter man finner anledning till kritik. Det skulle visserligen varit önskvärt att Anners i sin instituthistoriska framställning direkt behandlat ett större källmaterial än vad han gjort. Detta är visserligen enligt min mening fullt tillräckligt för att hans ståndpunktstaganden skall övertyga. Det ligger emellertid nära till hands att anmärka att han utan alltför stor möda kunnat bredda och fördjupa de i och för sig mycket givande instituthistoriska delarna genom att tillämpa sin metod, vilken otvivelaktigt är banbrytande, på ett mera fylligt källmaterial. Anners har emellertid själv understrukit (s. 9) att avsikten med arbetet i första hand är att göra ett inlägg i den rättshistoriska metoddebatten. Vad denna sisnämnda sida av arbetet beträffar måste det emellertid sägas att förf. inte nämnvärt strävat efter att göra detsamma lättillgängligt. Visserligen formar han sin framställning med berömvärd precision. Men hans bevisföring är inte sällan så koncentrerad att läsaren mången gång måste anstränga sig över hövan för att följa tankeleden i hans argumentation. Han genomför tillämpandet av sin terminologi med stor stringens. Men det gäller för läsaren att hålla hans definitioner av termerna fullt klara för sig. I de tre metodologiska kapitlen, där Anners ju behandlar ytterst komplicerade och subtila problem hade på flera punkter ett mera utförligt skrivsätt varit på sin plats.
    Som en sammanfattning av min bedömning av Anners' arbete vill jag citera vad prof. Ragnar Hemmer i Helsingfors skrev såsom sakkunnig då Anners sökte forskningsdocentur och det här föreliggande arbetet förelåg dels i korrektur, dels i maskinskrivet utkast. Hemmer skrev: »De betydande nya forskningsresultat Anners nått i sina arbeten om lösöreklandrets historia är anmärkningsvärda även därför, att detta ämne förut behandlats av flera av den germanska rättshistoriens mest kända representanter. Ifråga om mångsidig och djupgående behandling av ett rättshistoriskt ämne synes mig Anners arbeten stå på höjden av det som inom germansk rättshistorisk forskning hittills åstadkommits». I detta omdöme av den ledande finländske rättshistorikern vill man efter ett studium av Anners' arbeten och särskilt det här recenserade helt och fullt instämma.

Henrik Munktell