En åklagares syn på begreppet ringa trafikoaktsamhet

    I ett inlägg i SvJT 1960 s. 212 ff utvecklar hovrättsrådet FÜRST några synpunker rörande bedömningen av trafikbrott. Med hänsyn till den oavbrutet stigande omfattningen av trafikmål och den belastning dessa kommit att utgöra för de rättsvårdande myndigheterna kan man i likhet med Fürst förvåna sig över att debatten rörande trafikbrottsligheten icke varit livligare. Detta gäller icke minst frågan om när oaktsamhet i trafiken bör bedömas som ringa. Av föreskriften i 1 § 1 mom. trafikbrottslagen att straff för vårdslöshet i trafik ej skall inträda, då oaktsamheten är ringa, följer, att det i första hand är åklagaren, som har att taga ställning icke blott till frågan om oaktsamhet överhuvud kan anses styrkt utan även till huruvida ådagalagd oaktsamhet är ringa; i intetdera fallet skall ju åtal väckas. Med hänsyn till den vida ramen för prövningen och då lagstiftaren givit endast ringa ledning för tolkningen av begreppet ringa oaktsamhet, är detta en svår och grannlaga uppgift.Det är uppenbart att åklagarens praxis i icke obetydlig mån kan påverka domstolarnas arbetsordning. Under år 1960 inkom t. ex. till åklagarmyndigheten i Stockholm ca 8 000 mål angående vårdslöshet i trafik.
    Riksåklagarämbetet har i ett cirkulär nr 47/1951 till efterrättelse för rikets åklagare i ämnet uttalat bl. a. följande:

    Ämbetet vill framhålla att det givetvis icke är möjligt att genom en sträng gränsdragning fixera det straffbara området av oaktsamheten och därifrån avskilja vad som kan bedömas såsom ringa oaktsamhet. Det må emellertid erinras — och detta innebär endast ett understrykande av de synpunkter som framgå ur departementschefens uttalande — att vid en trafikovarsamhet, som föranlett personskada eller egendomsskada, som ej är obetydlig, eller där fara framkallats för sådan skada, oaktsamheten kan vara ringa även om skadan till äventyrs är svårartad eller faran för skada i det särskilda fallet varit avsevärd. Å andra sidan kan oaktsamheten icke alltid betecknas som ringa, därför att i det aktuella fallet skada ej inträffat eller ens fara förelegat.  

    Oaktat mer än åtta år förflutit, sedan 1951 års trafiklagstiftning trätt i kraft, kan det icke påstås att vi åklagare fått ett fastare grepp om vad som skall anses som ringa trafikoaktsamhet. Vi stå i stort sett på samma fläck som vid 1952 års ingång. Att rättsfallen på området är få och föga enhetliga är icke ägnat att förvåna. Det är ju närmast på åklagarna det ankommer att sålla bort de ringa oaktsamhetsfallen. Fürsts synpunkter äro i och för sig intressanta men han har hållit sig på ett tämligen abstrakt plan. Jag har litet svårt att förstå den tes han uppställt som en primär kvalifikationsgrund för ringa oaktsamhet, nämligen att föraren skall ha gjort sitt bästa och så gott han kunnat. Är situationen den angivna kan väl i regel inte påstås, att någon oaktsamhet överhuvud föreligger. I förarbetena har också till yttermera visso uttalats, att man icke kan tala om ovarsamhet, om trafikanten i fråga gjort vad som stått i hans förmåga och vad som rimligen kunnat förväntas av en normalt skicklig trafikant. Vad Fürst anför om att det i praktiken är mindre angeläget att ingripa med straff mot oaktsamhet, som ej är grov, i fall, då skada för annan faktiskt ej uppstått, måste anses vara riktigt.
    Åklagarna har emellertid ålagt sig en viss återhållsamhet när det gällt att underlåta åtal i trafikmål på den grund att endast ringa oaktsamhet förekommit. Statsåklagaren i Stockholm har i en cirkulärskrivelse den 10 september 1956 sagt sig ha förmärkt, att åklagarna i trafikmål tillmätt 

 

det rena målsägarintresset alltför stor betydelse samt framhållit, att anledning syntes föreligga att i vidare utsträckning än som ditintills skett anlita avskrivningsgrunden ringa oaktsamhet.
    Den markanta ökningen av fordonsparken i landet och den därmed sammanhängande höga olycksfallsfrekvensen kan onekligen sägas tala för att påföljdssystemet bör tillämpas med konsekvens och fasthet. Å andra sidan har den enorma trängseln på våra gator och vägar medfört en ökad ansvällning av sådana olyckshändelser, (»plåtskador») till vilka i och för sig endast obetydliga felmanövrar medverkat. Av detta förhållande torde följa, att begreppet ringa oaktsamhet bör kunna tilllämpas i relativt stor utsträckning. Den moralbildande verkan av det vanligtvis ganska måttliga straffet för enkel vårdslöshet i trafik bör för övrigt icke överskattas. Här hjälper nog icke annat än oavbruten och uppseendeväckande propaganda gärna i mer eller mindre skrämselbetonad form t. ex. i stil med televisionens trafikkyrkogård. Man kan många gånger fråga sig om vinsten av ett domstolsförfarande står i rimlig proportion till de kostnader och besvär, som detta medför.
    För att föra in debatten på ett mera konkret plan har jag härnedan sökt förteckna några av de trafiksituationer, i vilka visad oaktsamhet i allmänhet torde kunna bedömas som ringa. Jag har med avsikt tillspetsat schemat och undvikit att närmare kommentera fallen.
    En längre kommentar synes mig vara nästan omöjlig att åstadkomma, då två identiska trafikhändelser knappast finnes. Jag har endast sökt få fram några konkreta normalfall och är medveten om att man skulle kunna finna flera trafikolyckor, där den vållande endast torde göra sig skyldig till ringa oaktsamhet.
    Åklagaren må anse att den i en trafikolycka inblandade trafikanten blott gör sig skyldig till ringa oaktsamhet i åtminstone följande fall:
    1. Påkörning av framförvarande fordon, som av oförutsedd anledning hastigt inbromsas, dock icke om trafikanten tittar i handskfacket, beundrar utsikten etc. Framkomligheten särskilt i städerna fordrar att bilarna föres ganska tätt efter varandra.
    2. Påkörning vid igångsättande av fordon.
    En bilförare har kontrollerat, att icke någon uppehåller sig framför eller bakom bilen, innan han kör framåt eller backar; under tiden har t. ex. ett barn hängt sig bakpå bilen; obetydlig påbackning av t. ex. en cykel.
    3. Sväng ut i gatan från parkering vid trottoar.
    Om tecken visats i god tid och svängen ut i gatan icke är tvär. Det bör dock påpekas, att det många gånger är tveksamt om dessa fall skall kunna avskrivas såsom ringa, då särskild vaksamhet bör iakttagas här.
    4. Filkörning (val av fel fil och filbyte).
    Filkörning i storstadstrafiken är särskilt i rusningstid ett svårt problem, såväl för stockholmare som för trafikanter från landsorten. Beträffande åtminstone de senare kan oaktsamheten många gånger anses ringa.
    5. Parkeringsskador.
    Vid parkering, särskilt fickparkering, uppstår ofta skador, även då föraren är van; oftast ren olyckshändelse.

 

    6. Sammanstötning i gatukorsning.
    A. Om annat icke kan påstås än viss ouppmärksamhet och dålig sikt föreligger i korsningen (t. ex. i Klarakvarteren och övriga smala gator) kan den förare, som skall iakttaga vänsterregeln, anses ha gjort sig skyldig till ringa oaktsamhet. Hans motpart har då icke gjort sig skyldig till någon förseelse alls.
    B. Modifierad vänsterregel bör tillämpas, d. v. s. man bör icke alltid fordra, att den som färdas på de stora »stråken» skall strikt iakttaga vänsterregeln (N. Mälarstrand, Sveavägen, Kungsgatan, Götgatan etc.). 
    7. Manövreringsfel.
    T. ex. backväxel ilägges i stället för ettans växel eller tvärtom; tramp på gaspedal i stället för broms.
    8. Insekter har kommit in i bilen, getingar etc., varav föraren distraherats.
    9. Om hastigheten i god tid nedbringats till låg hastighet för att förekomma en eventuell trafikolycka, kan denna omsorg och varsamhet utgöra ett skäl till att vad som sedan händer kan betraktas såsom ringa oaktsamhet.
    10. Varierande väglag, såsom oljefläckar, snö- och isfläckar, varav fordonet kommit i sladdning; förutsättning: att hastigheten är normal och åtminstone i någon mån anpassad till väglaget. Stundom kan särskilt svår halka uppstå helt hastigt med många olyckor som följd, vilket kan medföra en lindrigare bedömning från åklagarens sida, »blixthalka».
    11. Ovarsamt gående: a) Av äldre personer må krävas mindre uppmärksamhet.
    b) Yngre personer, som förorsakats långvarig sjukdom eller bestående men, må rimligen undgå åtal.
    12. Rondellkörning.
    Det är därvid svårt att undvika viss förskjutning i sidled in mot rondellen, varigenom till höger och bakom framförd bil »trängs». I lindriga fall kan dylik körning anses såsom ringa oaktsamhet. OBS! att rondellkörningen icke är närmare reglerad vare sig i Vägtrafikförordningen eller i rättspraxis.
    13. Dikeskörning.
    En dikeskörning i vänster dike, då någon annan trafik icke finnes och orsaken icke är annan än att bilen råkat komma för nära dikeskanten. Aktuellt endast i ytterområdena.
    En oaktsamhet bör i princip icke anses såsom ringa om trafikanten gör sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet, smitning, olovlig körning eller överskridande av gällande max. hastighet eller fordonet varit behäftat med brister, vilka bidragit till trafikolyckan; ej heller om trafikanten icke iakttager aktuella trafikregler såsom stopplikt, förbud mot möte, icke har tänd belysning etc.

Harald Freijd