Professuren i civilrätt vid Uppsala universitet efter framlidne prof. Phillips Hult har sökts av preceptorerna Axel Adlercreutz. Lund, Svante Bergström, Uppsala, och Lennart Vahlén, Stockholm. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Åke Malmström, Per Stjernquist och Jan Hellner, har funnit att samtliga sökande styrkt sin kompetens till professuren. Malmström och Stjernquist uppför dem i ordningen 1) Bergström, 2) Vahlén, 3) Adlercreutz medan Hellner placerar dem i ordningen 1) Vahlén, 2) Bergström, 3) Adlercreutz. Alla tre sakkunniga understryker svårigheten att rättvist jämföra Bergström och Vahlén.
Malmström uttalar sammanfattningsvis om Adlercreutz, att denne visat sig vara en samvetsgrann och vederhäftig forskare. Hans produktion är ännu ej stor, och den faller huvudsakligen inom ett specialområde: arbetsrätten. Han är dock förtrogen även med andra civilrättsliga gebit, såsom flera goda smärre bidrag visat. Han började med en synnerligen gedigen avhandling på ett gränsområde till civilrätten,1 varvid hans problemställning väsentligen var socialhistorisk-rättsgenetisk. Han har emellertid senare klart dokumenterat sin förmåga att också angripa mera egentligt civilrättsliga problem. Kvaliteten är genomgående mycket god.
I fråga om Bergström anför Malmström, att dennes immaterialrättsliga arbete »Uteslutande rätt att förfoga över verket» (jfr SvJT 1955 s. 245) utgör en med energi, tankekraft och skarpsinne genomförd principiell analys, vilken — även om den någon gång skjuter över målet — är en mycket betydande vetenskaplig prestation. Om arbetet yttrar Malmström vidare:
Problemkomplexet är ytterst svårbedömt och för in på vissa djupgående teoretiska frågor, samtidigt som det har en sida som vetter åt den praktiska lagstiftningstekniken. Säkerligen kan man avvinna ämnet ytterligare synpunkter genom en jämförande analys av idén om det immateriella verket och av åtskilliga andra allmänt gängse begrepp, och måhända kommer då idén i fråga (eller kanske man skall säga språkbruket i fråga) i en något gynnsammare belysning än hos förf. Uttrycket »verket» i »immateriell» mening hänför sig till ett språkligt referenssystem, som också användes i andra sammanhang, och man kan fråga sig, om denna teknik kan undvaras. Å andra sidan måste man konstatera, att förf. påvisat att talet om det immateriella objektet lätt kan drivas för långt och har sina risker i lagtekniska sammanhang. Ur denna synpunkt har vår nya lag om upphovsrätt knappast fått en fullt tillfredsställande avfattning. Det är dock att anteckna, att ej heller förf. i sitt förslag till omformulerad lagtext (s. 157) kan undvika ordet »verket» som en sammanfattande beteckning. Förf. vill helt naturligt ej tala om »uteslutande rätt att förfoga över verket» — och häri vill jag instämma med honom — men han talar om »uteslutanderätt att framställa exemplar av verket» och om att »genom framförande av verket eller genom förevisning eller spridning av exemplar, göra detta tillgängligt för allmänheten». Han vinner härmed, att »verket» ej betecknas som rättens objekt, men det går tydligen ej att avvara »verket» i betydelsen av idéinnehåll klätt i viss form. Man kan kanske också säga, att Bergström visar sig för angelägen att beteckna en serie yttre föremål (»medier», exemplar o. s. v.) som rättens verkliga objekt;
även om en sådan terminologi låter sig genomföra, är den måhända ej så ändamålsenlig. Åtskilligt talar för att man så litet som möjligt bör använda objektsbegreppet. För övrigt må betonas, att det är »verket» i betydelsen av idéinnehåll, klätt i viss form, som gör det möjligt att bland en mängd yttre föremål utvälja just dem, som enligt förf. äro den särskilda upphovsrättens verkliga objekt. Det sagda utgör emellertid blott några randanteckningar, och här är ej platsen att taga upp en mera ingående diskussion. Problemet kommer säkerligen att debatteras länge än, och man kommer därvid ej förbi förf:s djuplodande bidrag.
Även på andra civilrättsliga fält har Bergström enligt Malmströms uppfattning gjort goda insatser. Studien om säkerhetsöverlåtelser av byggnad å annans grund (SvJT 1955 s. 369) finner Malmström sålunda utgöra »en verklig fullträff».
Vid en granskning av Vahlén uttalar sig Malmström mycket uppskattande om avhandlingen »Formkravet vid fastighetsköp, särskilt dess inverkan på regler om förutsättningar och fel» (jfr SvJT 1952 s. 783). Även Vahléns andra huvudarbete »Avtal och tolkning» (jfr SvJT 1961 s. 212) är ett värdefullt vetenskapligt bidrag, men den når enligt Malmström icke upp till gradualavhandlingen med dess kraft, konsekvens och fasta uppbyggnad. Malmström efterlyser här bl. a. en närmare undersökning av tolkningsproblemet vid rättshandlande genom konkludenta handlingar (diverse beteenden o. s. v.), där just tillitssynpunkten starkt gör sig gällande och där det är svårt att konstatera ett »gemensamt avtalsinnehåll».
Stjernquist framhåller om Adlercreutz, att denne som föremål för sin forskning valt viktiga problem på områden, som eljest blivit föga uppmärksammade. Hans arbeten utmärkes av teoretisk klarhet och på samma gång av förmåga att behärska ett stort empiriskt material och av ett välavvägt omdöme i slutsatserna. På många ställen märker man, att hans orientering i samhällsvetenskapliga ämnen verkat befruktande på hans synpunkter. Han har visat sig vara en allsidigt utrustad forskare.
Beträffande Bergström betonar Stjernquist dennes mångsidighet i fråga om ämnesval. Genom att hans undersökningar koncentrerats på konkreta lagar av begränsad räckvidd har han lyckligt undgått faran av att sväva ut i föga påtagliga abstraktioner. Bergströms undersökning av upphovsrätten är enligt Stjernquists mening i sin helhet klar, logiskt följdriktig, skarpsinnig och — om man håller sig på det principiella planet — uttömmande. Allt som allt är Stjernquist enig med Ross (i SvJT 1955 s. 245) när denne uttalar att boken antagligen tillsvidare kommer att stå som slutsten för den nordiska diskussionen om upphovsrättens natur. Beträffande Bergströms skrift »Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning» (jfr SvJT 1958 s. 439) anför Stjernquist följande:
Bergström ställer sig här frågan, huruvida allmänt vattenområde enligt gällande rätt är »i kronans ägo eller icke alls föremål för någons äganderätt». I senare fallet skulle en lagstiftning, genom vilken kronan förklarades vara ägare till de allmänna vattenområdena, innebära en rubbning av nuvarande rättsläge. Bergström besvarar frågan så, att någon hållbar grund för kronans äganderätt icke har påträffats och att man därför får anse att allmänt vattenområde saknar ägare. Enligt min mening är undersökningen inriktad på ett skenproblem. Vad som kan utredas är endast vilka uppfattningar om äganderätten som förekommit, deras relativa frekvens samt huruvida lagstiftning och praktiska dispositioner måste anses utgå från den ena eller andra uppfattningen. På dessa punkter föreligger — som Bergströms utred-
ning visar — en mycket stor splittring och oklarhet. En lagstiftning skulle medföra klara riktlinjer men kan alls icke i reell mening sägas rubba något rättsläge. Bokens väsentliga värde synes mig ligga i materialsamlingen.
Vahléns gradualavhandling om fastighetsköpet finner Stjernquist vara ett imponerande arbete, som visar såväl förmåga att behärska ett stort rättsfallsmaterial som konstruktiv fantasi, en kombination som ej är så vanligt förekommande.
Även Vahléns arbete »Avtal och tolkning» kännetecknas enligt Stjernquist av överlägsen skicklighet när det gäller att behandla olika tillämpningsfall; diskussionerna utmärkes av omsorgsfullhet, fin känsla för olika nyanser, juridiskt omdöme och föredömlig förmåga att insätta resultaten i större sammanhang. Däremot är Stjernquist kritisk när det gäller Vahléns genomförande av problemuppläggningen i stort samt utförandet av de teoretiska distinktionerna. Sålunda finner han avsnittet i kap. 4 om skillnaden mellan begreppen tolkning och utfyllning inom avtalsrätten vara till den grad oklart och föga givande, att en oroande tanke ligger nära till hands, att han (Stjernquist) kanske alls inte fattat vad Vahlén där vill säga. Stjernquist anför vidare bl. a.:
Kan, frågar man sig, skillnaden mellan tolkningsmetod och utfyllningsmetod upprätthållas annat än i självklara ytterlighetsfall? Inom hela det mellanliggande området — och det är ju dessa fall som är intressanta i praktiken — reduceras inte skillnaden där till att man väljer olika startpunkt för prövningen utan att prövningen för den skull kommer att omfatta principiellt olika fakta? Vahlén har i varje fall inte visat, att prövningen leder till olika resultat om man använder den ena eller den andra metoden. Ej heller har han klarlagt, när den ena eller den andra metoden enligt hans mening skall komma till användning. Läsningen försvåras ytterligare av att framställningen innehåller åtskilliga diskutabla påståenden. Jag har exempelvis inte blivit klok på om förf. räknar ett beaktande av avtalspraxis till tolkningsmetod eller utfyllningsmetod (på s. 197 f synes förf. följa det förra alternativet, på s. 193 f det senare).
Hellner uttalar sammanfattningsvis om Adlercreutz att dennes vetenskapliga produktion berör nästan uteslutande arbetsrätten och angränsande rättsområden. Såtillvida faller hans meritering inom ett förhållandevis litet område. Han har dock visat förtrogenhet även med andra delar av civilrätten, och de problem inom arbetsrättens område som han behandlat är inbördes så olika, att han ej kan sägas vara ensidig som forskare. Adlercreutz' främsta vetenskapliga merit är hans doktorsavhandling. Hans senare arbeten är ej omfattande och kan knappast sägas ha lett till några mera definitiva resultat. De bekräftar dock det intryck som doktorsavhandlingen ger av en synnerligen samvetsgrann forskare som självständigt och skarpsinnigt prövar sina hypoteser på ett omfattande material.
Mot Bergströms immaterialrättsliga huvudarbete framför Hellner åtskilliga invändningar, som sammanfattas på följande sätt:
Framställningen är i sin abstraktion och sin inriktning på begreppsbildning och terminologi svårtillgänglig, och delvis synes den mig också oklar. De tre huvudkapitlen är i realiteten inriktade på frågor av helt olika karaktär, och sambandet mellan dessa förblir dunkelt. Ofta saknar jag den utredning om förf:s egna kriterier för sin begreppsbildning som åtminstone jag skulle behöva för att förstå dennas värde och betydelse. Att undersökningen, om och i den mån dess resultat är hållbara, skulle ha någon större betydelse för den lagtekniska utformningen av upphovsrätten förefaller mig
mindre sannolikt (bortsett från vad som gäller den s. k. exemplarrätten, där Bergströms kritik också burit frukt). Detta förmodande bekräftas av att Bergströms egna förslag till omformulering och omdisponering av lagtexten är föga genomgripande. Kvaliteten i undersökningen förefaller mig ganska ojämn. Enligt min mening har Bergström vid bestämningen av föremålet alltför okritiskt följt Ross, varigenom resultatet har blivit mindre lyckat, medan däremot vissa partier av 3 och 4 kap. bringar avsevärd klarhet i mycket svåra frågor. Det är emellertid ingen tvekan om att arbetet i sin helhet vittnar om stort skarpsinne och mycken intellektuell energi. Även om Bergström tagit starka intryck av Ross, framför allt i uppläggning och helhetssyn men även i detaljer, inrymmer dock arbetet många självständiga och originella partier. Trots invändningarna förefaller det mig därför vara övervägande skäl för att beteckna undersökningen som en betydande vetenskaplig prestation.
Vahléns gradualavhandling om fastighetsköpet är enligt Hellner en imponerande prestation och en tungt vägande merit. Den bygger på en myckenhet material och innehåller en rikedom på synpunkter. Ej endast det egentliga ämnet för undersökningen utan även områden där parallella problem framträder är noggrant utforskade, något som icke minst framträder i de innehållsrika noterna. Förf. har både överblick och förmåga att systematisera problemen. Analysen av detaljfrågorna är inträngande och intelligent. Detta utesluter dock icke att man stundom kan sätta frågetecken för rättsfallsanalysen eller finna behandlingen något schematisk. De rättsföljder som tvisterna gäller är sålunda icke alltid tillräckligt beaktade (se för ett exempel s. 312, där förf. ej observerar att de rättsfall han åberopat endast ger stöd för att skadeståndsskyldighet uppstår, ej för ogiltighet enligt 33 § avtalslagen som han diskuterar).
Om boken »Avtal och tolkning» uttalar Hellner, att den ej har den karaktär av djupgående och nyskapande forskning på ett viktigt område, som utmärkte avhandlingen. Hellner anför:
Boken är närmast upplagd som en monografi, men den har knappast någon enhetlig problemställning eller linje. Några frågor som har ganska ringa samband med ämnet i övrigt behandlas tämligen utförligt (se t. ex. om befordringsfel och skenavtal s. 102 ff). Vissa avsnitt (t. ex. de om ingående av avtal s. 127 ff och om jämkning av obilliga avtalsbestämmelser med stöd av 8 § skuldebrevslagen s. 235 ff) är ganska elementära och synes närmast höra hemma i en lärobok. Ofta är framställningen mycket abstrakt, men samtidigt upptar analysen av ett antal rättsfall ett avsevärt utrymme. Analysen leder dock ofta icke till något egentligt principiellt resultat utan tjänar huvudsakligen till att illustrera, huru domstolarna har resonerat i särskilda fall. På centrala punkter där man kunde ha väntat att förf. skulle ställa problem och söka lösa dem, får man stundom endast en översikt av synpunkter, som visserligen kan vara intressant men ändå kvarlämnar intrycket att problemen fortfarande är långt från sin lösning. Detta gäller t. ex.: vad som skall gälla om en viljeförklaring är oförbindande enligt 32 § 1 st. avstalslagen (s. 94 ff, jfr s. 170 f) ; vilken vägledning nämnda stadgande ger för tolkning av avtal, då samtidigt förutsättningarna för stadgandets tillämpning beror av tolkningen (s. 217 ff); huruvida tolkningsprincipen att en utfästelse skall ges det för löftesgivaren fördelaktigaste innehållet har något berättigande och hur denna princip skall förlikas med principen »in dubio contra stipulatorem» i de talrika fall där de leder till motsatta resultat (s. 272 ff).
Med dessa begränsningar finner Hellner arbetet dock ha avsevärda förtjänster med skickligt utförda rättsfallsanalyser och många träffande och intelligenta iakttagelser. Som exempel på värdefulla avsnitt nämner Hellner
dem om förklaringsmisstag (s. 20—92), om reklamationsskyldighet vid oren accept (s. 134— 159), om klargörandeplikt vid tolkningsdivergenser (s. 292— 298) samt analysen av rättsfallet NJA 1957 s. 69 (s. 171—184).
S. R.