SPÖRSMÅL OM RÄTTEGÅNGSKOSTNAD I TVISTEMÅL
AV PROFESSOR ÅKE HASSLER
Vår nya rättegångsbalk, som började tillämpas år 1948, har nu varit i bruk under tolv år. Så värst lång tid är inte detta, och om man går igenom balken i den vanliga lageditionen, finner man under de flesta paragraferna endast ganska fåtaliga hänvisningar till rättsfall. Det är ju inte så underligt, men skillnaden är stor för den som minns de hart när geologiska avlagringar av rättsfall, som hade hopats under åtskilliga lagrum i den gamla balken. Även i nya RB kan man emellertid hitta områden, där lagreglernas tillämpning har gett upphov till spörsmål, som man inte med hjälp av lagtexten kunnat finna en säker lösning av. Ett sådant område är bestämmelserna om rättegångskostnad i tvistemål i 18 kap. Slår man upp detta kapitel i lageditionen, så märker man att rättsfallen redan börjat samla sig där och särskilt under två paragrafer, nämligen 18: 4 och 18: 15. Det antyder, att tillämpningen av reglerna om ersättning för rättegångskostnad varit förenad med vissa vanskligheter. En blick på den nyaste processrättsliga litteraturen bestyrker detta antagande.1
Att åstadkomma en avklarad och definitiv framställning av reglerna i RB om rättegångskostnad i tvistemål och deras tillämpning i praxis är en ingalunda lättlöst uppgift. Rättsfallsmaterialet är till stor del ganska motsträvigt; man kan näppeligen säga, att praxis präglas av någon genomgående klarhet eller konsekvens. I flertalet rättsfall förekommer dissentierande meningar, och motiveringarna för de skilda ståndpunkterna är mycket knapphändiga, emellanåt rent av obefintliga. Det går därför inte att lösa alla de gåtor, som döljer sig i de olika vota. Säkerligen kommer
det att dröja ganska länge innan praxis har hunnit stadga sig till nöjaktig enhetlighet och entydighet. Under tiden får den vetenskapliga diskussionen fortsätta och lämna sitt bidrag till rättsutvecklingen.
I denna föreläsning är det inte möjligt att ge en översikt över hela ämnet. Därtill är området alltför vidsträckt; det omfattar också ett ganska stort antal tämligen disparata spörsmål. Endast tre särskilda frågor skall därför behandlas, nämligen först den allmänna principen om ersättning för rättegångskostnad i 18: 1, vidare frågan om ersättning i fall då part endast vunnit delvis, en fråga som regleras i 18: 4, och slutligen problemet om ersättning för kostnad vid fullföljd till högre rätt, vilket behandlas i 18: 15. De två senare frågorna förekommer ofta sammanflätade i rättsfallen, något som inte precis är ägnat att underlätta analysen av dessa.
Genom nya RB infördes som bekant principen om strikt ersättningsansvar för tappande part: den tappande skall ersätta den vinnandes kostnad utan hänsyn till om han haft skälig anledning att processa. Förr i världen var man ju hos oss hygglig mot den tappande och kvittade i stor utsträckning kostnaderna, men en reaktion mot detta började redan under 1800-talet och blev alltmera utpräglad under det innevarande seklet. Som så ofta eljest var det väl mest utländskt inflytande som spelade in härvidlag.2 Den tyska civilprocessordningen av år 1877 och även den mycket beundrade österrikiska lagen av år 1895 byggde på den så kallade objektiva kausaliteten i stället för den subjektiva: man ansåg att utgången av målet hade visat, att den tappande processat utan fog, och därför skulle han betala.
Denna kontinentala lära har anammats av rättegångsbalkens redaktörer till synes utan några mera avsevärda betänkligheter. I motiven till 18: 1 heter det: »Såsom processkommissionen framhållit kan någon tvekan icke råda därom, att en reform av reglerna om skyldighet för part att gälda rättegångskostnad bör bygga på grundsatsen, att denna skyldighet i princip skall bestämmas med hänsyn till målets utgång, oberoende av om det kan läggas den tappande parten till last, att rättegång kommit till stånd.»3 Visserligen gör processlagberedningen ett par undantag från den-
na grundsats, men de är av strängt begränsad karaktär och har inte någon större praktisk betydelse, åtminstone efter vad man kan sluta av rättsfallen. Någon allmän befogenhet att förordna om kvittning av kostnaderna på grund av subjektiva omständigheter på den tappandes sida har rätten inte enligt vår lag.4
Processlagberedningen motiverar sin ståndpunkt i detta avseende med tvenne skäl. Dels säger beredningen, att rättegångens syfte att bereda rättsskydd endast ofullständigt skulle uppnås, om icke den vinnande parten finge gottgörelse för de kostnader han ådragit sig för att göra sin rätt gällande, den så kallade rättsskyddsprincipen. Dels anföres det, att vetskapen om att den tappande parten i allmänhet måste bära såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader är ägnad att avhålla från obefogade rättegångar. Det vill synas som om denna motivering är i viss mån förfelad.
Mot den så kallade rättsskyddsprincipen kan invändas, att den väl ser till den vinnandes rättsskydd men inte till den tappandes.Vad för slags rättsskydd får en tappande part, som dömes att betala en skuld på 1 000 kr. men samtidigt måste ersätta motpartens kostnader med 1 000 kr. och dessutom lägga ut lika mycket till sin egen advokat? Låt vara att han är skyldig att betala 1 000 kr., men han måste ju i själva verket betala tre gånger så mycket. I ett idealiskt rättssamhälle skulle han väl slippa undan med att betala de 1 000 kr. han var skyldig. Det är ganska tydligt, förefaller det, att rättsskyddsteorien inte kan förklara, varför den tappande skall ersätta den vinnandes kostnader.
Mera ligger det i processlagberedningens tes, att ersättningsskyldigheten är ägnad att avhålla från obefogade rättegångar. Här inställer sig emellertid genast frågan: vad menas med en obefogad rättegång? Man vågar nog anta, att processlagberedningen i likhet med sina tyska och österrikiska förebilder skulle svara: en obefogad rättegång är en sådan som man förlorar. Men är det rätt att sätta likhetstecken mellan dem? Har alltid den som tappat — frånsett mycket sällsynta undantagsfall — processat utan fog?
Det må vara tillåtet att här skjuta in en generell anmärkning rörande den metod, som man bör använda vid bedömande av frågor sådana som denna. Den juridiska vetenskapen har under se-
nare tid kommit underfund med att man inte löser några problem med utgångspunkt från allmänna teorier. Satser som skuldprincipen, teorien om den objektiva kausaliteten och rättsskyddsprincipen har numera mest historiskt intresse. Man bör i stället fråga sig: vilket ändamål vill man uppnå i ett visst hänseende och hur bör lagregeln konstrueras för att detta ändamål skall vinnas? När det gäller särskilt spörsmål om rättegångskostnad bör man således göra klart för sig hur man önskar, att en tilltänkt processpart eller en part, som redan inlett rättegång, skall förhålla sig, och anpassa kostnadsreglerna därefter. Det är vad som brukar kallas problemet om dessa reglers processpolitiska betydelse.
Det syfte man vill vinna med den allmänna kostnadsregeln måste tydligen vara att inskärpa hos folk, att process är en allvarlig affär, som man inte bör inlåta sig på utan att ha goda eller låt oss säga mycket goda skäl för det. Det gäller med andra ord att stävja processlystnaden. Men skall man därför gå så långt, att man praktiskt taget alltid låter den tappande betala den vinnandes kostnader? Vi vet ju väl, att i åtskilliga fall utgången av en blivande process är omöjlig att förutsäga även för mycket skickliga jurister, att under processen överraskningar kan inträffa, saker som man inte har kunnat förutse, att utgången faktiskt stundom beror på en sinkadus. Att i sådana fall utan vidare låta den tappande betala den vinnandes kostnader måste vara att premiera den ekonomiskt överlägsne, den omedgörlige, kanske rent av hasardören, som tar en chans, på bekostnad av den mindre välsituerade, av den mera räddhågade och försiktige. Det bör vara en allvarlig sak att processa — det är vi ense om — men bör det vara så allvarligt, att endast de rika och de djärva vågar sig på det?
Våra grannar norrmännen och danskarna har inte accepterat den tyska doktrinen som vi har gjort här i Sverige. Den norska lagen stadgar uttryckligen, att kostnaderna kan kvittas, om saken varit så tvivelaktig, att den tappande haft »fyldestgjørende grund» att låta den komma för rätten.5 I den danska lagen heter det mera allmänt, att rätten kan förordna om kvittning, därest den i särskilda omständigheter finner skälig grund till det. Den gamle processrättsläraren H. MUNCH-PETERSEN säger, att man inte bör tillämpa principen om den tappandes ersättningsskyldighet så hårdhänt, att det i alltför hög grad avskräcker medborgarna från att använda process för att avgöra sina tvister.6 Enligt vad hans
efterträdare HURWITZ meddelar är det i dansk praxis mycket vanligt att kvitta kostnaderna i tvivelaktiga fall.7 Det skulle vara av stort intresse att få närmare kännedom om vad man i norsk och dansk praxis har för uppfattning om kvittningsförfarandet och dess verkningar. Vi bör nog inte alldeles slå oss till ro med den stränga ståndpunkt vår lag har intagit. Det kan finnas skäl att ta upp en diskussion på denna punkt. Men här är det främst praktikerna som bör ha ordet.
De undantag lagen gör från principen om strikt ansvar för den tappande förekommer i 18: 2, som avser indispositiva mål, och i 18: 3 st. 2, som handlar om fall, då part inte haft kännedom och inte heller borde ha ägt kännedom om den omständighet, som utgången berodde på. Man finner inte mycket i rättsfallssamlingarna om dessa lagrum. Det är därför svårt att avgöra, om de spelar någon större roll i praxis. Vi lämnar dessa stadganden och övergår till de båda fall, där ersättningsskyldigheten har gjorts beroende av culpa. Dessa fall utgöres av onödig rättegång, 18: 3 st. 1, och försumlig processföring, 18: 6. Beträffande det senare lagrummet finns emellertid egendomligt nog inga rättsfall så när som på ett, som visar att bestämmelsen har tillämpats i mål vid expropriationsdomstol. Antingen förekommer inte försumlig processföring vid våra domstolar, eller också erbjuder den inga problem av intresse i kostnadshänseende.
När det gäller onödig rättegång har vi däremot ett prejudikat, som måste anses vara av stor betydelse.8 Det handlar om den situationen, att en gäldenär före processen har gjort ett erbjudande att betala men sedan, när han blir stämd, återtar det eller bjuder ett mindre belopp. Om nu rätten utdömer en summa, som inte överstiger det erbjudna beloppet eller, om detta belopp sänkts, vad sålunda senare har bjudits, hur bör man förfara med kostnaderna? Det intressanta är att man enligt lagen kan välja mellan att låta den vinnande betala eller att kvitta kostnaderna.
Från den utgångspunkt, som förut angivits, skall man nu fråga sig: hur bör en gäldenär bete sig när han krävs på ett belopp, som han finner för högt tilltaget? Det vill synas som om han bör noga och samvetsgrant överväga hur mycket han skall betala. Han bör så gott sig göra låter fixera summan, gärna litet i överkant.
Har han pengar till hands, bör han skicka borgenären beloppet jämte ett vänligt brev, vari meddelas att han för sin del på de och de grunderna beräknat beloppet till den översända summan. Om han inte har pengar för tillfället, får han skriva och lova att betala det beräknade beloppet då och då. Men han bör inte krångla genom att erbjuda ett visst belopp och säga, att om han blir stämd står han inte för erbjudandet eller att han i sådant fall bjuder så och så mycket mindre. Han bör inte begagna den stundom förekommande frasen: erbjudandet gäller endast om det inte blir process. Betalningsanbudet skall grundas på objektiva skäl och inte kombineras med påtryckning att underlåta att stämma. Om gäldenären förfar på angivna sätt, och sedan inte mera än det betalade eller erbjudna beloppet utdömes, skall han ha ersättning för sina kostnader. En förutsättning är naturligtvis, att gjort erbjudande av betalning är effektivt, alltså att det finns garanti för att betalning verkligen erlägges. I annat fall kan ju inte gäldenären komma ifrån att betala stämningskostnaden och motpartens inställelse, för denne skall ju ha en exigibel dom. Men han slipper betala mera och får ersättning för sina kostnader, ifall borgenären fortsätter processen och bara det erbjudna beloppet utdömes.
Om vi nu ser på det nyss nämnda rättsfallet, så finner vi att en liknande tankegång har bestämt utgången i kostnadsfrågan där. A och B kolliderade med sina bilar. A:s bil skadades och B:s försäkringsbolag erbjöd sig att betala två tredjedelar av skadan; i händelse av process komme bolaget dock bara att medge att ersätta halva skadan. Häradsrätten fann, att båda parterna var lika vållande, varför B skulle betala hälften av skadans belopp. Den vinnande A fick betala B:s kostnader. Hovrätten ansåg däremot, att B skulle ersätta två tredjedelar av skadan. Då erbjudandet om två tredjedelars ersättning inte vidhållits vid huvudförhandlingen, utan medgivandet vid denna avsett belopp, som understeg det utdömda, fick A ersättning för sina kostnader i underrätten; jämväl ersättning för hans kostnader i hovrätten skulle B betala. Detta beslut fastställdes av HD. I målet avgav advokatsamfundets styrelse ett utlåtande, vars innehåll i mycket överensstämmer med de synpunkter, som här förut framlagts. Gäldenären måste stå fast vid sitt erbjudande för att det skall ha betydelse i kostnadshänseende och göra rättegången onödig. HD:s beslut i rättsfallet var enhälligt, vilket inte är så vanligt i den här materien.
Härefter går vi över till 18: 4, det första av de båda lagrum, som nämndes i början av föreläsningen. Lagrummet innehåller som bekant två stycken. Det förra handlar om det fall, att i sam-
ma mål är flera yrkanden och parterna vinner ömsom. I andra stycket är det fråga om ett enda yrkande, som bifalles allenast till en del.
När det föreligger flera yrkanden och parterna vinner ömsom, så kan man enligt lagen ge den huvudsakligen vinnande full ersättning, beräkna vilka kostnader som faller på de särskilda yrkandena, utdöma jämkad ersättning eller kvitta kostnaderna. Det finns således fyra olika möjligheter att välja på. Men vilken huvudsynpunkt bör anläggas i det här fallet? Man kan väl säga, att syftet bör vara att hyfsa processföringen genom att söka förekomma, att part framställer otillräckligt grundade yrkanden. Det bör inskärpas, att ett ogillat yrkande i regel medför kostnadsansvar. Detta leder till att processföringen rationaliseras och koncentreras. Å andra sidan kan det nog hävdas, att om ett ogillat yrkande inte har dragit några särskilda kostnader, eftersom det grundats på precis samma utredning som ett bifallet yrkande, så finns det ingen anledning att låta den part, som framställt yrkandet, sota för det. Det kanske är ett skönhetsfel i processföringen, men någon skada gör det ju inte.
Tillämpningen av 18: 4 st. 1 bör tydligen stå i överensstämmelse med den allmänna regeln om tappande parts kostnadsansvar. Skulle man besluta sig för att modifiera denna regel och kvitta i mycket tvivelaktiga fall, kan man naturligtvis också vara mindre sträng när det gäller ogillade yrkanden. Då bör man kvitta även när en part haft synnerliga skäl att framställa ett yrkande, som sedan in dubio blivit ogillat. Man kan väl knappast våga sig på detta inom ramen av gällande lag. Men bestämmelserna i 18: 4 st. 1 är ju ganska vagt avfattade och ger domstolarna rätt så fria händer.
Här skall nu behandlas ett par rättsfall, som rör det ifrågavarande lagrummet. I det ena av dessa var det en firma A, som hade hyrt ut några pråmar till B och fått dem förstörda.9 A yrkade vid underrätten ersättning med 12 000 kr. för pråmarna och 1 440 kr. för mistad inkomst under tiden till dess A kunde skaffa sig andra pråmar. Underrätten biföll käromålet helt och gav käranden full ersättning för hans kostnader. Svaranden gick till hovrätten, som fastställde den överklagade domen och tilldömde käranden ersättning för kostnaderna i hovrätten. Sedan svaranden sökt revision, ändrade HD domen i så måtto, att svaranden slapp betala de 1 440 kr. för mistad inkomst. Käranden fick jämkad er-
sättning för kostnaderna i alla instanserna; en minoritet ville ge honom full ersättning för underrättskostnaderna men kvitta kostnaderna i överrätterna. Frågan är: var ogillandet av yrkandet på de 1 440 kr. en omständighet, som kunde medföra, att käranden inte skulle få full kostnadsersättning? Här bortses från spörsmålet om överrättskostnaderna, vilket behandlas längre fram. Enligt vad ovan framhållits bör det avgörande vara, huruvida det ogillade yrkandet dragit särskilda kostnader. Om så var fallet, bör den ståndpunkt majoriteten i HD intog anses vara riktig.
Med det nu behandlade rättsfallet må sammanställas ett annat, som är ganska färskt.10 Där var det så, att en person A hade köpt en begagnad bil av B. Några dagar efter köpet fann A, att han hade blivit lurad; bilens vägmätare hade varit avkopplad, så att bilen gått 3 000 km längre än mätaren utvisade, och det var en del andra skavanker också på bilen. A stämde B och yrkade i första hand återgång av köpet, i andra hand avdrag å köpeskillingen med 3 000 kr. Underrätten ogillade käromålet och dömde A att betala B:s kostnader. Hovrätten ansåg, att A borde få ett avdrag av 1 000 kr., och kvittade kostnaderna i såväl underrätten som hovrätten. Kostnadsfrågan gick till HD, som gav A jämkad ersättning för nyss nämnda kostnader, eftersom A var berättigad till ersättning för nödiga kostnader vid häradsrätten och i hovrätten å den del av målet, vari hans talan bifallits. En ledamot var skiljaktig ifråga om motiveringen och ansåg, att kostnaderna inte kunde uppdelas på olika delar av målet.
Man torde kunna ifrågasätta huruvida HD:s bedömning av detta fall var riktig. Det förelåg nämligen inte två sidoställda yrkanden utan ett förstahandsyrkande och ett subsidiärt yrkande, således alternativa rättsföljder av samma faktiska förhållande. Den avgörande frågan i målet var hur pass allvarlig bristen i det levererade godset var. Om det nu förhöll sig så, vilket verkar sannolikt, att utredningen hade blivit densamma om A hade inskränkt sig till att bara yrka avdrag — han kunde ju ha skurit till ordentligt och begärt 5 000 eller 6 000 kr. —, så fanns det väl knappast fog för att minska hans ersättning därför, att han yrkat återgång av köpet. Det överensstämmer inte med stadgandets syfte sådant det här uppfattats, nämligen att hålla tillbaka otillräckligt grundade yrkanden, som tynger processföringen och därigenom vållar kostnader.
Vid behandlingen av det nu omnämnda rättsfallet har förutsatts, att det förhållandet, att A tillerkänts avdrag med mindre
belopp än han yrkat, principiellt inte bör hindra, att han får full ersättning för sina kostnader. Därmed är vi i själva verket inne på 18: 4 st. 2, som ju behandlar det fallet, att ett enda yrkande föreligger, vilket blott delvis bifalles. Lagen säger, att man då skall tillämpa samma regler som enligt första stycket. Men i motiven göres det ett mycket viktigt uttalande. Det heter där, att den omständigheten, att skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, endast i särskilda fall bör medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall ersätta den vinnandes kostnader. Det vill synas som om denna grundsats vore så viktig, att man kan ifrågasätta, om den inte hade bort komma till uttryck i lagtexten. Denna ger knappast vid handen, att domstolarna bör förfara på det sätt motiven anvisar.
Det finns en hel rad rättsfall, som belyser tillämpningen av 18: 4 st. 2. Här är det inte möjligt att gå igenom dem, utan vi får nöja oss med några anmärkningar av mera sammanfattande natur. I rättsfallen är förresten frågor om tillämpningen av det förevarande lagrummet ofta kombinerade med spörsmål om överrättskostnadernas fördelning, så att det är svårt att hålla dem isär. De fall det rör sig om är mål om skadestånd, mest på grund av biltrafik förstås, och mål om underhållsbidrag, alltså fall där det gäller för rätten att uppskatta det belopp, som skall utdömas. Man har därvid att tillämpa den av processlagberedningen angivna principen.
Denna princip grundar sig naturligtvis på det övervägandet, att man i förevarande fall inte rimligen kan begära av en kärande, att han skall exakt ange det belopp, som tillkommer honom. Man kan inte förebrå honom, att han tar till beloppet med prutmån, eftersom han väl kan få mindre men aldrig mera än han begär. Och i de flesta fall är det ju inte till något men för processföringen, att käranden kräver ett högre belopp än det som sedan utdömes. Skulle emellertid så vara fallet, i det att han förebragt särskild utredning för att styrka ett högre belopp än det utdömda, gäller inte principen eller rättare sagt man får göra undantag från den. Även här bör man tillämpa grundsatsen, att kostnadsansvar skall vara påföljden för onödig processföring.
Nu kan det frågas hur långt principen, att man inte skall reducera ersättningen när ett mindre belopp än det fordrade utdömes, bör tillämpas. Får käranden hugga till hur kraftigt som helst utan att det påverkar rätten till ersättning för kostnaderna? Så mycket torde kunna sägas, att en reduktion av fordrat belopp ned till en tredjedel inte medför någon jämkning av kostnadser-
sättningen. Det finns det belägg för i praxis.11 Men vid en längre gående reduktion kan det bli fråga om att jämka ersättningen, vilket framgår av ett färskt rättsfall.12 Käranden hade stämt på återfående av köpeskilling 700 kr. och skadestånd 34 300 kr. Käromålet ogillades i underrätten. Hovrätten dömde svaranden att återbetala köpeskillingen och att utge 2 133 kr. i skadestånd; kostnaderna i båda instanserna kvittades. HD ansåg, att då utredningen i målet till alldeles övervägande del rört frågan, huruvida rätt att återfå köpeskillingen och rätt till skadestånd över huvud taget uppkommit, borde käranden få ersättning för sina kostnader. Med hänsyn till att skadeståndsanspråket endast i förhållandevis obetydlig omfattning bifallits borde dock ersättningen jämkas. Här har således avsteg gjorts från huvudregeln, att en prutning på yrkat belopp ej föranleder jämkning av kostnadsersättningen. Man bör ju inte kräva rena fantasibelopp utan hålla sig inom rimlighetens ram.
En fråga, som varit uppe flera gånger i hithörande sammanhang, är följande. Vid en bilkollision eller en sammanstötning mellan fartyg har den skadelidande varit mer eller mindre medvållande till skadan. Skadeståndet blir med hänsyn härtill jämkat — skall man då också jämka ersättningen för rättegångskostnaderna? Det kunde ju tyckas ligga nära till hands att göra det. Men det vore knappast riktigt ur synpunkten, att den vinnande i princip skall ha ersättning för vad han nödgats kosta på för att få ut det skadestånd, som tillkommer honom. HD har också flera gånger utdömt full ersättning trots medvållande på den vinnandes sida. I ett rättsfall uttalade HD:s majoritet, att förutsättning härför varit, att frågan om jämkning på grund av medvållande icke föranlett särskilda kostnader i rättegången.13
Vi lämnar nu det intressanta lagrummet 18:4, som säkerligen kommer att figurera i många kommande rättsfall, och övergår till den likaledes intressanta och i tillämpningen vanskliga bestämmelsen i 18: 15 st. 1 om kostnadsersättning vid fullföljd. Stadgandet är kortfattat och lyder så: fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.
Detta stadgande har visat sig vålla besvärligheter i praxis. Delvis sammanhänger det nog med att överrättskostnaderna numera
har en helt annan betydelse än vad fallet var förr, i det gamla skriftliga förfarandet. Kostnadsfrågorna tilldrog sig då inte någon större uppmärksamhet och behandlades ganska schablonmässigt. Man hade inte någon erfarenhet av de kostnadsproblem, som uppstår i ett modernt muntligt överrättsförfarande. Det är väl därför rätt naturligt, att kostnadsfrågan vid fullföljd inte blev så väl genomtänkt som önskligt hade varit. Häri ligger inte någon anmärkning mot processlagberedningen, vars arbete i stort sett förtjänar det högsta erkännande. Men intet mänskligt är ju fullkomligt.
Formuleringen av 18: 15 st. 1 är inte alldeles klar. Vad som menas med uttrycket kostnad i högre rätt kan vara föremål för någon tvekan. Av motiven framgår emellertid, att därmed förstås kostnaden i den högre rätt, som avgör målet. Om kostnaderna i den eller de föregående instanserna får man inte veta någonting i lagtexten, men motiven säger, att samma regel skall gälla om dem som beträffande kostnaderna i den dömande överrätten; de skall således bestämmas efter utgången i denna instans. Förmodligen menar motivförfattarna, att detta framgår därav, att bestämmelserna i 18: 1—14 fått generell räckvidd och inte anknutits till någon viss instans, exempelvis underrätt. Men är det så, kan man ifrågasätta, om 18: 15 st. 1 har någon självständig betydelse, eftersom stadgandet strängt taget inte säger något annat än vad som ändå framgår av lagen. En förklaring till att stadgandet medtagits kan vara, att lagstiftaren velat reagera mot den gamla regeln, att kvittning skall ske »om man har underrätts dom för sig men tappar i hovrätt». I motiven erinras också om denna regel.
Processlagberedningen har inte gjort någon närmare analys av de faktorer, som bör bestämma ersättningsfrågans lösning vid fullföljd. Det behöver emellertid inte vålla stort huvudbry. Tydligen är det två önskemål, som man bör försöka realisera genom ersättningsreglerna i överrättsförfarandet; i grund och botten är de desamma som vi förut talat om i samband med 18: 1 och 18: 4. För det första skall folk inte klaga i onödan. Liksom man bör tänka sig noga för innan man börjar en process, bör man också tänka sig noga för innan man går till högre instans. Och för det andra skall den som klagar begränsa sitt ändringssökande. Han skall inte ta med mindre väl grundade yrkanden, och inte heller yrka bifall till eller ogillande av hela käromålet, om han bara har rimlig utsikt att få en begränsad ändring. En tanke, som utländska processlagar inte står främmande för, är vidare den, att man har rätt att ställa strängare krav på processföringen vid fullföljd än i första instans.
Dessa synpunkter leder till att den som låter bli att klaga skall premieras, och fråga är om inte detsamma bör gälla den som nöjer sig med att vädja anslutningsvis. Vidare bör man uppmuntra den, som framställer väl avvägda och grundade yrkanden. Hur ersättningsreglerna från dessa utgångspunkter bör formuleras fordrar ingående övervägande och diskussion. Man måste nog ha andra och mera differentierade bestämmelser än de nuvarande. Det är av stor vikt att en part som funderar på att klaga, eller rättare sagt hans advokat, kan bilda sig en någorlunda säker uppfattning om vilka konsekvenser i kostnadshänseende det medför. Vid ett studium av rättsfallen får man ett intryck av, att det i åtskilliga fall är vanskligt att förutsäga hur det under olika förutsättningar kommer att gå i kostnadsfrågan.
Här är inte platsen för en analys av samtliga de i vissa hänseenden motstridiga rättsfall, som berör det förevarande ämnet. Endast ett par särskilda spörsmål må upptagas till behandling. Det ena av dessa rör kostnadsfrågan i fall då hovrätten gör ändring i underrättens dom men HD ändrar tillbaka till denna dom. Det andra är problemet om kostnaderna vid anslutningsvad.
Enligt motiven skall bestämmelsen i 18: 15 st. 1 tillämpas så, att en part som tappar i högre rätt skall ersätta motparten hans kostnader därstädes. Man har således att gå efter 18: 1 eller, om ändringssökandet endast delvis bifalles, efter 18: 4. Låt oss nu se hur detta verkar i följande fall. Käranden A yrkar ett skadestånd på 10 000 kr., som svaranden B helt bestrider. Underrätten utdömer 5 000 kr. i skadeersättning. Båda klagar och hovrätten höjer ersättningen till 10 000 kr. B går till HD och får beloppet nedsatt till 5 000 kr., alltså detsamma som underrätten utdömt. Enligt lagen skall väl kostnadsfrågan regleras på följande sätt. A får full ersättning för kostnaderna i underrätten. Hovrättskostnaderna kvittas, eftersom ingen vunnit något i denna instans. I HD har B vunnit och skall därför ha ersättning. A får alltså ersättning för sina kostnader i underrätten med avdrag för B:s kostnader i HD. Är detta nu rationellt?
Det finns exempel på att HD bedömt fallet annorlunda. I ett mål om trafikskada14 blev det full ersättning för kostnaderna i underrätten och kvittning av överrättskostnaderna när HD ändrade tillbaka till underrättens dom. I ett annat mål, som rörde jämkning av underhållsbidrag,15 utföll däremot bedömningen annorlunda. Där fick käranden full ersättning för sina kostnader i
underrätten och jämkad ersättning för överrättskostnaderna. Det synes vanskligt att ens gissningsvis förklara varför det blev olika resultat i de båda fallen. Då kostnadsbesluten saknar motivering ,är man helt hänvisad till egna subjektiva funderingar.16
Utgången i det förra fallet torde vara den ur praktiska synpunkter lämpligaste, fastän den knappast överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Resonemanget är då följande. Utgången i HD, som fastställde underrättens dom, visar, att hela rättsmedelsförfarandet var onödigt. Ingendera av parterna hade bort klaga, utan de skulle ha nöjt sig med underrättens dom. Följaktligen bör de betala var sina kostnader, om inte några särskilda omständigheter föreligger. Den som klagar måste alltid vara beredd att betala kostnader, åtminstone sina egna, om det visar sig att han klagat i onödan. Därest i det senast anförda exemplet B varit till freds med underrättens dom, som ålade honom att betala 5 000 kr., och inte klagat, medan A ensam gått till hovrätten och det hela slutat med att HD ändrat tillbaka till underrättens dom, så skulle A ha fått betala alla B:s kostnader i överrätterna. Men till det resultatet bör man väl komma även med tillämpning av lagens bestämmelser.
Vi övergår därefter till problemet om kostnadsregleringen vid anslutningsvad. Härom säger processlagberedningen, att då part, som vädjat, återkallat sin vadetalan, blir han pliktig att gottgöra motparten kostnader, som uppkommit därigenom, att denne enligt 50: 2 anslutit sig till vadet. Däremot finns inte något uttalande i den mera kvistiga frågan, hur det skall förfaras med kostnaderna i fall, då efter anslutningsvad den överklagade domen fastställes. Som bekant har olika meningar härom yppats.17 Å ena sidan har den åsikten framställts, att anslutningsvadekäranden i angivna fall bör få ersättning för sina kostnader åtminstone i viss utsträckning. Anledningen härtill skulle vara, att man bör behandla honom gynnsammare än en vanlig vadekärande. Från annat håll har gjorts gällande, att den som vädjat anslutningsvis blir tillräckligt gynnad, om han får ersättning när den första vadetalan återkallas eller förfaller. HD har i ett nyligen avgjort mål förordnat om kvittning av kostnaderna i ett fall, där hovrätten
efter anslutningsvad icke ändrat underrättens dom.18 Det vill synas, som om beslutet utgör ett principavgörande. Man måste förty räkna med att den som vädjat anslutningsvis hädanefter får svara för sina egna kostnader när underrättens dom fastställes.
Säkerligen står kvittning av kostnaderna i nu förevarande fall bäst i överensstämmelse med lagens avfattning. I själva verket finns det ju intet stöd i lagen för att behandla en anslutningsvadekärande annorlunda än en vanlig vadekärande, och som förut framhållits står det ingenting därom i förarbetena. Men ser man till sakens realitet måste det nog sägas, att rätt starka skäl talar för att i vissa fall ge anslutningsvadekäranden ersättning. Han har ju genom att vänta med sitt vad visat sig beredd att låta underrättens dom gälla. Hade motparten varit lika fredligt sinnad, så skulle det inte ha blivit något överklagande. Om man går ut ifrån att kostnadsreglerna har till uppgift att avhålla part från att klaga i onödan, så förtjänar tydligen anslutningsvadekäranden en viss uppmuntran. Detta blir särskilt påtagligt om han begränsar sin processföring så, att den icke i någon väsentlig grad tynger förhandlingen i hovrätten. Möjligheten att få ersättning skulle verka som ett incitament därtill. Det medges gärna, att detta är synpunkter de lege ferenda. Men de bör nog beaktas vid den revision av bestämmelserna om kostnadsersättning vid fullföljd som i längden knappast torde kunna undvikas.
Slutligen må här framställas ett önskemål, som tagit form under sysslandet med rättsfallen i den förevarande materien. Rättegångskostnaderna har i vårt nya muntliga förfarande tyvärr nått den höjd, att de i många mål representerar lika stora eller större värden än dem som man processar om. Det kan väl inte göras mycket åt detta betänkliga förhållande. Ingen ifrågasätter, att vi skulle återgå till det gamla skriftliga systemet för att få en billigare rättegång. Vad man kan göra för att hjälpa processparter ekonomiskt är en statsfinansiell fråga, som ej skall beröras här. Men en sak kan domstolarna göra med ganska litet besvär och utan några kostnader, nämligen förse kostnadsbesluten med utförlig motivering i alla fall, där det inte rör sig om en enkel, schematisk tillämpning av lagens bestämmelser. Det är en rimlig fordran att den, som dömes att betala nutidens dryga rättegångskostnader, får ordentligt besked om hur domstolen resonerat i kostnadsfrågan. Och endast genom att kostnadsbesluten nöjaktigt motiveras kan vi nå fram till en klar och fast praxis i fråga om kostnadsersättning i tvistemål. Den gamla metoden att avfärda kostnadsfrågan med ett par rader är hopplöst föråldrad.