OLA NYQUIST. Juvenile Justice. A Comparative Study with Special Reference to the Swedish Child Welfare Board and the California Court Systems. Uppsala och London 1960. Almqvist & Wiksell, MacMillan. XXII + 302 s. Kr. 30,00, sh. 50,00.
    Lektorn vid Statens Polisskola OLA NYQUIST har för vinnande av juris doktorsgraden vid Uppsala universitet utgivit och d. 17 maj 1960 försvarat en avhandling, avseende en jämförelse mellan å ena sidan det svenska barna- och ungdomsvårdssystemet och å andra sidan det kaliforniska systemet med ungdomsdomstolar etc. Vid disputationen fungerade jag såsom fakultetsopponent, medan författarens opponent var t.f. docenten lic. jur. KNUT SVERI, Stockholm. Denna anmälan återgiver med några uteslutningar och tillägg den värdering, som jag företog vid disputationshandlingen.
    Aldrig tidigare har problem rörande ungdomsbrottsligheten tilldragit sig så omfattande och djupgående intresse i Norden som under de senaste åren. Både i Danmark och Sverige har ämnet blivit föremål för offentliga utredningar av Straffelovskommissionen (Bet. nr. 232/1959) resp. av parlamentariska sakkunniga (SOU 1959: 37) och de framlagda reformförslagen komma snart att föras ut i livet. Nyligen har DICK BLOMBERG givit en upplysande framställning av Den svenska ungdomsbrottsligheten (Falun 1960). Egna forskningsresultat från tre sociologiska undersökningar redovisas av BERTIL HERMANSSON, STEN BJÖRKENHED och ROLAND BJÖRKBERG i Ungdom och brott (Lund 1959). Av de norska kriminologerna har SVERRE BRUN-GULBRANDSEN skrivit en avhandling om Kjønnsrolle og ungdomskriminalitet (Oslo 1958). NILS CHRISTIE har just publicerat sin avhandling om Unge norske lovovertredere (Oslo 1960).
    Alltid möter man i den kriminalpolitiska debatten hinder i den gällande lagstiftningen, och detta gäller icke minst i fråga om ungdomsbrottsligheten. Barnavårdslagstiftningen i Skandinavien är modern och

 

anses förebildlig. Därför hava de danska och svenska ovannämnda kommittéerna icke ens närmare övervägt en ändring av den gällande ordningen. Med stolthet framhålla vi, att ingreppen mot barn och ungdom icke sker i tankebanorna om brott och straff utan i känslan av en förpliktelse att giva den unge den uppfostran och utbildning, som han behöver och kan mottaga. Motvilligt måste vi dock samtidigt erkänna, att fångvården under de senaste årtiondena inom ramen för systemet visat särskilt intresse för att taga vård om de unga brottslingar, som anförtros den. Att resultatet likväl icke alltid är uppmuntrande beror på beskaffenheten av det klientel, som anförtros fångvården.
    Frågar man sig, av vilken anledning de barnavårdande myndigheterna träda i funktion, blir svaret, att en brottslig handling i det stora flertalet fall är bakgrunden för inskridandet. Under dessa omständigheter måste man undersöka, om avgränsningen mellan de två myndigheter, barnavård och fångvård, som ha ansvaret för omhändertagande av unga brottslingar, är tillfredsställande och om allmän domstol eller barnavårdsnämnd är bäst skickad att avgöra, vilka verkställande myndigheter, som lämpligast böra omhändertaga den unge. Dessa frågor kunna besvaras antingen genom ett intensivt studium av mål och ärenden rörande unga brottslingar eller genom jämförande studier av myndigheter och förfaranden i olika länder. Medan rättsvetenskapliga avhandlingar tidigare företrädesvis varit analytiska och behandlat juridiska problemställningar, sådana de föreligga i lagstiftning, litteratur och rättspraxis, är denna avhandlings uppbyggnad och innehåll ett annat. Förf. har frågat sig, vilken organisation (myndighet), som kan anses vara bäst ägnad att omhänderhava ärenden rörande kriminell ungdom. Han har utmärkt kännedom om den litteratur, som finnes på området icke blott i vårt land utan i många andra länder. Därjämte har han vid långvariga studiebesök skaffat sig tryckta och otryckta upplysningar om rättskipningen i fråga om unga lagöverträdare i staten Kalifornien. Hans erfarenhet från arbetsfältet i Sverige är i gengäld blygsam.
    I avhandlingens första avdelning presenteras Sveriges och Kaliforniens nuvarande ordningar för handläggning av ärenden rörande unga lagöverträdare och om dessas behandling med anledning av lagöverträdelsen. Framställningen är utförlig. På enstaka punkter ger den upplysningar om svenska förhållanden, som ej återfinnas annorstädes. Sålunda meddelar förf., att de statistiska upplysningarna om barnavårdsnämndernas åtgärder i fall, som föranlett åtalseftergift blivit missvisande, eftersom rubriken varning eller ingen åtgärd kommit till användning i talrika tillfällen, där barnavårdsnämnden företagit lämpliga åtgärder, som icke kunnat placeras in under rubrikerna skyddsuppfostran eller övervakning.
    Däremot saknar man i detta avsnitt, liksom i de följande, en redogörelse för de historiska och idémässiga förutsättningarna för inrättandet av barnavårdsnämnder i Skandinavien och ungdomsdomstolar i andra länder. För den, som sysselsätter sig med danska förhållanden, är det närliggande att framhålla, hurusom de kommunala institutionerna framväxte såsom den vaknande befolkningens skydd mot enväldets ämbetsmän och domare, vilka senare i sig förenade dömande och verk- 

 

ställande myndighet. En undersökning av dessa förutsättningar hade också kunnat bibringa förf. en förståelse för de skillnader i atmosfär, som ännu existera mellan lekmannanämnder, domstolar och ämbetsverk.
    Sistnämnda synpunkt för vidare in på frågan, om det ännu föreligger betydande ideologiska motsättningar mellan å ena sidan barnavården och å andra sidan domstolarna och fångvården. Tyvärr har förf. icke ägnat detta stora och betydelsefulla ämne synnerlig uppmärksamhet. Det är mitt intryck, att han kunde ha dragit nytta av Nils Christies stimulerande undersökning om Alkoholbruk og social kontroll (stenc. Oslo 1958). Stundom finner man redan i författningarna anvisningar på skillnader i ideologi, t. ex. mellan straffverkställighetslagen och ungdomsvårdsskolestadgan.
    Likaledes saknar man i detta avsnitt — liksom i de följande — en redogörelse för de olika institutionsformernas effektivitet. Det är närliggande att fråga sig, huru lång expeditionstiden är för beslut om åtalseftergift, räknat från tiden för delgivandet av misstanken till de beslutade åtgärdernas verkställande. I Danmark har Straffelovskommissionen (s. 24) upplyst, att »den gennemsnitlige varighed af sagernes behandling fra første udenretlige sigtelse til statsadvokatens resolution var ca. 135 dage for 395 sager». Själva långsamheten i handläggningen av mål och ärenden rörande unga brottslingar skapar som bekant särskilda svårigheter och nya möjligheter till lösningar. Sålunda kan den omständigheten, att en barnavårdsnämnd på grund av den unge lagöverträdarens brottsliga handlingar beslutar om omhändertagande på ungdomsvårdsskola och beslutet verkställes, innan brottmålet avgöres, påverka åklagarens eller domstolens beslut. Å andra sidan skulle ett mycket snabbt förfarande måhända stundom framtvinga beslut, vilka betraktade i efterhand icke te sig försvarliga.
    Den andra avdelningen, som behandlar grunderna för den olika behandlingen av unga brottslingar och vuxna, inledes med en tämligen intetsägande översikt av utvecklingen i olika länder. Här möter man åter författarens bristande intresse för framstegen i vårt eget land. Det hade varit naturligt att nämna A. G. Gyllenkrok och hans maka för deras insatser för skapandet av räddningshem och att offra större uppmärksamhet åt Harald Salomon för hans livslånga insats till humanisering av fångvård och barnavård.
    Långt mera värdefull är förf:s framställning av åldersgränserna och deras betydelse i avsnittets andra del. Den sammanfattning av argumentationstyper, som författaren gjort är en självständig vetenskaplig insats av bestående värde. Med rätta framhålles, att gränserna äro konventionella, och att man kan spåra en tendens att göra dem flytande och avpassade efter de åtgärdstyper, som rättssystemet innehåller i fråga om unga lagöverträdare.
    I avhandlingens tredje avdelning möter man förf. i en sammanfattande diskussion om den mest ändamålsenliga organisationen för omhändertagande av unga lagöverträdare. Ehuru man här finner upprepningar av synpunkter, som framkommit i de föregående båda avsnitten, är framställningen upplysande och inciterande. Det är förtjänstfullt av förf. att framhålla, hurusom vardera systemet — barnavårds- 

 

nämnd eller ungdomsdomstol — kan utbyggas ändamålsenligt, och att skillnaderna mellan dem kunna reduceras till obetydligheter. Kvar står dock intrycket, att de barnavårdande myndigheterna äro obenägna att vidtaga åtgärder, som ligga utanför ett program gällande den unges framtid.
    Man skulle vänta, att förf. ville konkludera i en programförklaring gällande det svenska systemets förvandling i anglo-amerikansk riktning med lägre straffmyndighetsålder och ungdoms- eller familjedomstolar. Så är icke fallet. Avhandlingen mynnar ut i några försiktigt hållna vändningar, som blott antyda en möjlighet till utveckling i denna riktning. Emellertid har förf. som bekant i annat sammanhang (Appendix till motion II: 23/1960) ådagalagt sitt intresse för kriminalpolitiska undersökningar med sådant ändamål.
    Såsom det framhölls av Knut Sveri vid disputationen har förf. förbisett en viktig sida av problemet om en övergång från det ena systemet till det andra. För barnavårdsprocessen är det karakteristiskt, att den riktar sig icke blott mot den unge själv utan tillika mot dennes föräldrar eller vårdnadshavare. För brottmålsprocessen åter är det kännetecknande, att den uteslutande är riktad mot den unge gärningsmannen. Det står klart, att förf., om han uppmärksammat denna frågeställning, skulle kunnat avvinna den intresseväckande synpunkter, som kunde ha befruktat hans framställning i övrigt. Tillika kunde han genom studium av barnavårdsmål i Regeringsrättens årsbok ha fått konkreta belägg på den faktiska betydelsen av skillnaderna mellan barnavårdsprocessen och brottmålsprocessen.
    Intrycket av avhandlingen är något blandat. Den är till stora delar av handboksmässig karaktär, och det rika material, som där presenteras, blir icke till fullo utnyttjat i de mera analytiska delarna av boken. En svensk läsare finner det förvirrande att läsa om svenska förhållanden på främmande språk och känner sig icke helt hemma i framställningen. Vilka känslor en kalifornisk läsare har, är mig obekant. Annorlunda vill det säkert ställa sig för den, som utan att ha anknytning till någotdera av de länder, som utgöra avhandlingens undersökningsområde, studerar boken. Han vill finna en mångfald värdefulla uppgifter, något odisciplinerat presenterade, och han vill glädja sig åt förf:s analyser av frågeställningar, som diskuterats i litteraturen. För honom vill det vara mindre påfallande, att författaren blott sällan och obetydligt för eget undersökningsmaterial in i bilden.
    Verket framträder sålunda i första hand som en komparativ handbok i den viktiga del av kriminalpolitiken, som gäller handläggningen av mål och ärenden rörande unga lagöverträdare. Utifrån dessa synpunkter och med erkännande av det stora arbete, som förf. nedlagt på insamlingen av materialet, har avhandlingen kunnat vinna position som ett rättsvetenskapligt verk, och förf. har förordnats till docent i kriminalpolitik vid Uppsala universitet. Den uppskattning, avhandlingen rönt i kriminalvetenskapliga kretsar i utlandet, har föranlett direktören för det nyinrättade Institute for Criminology i Cambridge professor LEON RADZINOWICZ att upptaga det i sin nya serie Cambridge Studies in Criminology.

Alvar Nelson

    4 —613004. Svensk Juristtidning 1961