ANTROPOLOGISKA
FADERSKAPBESTÄMNINGAR
AV PROFESSORN JAN A. BÖÖK OCH DOCENTEN LARS BECKMAN INSTITUTIONEN FÖR MEDICINSK GENETIK, UPPSALA
I vårt land har man sedan lång tid tillbaka använt sig av ärftlighetsundersökningar av olika slag som hjälpmedel vid behandling av rättsfall rörande omtvistat faderskap. Den information, som man genom dessa undersökningar kan vinna, kan i många fall bli helt utslagsgivande för det slutliga avgörandet av fallet. I andra fall kan ärftlighetsundersökningen endast bidraga med en information som tillsammans med övriga omständigheter i fallet formar den slutliga bilden av den ena eller andra mannens sannolikhet att vara far till barnet i fallet.
Av diverse orsaker har det kommit att bli så att man i allmänhet skiljer mellan blodgruppsgenetiska faderskapsbestämningar och s. k. antropologiska faderskapsbestämningar. Fackmän på området är numera eniga om att denna uppdelning liksom benämningen antropologiska faderskapsbestämningar är olycklig och i varje fall saknar vetenskaplig grund. Blodgrupper användes liksom anatomiska egenskaper inom den fysiska antropologien och blodgrupper är således lika mycket antropologiska egenskaper som andra rasegenskaper. Den väsentliga skillnaden mellan blodgrupper och andra biokemiska egenskaper å ena sidan och anatomiska eller morfologisk-genetiska egenskaper å andra sidan ligger väsentligen i att de biokemiska egenskaperna oftast visar en enkel och klar nedärvning, medan man för de normala anatomiska egenskaperna vanligen inte kan påvisa någon enkel ärftlighetsgång.
I vårt land har av någon outgrundlig anledning blodgruppsbestämningar i faderskapsfall kommit att inrangeras under rättskemin och morfologisk-genetiska undersökningar (antropologiska faderskapsbestämningar) under rättsmedicinen. Denna uppdelning finns inte i våra nordiska grannländer. Då det ju i princip är samma ärftlighetsmässiga överväganden som kännetecknar alla genetiska faderskapsbestämningar, står det klart att det inte finns någon anledning att uppdela faderskapsundersökningarna på det sätt som nu sker. Det bör vidare framhållas, att de väsentliga synpunkterna vid faderskapsbestämningar inte är kemiska eller medicinska utan arvsbiologiska. Det vore väl då också riktigare att kalla faderskapsbestämningar för rättsgenetiska undersökningar i stället för rättsmedicinska resp. rättskemiska undersökningar.
Under de senaste åren har debatten rörande faderskapsbestämningarna och deras värde varit ganska livlig. Ofta har åsikterna rörande speciellt de s. k. antropologiska faderskapsbestämningarnas värde gått isär.
Syftet med denna artikel är att söka klargöra vetenskapens nuvaran-
de ståndpunkt, när det gäller faderskapsbestämningar och då speciellt s. k. antropologiska faderskapsbestämningar.
Grundprinciper
Man kan vid en faderskapsundersökning erhålla resultat av i princip tre olika slag, nämligen:
1. Faderskapet för en viss man kan direkt »uteslutas», därför att mannen och barnet är oförenliga med avseende på en eller flera olika ärftliga egenskaper.
2. Mannen i fråga kan ej »uteslutas» som fader, men den beräknade sannolikheten att han är fader resp. inte är fader till barnet är av en sådan storleksordning, att den enligt gängse statistiskt betraktelsesätt kan anses vara vägledande.
3. Mannen i fråga kan inte direkt uteslutas och den beräknade »faderskapssannolikheten» kan inte betraktas som vägledande. Förutsättningarna för att man skall kunna komma till ett resultat motsvarande alternativ 1) är: För det första att den ärftliga egenskap det rör sig om har en ärftlighetsgång som är fullständigt klarlagd och för det andra att mannens ärftliga konstitution med avseende på den berörda egenskapen är oförenlig med barnets enligt den gällande ärftlighetsgången.
Blodgrupperna intar en särställning såtillvida att ärftligheten i de allra flesta fall kan betraktas som fullständigt klarlagd och åtminstone för de tidigt upptäckta systemen konfirmerad genom stora familjeundersökningar.
Oförenlighet mellan man och barn i ett faderskapsfall kan yttra sig på många olika sätt. Det enklaste fallet är det när barnet har en egenskap, som saknas hos både modern och den tilltalade mannen. Barnet kan då inte ha ärft egenskapen från modern och måste ha fått den från sin far. Då mannen i detta fall inte har egenskapen kan han inte vara den rätte fadern.
Ett vägledande resultat av sannolikhetskaraktär (motsvarande alternativ 2)) kan man erhålla t. ex. i ett fall, där barnet och mannen, men icke modern har en relativt sällsynt ärftlig egenskap. Om egenskapen i fråga förekommer i befolkningen med en frekvens av 1 ‰ och mannen i fallet var felaktigt angiven som fader, så borde chansen att han har egenskapen vara ganska liten. Om han däremot är den rätte fadern måste han ha denna egenskap. överensstämmelser beträffande flera av varandra oberoende genetiska egenskaper förstärker givetvis resultatet av sannolikhetsberäkningen. De beräknade sannolikhetsvärdena visar en kontinuerlig variation mellan 0 % och 100 %. Låga värden t. ex. 1 % talar mot faderskapet och höga värden t. ex. 99 % talar för.
För den statistiska beräkningen av faderskapssannolikheten är man helt beroende av att ha tillgång till en ingående kännedom om de använda ärftliga egenskapernas frekvenser i befolkningen. Detta är inte alltid fallet. Det bör påpekas att man vid sådana beräkningar använder sig av riksmedeltal, d. v. s. den genomsnittliga frekvensen av egenskapen i fråga i Sverige. Man tar då inte hänsyn till att det kan föreligga geografiska frekvensvariationer, ofta av ganska betydande grad. Nedanstående tabell visar den geografiska variationen av faderskapssannolikheten i ett fall där det rör sig om blodgruppen A2. A2-blodgruppen
är en egenskap som finns i mycket högre frekvens hos lappar än hos svenskar i övrigt. Det är här alltså helt enkelt fråga om en rasskillnad. Då det finns ett icke obetydligt lapskt inslag i norra Sveriges befolkning, kommer vi att få höga A2-frekvenser även där.
De här framlagda synpunkterna bör inte fattas som en kritik mot det sätt på vilket de blodgruppsstatistiska sannolikhetsberäkningarna i faderskapsfall utföres i vårt land. Det vore nämligen knappast praktiskt genomförbart att ta hänsyn till den geografiska variationen för de berörda egenskaperna. Exemplet vill bara demonstrera de svårigheter som föreligger och att man när man begagnar riksmedeltal för beräkningar i många fall gör en ganska kraftig approximation, vilket bör ihågkommas av den som avgör ett mål med utgångspunkt från de uppnådda sannolikhetsresultaten.
Under senare år har man blivit alltmer försiktig när det gäller bedömningen av beräknade sannolikhetssiffror i faderskapsfall. Med hänsyn till de felkällor som föreligger har man enats om att sannolikhetssiffror som avviker måttligt från 50 %, t. ex. 75 % eller 30 %, inte bör betraktas som på något sätt vägledande för fallets avgörande. I Danmark och Sverige tillämpar man numera den principen att ett resultat betraktas som vägledande endast om faderskapssannolikheten överstiger 95 % eller understiger 5 %.
Geografisk variation av faderskapssannolikheten i ett fall där mannen har blodgrupp A2B, modern O och barnet A2.
Befolkning Frekvens av Sannolikhet
anlaget för för mannens
blodgrup- faderskap, %
pen Aa
Lappar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0,37 57
Lappland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0,17 75
Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . 0,14 78
Dalarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0,07 88
Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0,086 85
De morfologiska egenskapernas ärftlighet och användning vid faderskapsundersökningar
Trots att morfologiska egenskaper använts vid faderskapsundersökningar under en relativt lång tid saknas mera omfattande undersökningar av dessa egenskapers ärftlighetsförhållanden. Vanligen finner man mindre undersökningar av någon enskild egenskap, omfattande relativt få familjer. Det relativt ringa intresset för morfologisk-genetiska undersökningar har gjort att man ofta har bara en enda okonfirmerad undersökning av en viss egenskaps ärftlighet.
Vid Institutionen för medicinsk genetik i Uppsala har vi tidigare i mycket begränsad omfattning utfört antropologiska faderskapsbestämningar. Den besvärande bristen på kännedom om olika morfologiska egenskapers ärftlighet gjorde att det befanns nödvändigt att företaga en ärftlighetsundersökning på ett svenskt familjematerial. Resultaten har nu publicerats i tidskriften Hereditas (nr 46, 1960). Vi skall här försöka att i sammandrag framlägga resultaten.
Hundra familjer utvaldes. Kontakt med familjerna erhölls genom barnavårdscentralen i Uppsala. I varje familj undersöktes fadern, modern och ett barn. Genom att undersökningens syfte klargjordes för modern vid den första kontakten och medverkan var helt frivillig skapades en psykologisk bakgrund, varigenom man helt kan utesluta, att det kommit med några familjer med tvivelaktiga faderskap. Vi strävade efter att hålla medelåldern för de undersökta barnen vid c:a 3 år. Detta gjordes för att så mycket som möjligt efterlikna de verkliga förhållandena. Antropologiska faderskapsundersökningar göres nämligen inte på mycket små barn och mera sällan på äldre barn (de flesta fall har ju i allmänhet avgjorts innan barnet nått alltför hög ålder).
Vi utvalde 24 olika egenskaper berörande olika delar av kroppen, samt en biokemisk egenskap, nämligen förmågan att känna smak på fenyltiokarbamid. Dessa egenskaper utgör ett slumpvis prov på sådana som begagnas i aktuella rättsfall.
I ett flertal fall visade sig starka köns- och åldersvariationer, vilket ur praktisk synpunkt är mycket besvärande. Man måste nämligen, om man vill använda sådana egenskaper, göra korrigeringar för kön resp. ålder, vilket bl. a. förutsätter omfattande undersökningar av dessa egenskaper i olika åldersgrupper.
För flertalet av egenskaperna visade det sig, att det finns ett ärftligt underlag, men i de flesta av fallen kunde ingen klar och enkel ärftlighetsgång urskiljas. För fyra av de undersökta egenskaperna framkom ingenting som talade mot en enkel ärftlighetsgång. Dessa fyra egenskaper är: förmåga att känna smak på fenyltiokarbamid, brun ögonfärg, förmåga att kunna vika ihop tungan samt hårvirvelns riktning. Smaktest med fenyltiokarbamid är emellertid en biokemisk egenskap. Även ögonpigmenteringen är snarare en biokemisk är en morfologisk egenskap. Det är sedan länge känt att pigmenteringsegenskaper över huvud, inte bara hos människan utan även hos växter och djur, följer ett enkelt nedärvningsmönster, varför vårt resultat inte kan sägas innebära något nytt. Beträffande de två övriga egenskaperna som är rent morfologiska kan man dock inte utan vidare acceptera nedärvningen som klart visad. Man har observerat enäggiga tvillingar som varit olika för »tungvikning». Vidare fordrar det en viss träning att lära sig vika ihop tungan och till sist — små barn förstår sällan undersökarens instruktioner när det gäller tungvikning.
När det gäller hårvirvelns riktning inträffar det relativt ofta att man inte kan göra någon säker klassifikation i medsols eller motsols virvelriktning. Antingen saknar mannen hår i virvelregionen eller också träffar man på oklara typer av virvelbildning.
Vi har sammanfattat resultaten av vår undersökning på följande sätt:
1. För ingen av de undersökta morfologiska egenskaperna kan det sägas föreligga en sådan kännedom om ärftlighetsgången att man kan sägas vara berättigad att »utesluta» faderskapet för en viss som fader angiven man.
2. Den enda form av information som kan utvinnas av en antropologisk faderskapsundersökning är en sannolikhetsbedömning byggd på empiriska data.
3. Då det inte föreligger någon enkel ärftlighetsgång, kan sannolik-
hetsberäkningar, såsom fallet är vid blodgruppsstatistiska beräkningar, inte utföras på teoretisk bas, utan man måste förlita sig på ett insamlat erfarenhetsmaterial. Då erfarenhetsmaterial av rimligt omfång i stor utsträckning saknas, måste förutsättningarna för en tillförlitlig sannolikhetsbedömning för närvarande sägas vara ganska ogynnsamma.
Det bör tilläggas att det ovan sagda avser normala egenskaper. När det gäller sällsynta morfologiska defekter, t. ex. missbildade fingrar hos man och barn eller utpräglade rasdrag, t. ex. mannen i fallet är neger och barnet en mulatt, ligger det naturligtvis annorlunda till. I sådana ytterst sällsynta fall är givetvis de morfologiska observationerna direkt utslagsgivande. Man kan även ifrågasätta om det då är nödvändigt att konsultera en specialist — rättens medlemmar torde vara fullt kompetenta att konstatera om barnet är en mulatt.
Som en konsekvens av de resultat vi kommit fram till ansåg vi oss nödsakade att upphöra med antropologiska faderskapsundersökningar vid vår institution. Vid en interskandinavisk konferens rörande antropologiska faderskapsbestämningar i Oslo i september 1959, där vi framlade våra resultat, gjordes ett mötesuttalande som manade till återhållsamhet, när det gäller användning av antropologiska faderskapsbestämningar som bevismedel i faderskapsfall.
Sannolikhetsberäkningar vid antropologiska faderskapsundersökningar kan inte i likhet med blodgruppsstatistiska sannolikhetsberäkningar ges ett numeriskt uttryck i form av ett procenttal, utan utlåtandet formeras som verbala bedömningar av typen »i viss mån osannolikt», »osannolikt» etc., där det är svårt att bilda sig en uppfattning om den objektiva bakgrunden till dessa bedömningar. Det synes oss därför som om det många gånger skulle vara motiverat, med hänsyn till de antropologiska undersökningarnas speciella natur, att den i fallet tillkallade sakkunnige inkallas att inför rätten redogöra för sina resultat. Detta har även förekommit i andra länder.
Avslutningsvis vill vi påpeka att det är angeläget att inte de rättsgenetiska undersökningarna råkar i vanrykte genom ett okritiskt och ovetenskapligt begagnande av morfologisk-genetiska faderskapsundersökningar. För advokaten som befinner sig i den situationen att han överväger att råda sin klient att företaga en s. k. antropologisk faderskapsundersökning kan det vara värdefullt att veta, att man mera sällan kan vänta sig att komma till några avgörande resultat med denna metod.