JØRGEN TROLLE. Risiko og skyld i erstatningspraxis. Kbhvn 1960. Gads. XIII + 388 s. (inkl. sakregister). Inb. Dkr. 54,00.

    Den danske højesteretsdommeren JØRGEN TROLLE har som titel för sitt arbete om dansk rättspraxis på skadeståndsrättens område valt motsättningen »Risiko og skyld». Därmed antyder han bokens huvud- 

 

tema, som är den klassiska culparegelns roll i nu gällande dansk rätt. Titeln kan dock ge en — lyckligtvis — icke berättigad förhandsuppfattning, att boken främst skulle handla om motsättningarna mellan culpaansvar och strikt ansvar för farlig verksamhet. I själva verket handlar boken mest om den utveckling som ägt rum inom ramen för ett culpaansvar i vidsträckt mening.
    Trolle börjar med en kort doktrinhistorisk översikt, där Ørsted, J. E. Larsen, Scheel, Bornemann, Gram och Goos framträder som föregångare till Lassen och Ussing. Alla dessa författare talar »culparegelns språk», vilket även domstolarna allt fortfarande begagnar. Trolles förnämsta uppgift har varit att undersöka, hur detta språk svarar mot verkligheten. Delvis är frågan, hur domstolspraxis förhåller sig till doktrinens generaliserande uttalanden, men minst lika viktigt är att urskilja, hur domstolarnas faktiska bedömning svarar mot deras eget uttryckssätt.
    Trolles grepp i kapitlen om culpaansvaret är att skilja mellan olika typer av skador efter det sätt, på vilket de uppstått, och han har särskilda kapitel om ansvar i grannelagsförhållanden, om ansvar vid byggande och brukande av hus, om ansvar för trafikleder, om ansvar vid särskilda verksamhetsformer sådana som fabriksdrift, sjukhusdrift och offentliga nöjen och om ansvar för bruket av saker, såsom maskiner, vapen och fartyg. Detta ger honom möjlighet att kasta blicken tillbaka och jämföra med ett äldre rättstillstånd, då man ännu icke talade culparegelns språk utan hade specialregler som mera konkret anknöt till olika skadesituationer. Framställningen livas här av välfunna litterära allusioner.
    Trolle finner att domstolarna på många områden, men ej på alla, har skärpt ansvaret utöver det klassiska culpaansvaret. Främst har detta skett genom de krav som ställs på aktsamheten. Dessa har i många fall gått utöver allt som man kunnat vänta sig skulle iakttagas i praktiken. Exempelvis har den som brukat en hissanordning ansetts ansvarig för skada som berodde på felaktighet i denna, trots att han låtit inspektera den månatligen och en inspektion hade skett samma dag som skadan inträffade (UfR 1937 s. 96 H; s. 70). Trolle tolkar sålunda domen så, att ägaren ansvarat för sin egen vårdslöshet, ej för det inspekterande företagets. Vid explosionsskador i industriell eller motsvarande verksamhet är enligt Trolle tendensen att regelbundet utdöma skadestånd på grund av något litet fel, som käranden i praktiken alltid kan finna, om han lägger ned tillräcklig energi på utredningen (s. 122 f). Han finner häri en tom och onödig tribut till de från Ørsteds tid härskande culpaföreställningarna.
    Andra möjligheter att skärpa ansvaret är att ålägga ett ansvar för vållande hos självständiga företagare och andra personer, över vilka den ansvarige i praktiken ej själv kunnat utöva någon uppsikt. Detta finner man särskilt i fastighetsägares ansvar för skador som beror på vållande hos den som uppförde fastigheten eller hos tidigare ägare. Besläktat härmed är det ansvar som ålagts sjukhus för att patienter har smittats av personalen (se s. 126 f). Men man finner också tendenser till mildring av ansvaret, t. ex. i förhållande till dem som onödigtvis eller obehörigen utsätter sig för risk för skada. Ansvarsfriheten går här längre än som kan förklaras av regler om skadelidandes medverkan.

 

    I fortsättningen kommer Trolle in på principalansvaret enligt DL 3-19-2, på ansvaret för skador vid sport och sällskapsliv, på utsträckningen av det strikta ansvaret vid järnvägar och luftfart till skador som ej är typiska för järnvägsdriften eller luftfarten, och på ansvaret för djur. I de flesta fall är tendensen att begagna möjligheterna att skärpa ansvaret, men ansvaret för djur synes visa ett undantag i det domstolarna, då en person som haft med djuret att göra skadas, håller fast vid ett traditionellt culpaansvar (se s. 240 ff). Även vid sportskador är ansvaret ganska milt. Särskilt intressant är framställningen om barns skadeståndsansvar, där utvecklingen i Danmark sedan myndighedsloven av 1922 lett till en omfattande ersättningsskyldighet, som haft sin förutsättning i ansvarsförsäkringens samtidiga uppsving. Trolle framhåller här — något som torde ha sin motsvarighet även i Sverige — att det finns en motsättning mellan den populära uppfattningen, enligt vilken föräldrar oberoende av culpa ansvarar för skador som deras barn vållar, och det juridiska ansvaret, som är inskränkt till ett ansvar för culpa. Den populära uppfattningen slår lättast igenom vid småskador, medan större skador kommer att bedömas av jurister enligt rättens regler. Även domstolarnas bedömning är dock strängare än man kunde vänta enligt den härskande läran, som säger att man skall bedöma själva culpan efter vad som kan antagas vara normalt för barnets ålder. Trolle kommer till resultatet, att vad som gottskrives barn på grund av deras ringa ålder är ganska litet (s. 276).
    Mot slutet av framställningen har Trolle ett »uvidenskabeligt mellemspil» om landskapslagarnas skadeståndsrätt och ett »intermezzo», där han i den originella formen av ett televisionsprogram i Elysium återger ett samtal mellan två medeltida biskopar och två moderna jurister om skadeståndsrätt. Biskoparna visar sig helt överlägsna i diskussionen, och de demonstrerar utan svårighet företrädena i sin syn på skadeståndsrätten. I sammanfattningen finner Trolle i vår tids skadeståndsrätt — liksom biskoparna i sin tids — ett antal regler av olika stränghet, där ej blott verksamhetens farlighet utan även den konkreta risken och skadans storlek spelar en avgörande roll. Han finner icke något väsentligt att anmärka mot resultaten i praxis, men däremot på domarnas formulering och på teoriens försök att uttrycka och förklara variationerna. Culparegeln ger icke bättre besked om det faktiska rättstillståndet än kartan i Mercators projektion ger av jordklotet: tämligen riktigt på vissa områden, rätt vilseledande på andra och i några fall groteskt missvisande. Trolle ger några antydningar om en mera realistisk beskrivning (s. 314 ff). Avslutningsvis behandlas också inverkan av regeln om försäkringsgivarens regressrätt i 25 § FAL och om skadelidandes medverkan.
    Trolles arbete kan uppfattas som en undersökning om culparegelns överensstämmelse med verkligheten, som ett försök till ny systematik av skadeståndsrätten i utomobligatoriska förhållanden, och som en sammanställning och analys av rättspraxis. I alla tre avseendena har arbetet stora förtjänster. Troligen underskattar Trolle culparegelns fördelar i form av förmåga till smidig anpassning efter varierande skadesituationer och hänsynstagande till en mångfald faktorer, vilka inga stela regler kan bemästra. Han synes också överdriva bonus-pater- 

 

familias-standardens roll i culpaansvaret. Men huvudtesen, att skadeståndsrätten i realiteten har lämnat, och bör lämna, den klassiska culparegeln bakom sig, förefaller uppenbart riktig om också icke helt ny. Beträffande sammanställningen och systematiseringen av rättspraxis må det blott tillåtas att uttrycka ett beklagande, att boken saknar ett rättsfallsregister, vilket skulle ytterligare ha ökat dess användbarhet. 

Jan Hellner