HJALMAR KARLGREN. Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt. Andra uppl. Sthm 1960. Gleerups. 207 s. Kr. 21,50.

    KARLGRENS kortfattade lärobok i internationell privaträtt har nu efter 10 år utkommit i ny upplaga. Denna innefattar enligt förordet talrika tillägg till och ändringar i den förra upplagan; mycket har under det senaste årtiondet hänt på det internationellt privaträttsliga planet — icke minst har rättspraxis i ämnet varit omfattande och betydelsefull liksom hithörande doktrin varit påfallande livaktig både i Sverige och i andra länder. Det har vid sådant förhållande, fortsätter förf., icke kunnat undgås att boken måst utökas på åtskilliga ställen, ehuru förf. strävat efter att boken ej skulle växa i omfång därhän att dess användbarhet för akademisk undervisning minskades.
    Hänvisningar till nyare rättsfall ha infogats på sin plats i framställningen i enlighet därmed och en viss omarbetning av denna skett med hänsyn till sålunda nytillkommet material utan att den nya framställningen därför kan sägas bjuda läsaren några överraskningar i form av nya ståndpunktstaganden eller nya argument för tidigare intagna ståndpunkter. Det sagda utesluter icke en läsarens oförställda beundran att författaren vid sidan av sin tjänst och ett omfattande civilrättsligt författarskap funnit tid och haft intresse till övers för en så arbetskrävande uppgift som denna.
    Några en läsares önskemål kunna kanske dock här diskuteras. Enligt anmälarens mening vore det en fördel om förf. något mera frikostigt hänvisade till andras kommentarer till eller tolkningar av rättspraxis, vilka publicerats efter den första utgåvan; ibland nöjer sig förf. med att hänvisa till sin egen rättsfallsöversikt i SvJT 1956 s. 400 f. Förf. berör exempelvis icke att avgörandet i de kontroversiella s. k. zlotymålen, NJA 1952 s. 41 o. s. 382, och därmed sammanhängande frågor behandlats av NIAL i Internationell förmögenhetsrätt (Sthm 1953), s. 153, av mig liksom av förf. själv i SvJT 1954 s. 115—120, av mig i min avhandling, Främmande valutalag och Internationell privaträtt (Sthm 1956—57), s. 178—182 o. s. 227—232 m. fl. st. samt av FÜRST i SvJT 1957 s. 131—134; jfr även BECKMAN, Svensk domstolspraxis i internationell rätt (Sthm 1959), s. 35 f.
    Motsvarande gäller i viss mån behandlingen av nytillkommen litteratur. Väl hänvisas läsaren i den allmänna litteraturöversikten (s. 42 f) till »det stora arbetet: GIHL, Den internationella privaträttens historia och allmänna principer» men för:s historiska framställning (s. 15—33) förlöper (på s. 21 o. 23 nämnes Gihls namn dock utan hänvisning till verk eller sida och på s. 24 not 2 kvarstår sedan föregående upplaga en hänvisning till en artikel av Gihl i TfR 1947 s. 146

 

not 1) utan att läsaren konfronteras med Gihls monumentala insats på detta område (a. a. s. 15—272). Min avhandling, Främmande valutalag etc. förekommer i förf:s uppräkning av aktuell svensk litteratur, varjämte förf. i slutet av ordre public-kapitlet för frågor som behandlats i detta helt allmänt hänvisar till avhandlingen. Frågor såsom avtalsstatutet och partshänvisningens verkan (s. 93—107), förhållandet mellan ordre public och territorialitet, begreppen »offentligrättslig» lagstiftning och »rättstillämpning», verkan av främmande konfiskation och tvångsförvaltning, omhändertagandet av nationaliserade bolags tillgångar (s. 50—57), guldklausullagstiftning (s. 55—56, 98—99), främmande stats immunitet (s. 169—175) behandlas av förf. utan att vid något tillfälle anknytes till den utförliga — i vissa hänseenden den i svensk litteratur utförligaste — behandling dessa frågor ägnats i förenämnda avhandling (a. a. bl. a. s. 193—223, 467—476, 236—245, 423— 427, 414—420, 427—432, 167—169, 403—406, 324—333).
    Förf:s särskilt i det historiska kapitlet framträdande benägenhet att hänvisa till hela böcker utan angivande av sida eller till författarnamn utan angivande av verk i förening med det på sina ställen ganska lediga framställningssättet ger, huvudsakligen i bokens första hälft, intrycket av muntlig undervisning. Förf :s målsättning, att åstadkomma en kortfattad lärobok, gör emellertid att begränsningar av ovan anförda slag kunna bli ofrånkomliga.
    Å andra sidan torde en läroboks användbarhet stiga om den genom hänvisningar underlättar studiet för dem som eventuellt vilja tränga vidare in i en av förf. behandlad fråga, särskilt om hänvisning sker till författare av annan åsikt. Det är vidare icke lätt att i undervisningen vid seminarieövningar och eljest bibringa förståelse för kravet att åberopandet av någon annans åsikt alltid bör beläggas med sådan hänvisning att läsaren kan kontrollera utsagan — om läraren icke har stöd av läroböckerna i detta hänseende. Man kanske ej skall vara så pessimistisk som HULT (jfr SvJT 1947 s. 45) och tro att studenterna alltid skulle föredraga en kortare lärobok framför en längre. Studenterna, åtminstone det ambitiösa flertalet av dem och internationell privaträtt synes vara ett ämne som väcker mångas ambitioner, kunna vara en kräsen och kritisk läsekrets och uppskatta stundom en bredare framställning — av vilken de icke behöva kunna allt — framför en mera kortfattad.
    Förf:s framställning av den svenska internationellt privaträttsliga lagstiftningen på äktenskaps-, föräldra-, förmynderskaps- och successionsrättens område är koncis och betonar på ett pedagogiskt sätt det viktigaste i denna lagstiftning. Men varför beledsaga redogörelsen för Sveriges uppsägning av vissa Haagkonventioner på äktenskapsrättens område med ett »Tyvärr»?
    Lärobokens senare avdelning »Internationell civilprocessrätt» är enligt min mening det mest givande avsnittet, måhända därför att förf. där själv kommer till tals på ett annat sätt än i de föregående delarna av boken. Detta senare avsnitt domineras av, förutom en redogörelse för den svenska lagstiftningen på området, förf:s utläggningar angående svensk domstols internationellt processrättsliga behörighet samt utländsk doms rättskraft och exigibilitet. I det senare hänseendet ifrå- 

 

gasätter förf. ett mera vidsträckt tillerkännande av rättskraft och exigibilitet än man hittills vanligen räknat med; i förstnämnda hänseende hävdar förf. i princip den meningen att frågan huruvida forum föreligger i Sverige måste avgöras enligt särskilda internationellt processrättsliga grundsatser och att den svenska rättens forumregler i sådant hänseende icke äro helt avgörande. Förf. gör emellertid sådana nyanseringar i sin ståndpunkt att resultaten i sak mindre inbjuda till diskussion än den principiella utgångspunkten. Boken avslutas med ett nytillkommet, tacknämligt rättsfallsregister.

Lars Hjerner