MAX HIRSCHBERG. Das Fehlurteil im Strafprozess. Stuttgart 1960. W. Kohlhammer. 183 s. DM 17,80.
Analysen av den felaktiga domen i brottmål och dess orsaker betecknas av förf. som rättskipningens systematiska patologi. Att detta fenomen är av dominerande betydelse är allmänt erkänt. Likväl hör justitiemisstaget till de ämnen inom rättslivet, som av europeiska jurister — i motsats till vad som är fallet i USA — endast sällan och motvilligt behandlas. De psykologiska hämningar, som här spelar in, torde vara ganska uppenbara. När det över huvud taget har hänt, att kriminalister sökt utreda de skäl, som lett till en fällande dom mot en oskyldig, har det i regel varit fråga om enstaka sensationella rättsfall, som allmänheten blivit oroad av. Däremot saknas i stort sett systematiska sammanfattningar och vetenskapliga framställningar av de allmänna kriminalistiska, psykologiska och processuella felkällor, som oftast för-
orsakat och alltjämt förorsakar felaktiga domar. Detta är så mycket mer beklagligt som man just på detta område kan åstadkomma rätt diagnos och lämplig terapi allenast genom att utnyttja de erfarenheter, som vunnits från tidigare misstag. Vad som har skrivits i detta ämne härrör till övervägande del från förra seklet eller från början av innevarande sekel. Bland undantag inom processrättslitteraturen får nämnas böckerna av prof. KARL PETERS, Zeugenluge und Prozessausgang (Bonn 1939), prof. BOLAND GRASSBERGER, Psychologie des Strafverfahrens (Wien 1959) och den för kort tid sedan bortgångne franske domaren FRANCOIS GORPHE, Les Décisions de Justice (1952).
Dr MAX HIRSCHBERG har tidigare varit brottmålsadvokat i München, där han kunnat samla material från ett flertal, av honom framgångsrikt handlagda resningsmål. Sedan nazisttiden bosatt i New York, har han där studerat amerikanska erfarenheter på området. Hans nu utgivna arbete utgör en redogörelse för 48 justitiemisstag från rättspraxis i ett stort antal stater, återgivna såsom kliniska fall, jämte ett försök att av dessa härleda allmängiltiga slutsatser och vissa krav på straffprocessen. Denna uppgift fullgör förf. med både sakkunskap, lidelsefullt temperament och lättlästa formuleringar, vilket allt gör boken till en intressant lektyr. Man bör vara honom tacksam för att han lett uppmärksamheten på detta ur såväl juridisk som mänsklig synpunkt mycket viktiga och med orätt eftersatta ämne.
Trots bokens förtjänster ger den dock anledning till åtskilliga allvarliga anmärkningar och invändningar. Gränsen mellan objektiv analys och reportage hålles icke alltid klar, och vissa formuleringar och polemiska uttalanden förefaller ensidiga eller överdrivna. Icke mindre än tio rättsfall avser dessutom omtvistade politiska straffdomar från den tyska Weimarrepublikens tid. Dessa borde ha uteslutits. De svårigheter, som i vanliga brottmål kan ge upphov till felaktiga domar, är i regel av helt annan karaktär än de som uppkommer i politiska mål. Detta visar sig redan däri, att det i de politiska fall, som av förf. behandlats, till övervägande del icke varit fråga om att en oskyldig dömts utan att en skyldig blivit frikänd eller erhållit för milt straff. Problemställningen är även i övrigt en helt annan.
Förf. deklarerar att han på två undantag när endast diskuterar felaktiga domar, som sedermera blivit undanröjda efter resning (s. 11). Uppgiften är dock ingalunda riktig. Detta och andra exempel på bristande exakthet verkar störande.
Kan det undvikas, att oskyldiga döms? Förf. bejakar principiellt denna fråga. Det torde vara svårt att följa honom i denna uppfattning. En kyrkligt orienterad tysk straffrättsprofessor (HELLMUTH MAYER) yttrade en gång, att om man ville helt omöjliggöra felaktiga domar, så finge man uppskjuta vartenda brottmål till den yttersta domen. Däremot torde det icke kunna råda någon tvekan om att antalet justitiemisstag kan reduceras.
Är då antalet oskyldigt dömda stort? På vissa områden, t. ex. när det gäller trafikbrott, är detta ett tämligen allmänt erkänt faktum. I övrigt är meningarna delade. En säker måttstock finns ej, men eftersom Hirschbergs avhandling och andra rättsfallssamlingar (ERICH SELLO, Die Irrtümer der Strafjustiz, 1911, EDWIN M. BORCHARD,
Convicting the Innocent, 1932, JEROME and BARBARA FRANK, Not Guilty, 1957, m. fl.) visar det relativt stora antalet justitiemisstag t. o. m. i fråga om utmätning av de svåraste straff i fall, i vilka kriminalistikens hela apparat satts i gång, synes den slutsatsen vara ofrånkomlig, att antalet, när det gäller mindre och medelsvåra brott, som ju hör till domarens alldagliga mål, är skrämmande stort och i vart fall betydligt större än vad de flesta jurister anar.
En av de viktigaste konsekvenserna torde vara den, att principen »in dubio pro reo» bör tillämpas på bevisvärderingen långt oftare än som nu brukar ske. Hirschberg anser, att den djupast liggande orsaken till en felaktig dom i regel är den, att domaren nöjer sig med sannolikhet i stället för att kräva visshet och att denna tendens blir alltmer utpräglad ju längre domaren bekläder sitt ämbete. Det kan icke förnekas, att här ligger en kärna av sanning. Hirschberg hävdar, att visshet icke innebär någon högre grad av sannolikhet utan är något helt artskilt. Han kräver, att varje dom skall grundas på visshet (evidens), ett begrepp, som han i anslutning till DAVID HUME och andra filosofer definierar som övertygelsen om det nödvändiga kausala sambandet och om omöjligheten av att det skulle kunna förhålla sig annorlunda. Under hänvisning till ett flertal bevisligen felaktiga domar klandrar han den angloamerikanska rättspraxis, enligt vilken för en fällande dom är tillfyllest, att en »reasonable doubt» beträffande den tilltalades skuld icke existerar, och tyska Bundesgerichtshofs praxis, enligt vilken domstolen äger nöja sig med en så hög grad av sannolikhet, att ett enligt livets erfarenheter tillräckligt mått av säkerhet kan anses föreligga (se Neue Juristische Wochenschrift 1951 s. 122). Hirschberg menar, att även en hög grad av sannolikhet icke utesluter möjligheten, att saken kan förhålla sig på annat sätt, och att den därför lika litet som inom naturvetenskapen får godtas som grundval för domstolens övertygelse. Häremot skulle man kunna invända, att han därmed överskattar domarens förmåga att finna sanningen och underskattar icke blott svårigheterna för gränsdragningen utan även människans givna otillräcklighet. Men han har säkert rätt, när han påstår, att i mindre mål den tilltalade alltför ofta fälls utan att hans skuld objektivt sett verkligen står »beyond any reasonable doubt». Varje människa, och således även varje domare, som under en lång och framgångsrik yrkesutövning, under vilken han aldrig fått höra, att han råkat döma en oskyldig, och som tillika dignar under en stark arbetsbörda, riskerar att så småningom bli avtrubbad eller att alltför mycket lita på den förvärvade rutinen. Detta kan under vissa omständigheter bli en ödesdiger felkälla.
Hirschberg anger sex olika huvudorsaker till justitiemisstag och analyserar dem med ledning av vissa rättsfall: Okritisk värdering av erkännanden, okritisk värdering av graverande uppgifter från me dtilltalade, okritisk värdering av vittnesmål, felaktigt igenkännande, lögnen som skuldbevis och okritisk värdering av sakkunnigutlåtanden. Det får här hänvisas till själva boken.
En synpunkt förtjänar dock måhända att särskilt poängteras. Hirschberg citerar ett uttalande av ANATOLE FRANCE i »Monsieur Bergeret»:» Han ville inte tillstå, att han hade misstagit sig. Ett sådant medgivande kan förväntas endast av en överlägsen ande.» Detta är alltför
sant, och därför är det många gånger icke blott mänskligt utan även klokt att med välvilja och förståelse söka göra det så lätt som möjligt för ett vittne eller en sakkunnig, som man antar ha misstagit sig, att tillstå sitt misstag. Även åklagaren och försvararen bör hålla i minnet, att deras frågor i regel icke ställs till en »överlägsen ande».
Bland angivna orsaker till felaktiga domar saknas enligt anmälarens uppfattning en synpunkt, som dock många gånger mer eller mindre medvetet torde spela en viktig roll, nämligen domarens känsla av att, om den tilltalade verkligen vore oskyldig, han skulle försvara sig på annat sätt. Förmodligen har envar, som suttit vid ett domarbord, någon gång varit inne på denna tankegång, som dock är synnerligen äventyrlig. Frågan hur en oskyldig förhåller sig inför rätta har ännu aldrig blivit undersökt, och troligen finns icke något svar härpå. Den ene förlorar sina hämningar och blir aggressiv på grund av sin förtrytelse över den osanna beskyllningen och ger då intryck av att vara någon som man kan vänta sig vad som helst av. Den andre uppträder kallt eller överlägset, nonchalant eller likgiltigt, därför att han bara kan skaka på huvudet åt den falska tillvitelsen, och väcker just härigenom ödesdiger misstro.
I Dreyfusprocessen saknade domarna i den första krigsrätten förmodligen inte viljan till objektivitet (jfr SIMSON, De kämpade för rätten, s. 63). Skriftexperternas utlåtanden motsade varandra. Varje motiv till brott saknades, Dreyfus hade levat tillbakadraget, var mycket välsituerad och hade inga förbindelser med utlänningar. Ett av skälen till detta justitiemisstag i dess första skede (säkerligen icke det enda) torde ha varit, att Dreyfus försvarade sig med ointresserad kylighet. På grund av sitt goda samvete kände han sig upphöjd över en dylik orimlig och infam tillvitelse. Men domstolen var av den uppfattningen, att en generalstabsofficer, som med orätt beskylls för landsförräderi, skulle bete sig annorlunda.
Alldeles riktigt understryker Hirschberg, att även en oskyldig många gånger griper till lögnen, och han kommenterar detta med några exempel. Detta gäller icke blott i sådana fall, där vederbörande söker dölja vissa omständigheter, som kan kasta ett ogynnsamt ljus på honom. Han kan även tänkas vilja undvika varje skymt av misstanke. Han vill över huvud taget icke indragas i saken. Han ser ofta ingen annan möjlighet att slippa ur skenbevisningens nät. Den ena lögnen föder den andra. Av lögner följer motsägelser. Motsägelser väcker misstankar. Den utbredda uppfattningen, att lögnen i regel är ett uttryck för skuldmedvetenhet, hör till de allra farligaste felkällorna i en brottmålsdom. Även den oskyldige förnekar i regel, att han strax före mordet haft någon tvist med den mördade. Visar sedermera utredningen motsatsen, är han strax i stor fara. Till och med i fallet Dreyfus kan det t. ex. vara tveksamt, om den oskyldige tilltalades påstående, att han över huvud taget icke haft någon tillgång till de förrådda hemliga dokumenten, verkligen överensstämde med sanningen.
Man bör ej förbise, att den omständigheten att den dömde i ett senare resningsförfarande blivit frikänd, ingalunda alltid ger visshet för hans oskuld. Antalet beslut i resningsmål säger redan därför endast föga om det verkliga antalet felaktiga domar. Ändå kan det vara av
intresse att ta del av de svenska siffrorna, som är återgivna i THORSTEN CARS, Om resning i rättegångsmål (1959 s. 318 f). I 198 brottmål (inkl. strafförelägganden) har under åren 1935 till 1958 på en resningsansökan ändring till förmån för den dömde skett omedelbart i HD. I ytterligare 53 fall har resning beviljats av HD och målet återförvisats till lägre instans. Även dessa mål resulterade så gott som i samtliga fall i en ändring av den första domen. Ingen torde emellertid vilja påstå, att dessa senare frikännanden skulle vara identiska med verkliga antalet felaktiga domar, varigenom oskyldiga fällts till ansvar. RB:s förutsättningar för användande av särskilda rättsmedel är ofta icke uppfyllda. För det mesta är det för en felaktigt dömd inte möjligt att åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts (RB 58: 1 p. 3). Övriga i lagen angivna resningsskäl föreligger över huvud taget endast i sällsynta undantagsfall.
Gerhard Simson