EMER DE VATTEL. Le Droit des Gens ou Principes de la Loi Naturelle. Tysk översättning av WILHELM EULER. Tübingen 1959. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 609 s. DM 67,00.

    I den förtjänstfulla samlingen »Die Klassiker des Völkerrechts in deutscher Uebersetzung», som utgives av WALTER SCHÄTZEL (Bonn) har nu efter HUGO GROTIUS »De jure belli ac pacis» (se Statsvetenskaplig Tidskrift 1951 s. 228) och FRANCISCUS DE VICTORIA »De Indis recenter inventis» (se SvJT 1954 s. 598) förestående arbete utkommit i en förträfflig tysk översättning.
    EMER DE VATTEL (1714—1767), det franska Schweiz' folkrättslige klassiker, har länge utövat ett varaktigt inflytande på Europas och Amerikas folkrätt, statspraxis och diplomati. Hans verk, som utkom i många upplagor och översättningar, har ända till början av vårt sekel oftare än något annat verk citerats i politiska tvister, diplomatiska noter och mellanstatliga skiljedomar. Vattels lära har emellertid vid sidan om hänfört beröm varit utsatt för åtskillig kritik. Framför allt har man förebrått honom att genom en för stark betoning av suveränitetsidén ha äventyrat Hugo Grotius' idé om en samtliga staters allomfattande gemenskap och en därpå beroende folkrättsordning. En av hans kritiker har t. o. m. talat om en judaskyss, som Vattel skulle ha givit Grotius.
    Hugo Grotius utgick från en naturrätt, som är grundad i den mänskliga naturen och utgör folkrättens och de folkrältsliga konsekvensernas källa. Såsom ytterligare rättskälla erkände Grotius en positiv folkrätt, som han kallade »jus gentium voluntarium», eftersom den härleder sitt ursprung från staternas vilja och yttrar sig framför allt i mellanstatliga avtal. Mellan dessa båda slag av rätt finnes en bro såtillvida, att naturrätten påbjuder, att statliga avtal skall hållas. I övrigt är det omstritt, hur dessa båda rättskällor förhåller sig till varandra. Sedan Grotius' tid behärskas den internationella folkrättsvetenskapen av striden mellan naturrättsläran och positivismen. Denna strid, som alltid varit livlig, har under de senaste årtiondena tilltagit i häftighet och är ännu icke avgjord. Naturrättsliga tankegångar har efter de båda världskrigens erfarenheter fått ökat inflytande inom folkrätten liksom överallt. En omfattande litteraturöversikt av den schweiziske prof. MAX GUTZWILLER (Zeitschrift für Schweizerisches Recht 1957 s. 215—244) bär den betecknande titeln »Die Hochrenaissance des Naturrechts». I våra dagar är som bekant HANS KELSEN den som företräder den mest bestämda om ock moderniserade positivismen. Hans folkrättslige antipod, som vid sidan om den nödvändigtvis ofullständiga positiva folkrätten vill återgå till en ovanför denna stående naturrätt i samma mening som Franciscus de Victorias »lex aeterna», är den skarpsinnige katoliken ALFRED VERDROSS i Wien. Mellan dessa båda poler står de övriga folkrättslärarna. Man kan nog utan överdrift säga, att varje framstående folkrättsjurist har sökt att ge sitt eget ställningstagande ytterligare någon särskild nyans. Ingen kan undandra sig att brottas med dessa problem, trots att motsatserna är i praktiken mindre än i teorien. Rättspraxis och sedvana beaktas av båda sidorna. Enligt den internationella Haagdomstolens stadgar (art. 38) skall vid sidan om

 

internationella avtal och internationell sedvana även »de av de civiliserade nationerna erkända, allmänna rättsgrundsatserna» läggas till grund som rättskälla.
    Vattels ställning i denna tvist är komplicerad. Han var elev till den som filosof ytlige men som folkrättslärare betydande tysken CHRISTIAN WOLFF (1679—1754). Medan emellertid Wolff ännu utgick från en universell »civitas gentium maxima», ansåg Vattel, att en dylik konstruktion stred mot staternas oberoende. Han godkände endast en lös »société des nations», i vilken varje suverän stat som persona moralis (Pufendorf) hade att själv bestämma sina rättigheter och skyldigheter på grundval av nyttan. Detta begrepp »nytta» (utilité), som härstammar från den tidens filosofi, är för Vattel avgörande. Han fattar begreppet som en strävan efter bevarandet och fullkomnandet av liv och själ under beaktande av driften till sällskaplighet (sociabilité). Det nyttiga och det hederliga, som för Cicero som »utilitas» och »honestas» var rättens motpoler, är för honom icke några motsatser utan i stället för det mesta identiska. Enligt Vattels uppfattning utgör därför nyttan rättsbildningens viktigaste grund; inom folkrätten syftar den till folkens bevarande och fullkomnande. Enligt det främsta krav, som kan härledas ur droit des gens, är varje folk skyldigt att bidraga till andra folks lycka och fullkomnande, i den mån icke därigenom den egna lyckan och det egna fullkomnandet omöjliggöras. Sistnämnda inskränkning framkallar givetvis många problem. Vattel försöker i sitt arbete att analysera dem och att avgränsa förpliktelserna mot varandra.
    Vattel erkänner en droit des gens nécessaire, den på staterna tilllämpade naturrätten. Mot denna står den frivilliga, på avtal eller sedvana grundade droit des gens, d. v. s. den på staternas avtalsvilja beroende positiva rätten. Denna rätt är icke universell utan binder endast de medverkande staterna. Avgörande är, att Vattel, hur vackra ord han än finner för naturrätten, i resultatet — visserligen icke helt och hållet men dock i stor utsträckning — medgiver de suveräna staterna möjligheten att genom uttrycklig eller konkludent viljeförklaring eliminera naturrätten (s. 20). Naturrätten är för honom visserligen upphöjd och oföränderlig, men den är i vissa fall en subsidiär rättskälla, som endast binder samvetet och får ge vika för positiva folkrättsnormer. Vattel — här icke alltid konsekvent, ja, ibland t. o. m. motsägande sig själv — har med denna ståndpunkt förberett den positiva folkrättsteoriens segertåg, som fortsatte ända till senaste sekelskiftet.
    Vattel, till yrket diplomat, av sin omgivning högt uppskattad som en vis och förnämt sinnad man, bör räknas till de folkrättsliga kompromissjuristerna. Han önskade nog undvika, att gapet mellan folkrätt och politisk verklighet blev alltför stort. Detta förklarar hans styrka och hans svaghet vid behandlingen av de folkrättsliga grundfrågorna. Så mycket större är han emellertid, när han tar ställning till folkrättens konkreta tvistefrågor. Vad han har att säga i dylika sammanhang är många gånger alltjämt påfallande aktuellt och verkar bestickande på varje läsare såväl genom formuleringarnas elegans som hans tankeskärpa. Framför allt förtjänar han stor uppskattning för sin humanitära inställning, som särskilt framträder vid behandlingen av krigsrätten. För en svensk jurist är det av intresse, att Vattel visserligen icke är neutralitetsrättens skapare men dess klassiske interpret.

 

    Liksom alla folkrättsjurister från sin tid behandlar Vattel i sitt arbete även många problem från andra rättsområden och även frågor, som berör samhället (han kan betecknas som liberal), religionen (han avskydde tydligen den katolska kyrkan) och näringslivet. Boken, som omfattar mer än sexhundra sidor, skulle förmodligen ha vunnit i koncentration, om man från översättningen hade undantagit dessa numera förlegade partier. Även hans straffrättsliga tankar står trots hans humana hållning långt tillbaka efter Hugo Grotius' glänsande, även för den modernaste kriminalisten mycket värdefulla framställningar i »De jure belli ac pacis».
    Vattels verk utmärker sig bl. a. för stor lättlästhet. Detta kan tyvärr ingalunda sägas om inledningen, som författats av prof. PAUL GUGGEN HEIM, den kände folkrättsläraren i nutidens Schweiz.

Gerhard Simson