Sverige och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna

    Sverige ratificerade d. 4 febr. 1952 Europarådets konvention av d. 4 nov. 1950 om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt d. 22 juni 1953 det första tilläggsprotokollet av d. 20 mars 1952 till sagda konvention (prop. 1951: 165 och prop. 1953: 32). Enligt dessa båda mellanfolkliga avtal, som ratificerats av samtliga Europarådets stater utom Frankrike, skyddas inom de fördragsslutande staternas område var och en oavsett medborgarskap mot bland annat tortyr och annan omänsklig behandling eller bestraffning, mot slaveri och träldom, mot olaga frihetsberövande, varjämte t. ex. skydd för privat- och familjeliv och äganderätt, för tanke-, samvets-, religions- och yttrandefrihet samt fria och hemliga val garanteras.
    Till garantisystemet hör dels en kommission dels ock en domstol för de mänskliga rättigheterna. Den förra upptager bl. a. klagomål från enskilda om påstådda kränkningar av konventionens och protokollets bestämmelser. Inför domstolen kan emellertid blott kommissionen och fördragsslutande stat vara part. Sverige var den första stat, som erkände kommissionens behörighet genom att avgiva i konventionen föreskriven förklaring härom. Däremot har Sverige ej erkänt domstolens kompetens. Samma är fallet med Norge. Danmark och Island ha godtagit båda organens behörighet.
    Vidkommande Sveriges förhållande till domstolen förklarade utrikesministern i prop. 1951: 165, att »innan erfarenheten visat, att det vid sidan av kommissionen finnes ett praktiskt behov av domstolen, finner jag icke, att Sverige bör avgiva någon förklaring av sistnämnda slag». Detta uttalande har till dags dato varit vägledande för Sveriges inställning till denna fråga (prop. 1960:113 och utr.utsk. utl. 1960: 5).
    Inför domstolen äro för närvarande två mål anhängiga, vilka avse ett belgiskt och ett irländskt fall. Det sistnämnda, som var det första att anhängiggöras i domstolen och gäller påstående om olaga frihetsberövande (artikel 5 i konventionen) av en irländsk medborgare vid namn Lawless, torde snart komma att avgöras. Belgien har instämts inför domstolen i ett fall gällande en belgisk medborgare, ägare av en daglig tidning i Belgien De Becker, vilken under kriget samarbetat med tyskarna; enligt belgisk strafflag är huvudstraffet för dylik gärning förbundet med förbud bl. a. att deltaga i skötseln m. m. av tidningsorgan; detta förbud anses av De Becker strida mot yttrandefriheten, som är garanterad i artikel 10.
    Till kommissionen ha — förutom nyssnämnda två fall, vilka av kommissionen underställts domstolen — ett betydande antal klagomål anmälts. De flesta ha dock enligt konventionens artikel 26 och 27 förkla- 

 

rats ej kunna upptagas till behandling, enär de varit uppenbarligen ogrundade eller på grund av att inhemska rättsmedel ej uttömts eller sex månader förflutit efter den inhemska myndighetens slutliga beslut. I ett ärende angående påstådd kränkning från svensk sida av artikel 6, -punkt 1, i konventionen har svenska regeringen på kallelse av kommissionen inställt sig inför densamma. Hittills har kommissionen icke funnit anledning att till närmare prövning upptaga detta eller andra mot Sverige riktade klagomål. Ett danskt fall inför kommissionen gällande en dansk medborgare vid namn Schouw Nielsen, som dömts till livstids fängelse för medverkan till mord å två bankfunktionärer, har väckt uppmärksamhet i Danmark; Schouw Nielsen har gjort gällande att av avgörande betydelse för domen mot honom skall ha varit, att han anses genom hypnos ha påverkat annan att begå gärningen. Kommissionens avgörande torde föreligga i en snar framtid.
    För närvarande arbetar en av Europarådets ministerkommitté tillsatt expertgrupp med ett förslag till ett andra tilläggsprotokoll, vari ytterligare mänskliga rättigheter avses skola avtalsfästas. I korthet äro dessa följande: a) förbud mot gäldsfängelse, b) rätt att röra sig fritt och välja uppehållsort inom varje land, där man lagligen vistas, c) rätt att lämna varje land inklusive sitt eget, d) förbud mot landsförvisning (»exil»), e) rätt att inresa i sitt hemland, f) förbud mot utvisning samt g) likhet inför lagen. Expertgruppens arbete grundar sig på en rekommendation nr 234 av Europarådets rådgivande församling, vilken finnes återgiven i motion nr 784 i Andra kammaren år 1960. Det kan vid första påseendet förefalla, som om det borde vara relativt lätt att vinna allmän uppslutning kring dessa rättigheter, vilka äro sedan länge åtminstone i svenskt rättsväsen erkända principer. Sålunda upphävdes i svensk rätt gäldsfängelse genom införandet av utsökningslagen av d. 1 jan. 1879 och landsförvisning genom strafflagens ikraftträdande d. 1 jan. 1865; rätten för svensk medborgare att inresa i riket är ej uttryckligen reglerad i svensk lag men framgår motsättningsvis av att utlänningslagens och utlänningskungörelsens bestämmelser om inresa i riket endast gälla utländska medborgare. Med hänsyn till de föreslagna rättigheternas allmänna utformning och oaktat undantagsbestämmelser skola finnas, föreligga emellertid en hel del svårigheter bland annat av bestämnings- och gränsdragningskaraktär — den föreslagna rättigheten »likhet inför lagen», skulle sålunda kunna tolkas därhän, att den förhindrar varje form av olikhet i ställning och förmåner m. m. —, varjämte det kan ifrågasättas om några av dem verkligen kunna karakteriseras såsom mänskliga rättigheter, t. ex. förbudet mot inskränkningar i rörelsefriheten och mot utvisning. Expertgruppen har ännu ej avslutat sitt studium av dessa frågor.
    Expertgruppen har jämväl haft att taga ställning till huruvida domstolen skall äga att avgiva rådgivande utlåtanden om tolkningen av konventionen jämte tilläggsprotokoll, även i händelse tvist ej är anhängig (jfr i föregående stycke nämnd motion). Rapporten om gruppens syn på denna fråga torde snart komma att överlämnas till ministerkommittén.
    Experterna komma sannolikt att under lång tid vara försörjda med arbete, enär ytterligare spörsmål troligen komma att överlämnas till

 

dem för utredning. Sålunda torde frågan om skydd för nationella minoriteter komma att hänskjutas till gruppen, varjämte ett av Europarådets direktör för de mänskliga rättigheterna utarbetat förslag till ett institut för mänskliga rättigheter med tänkt säte i Strasbourg även kan bli föremål för utredning.
    Det torde förhålla sig så, att större försiktighet iakttages vid såväl utformningen av som de olika staternas ställningstagande till ovan berörda nya bestämmelser om mänskliga rättigheter än vid utarbetandet av konventionen och första tilläggsprotokollet. Detta kan visa sig antingen genom att bestämmelserna bli förbundna med så många inskränkningar, att de bli utan egentligt innehåll eller att många förbehåll göras vid ratificering av ett eventuellt nytt tilläggsprotokoll eller att man ej för de nya bestämmelsernas vidkommande kommer att erkänna kommissionens och domstolens behörighet. Detta är förklarligt i betraktande av olikheter i lagstiftningsteknik och terminologi, varigenom oberäkneliga konsekvenser av internationella konventionstexters tillämpning lätt nog uppkomma.
    I Sverige har man under senare år blivit alltmer medveten om åtagandena enligt konventionen, men redan då spörsmålet om dess ratificering framlades för riksdagen 1951 hade prof. Herlitz i en motion nr 459 i Första kammaren ifrågasattt, huruvida svenska författningsbestämmelser m. m. i allo stodo i överensstämmelse med konventionen. Debatten härom har under årens lopp fortsatt; hänvisning kan här ske bl. a. till Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 samt till SOU 1960: 19 s. 65 ff, vari till behandling bl. a. upptages frågan om de administrativa frihetsberövandena enligt svensk rätt och deras förhållande till konventionen. Även på andra punkter har en dylik granskning skett; så har 1951 års rättegångskommitté helt nyligen behandlat spörsmålet om hemliga domars enligt RB 5: 5 överensstämmelse med konventionens artikel 6 av innehåll bl. a. att domar skola vara offentliga.
    De problem, som skyddet av de mänskliga rättigheterna reser för de nationella lagstiftarna och för de västliga demokratierna, ha även på den europeiska kontinenten, särskilt i Förbundsrepubliken Tyskland, tilldragit sig ett livligt intresse. En rikhaltig litteratur har sett dagen och domstolarna ha ej alltför sällan haft att taga ställning till dylika frågor, vilket bland annat torde sammanhänga med att mellanfolkliga avtal oftast inkorporerats med eller direkt utgöra en del av den inhemska rätten. I Sverige är frågan om internationella avtals betydelse för domstolar och myndigheter samt huruvida de därav äro direkt — d. v. s. utan föregående transformering till intern lag — bundna ett ej helt klarlagt kapitel, vilket belyses i familjerättskommitténs yttrande till första lagutskottet i anledning av fru Segerstedt Wibergs motion nr 264 i Första kammaren i år behandlande »rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell domstols avgöranden» (Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961). Den rör ett spörsmål, som blir aktuellt vid eventuellt svenskt erkännande av domstolens för de mänskliga rättigheternas kompetens och som redan är det med hänsyn till Sveriges åtagande att rätta sig efter internationella domstolens i Haag avgöranden. Man må vara berättigad att uttrycka förhoppningen att samt- 

 

liga ovan berörda frågor skola tilldraga sig allt större intresse i vårt land ej blott hos rättslärda utan även hos lagstiftare och dem som handhava rättsskipningen, i vilken form den än må utövas. De äro av utomordentlig betydelse för fortbeståndet av de demokratiska idealen i ett alltmer integrerat Europa.

L. Kellberg