Slutreplik
På s. 138 i mitt genmäle har olyckligtvis ett skrivfel kommit att kvarstå orättat. Därigenom förryckes på en punkt meningen i texten. Rad 19 uppifrån skall nämligen lyda: »halva. Antag vidare, att man samtidigt ålägger bilisten åberops-».
Jag beklagar, om detta lett till att CARS missuppfattat mitt resonemang. På att så varit fallet tyder hans uttalande här ovan i andra styckets sista mening. Jag kan nämligen själv instämma däri. Möjligen kan ett sådant missförstånd även ligga till grund för vad som sägs i not 5, vilket eljest framstår som oförklarligt.
Vad därefter angår frågan om avvisning eller ogillande, vill jag framhålla följande: Jag har aldrig hävdat, att en stämningsansökan icke stundom skulle kunna avvisas till följd av någon väsentlig brist i kärandens åberopande av grunden. I sin kritik på denna punkt (SvJT 1960 s. 698) synes Cars ha givit en alltför vid tolkning åt ett uttalande av mig å s. 417 i samma årgång. Detta avsåg nämligen situationen i högre rätt. Då hade stämning för länge sedan utfärdats. Någon avvisning av stämningsansökningen kunde därför icke ske. Och att på ifrågavarande grund avvisa käromålet, sedan stämning väl utfärdats, kan enligt min mening icke ifrågakomma.
Det väsentliga resultatet av vårt meningsutbyte synes emellertid vara, att Cars numera medgivit, att åberopsbördan i bilmål har en självständig betydelse i förhållande till bevisbördan. Till något mer allmängiltigt syftade icke min uppsats. I en kommande avhandling hoppas jag dock kunna påvisa ytterligare fall, där åberopsbörda och bevisbörda för en omständighet böra läggas på olika parter. För ett redan uppmärksammat fall kan jag hänvisa till OLIVECRONA: Rätt och dom s. 207 f. (jfr EKELÖF i SvJT 1961 s. 362 f).
Robert Boman
Om särskilt ämbetsstraff jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen
Angående särskilt ämbetsstraff föreskriver SL 25: 7 i nuvarande lydelse följande:
Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga; dock må till avsättning dömas, därest han med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava denna.
I RECKMAN-BERGENDAL-STRAHLS Brott mot staten och allmänheten (2. uppl. s. 606) kommenteras lagrummet bl. a. på följande sätt:
Om befattningshavaren för det allmänna brottet dömes till straffarbete, skall han regelmässigt tillika bliva avsatt från varje av honom innehavd, med ämbetsansvar förenad befattning. — — — Stadgandena om straffarbetsbrott överensstämma i stort sett med äldre 2:18. Den nya redaktionen utmärker emellertid tydligare, att den brottslige endast i undantagsfall, påkallad av särskilda skäl, skall få behålla befattningen.
Som ombudsman i postverket med dess c:a 35 000 anställda har jag ganska ofta tillfälle dels att medverka vid avgivande av yttrande från generalpoststyrelsen till åklagare eller domstol jämlikt kung. d. 30 dec. 1948 ang. inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av ämbetsmän m. fl. (nedan kallad 1948 års kungörelse), dels ock att i domar från domstolar i hela landet göra iakttagelser angående hur SL 25:7 tillämpas. Uppskattningsvis avgiver styrelsen årligen omkring 50 sådana yttranden och dessa ärenden följer man också upp genom att taga reda på den slutliga utgången i målet.
Vad man först och främst lägger märke till är att domstolarna i praktiken göra markant skillnad mellan om det allmänna brottet är begånget i eller utom tjänsten, trots avsaknaden av stöd härför i lagtexten. Vid brott i tjänsten — för posttjänstemännens del blir det oftast fråga om tillgrepp ur vanliga brevförsändelser, i vilka icke sällan kontanter inläggas, och förskingring av postmedel — döma domstolarna regelmässigt vederbörande till avsättning och detta även om brottsligheten icke är av mera omfattande art. Gäller det å andra sidan brott utom posttjänsten synas domstolarna vara mycket obenägna att ådömna särskilt ämbetsstraff. Även när straffarbete utmäts är avsättning eller suspension icke regel utan undantag.
Jag vill framhålla att då här användes uttrycket tjänsteman så avses sådan, som är underkastad tjänstemannaansvar och har de arbetsuppgifter och den samhällsställning som tillkommer en posttjänsteman i allmänhet. Jag avser således icke sådana befattningar och yrkesgrupper där kraven på vederbörandes oförvitlighet måste ställas särskilt högt (jfr NJA II 1949 s. 85—86).
Generalpoststyrelsen brukar beträffande allmänt brott utom tjänsten av posttjänsteman i yttrande enligt 1948 års kungörelse uttala sig på följande sätt:
När det gäller frågan om särskilt ämbetsstraff jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen för posttjänstemän bör enligt generalpoststyrelsens förmenande en bestämd skillnad göras mellan brott i posttjänsten och brott utom posttjänsten. Vid brott utom posttjänsten anser styrelsen i princip särskilt ämbetsstraff påkallat endast om särskilda omständigheter talar härför, t. ex. att brottet är mycket grovt eller av uppseendeväckande art eller att vederbörandes kvarstående i postverkets tjänst framstår som riskabel med hänsyn till den mycket betydande penningförmedlingen genom postverket.
Yttrandet har i en del fall citerats i domskälen med instämmande av domstolen och det torde ganska väl motsvara domstolarnas nuvarande praxis vid brott utom tjänsten. Den domstolspraxis som jag sålunda tyckt mig kunna märka synes också berättigad. Mycket har förändrats i fråga om tjänstemännens förhållanden i riktning mot att göra tjänstemännen likställda med andra arbetstagare. Härtill har medverkat dels en betydande ökning av tjänstemännens antal och dels att de speciella
löneförmåner i form av sjuklön, semester och pension, som tidigare var tjänstemännens privilegium, numera tillkommer i princip varje arbetstagare. Vid sådant förhållande framstår det som ganska naturligt att behandlingen av tjänsteman som begått brott alltmer närmar sig den som torde tillämpas beträffande arbetstagare i enskild tjänst. Jag föreställer mig sålunda att på den enskilda arbetsmarknaden en arbetstagare, som i sitt arbete begått t. ex. ett förmögenhetsbrott och därigenom förverkat arbetsgivarens förtroende och åsamkat denne skada, som regel får sluta sin anställning medan å andra sidan motsvarande brott begånget utom arbetet vanligen icke påverkar anställningen, även om brottet händelsevis skulle komma till arbetsgivarens kännedom.
Frånvaron av en gränsdragning i SL 25:7 mellan brott i och utom tjänsten framstår emellertid i vissa hänseenden som kännbar. Man har således en känsla av att avsaknaden av påpekande om denna gräns i lagrummet föranlett domstolarna att icke döma tjänsteman till avsättning för brott i tjänsten, där avsättning för arbetsgivaren framstått som den naturliga påföljden. Trots vanskligheten av att utav rättsfallsreferat bilda sig en uppfattning om samtliga relevanta omständigheter vågar jag som exempel anföra NJA 1951 s. 575 och 1959 s. 723. Av de tre instanserna var det i det förra fallet hovrätten och i det senare fallet Högsta domstolen som ådömde endast suspension. I det senare fallet var justitierådet Karlgren skiljaktig och påyrkade avsättning under framhållande av betydelsen av att brottet innefattade åsidosättande av tjänsteplikt (enligt den av mig här använda terminologin = var begånget i tjänsten). Från postverket erinrar jag mig ett fall där en lantbrevbärare, som förskingrat av omhänderhavda postmedel, av underrätt och hovrätt dömdes endast till suspension trots att generalpoststyrelsen uttalat som sin bestämda uppfattning att han borde dömas till avsättning. Då styrelsen förfrågade sig om möjligheten av att hovrättens dom överklagades genom åklagarmyndigheten avböjdes detta, såsom jag uppfattade saken, huvudsakligen med den motiveringen att vederbörande endast dömts till fängelsestraff. Då är att märka att en lantbrevbärare har en penningförmedling på minst 500 000 kr. om året medan kontrollen över hans redovisningar härför är och av praktiska skäl måste vara ganska enkel. Vidare måste en lantbrevbärare för att kunna fungera på avsett sätt åtnjuta allmänhetens fulla förtroende, då korrespondenterna eljest kunna anse sig tvungna att uträtta sina postärenden på annat sätt än genom lantbrevbärare.
Nyligen dömdes en posttjänsteman villkorligt för stöld utom posttjänsten till straffarbete tre månader utan särskilt ämbetsstraff som påföljd och utan att yttrande jämlikt 1948 års kungörelse inhämtats från generalpoststyrelsen. Med det fallet kan jämföras ett mål där en större rådhusrätt beredde styrelsen tillfälle att yttra sig enligt 1948 års kungörelse över åtal mot en posttjänsteman för ett okomplicerat fall av misshandel jämlikt SL 14: 13, vilken misshandel icke hade något som helst samband med hans tjänst. Jag har mig bekant att detta mål t. o. m. lottades om inom rådhusrätten sedan man kommit underfund med att gärningsmannen var underkastad tjänstemannaansvar. Av 1948 års kungörelse får anses framgå att, när det gäller annat brott än brott jämlikt SL 25:1—4, det ankommer på domstolens bedömande om ytt-
rande skall begäras från myndigheten och att framställning om yttrande erfordras endast då domstolen anser anledning finnas att döma till avsättning eller suspension ( jfr BECKMAN m. fl. s. 611). För den ovisshet som tycks råda i detta hänseende lägger jag åtminstone en del av skulden på formuleringen i SL 25: 7.
Parentetiskt kan nämnas att det då och då förekommer att domstol begär yttrande jämlikt 1948 års kungörelse av generalpoststyrelsen i en skrivelse, av vilken framgår endast att vederbörande posttjänsteman är åtalad t. ex. för stöld — det antages gälla utom tjänsten — men icke de närmare omständigheterna i samband med brottets begående. Uppenbart är emellertid att myndigheten för att kunna göra något ställningstagande och avgiva det begärda yttrandet måste ha tillgång till ett exemplar av förundersökningsprotokollet och ibland också avskrift av stämningsansökan.1
Att posttjänsteman för brott utom tjänsten dömes till suspension har praktiskt taget icke förekommit på senare år. Även när det gäller allmänt brott i tjänsten är suspension av posttjänsteman ganska sällsynt, då i sådana fall avsättning blir den normala påföljden. Om suspensionsstraff ådömes synes detta i vanliga fall närmast ha till syfte att klargöra för tjänstemannen att på grund av brottet hans anställning varit i farozonen. Detta syfte torde kunna vinnas även med ett kortare suspensionsstraff t. ex. på en månad. Vanligen är det ju fråga om förmögenhetsbrott av något slag och tjänstemannens ekonomiska ställning mindre god och en längre tids suspension, varunder tjänstemannens förvärvsmöjligheter måste betecknas som osäkra och ovissa, kan därför få mycket svåra följder för tjänstemannens ekonomi under avsevärd tid framåt. Det har hänt att generalpoststyrelsen i yttrande angående brott i posttjänsten, där suspension (men ej avsättning) i och för sig framstått som fullt motiverad, förklarat sig icke påkalla sådant straff med hänsyn till tjänstemannens dåliga ekonomi och försörjningsplikt.
En ny brottsbalk är aktuell och jag skulle i detta sammanhang vilja framföra önskemål om att i lagtexten markerades den skillnad mellan allmänna brott i tjänsten och sådana brott utom tjänsten, som sett ur arbetsgivarsynpunkt ganska självklart synes böra göras när det gäller särskilt ämbetsstraff. En i praktiken rimlig gränsdragning synes mig vara att vid allmänt brott i tjänsten som förskyllde frihetsstraff skulle dömas till avsättning (som huvudregel) eller suspension, såvida icke särskilda skäl föranledde till annat, medan vid allmänt brott utom tjänsten som förskyllde frihetsstraff skulle dömas till särskilt ämbetsstraff endast om särskilda skäl föranledde därtill. Frågan om särskilt ämbetsstraff borde då avgöras utan hänsynstagande till den nedsättning av det allmänna straffet, varom nu stadgas i SL 25:7 andra st. I det till lagrådet nyligen remitterade förslaget till brottsbalk upptages i 20 kap. 7 Såsom huvudregel att till avsättning skall dömas, om ämbetsmannen genom brottet visat sig olämplig att innehava sin befattning, varvid hänsyn skall tagas dels till den för det aktuella brottet
stadgade latituden dels ock till tjänstens särskilda beskaffenhet och det anseende innehavaren av befattningen bör äga. Om den slutliga avfattningen utformas efter dessa riktlinjer skulle man måhända kunna som ett särskilt stycke i lagrummet tillföra att vid bedömande av frågan om avsättning eller suspension skulle beaktas om brottet inneburit åsidosättande av tjänsteplikt.
Gunnar Timelin