Permission från ungdomsfängelse

    Enligt 36 § lagen d. 21 dec. 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. må intagen meddelas »tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat fall, då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl äro därtill, lämna anstalten för viss kort tid .. .». I 59 § samma lag stadgas beträffande den som undergår ungdomsfängelse: »Prövas det vara till gagn, må tillstånd enligt 36 § meddelas intagen jämväl för längre tid och under andra omständigheter än där sägs.»
    Redan av lagrummens lydelse framgår, att den för ungdomsfängelse intagne kan beviljas permission i betydligt vidsträcktare omfattning än övrigt klientel. Det framgår än klarare vid jämförelse mellan å ena sidan den förutvarande stadgan — av d. 8 april 1938 — ang. vård och behandling av dem som ådömts ungdomsfängelse samt å andra sidan första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1945 över förslaget till verkställighetslagen. I stadgan sades (1 kap. 17 §), att där det prövades vara till gagn, tillstånd finge meddelas intagen »att för kortare tid vistas utom anstalten». Lagutskottet uttalade (s. 79), att »det torde finnas skäl att i vissa fall tillämpa en utsträckt permissionstid för ungdomsfängelseklientelet, t. ex. om det ur vårdsynpunkt föreligger synnerliga skäl för att någon tid placera en intagen i enskild arbetsgivares hem».
    Ungdomsfängelseklientelets särställning i fråga om permission kan även för domstolsjuristen vara värd beaktande. Uppkommer beträffande den som undergår ungdomsfängelse fråga att jämlikt 21 § ungdomsfängelselagen förklara beslutet om ungdomsfängelse förfallet och utmäta gemensamt straff, har domstolen att inhämta ungdomsfängelsenämndens yttrande. Då sådant gemensamt straff till viss del må anses verkställt genom undergåendet av ungdomsfängelse, torde det vara till fördel, att domstolen samtidigt begär upplysning om huru stor del av ungdomsfängelsetiden som utgjorts av permission. Det vore nämligen enligt min uppfattning otillfredsställande, om vid bestämmandet av den del, till vilken straffet skall anses verkställt, åtnjutna permissioner — bortsett från tillfälliga sådana — komme att inräknas. Som exempel kan jag nämna, att i ett av mig såsom ordförande tämligen nyligen handlagt mål framkom att den tilltalade befunnit sig på permission under ett halvt år i följd.
    Fråga är väl dessutom, huruvida icke ovissheten om den reella långvarigheten av ådömt ungdomsfängelsestraff kan tänkas stundom bliva utslagsgivande för en domstol vid valet mellan tidsbestämt frihetsstraff och ungdomsfängelse.

Bo Sederblad